Könsfusk kräver ingen stake

Att Caster Semenya inte är någon genomsnittskvinna vet alla redan. Tillräckligt många har redan uttalat sig om att hon ”egentligen” måste vara en man, och att hon ”fuskar” med sitt kön. Nu höjs istället frågan om hon är dopad, eftersom hennes testosteronnivåer visar sig vara väldigt höga. Enligt en artikel i The Telegraph har Caster Semenya tre gånger så höga testosteronvärden som är normalt för kvinnor. Jag antar att de menar tre gånger mer än det övre värdet i spannet av vad som anses vara normalt för kvinnor. Variationen är nämligen ganska stor.

Är det något jag lärt mig av den senaste veckans diskussioner så är det att genuspaniken är högst levande. Att sakligt diskutera vilka kriterier som egentligen ska finnas för att få tävla i olika idrotter är en sak; att driva med henne en annan. Eller som någon sa: ”Men tänk om hon faktiskt ÄR tjej fullt ut, om de inte hittar något alls. Då är det ju fruktansvärt synd om henne!” Och visst, det håller jag med om. Men jag tycker lika synd om henne ifall testet visar att hon har ett intersexuellt syndrom.

Det är ju två vitt skilda saker: Att ha en naturligt hög testosteronhalt och att medvetet ha dopat sig. Det ena är något som bara är; det andra är något man gör medvetet. Men att ”fuska” genom att vara sig själv ses ibland som ett större brott än att medvetet och aktivt bryta mot reglerna.

Fast ”könsfusk” verkar det bara heta när man ska bestämma gränserna för vem som får vara kvinna och inte. För att citera Tor Billgrens fantastiska tweet:

”Extra! Usain Bolt är kvinna. Springer med så feminint lätta steg. Könsutredning pågår.”

Vad är det egentligen som säger att idrott måste handla om att bygga de starkaste musklerna? Är det kanske egentligen bara en skenmanöver iscensatt av biologiska kvinnor som tävlar som män och inte vill bli avslöjade? Är det en komplott, en konspiration av transkillar som inte vill att de kukfödda killarna får upp ögonen för orättvisan? Jag säger inget så har jag inget sagt, men jag undrar om det inte i vissa sporter kan vara en fördel att inte ha så mycket till nedhängande, ömtåliga kroppsdelar i närheten av höfterna, och i andra att till exempel vara vig och smidig, och i en tredje att vara kort och lätt.

Fast det förstås: Är det något som är könsfusk så är det märkliga regler om att en persons kromosomer skulle avgöra någons kön.

1, 2, 3, 4.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Caster Semenya, idrott, friidrott, IAAF, Berlin, sport, VM, testosteron, hormoner, doping, kön, intersexualism, biologi, mobbing, genus

Man kan ta ett psykfall från dårhuset, men aldrig dårhuset ur psykfallet

”Ingen tar skit i de lättkränktas land” heter boken jag inte läst. Den handlar om hur lättkränkta svenskar är, vilket alltså är något negativt, och är skriven av en person som sedan orelaterat till bokens innehåll ofrivilligt dragits in i ett konstverk jag inte sett. Nu har denna kränktkulturkritiker själv blivit kränkt och dragit en f.d. patient inför rätta. Hon har kränkt psykiatrin genom att iscensätta en psykos. Själv hävdar hon att hon bara försökt att återupprepa det hon gjorde tretton år tidigare, som ett konstprojekt för att försöka belysa den utsatthet man har som patient inom psykiatrin.

David Eberhard heter läkaren jag förmodligen inte har träffat. Anna Odell den före detta patienten jag aldrig mött. St. Görans sjukhus heter psykakuten jag faktiskt besökt. En kväll för kanske två år sedan följde jag med en vän dit. Det lilla jag såg under de timmar vi väntade var ungefär som de psykakuter jag besökt för egen del, fast det här var större och mer lättillgängligt. Psykosvården och tvångsvården är delar av psykiatrin jag aldrig tagit del av. Jag har alltid lagts in på den icke-psykotiska avdelningen. Jag har aldrig blivit bälteslagd eller vägrad utskrivning eller fysiskt tvångsmedicinerad och har formellt sett aldrig haft med lagen om psykiatrisk tvångsvård att göra. Jag har blivit upplockad av polis en enda gång och kärd till psyket, och ingen människa i världen skulle kunna påstå att jag gjorde våldsamt motstånd den gången, eller någon annan gång.

”Okänd, kvinna 2009-349701″ heter utställningen jag inte sett. Och trots all okunskap jag sitter på så tycker jag att jag känner igen ett mönster.

Kränkt är något man är om man slår ur underläge. Ur överläge, som överläkare inom psykiatrin mot en person som kommer in som patient med misstänkt psykos, är man inte kränkt. Men om denna patient visar sig vara frisk och psykosen fejkad som en del av ett konstverk och man själv riskerar att framstå i dålig dager för att man utsatt en frisk person för det som endast sjuka ska genomgå – då är man tydligen i ett sånt underläge att man inte bara går ut och bryter patientsekretessen i media, utan även drar henne inför rätta.

Överläge och underläge; kränkt eller rättvisepatos. Det är detta det hela handlar om, verkar det som. Det finns vad jag antar att Eberhard skulle kalla en kränktkultur bland psykpatienter; många känner sig illa behandlade. En del känner sig osynliggjorda, andra nästintill förföljda. Och jag tror inte att allt beror på våra sjukdomar. Psykiatrin är ibland oerhört skrämmande att uppleva som patient, även om man inte varit i närheten av tvångsåtgärder.

Det finns så mycket som jag önskar att jag hade vetat för sju år sedan när jag tog kontakt med psykiatrin för första gången. Jag borde antagligen ha vetat det, för det förväntades av mig. Jag borde ha kunnat räkna ut det eller ta reda på det själv, om jag hade fungerat normalt. Men det var ju det jag inte gjorde. Det var därför jag var där. Och nu, när jag anses vara nästintill frisk, står jag kvar med alla frågetecken. Jag förstod inte psykiatrin då, och gör det lika lite nu. Ur det perspektivet kommer jag aldrig att bli frisk.

I efterhand kan man försöka att förstå vad som hände. Man kan läsa sina journaler och plugga diagnoser och lagar och handböcker och prata med andra. Man kan grubbla sig blå och ändå inte begripa vad som hände, hur och varför. Man kan ta ett psykfall från dårhuset, men aldrig dårhuset ur psykfallet. Det svåra är inte alltid att bli frisk, utan att sluta vara ett psykfall – i egna och andras ögon.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Bra bloggat: Catta, Josh. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiatri, psykologi, vård, sjukhus, St Görans sjukhus, psykakuten, David Eberhard, Anna Odell, Konstfack, konst, trauma, minnen, psykos, psykisk sjukdom, tillfrisknande, ångest, brott, sjukhus, självmordsförsök, känslor

Det ska löna sig att arbeta

"När du är sjuk behöver du en spark i baken" - modifierad reklam för Moderaterna

Idag börjar allvaret. Från och med idag tillhör jag inte längre De Värdelösa; de där lata, fuskande arbetsskygga som påstår sig vara sjuka, för att tala med moderaterna. Fast det är jag fortfarande egentligen: Sjuk och värdelös. De senaste fem åren har jag visserligen sysslat mindre med fusk och varit både mindre arbetsskygg och mindre lat än tidigare. Att lägga 100 timmar i veckan på att plugga var trots allt bara en undanflykt för att slippa ta itu med mitt liv, och det om något är att välja den enkla vägen.

Officiellt sett börjar alltså höstterminen idag, och jag är inskriven som student. En fem år lång sjukfrånvaro är bruten.

”Fem års slackerliv slutar här. Jag måste börja vänja mig vid tanken på att jag har en framtid precis när jag börjat leva i nuet”

Så skrev jag till Jonas i ett mail. Slackerliv är väl kanske fel ord. Jag bläddrar bakåt lite snabbt i mina psykjournaler – jag har bara hälften av dem, och det är ändå drygt ett halvt kilo papper – och inser att det är ganska mycket som har hänt. Den sista journalanteckningen innan den där stora kollapsen börjar med ett stycke som bland annat innehåller orden:

”I januari i år tagit Lergigan i intoxsyfte. Bedömdes av [Dr. Jabba the Hut] och gick därefter hem. Vid återbesök hos [Hippiedoktorn] bedömdes pat. känslomässigt labil och inlades Säter för att sedan överföras till avd 60. Därefter medicinerat med Remeron men då fortfarande s-tankar och självskadebeteende samt ordentlig viktuppgång byttes Remeron till Seroxat 40 mg x1 mars i år. Vid återbesök i april mådde pat betydligt bättre. Hon har nu startat psykolog-utr. hos [Psykologkoftan] med frågeställningen Aspergers syndrom. 2004-06-19 dock ny intox med 45 st. Zoloft. Bedömdes på IVA och gick därefter hem.”

Detta är alltså en beskrivning av min såkallade friska period; sånt som jag gjorde samtidigt som jag pluggade. Jag satt med tunga böcker i knät i sjukhussängen och läste fast ögonen gick i kors och hjärnan var en gröt spetsad med allehanda piller. En dag däckade jag av medicinerna på soffan i tv-rummet och vaknade av att en skötare skällde på mig eftersom det var förbjudet att ”vila” i soffan. Över min kind låg fortfarande Shakespeares samlade verk som jag hade försökt ta mig igenom när jag somnade. Den är ganska tung.

Det är inte dit jag ska tillbaka. Jag ska framåt, fast jag knappt fått fast mark under fötterna. Kanske är det precis i rätt tid ändå. Det är dags att ge upp det hårda arbetet som förtidspensionär för att bli en lat och arbetsskygg student, och förhoppningsvis i framtiden en lat och arbetsskygg arbetare. Att jobba med sig själv är nämligen oändligt mycket mer krävande än att lönearbeta, fast sämre betalt. Det sägs att det ska löna sig att arbeta, men jag antar att det inte gäller de tyngsta jobben av dem alla, som vanligt.

Däremot har jag slutat fuska och ljuga. Det lönar sig nämligen inte i längden att försöka vara någon annan än sig själv.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukdom, förtidspension, utbrändhet, sjukskrivning, psykisk ohälsa, psykiatri, sjukhus, studier, jobb, politik, arbete, bilder, vård