På jakt efter en könskorrigering – eller menade du känsloreglering?

Jag får ofta frågor om vart man ska vända sig om man vill ”byta kön”. Svaret är: Ta kontakt med din hälsocentral, eller ungdomsmottagningen eller om du redan har någon kontaktperson inom psykiatrin, och be att få träffa en läkare, helst en psykiater. Berätta som det är, och var tydlig med vad du behöver och hur du mår. Be om en remiss till det utredningsteam som ditt landsting brukar skicka sina patienter till.

Och ungefär där kommer det första problemet: Det är inte helt självklart att veta vart man hör. Det är inte ens självklart att din läkare vet hur hen ska göra även om du kan berätta det för henom; hen behöver kanske ta reda på vem som får skriva en remiss till den kliniken, vad som ska stå i remissen, vem som ska godkänna att remissen skickas om det är till ett annat landsting, vad som händer sedan… Och då har jag ändå utgått ifrån att läkaren förstår vad du säger och vet någotsånär vad du pratar om, och att hen är med på noterna – vilket man tyvärr nästan får utgå ifrån inte är fallet. Även om folk inte är direkt negativa, så är det inte ens självklart att en läkare vet vad ”transsexuell” betyder, eller hur det påverkar ens liv. Det gäller att vara tydlig, tålmodig och talför – och påläst. Det sistnämnda är inte så enkelt.

Jag bor i Gävleborg, vilket betyder att jag går i Uppsala. På den tiden jag bodde i Dalarna var det också Uppsala som gällde, och jag försökte själv ta reda på så mycket information jag kunde – vilket inte var mycket. Om det inte hade varit för den information som fanns på föreningars och privatpersoners hemsidor, och på olika forum, så hade jag varit chanslös. Nackdelen med den informationen är att det inte alltid är de senaste uppgifterna man hittar, och man får inte alltid den information man behöver. Där borde landstingen vara bättre på att ge information, men jag minns det som ganska hopplöst.

Jag provade precis att kolla om det har blivit bättre, och det har det. Lite. De avdelningar i Stockholm och Linköping som gör operationerna berättar i alla fall att de finns, och Bengt Lundströmmottagningen i Alingsås har faktiskt en egen liten sida där de berättar att de gör utredningar och vad som krävs för att få komma dit. Klart och tydligt; svårare behöver det inte vara.

Om man däremot går in på Landstinget Gävleborgs hemsida och söker på transsexuell eller könsbyte eller könskorrigering, får man inga träffar. På akademiska.se, som är sjukhuset i Uppsala som utredaren är knuten till, hittar man däremot information om vad transsexuell betyder – men inte vart man ska vända sig för att få hjälp om man är för gammal för att gå till ungdomshälsan, och ingenting om hur själva utredningen och vården går till.

Sökning på akademiska.se

Så jag söker vidare, lite småtrött – och hittar precis det jag inte visste att jag letade efter. ”Könskorrigering” gav inga träffar, men sökverktyget föreslår vänligt:

”Menade du känsloreglering?”

Ja, oh ja. Är det något man behöver kunna när man försöker ta sig fram i vårddjungeln så är det känsloreglering. Kanske inte istället för en könskorrigering, men det är helt klart väldigt mycket lättare om man är frisk nog för att orka vara sjuk.

Inspirerat av en kommentar av Lukas i en tråd på Qruiser. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsbyte, internet, vård, landsting, psykologi, psykiatri, transition, byråkrati, information, läkare, kunskap, Akademiska sjukhuset, Bengt Lundsströmmottagningen, hemsidor, känslor, ångest

”Immanuel, det spelar ingen roll hur fertil du är när du kör upp din kuk i en annan mans röv”

”Sketna lesbiska manshatare med rakade huvuden och håriga armhålor” (Klassikern från en gästbok jag hade en gång i tiden. Jag är givetvis manshatare, som alla andra bittra bögar. Och väldigt lesbisk. Jag hade på den hemsidan som gästboken hörde till en text där jag nämnde att mitt huvudhår var 51 cm långt, vilket var det enda mått jag delade med en barbiedocka om hon hade varit lika lång som jag)

”Är du på riktigt?” (Nej, självklart inte. Finns det någon som är det?)

”Hur kan man som man vilja bete sig såhär” (Åh, tack för att du bekräftar min könsidentitet!)

”Du platsar bra i min beskrivning på hur Sverige dör ut” (Tackolov. Jag är inte så himla förtjust i Sverige, utan bor hellre på jorden)

”Jag tänker inte komma tillbaks hit och läsa något mer, så bry dig inte om att svara. Jag vill bara säga att ni [transsexuella] är störda och borde låsas in” (Det har jag redan provat, och det hjälpte inte. Men det kanske fungerar bättre för dig?)

”Du och din blogg är en flopp och ett hån mot personer som är transsexuella på riktigt” (Och jag är transsexuell på låtsas, som ett practical joke. Det är därför jag har brutit upp från ett tioårigt förhållande, flyttat till en annan stad, manglat mig igenom psykiatrin i sju år, tappats på minst ett tjog provrör med blod och fått en testosteronspruta i rumpan. Fatta vad folk kommer att bli förvånade när jag berättar att det var ett skämt )

”Det är såna som du och Johan Ehrenberg som driver de som är transsexuella till självmord” (Johan Ehrenberg rörde sig i transsexuella kretsar när han skrev boken Könsbytet, och några av de personer som nämns anonymt i den tog sedan sitt liv. Mitt fruktansvärda brott är att jag jobbar för att förbättra vården och lagarna för alla transpersoner, inräknat transsexuella. Om det blir lättare att få rätt hjälp och stöd kommer folk att ta livet av sig. Mycket logiskt.)

”Du har verkligen en naiv människosyn, gumman” (från en person som vet om att jag är kille)

”Oj oj oj, vissa människor har FÖR mycket tid till att göra absolut ingenting. Du är säkert avlönad av någon instution också, så du slipper vara ute i det verkliga arbetslivet.” (Ja, jag jobbar på Bögverket)

”Man behöver inte vara biolog för att känna till detta. Det räcker med att ha bott på landet eller att ha orkat läsa lite om djurs bettenden. Inget för journalister på slaskpressen eller Patriciabesökare m a o. Det står, för all del, alla fikusar fritt att jämföra sig med brunstiga djur, men är inte det att hoppa ur askan och i elden, ur debattsynpunkt?” (Du smickrar mig med att bekräfta min könsidentitet. Tack, men jag är norrlänning och har aldrig varit på Patricia)

”Om det hade varit tvärtom, dvs att killarna hade blivit lite dissade,,,,,, inte faaan hade vi haft denna diskutionen…..Att ni bara pallar, så fort det handlar om lilla minsta. Ni skriver inget om när killar blir diskriminerade, nej då e det absolut inget då e det bara GIRLPOWER!!! På ren svenska kallar man er Hycklare!” (apropå mitt inlägg om att Coke Zero är fördomsfullt mot män. Ett utmärkt exempel på när människor inte läser texten innan de skriver kommentaren)

”Immanuel, det spelar ingen roll hur fertil du är när du kör upp din kuk i en annan mans röv” (Åh, ännu mer könsbekräftelse! Jag älskar när folk manifesterar min läggning också!)

Martin på Vi som aldrig sa sexist listar de bästa glåporden hen fått som feminist. Jag vill inte vara sämre, men tyvärr saknas många av de allra mest fantastiska kommentarerna eftersom de är raderade och jag inte minns riktigt hur de gick. Mycket ”politiskt korrekt”, ”queermaffian”, ”homolobbyn”, och ”manshat”, hursomhelst. Nu har jag såklart fått massor av jättefina kommentarer och tillmälen också, och det är de som jag hellre lägger på minnet. Hatet är bara den adrenalinkick som behövs emellanåt för att orka fortsätta.

Relaterat: 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, feminism, HBTQ, homofobi, heteronormen, internet, troll, glåpord, bloggosfären, bloggande, näthat, fördomar, sexism, jämställdhet, könskorrigering, transsexualism, transpersoner, politik

Finnar, flottigt hår och andra anledningar att sitta uppe hela natten

Tänk vad man missar mycket när man sover. Inatt har jag lyckats upptäcka inte mindre än fem tecken på att jag är i puberteten:

• Finnarna på ryggen kliar lite. Överlag är huden över hela kroppen lite mindre torr, men inte särskilt fet. Jag har inte smort in händerna på flera dagar, och ändå kan jag röra fingrarna obehindrat. Fantastiskt.
• Däremot svettas jag som ett russin i en glöggkopp, och mitt hår blir flottigt på några timmar.
• Mitt ansikte har förändrats, eller så är det något skumt med alla bilder min kamera har tagit de senaste dagarna. Jag ser inte längre ut som en butchflata, utan som en ung, biologisk kille som försöker se kvinnligare ut. Jag vet inte om det är för att mitt ansiktsshår börjar synas mer, samtidigt som jag fortfarande har runda ”kvinnliga” former. Dessutom gör jag fortfarande miner som jag tror uppfattas som ganska ”tjejiga”. Hursomhelst börjar jag närma mig mitten på könsskalan utseendemässigt.
  

  Immanuel

• En spännande sak som jag inte ens vågar säga definitivt men som kanske är på gång är målbrottet. Kraxigheten har tilltagit mer och mer, och när jag pratar med mig själv har jag en lägre röst än den gamla vanliga. Min sociala röst är däremot fortfarande ganska ljus.
  
• När jag inser att klockan är över åtta och jag suttit uppe hela natten och tittat på bilder av snygga killar förberett min D-uppsats suckar jag och säger med min ynkligaste gnällröst: ”Men jag VILL inte gå och lägga mig!”.

Mentalt omogen men fysiskt brådmogen. En testosteronstinn tonårsgrabb, som där brölande typerna från högstadiet. Redo att ta över världen, om jag bara kunde slita mig från skärmen en stund. Det är jag.

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, Nebido, testosteron, vård, könskorrigering, bilder, transsexualism, målbrottet, finnar, sömnlöshet

Dagens ord: Bokstavstroende

Jag är bokstavstroende, för jag tror på bokstäver. Jag tror på att det som går att sätta ord på är lättare att hantera än det som det inte finns ord för. Jag tror på att ord är en förutsättning för all avancerad kommunikation. Då gäller det att det finns ord tillgängliga; att de för det första är uppfunna och definierade, och för det andra att man faktiskt får använda dem.

Jag är också bokstavstroende för att jag tror på såkallade bokstavsdiagnoser – men framförallt tror jag på bokstavsmänniskor. Jag tror att en diagnos kan vara till hjälp för att kunna förstå och göra sig förstådd. Jag tror att diagnoser inte är ett hot utan ett verktyg för att träna folk att se mångfalden.

Jag är dessutom bokstavstroende i det att jag tror att HBTQ är en samling bokstavsdiagnoser: Olika varianter av mänskliga egenskaper som ofta beskrivs som problem, och personerna som har dem som antingen offer eller förövare. Etiketterna har manglats i evigheter: Är det sjukt? Är det normalt? Är de där etiketterna i sig väldigt kletiga och osmidiga och mest i vägen? Med andra ord: Det är ganska likt den såkallade ADHD-debatten.

Jag tror på orden. På skillnaden mellan det outtalade och underförstådda – som är otillgängligt för såna som mig – och det som är klart och tydligt definierat. På skillnaden mellan att diskutera om ett ord får finnas och om det som ordet definierar får existera. Men framförallt tror jag på att ord gör skillnad; på gott och ont.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om dagens ord, bokstavstroende, NPF, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, HBTQ, normer, normal, fördomar, psykologi, språk, ord, läggning, kön, könsidentitet, könsuttryck