Hade Madeleine tvingats välja mellan prinsessan och halva kungariket?

När kronprinsessan Victoria och Daniel Westling meddelade att de förlovat sig bloggade jag om hur ofria och styrda deras liv är av lagar och konventioner. Nu när lillasyster Madeleine och hennes Jonas gått samma väg inser jag att reglerna gäller dem med: Formellt sett måste regeringen ge sitt samtycke när någon som ingår i successionsordningen vill ingå äktenskap, och även Madeleine hör dit. Utifall att hennes pappa, storasyster och storebror alla skulle dö utan att lämna några arvingar efter sig skulle det vara hon som ärvde tronen, och därför måste regeringen officiellt sett godkänna deras förlovning.

Ibland undrar jag vilket århundrade vi lever i, när två vuxna personer inte får gifta sig med varandra utan att staten på förhand ska godkänna deras förhållande. Vad hade hänt om regeringen inte hade gjort det? Vad hade hänt om Jonas hetat Jonna och varit kvinna, och regeringen letts av kristdemokrater? Hade de godkänt det, eller hade de krävt av Madeleine att välja mellan jobbet och kärleken, mellan ämbetet och äktenskapet – och mellan prinsesstiteln och halva kungariket?

Det är inte så lite märkligt att en vuxen människa inte får gifta sig med en annan vuxen människa utan att det blir en nationell angelägenhet, bara för att deras föräldrar har ett särskilt jobb som de förväntas vara beredda att ta över. Ännu märkligare är att förhållandevis många verkar tycka att det är helt i sin ordning att medan andra köar på arbetsförmedlingen och soc så finns det de som fötts in i en familj där anställningen går i arv. När det gäller kungahuset har svenska folket uppenbarligen inte slutat tro på sagor.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17. Bra bloggat: Jinge och Annarkia. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kärlek, äktenskap, förmynderi, politik, kungafamiljen, media, bröllop, förlovning, prinsessan Madeleine, lagar, fördomar, traditioner, frihet, jobb, monarki, rojalism

Hur man förfalskar ett betyg – och inte

En vän till mig har problem med att få ut sina gamla gymnasiebetyg i rätt namn, för att kunna söka jobb. Skolan hävdar nämligen inte bara att de inte kan utan det är rent olagligt att skriva ut nya betyg där namnet och personnumret är korrigerat: Det vore förfalskning.

För den skolans skull vill jag påminna om vad som står i SOU 2007:16, mer känt som det nya förslaget till könstillhörighetslag:

”Vi föreslår ingen lagreglerad rättighet för f.d. transsexuella att kunna få tidigare erhållna intyg och betyg korrigerade i efterhand eller att få nya sådana intyg och betyg utfärdade i den nya könstillhörigheten. Vi framhåller däremot vikten av att olika intygsgivare m.fl. ställer sig positiva till framställningar från f.d. transsexuella med önskemål att få nya intyg, betyg, m.m utfärdade med den nya identiteten.” (s. 120)

”Vi vill däremot [efter att ha konstaterat att det inte går att lagstadga rätten att få ut nya intyg, b.l.a för att tidigare skolor etc. kan ha lagts ner] understryka vikten av att olika intygsgivare m.fl. – även utan lagstadgat krav därom – ställer sig positiva till framställningar från f.d. transsexuella med önskemål att få nya intyg, betyg, m.m. utfärdade med den nya identiteten. Statliga och kommunala myndigheter bör utfärda sådana handlingar på begäran och utan större dröjsmål. Det bör dock krävas att den transsexuelle kan prestera tillräcklig bevisning som stöder uppgiften att han eller hon är den person som avses i den handling som ska ändras” (s. 128f)

Det här är alltså inte lagtext, utan kommer från ett lagförslag som varken är klubbat eller upprivet utan ligger och samlar damm på Göran Hägglunds skrivbord. Ändå tycker jag att det är ett tillräckligt starkt argument för att hävda att det inte är olagligt att få ut en ny utskrift av ett betyg.

Om jag har förstått det rätt är det ungefär såhär det fungerar:

Att själv ändra i ett originaldokument från – säg 1999 – och påstå att det är just från 1999 fast i det nya namnet och personnumret som inte var registrerat då – DET är förfalskning.

Att från skolans sida göra en ny utskrift av ett betyg, till exempel för att originalet försvunnit, det är INTE förfalskning.

Att göra en ny utskrift av ett betyg med korrigerade personuppgifter, där det går att bevisa att det är samma person det handlar om, är INTE HELLER DET förfalskning.

Den skola som skrev ut mitt eget slutbetyg från gymnasiet är nedlagd, så för egen del kommer jag antagligen alltid att dras med betyg i fel namn. Men om skolan hade funnits kvar och jag hade kommit så långt att jag fått ändrade uppgifter i folkbokföringen så hade det inte varit olagligt för dem att ge mig en ny utskrift av mina betyg. Det finns trots allt de som blir av med sina originalbetyg och behöver en ny utskrift; det finns de som behöver ändra sina personuppgifter för att de till exempel är brottsoffer med en hotbild mot sig – och det finns de som alla trodde var killar fast de egentligen var tjejer och sedan gjorde en könskorrigering, och tvärtom.

Jag har ett falskt pass i min väska, och ett falskt personnummer och ett falskt namn. Jag sökte in till högskolan på ett falskt betyg där dessa uppgifter stod, men i skolans eget system är åtminstone namnet rättat nu. Personnumret blir en senare fråga. Är det någon personuppgift som är falsk så är det nämligen personnumret som visar på ett juridiskt kön en person inte identifierar sig med, och det juridiska namn personen inte lystrar till.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, könskorrigering, könsbyte, lagar, regler, betyg, skolan, förfalskning, brott, folkbokföring, personnummer, byråkrati, könstillhörighet, HBTQ

Från bigfoot i fittan till ruttnande bröst

Ordentlig som jag är duschade jag på måndagsmorgonenförmiddagen. Trots det är jag på kvällen klibbig av svett – och då har det alltså varit en sval dag eftersom svetten inte rinner i floder.

Att jag svettas är inget konstigt; det märkliga är hur svetten luktar. En av de första biverkningarna jag kände av Nebido var att min kropp luktade fotsvett. Det var för nästan fem veckor sedan, men det gick över efter några dagar. Den här gången luktar den mögel istället. Inte jättestarkt, men sådär så om jag kliar mig under en hängtutte och sedan för handen i närheten av ansiktet så känner jag en lukt som liknar aromen från kompostpåsen: En diskret doft av vaskslabbade makaroner, tomatkvistar och päronskrutt i olika stadier av förruttnelse stiger från min bröstkorgs djupa hudvikar.

Sasha tror att mitt luktsinne är ”kaputt”; Elias att jag behöver duscha. Jag tror att de båda har rätt, men antagligen mest Sasha. Mitt luktsinne är välkänt för att feltolka olika dofter. Förr hände det ganska ofta att jag uppfattade min egen svetts lukt som cigarettrök, så varför skulle jag inte kunna känna att det luktar mögel nu?

Jag är ganska rutten inombords, så det matchar. Tjugoåtta år i livets väntrum tar ut sin rätt, hur hårt man än kämpar för att vara medvetet närvarande. Det ruttna behöver komma ut för att inte ligga kvar och jäsa i all evighet, och om det sipprar ut under fettpåsarna har jag svårt att tänka mig en mer lämplig ventil. Helst av allt skulle jag vilja att svetten dessutom kunde ta med sig lite av innehållet i de där hudsäckarna på vägen, men jag antar att man inte kan få allt här i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, testosteron, Nebido, hormoner, bitterhet, svett, puberteten, psykologi, känslor, medveten närvaro, väntan, bröst