När jag har duschat eller badat och sträcker mig efter handduken måste jag se mig själv i spegeln som hänger precis ovanför krokarna. Även om jag försöker titta bort, eller tillochmed hänger handduken över spegeln, så får jag alltid en skymt av min egen nakna kropp. Det brukar göra mig på dåligt humör, utom idag.
Ett säkert tecken på att man börjar acceptera sin kropp måste vara att man börjar göra fåniga miner i spegeln istället. Jag stod så i någon minut innan jag ens insåg vad jag gjorde. Fullt upptagen som jag var med att se hur lång en överläpp kan bli när man gör schimpansminen glömde jag liksom bort att äcklas av de andra kroppsdelar som skymtade.
Armhåla juni 2009
Armhåla augusti 2009
Och då är det ändå inte så mycket till förändring som syns på överkroppen; hårigheten börjar vid naveln och sträcker sig nedåt. Med ett undantag: Jag börjar få riktigt fina buskage under armarna. Större ytor, längre strån och en fluffigare hårkvalitet. Det passar på en apa som jag.
Läs även andra bloggares åsikter om bilder, testosteron, könskorrigering, vård, transsexualism, kroppshår, armhålor, hår, dusch, komplex, nakenhet, bröst, speglar, ideal
Åh, på tal om det… såldes tröjor på den kristna festival jag bevistade i helgen, med en bild på en gorilla och undertexten ”Oh no, not me”. Kanske en känga till Darwin (eller till kreationisterna? Jag är inte säker), men man kan ju vända på det och säga ”Oh yes! That’s me”.
Det låter som en känga till Darwin, tycker jag? Själv är jag definitivt en apa…
Ånej… Jag ville ju se en bild på chimpansminen åsså får jag bara en hårig armhåla
Då får jag väl ta en sån bild
Önskar att fler kvinnor vågade vara naturliga och lät sitt kroppshår växa ut…
Jag är inte kvinna