Scientologer har psykdroger på hjärnan

Det har nu gått 22 timmar sedan DN publicerade artikeln, men än så länge hörs inget ramaskri från de såkallade förkämparna för mänskliga rättigheter, KMR. Som väntat, alltså. Scientologerna i den såkallade ”Kommittén för mänskliga rättigheter” är fantastiskt duktiga på att rasa och skrika i högan sky när det handlar om oegentligheter inom psykiatrin, men att samma typer av problem finns i alla olika sektioner i vården glömmer de liksom bort.

De är ofta snabba att uttala sig när det gäller brister inom psykiatrin, och rasar gärna mot allt från diagnossystemet till såkallade psykdroger, och de slår knut på sig själva för att ”bevisa” att till exempel ADHD inte existerar. Eftersom deras favorithatobjekt är ADHD-diagnosen har de fokuserat mycket på Riksförbundet Attention och författaren Vanna Beckman, och hävdar att de båda skulle vara köpta av läkemedelsföretaget Eli Lilly som tillverkar Strattera. Till exempel har de målat upp det som att ”ADHD-industrin” är ute efter är att få lärare att diagnosticera barn med ADHD och snabbt skjutsa dem vidare till en pillerfabrik, ungefär. Man behöver inte ha enorma kunskaper om hur skolan fungerar för att veta att ingen skulle komma på tanken att föreslå att lärare ska sätta diagnoser på eleverna, utom i KMRs skräckpropaganda.

Det faktum att läkemedelsföretag sponsrar informationsmaterial är en av deras stående argument för varför psykiatrin bör avskaffas. Hela deras argumentation bygger på att psykiatrin alltid är fel, alltid gör fel, alltid lurar friska människor att de är sjuka, alltid orsakar alla hemska saker som människor kan göra under till exempel en depression, en psykos eller ett maniskt skov, och så vidare. Det hela bygger på att psykiatrin är speciell: som om det inte fanns biverkningar och begicks misstag inom den kroppsliga vården – och som om psykiatrin var ensamma om att sponsras av läkemedelsföretag.

Undersökningen som DN presenterar visar hur mycket bidrag olika patientföreningar har fått av läkemedelsföretag. Står Riksförbundet Attention med på tio-i-topp-listan? Nej, knappast. RSMH? Föreningen Balans? Riksföreningen Autism? Ananke? Ångestsyndromsällskapet? Nej, nej, nej, nej och nej. I topp ligger istället Reumatikerförbundet, Hjärt- och lungsjukas riksförbund och Astma- och allergiförbundet. Däremot, på åttonde plats, står faktiskt Schizofreniförbundet med. På åttonde plats, som sagt var: Efter sju förbund som riktar sig mot patienter med såkallat kroppsliga funktionsnedsättningar.

Visst är det ett verkligt problem att tillverkarna av mediciner har makt över patientföreningar, läkare, media och i slutändan över patienter – men det är inget som är unikt för psykiatrin. Det är så samhället ser ut när inte staten går in med så mycket bidrag till verksamheten, helt enkelt. Men scientologer har fått sina ”psykdroger” på hjärnan, och tar alla tillfällen i akt att svartmåla psykiatrin, och få den att framstå som fullkomligt katastrofal och dessutom helt väsenskild från den kroppsliga vården. Därför är de just nu väldigt tysta. Situationen är nämligen minst lika illa inom andra vårdområden. Det är inte mycket att hurra för, det heller.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, funktionshinder, patientföreningar, ADHD, KMR, scientologerna, psykiatri, psykologi, media, propaganda, medicin, politik, bidrag, ekonomi, DN, Kommittén för mänskliga rättigheter, Riksförbundet Attention, Schizofreniförbundet, Reumatikerförbundet, Hjärt- och lungsjukas riksförbund, Astma- och allergiförbundet, sjukdom, skrämselpropaganda

Jag har för ont om tid för att hinna stressa

När jag var tretton år och skulle använda tvättmaskinen för första gången sa mamma åt mig att kolla att den startade ordentligt, eftersom knappen glappade ibland och behövde tryckas in en extra gång. ”Fast det tar en stund innan maskinen går igång”, sa hon. Kanske en kvart senare hittade hon mig sittandes på pallen i tvättstugan, och jag väntade fortfarande på att maskinen skulle starta. Jag hade inte fattat att ”en stund” i det här fallet betydde ”några sekunder”.

Jag har alltid haft svårt att veta vad som är rimlig tid; vad ”nu”, ”om en stund”, ”vänta ett ögonblick”, ”det kan ta ett tag” eller ”under en längre period” betyder. Dessutom har jag svårt att veta hur lång tid det faktiskt tar att göra saker och ting när jag försöker planera något, men jag brukar alltid avrunda beräkningarna uppåt med extremt god marginal. Om jag till exempel vet att det tar tjugofem minuter att gå någonstans vill jag gå ut genom dörren trekvart innan jag måste vara på plats, och om jag vet att förberedelserna innan dess tar fem minuter drar jag till med minst en kvart. Jag skulle kunna resa mig från stolen en halvtimme senare än vad jag gör och ändå hinna – teoretiskt sett. Men luttrad bokstavsvuxen som jag är vet jag att den där halvtimmen så lätt äts upp av sånt jag inte tänkt på att schemalägga.

Min DAMP-tid går ofta åt till sånt som att få i sig något att äta eller att leta rätt på en ren tröja, eller som att gå tillbaka när man kommit halvvägs eftersom man inte fick med sig den där viktiga pärmen fast man ställde den precis framför ytterdörren och skrev en stor lapp. Ifall jag faktiskt kommer ihåg allt så är det min bonustid som jag ägnar åt lite extra avslappning och uppladdning när jag väl kommit fram, och det är den som gör att jag överhuvudtaget orkar med att göra saker. Jag måste nämligen alltid ha en tidsbuffert för att ”göra ingenting”, hur stressad jag än är. Eller rättare sagt: Ju mer stressad jag är, desto viktigare är den.

Säg att jag ska gå på biblioteket och lämna lite böcker, och till hälsokostaffären: Då gör jag mig i ordning och planerar båda sakerna lite löst (som vad jag ska ha med mig och i vilken ordning det passar bäst att göra de olika sakerna), och går till biblioteket först eftersom det är smartast. Jag följer checklistan inne i huvudet på vad jag ska göra, och först när jag kommer ut därifrån kan jag tänka på vad jag ska göra på hälsokosten. Det innebär att jag måste stå still någon minut och tänka, för att hinna ställa om hjärnan till nästa moment. Om jag inte gjorde det skulle jag kunna promenera in på hälsokosten och tro att jag fortfarande var på biblioteket, och om jag försökte tänka på hälsokosten inne på biblioteket skulle jag bara bli stressad och inte få någon av sakerna gjorda ordentligt.

Det är antagligen det bästa knepet jag har för att få ordning på tiden: Att alltid planera schemat tidspessimistiskt i överkant och lägga in små pauser där jag väntar in hjärnan mellan varje del. De gånger jag inte lyckas följa den regeln för att jag till exempel haft sällskap av personer som fungerar annorlunda, så brukar det uppstå en massa förvirring och stress, och därmed gör jag en massa misstag som bara slösar ännu mer tid. Jag måste hinna förbereda mig mentalt på varje del, och det gäller oavsett om jag bara ska gå och handla eller om jag ska åka bort en hel vecka.

Att jag är så generös med min tid ibland när jag är stressad är något som en del människor tycker är konstigt, men för mig är det livsviktigt. Jag har helt enkelt för ont om tid för att hinna stressa.

Bloggtema: Tid. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tid, tidsuppfattning, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, planering, ordning, struktur, schema, stress, effektivitet, glömska, psykologi

Nära-normen-upplevelse

Jag har precis haft en mycket märklig erfarenhet. En nära-normen-upplevelse, kanske man kan säga: En känsla av att vara normal.

Min nya LSS-handläggare läste på mitt ansökningspapper om ledsagning, och såg att jag skrivit att jag skulle börja plugga. Hon frågade vad, och när jag förklarade att jag ska skriva min D-uppsats reagerade hon inte alls. Det var det märkliga. Jag har nämligen vant mig vid att folk som hon – handläggare och byråkrater och vårdpersonal – ändrar beteende så fort de får veta att jag har en högskoleutbildning. De börjar tala till mig på ett annat sätt och lyssna mer uppmärksamt när jag går från att vara ett psykfall i mängden till att vara en akademiker med ett kognitivt funktionhinder. Även om jag inte ens märkt från början att de är lite reserverade blir de plötsligt vänliga; även om jag knappt känt att de misstror mig blir de plötsligt helt med på noterna.

Den här handläggaren lät sig däremot inte imponeras av mina högskolepoäng. Hon behandlade mig med samma respekt både före och efter att jag berättat att jag har en fyraårig högskoleutbildning, och det syntes inte ett spår av svindel i hennes ögon. Det är förmodligen första gången som någon inte har reagerat alls, utan sett det som den mest naturliga sak i världen att man kan vara både psykiskt funktionshindrad och högutbildad.

Jag är imponerad av hennes fördomsfrihet – men samtidigt bekymrad över att jag ens noterar en sån sak. Det säger kanske en hel del om hur vanligt det är med motsatsen.

Läs även andra bloggares åsikter om funktionshinder, handikapp, psykisk ohälsa, LSS, handläggare, byråkrati, vård, omsorg, högskolan, psykiatri, fördomar, normer, utbildning, status

Håriga armhålor som bot mot spegelfobi

När jag har duschat eller badat och sträcker mig efter handduken måste jag se mig själv i spegeln som hänger precis ovanför krokarna. Även om jag försöker titta bort, eller tillochmed hänger handduken över spegeln, så får jag alltid en skymt av min egen nakna kropp. Det brukar göra mig på dåligt humör, utom idag.

Ett säkert tecken på att man börjar acceptera sin kropp måste vara att man börjar göra fåniga miner i spegeln istället. Jag stod så i någon minut innan jag ens insåg vad jag gjorde. Fullt upptagen som jag var med att se hur lång en överläpp kan bli när man gör schimpansminen glömde jag liksom bort att äcklas av de andra kroppsdelar som skymtade.

Armhåla juni 2009

Armhåla augusti 2009

Och då är det ändå inte så mycket till förändring som syns på överkroppen; hårigheten börjar vid naveln och sträcker sig nedåt. Med ett undantag: Jag börjar få riktigt fina buskage under armarna. Större ytor, längre strån och en fluffigare hårkvalitet. Det passar på en apa som jag.

Läs även andra bloggares åsikter om bilder, testosteron, könskorrigering, vård, transsexualism, kroppshår, armhålor, hår, dusch, komplex, nakenhet, bröst, speglar, ideal

Penisavund, transsex och förträngd heterosexualitet

Jag förstår inte hur de knullar. Hur kan man gilla sånt sex? Är det något inlärt eller något medfött att tända på sånt? Kan det spela in att samhället säger åt dem att den sexualiteten är normal och annan inte, eller finns det något djupare? Är de som gillar sånt kanske rent fysiskt konstruerade annorlunda? Praktiskt taget varenda människa har en analöppning; känslig för beröring och som gjord för försiktig penetration. Det går tillochmed att komma åt den såkallat ”kvinnliga” g-punkten genom framväggen, utan att man behöver in i fittan och rota. Varför envisas folk med att istället stoppa upp prylar i fel hål, när de har en sån fantastisk ändtarm?

Och varför ältar de jämt om de är normala eller inte? Varför påstår de sig vara ”vilda” och ”busiga” om de någonsin har sex på något annat sätt? Varför ska de hålla på att manifestera sina sexuella preferenser överallt? Och framförallt: Varför kallar de sig för öppensinnade när de samtidigt går runt och förutsätter att alla är som de?

Nej, jag syftar inte på heterosexuella. Jag pratar om kukenifittansexuella, men framförallt om kukenifittannormativa. Normen är att vara lagomsexuell, har jag förstått: Inte för mycket sex, och inte för lite. Inte för ”tråkigt” och inte för ”galet”. Att fnissa åt att det ”känns lite förbjudet” att vilja ha analsex, eller att som tjej hångla med en tjejkompis är precis inom den snäva ramen; att pendla mellan att inte ha någon sexlust alls på flera månader och att ha BDSM-astralsex i timmar är däremot långt utanför – åt båda hållen. Både att inte ha sex alls och att ha annat sex än vaniljsex med en (och endast en) annan fysiskt närvarande person är att bryta mot sexnormerna.

En kuk - eller ett rör?

Å andra sidan är allt sorts sex jag skulle kunna tänkas ha per definition normbrytande, eftersom jag är en kille med fitta. En kille med fitta som gillar killar: En bögfitta, med penisavund som heter duga. Att vara transsexuell är inte en läggning utan en funktionsnedsättning där det biologiska könet inte stämmer överrens med det mentala, men det är klart att det påverkar ens sexualitet på något sätt. Om man till exempel bara har en tre millimeter lång kuk kan det vara svårt att sätta på någon utan att använda strapon.

Jag gissar att den som inte läst min blogg förut och inte visste om det jag precis ”avslöjade” antagligen ser på det första och det tredje stycket annorlunda nu. Jag gissar att någon tänker att det inte är så konstigt att man inte förstår det fantastiska i vaginalsex och fysiskt tvåsamt sex eller sex överhuvudtaget när man är i konflikt med sina könsorgan. Jag gissar att någon lutar sig tillbaka och tycker att de har ”förstått” vad mina ”problem” är. Det har hen förmodligen inte. Mitt problem är inte hur jag har sex, vad jag tänder på eller hur lång tid det kan gå mellan tillfällena. Mitt sexliv fungerar väldigt bra, under omständigheterna. Mitt problem är att allt jag säger om sexualitet går att bortförklara med att jag är transsexuell, för den som vill. Tänk om jag skulle bete mig på samma sätt, och säga ”men det är ju för att du är cissexuell som du känner så” till de som sitter beredda att såga det här inlägget med påståenden om att jag är heterofob och queernormativ.

Cissexualism, att vara född i en kropp vars biologiska kön överrensstämmer med ens könsidentitet, påverkar såklart också ens sexualitet. Om man till exempel inte har någon egen fitta fast man identifierar sig som man, så kan man känna ett sådant starkt fittavund att man vill penetrera fittor varje gång man har sex. För om min sexualitet som fittfödd bög grundar sig i penisavund, borde väl rimligen den kukfödda heterokillens sexualitet bygga på ett fittavund? Och om – som vissa terapeuter har påstått – jag egentligen är en kvinna som är obekväm med min heterosexuella läggning och därför intalar mig att jag är bög, betyder det att alla de kukfödda personer som tror sig vara heterosexuella män egentligen är flator i förnekelse?

En kuk - eller en bergskristall?

Jag dömer inte människor som är cissexuella, som är heterosexuella, eller som har kukenifittanfetisch, ska jag påpeka. Det vore som att döma människor som dricker kaffe: Oförståeligt, men ändå inget att haka upp sig på. Så länge de inte stönar alltför högt när jag försöker sova, och så länge de låter bli att tvinga på andra sina åsikter om vad som är ”bra sex” – eller ens vad som är ”riktigt sex” – så accepterar jag deras sexualitet fullt ut, generös som jag är. Jag är mest lättad över att slippa känna samma press att vara lagomsexuell; jag är redan hopplöst förlorad, och det är otroligt skönt.

Veckans bloggtema: Sex. LÄSTIPS: Om transpersoners sexualitet. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, transsexualism, kön, könsorgan, genus, fördomar, normer, asexualitet, läggning, BDSM, fetischism, astralsex, penisavund, heterosexualitet, homosexualitet, könsidentitet, kukar, fittor, läggning, bilder, könskorrigering, cissexism