Tvångsvårda landsting och tvångsomhänderta kommuner

Bland annat Aftonbladet har tidigare uppmärksammat att när psykiatrin inte räcker till så låser man in unga tjejer med svåra ätstörningar och annat självskadebeteende tillsammans med vuxna män som begått grova brott och dömts till rättspsykiatrisk vård. Nu uppmärksammar DN att det även gäller andra delar av vården och omsorgen. Det händer att ungdomar med till exempel Aspergers syndrom blir inlåsta med brottslingar på ungdomshem, trots att de inte begått något brott.

”Adam”, till exempel, hade tvångsomhändertagits för att ha skolkat, vänt på dygnet och vägrat att ta sin medicin. På anstalten har han blivit hotad och misshandlad av de andra ungdomarna, eftersom hans beteende avviker från normen. Och de som placerat honom där vill ha honom kvar för att lära honom att ta hand om sig själv:

”Nu hotar de med att förlänga vården tills jag lärt mig diska, laga mat, tvätta kläder, städa och studera perfekt. Detta är fel – det står ingenstans i lagen att man måste kunna laga mat, vakna klockan åtta varje morgon och lägga sig klockan tio på kvällen”

Bortsett från att det är en rent ut sagt urdålig idé att placera personer inom autismspektrum som inte begått brott med personer från den kriminella världen så kan man undra hur pedagogiskt det egentligen är att ställa såna krav på en person som är intagen på ungdomshem. Det finns nämligen ingenting som säger att bara för att man lär sig att diska, laga mat, tvätta, städa och hålla rutiner i en miljö så kommer man att kunna anpassa de nya kunskaperna och vanorna till nästa miljö man hamnar i.

Adam är frihetsberövad för att hans hemkommun inte har några alternativ att erbjuda, antar jag. Det finns särskilda aspergerboenden, det finns utvidgat boendestöd med jourverksamhet och olika projekt i olika delar av landet som fungerar för personer med olika grader av funktionsnedsättningar. Men det finns inga garantier att den hjälp man behöver går att få, och inte mycket till att krav att ställa på kommuner att de ska göra något. LSS, som nämns i artikeln, är en ganska urholkad lag som inte är anpassad efter de behov som många med Aspergers syndrom har trots att vi räknas in i personkretsen. Istället hänger det mycket på att det redan finns något projekt i kommunen som man kan använda sig av.

Omsorgen är ett lotteri, och det beror mycket på i vilken kommun man bor. Nog är det ganska ironiskt att man kräver av brukarna att de ska följa vissa rutiner när kommunerna själva inte direkt föregår med gott exempel. Min bror Simon pratar gärna om tvångsvård: Att man borde kunna tvinga landstingen att ge vård till de som uppenbarligen behöver den. Jag tror att vissa kommuner skulle må bra av att tvångsomhändertas, för de visar alldeles för dåligt omdöme och är en fara för andra.

Bra bloggat: Catta. Relaterat: Ännu mer skrämmande syn på barn. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tvångsomhändertagande, LVU, vård, omsorg, kommuner, socialtjänsten, ungdomar, ungdomshem, stöd, Aspergers syndrom, kommuner, landsting, NPF, rutiner, funktionshinder, autism

Min nya terapi mot social fobi: Självupptagenhet

I fyra dagar försökte jag ligga lågt och inte ta ut något i förskott. Det är ju nu det börjar; det är efteråt som smällen kommer. Det vet jag ju. Så jag bara väntade. Och väntade. Men fyra dygn efter att jag kommit hem från Pride har jag fortfarande inte ramlat ner i det där svarta hålet som alltid följer på alla sociala kontakter IRL.

Visserligen har jag haft en del spontan ”Men varför gjorde jag så?!”-ångest under de här dagarna, men jag har bestämt mig för att pröva att inte försöka bearbeta intrycken som jag brukar. Jag gör det vanligtvis för att lära mig mer om människor och om mig själv, och i stort sett all kunskap jag har om människor baseras på såna studier eftersom psykologiböcker inte brukar göra mig så mycket klokare. Tack vare detta ständiga analyserande kan jag kan bete mig någorlunda och spela normal, vilket jag definitivt inte kunde för bara sex år sedan. Det har varit extremt viktigt för min utveckling – men nackdelen är att det lätt blir till ett ända långt ältande.

Min sociala fobi är nämligen inte så mycket oro inför något som kan komma att hända, som en ångest över det som faktiskt har hänt. Jag kommer alltid på saker jag sagt och gjort som blev fel: Saker som kanske gjorde människor illa till mods, irriterade, arga eller ledsna eller vad som helst. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att förstå mina misstag för att kunna undvika att göra om dem. Kanske vore det lättare att sluta med det; att ge upp att försöka lära mig mer om människor och strunta i analyserandet. Så jag bestämde mig för att prova det för en gångs skull.

Jag har alltså inte dragit särskilt många slutsatser om mänskligt beteende, vare sig under Pride eller efteråt. Analysfunktionen är avstängd och jag går inte igenom precis allt för att bearbeta. Förmodligen är det första gången i mitt liv som jag skiter i att försöka begripa – och det har varit fantastiskt. Jag är inte riktigt lika trött som jag brukar vara, och framförallt är jag inte lika deprimerad eftersom jag inte konfronteras med mina egna tillkortakommanden varje vaken sekund i flera veckor framåt.

Självklart har jag skuldkänslor över att låta bli den viktiga bearbetningen, men överlag känns det riktigt bra. Kanske borde jag sluta försöka lära mig mer om människor nu, om det är tvunget att ta så stor del av mitt liv. Kanske borde jag skita i att försöka lista ut hur man är trevlig. Jag har nämligen en känsla av att om jag ska klara av att umgås mer med folk så måste jag sluta bry mig så himla mycket om vad jag gissar att andra människor känner. För att kunna vara social behöver man förmodligen ett visst mått av nonchalans.

Mitt mål nu är att bli lite mer självupptagen så jag orkar med andra människor.

Läs även andra bloggares åsikter om social fobi, psykologi, misstag, missförstånd, Aspergers syndrom, osäkerhet, social inkompetens, ångest, relationer, kommunikationsproblem, ältande