Ingen bot för bögar, flator och bin i USA (tackolov)

Det amerikanska psykologförbundet APA har bestämt sig för att homosexualitet och bisexualitet varken kan eller ska botas, skriver SvD. På förbundets hemsida kan man läsa att de sammanställt forskning och kommit fram till att terapimetoder för att ändra sexuell läggning antagligen är ineffektiva och framförallt oetiska eftersom det förmodligen gör mer skada än nytta för en persons psykiska hälsa.

Jag skriver ”antagligen” och ”förmodligen” eftersom de studier som visat någon slags positiv effekt och som omhuldas av de som tror på botande, inte är vetenskapligt gjorda. De har till exempel inte undersökt skadliga biverkningar av behandlingen, och man har inte kunnat utesluta att de positiva effekterna inte lika gärna kan nås på andra sätt. Det finns helt enkelt inget övertygande forskningsunderlag för att rekommendera någon att försöka bli ”botad”, har APA kommit fram till.

Istället föreslår man att den som söker psykiatrisk hjälp för sin sexuella läggning ska mötas av stöd och hjälp att utforska sin identitet, med målet att acceptera sin läggning snarare än att förändra den. Det var verkligen på tiden. Homosexualitet och bisexualitet är inga sjukdomar; däremot kan man undra om inte homofobi är det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, läggning, attraktion, psykologi, psykiatri, APA, USA

ADHD – en fråga om jämställdhet och rättvisa

Utlandsadopterade medicineras oftare mot ADHD än svenskfödda barn, visar en ny studie från Uppsala. Framförallt pojkar, och framförallt barn födda i östeuropa: Var tjugonde utlandsadopterad pojke har medicinerats för ADHD under 2006, och var åttonde av pojkarna från östeuropa. Det ska ställas mot att bara en av sjuttio svenskfödda pojkar medicinerades under samma tidsperiod. Det var mer ovanligt bland flickor, och bland adopterade från Fjärran Östern, men även där var det en tydlig skillnad jämfört med svenskfödda.

Forskarna förklarar resultatet med att de barn som adopteras från östeuropa ofta är födda av kvinnor som missbrukat alkohol eller andra droger under graviditeten, och att det gett dem skadorna. Jag tror absolut att det kan vara en bidragande faktor, men kanske inte allt. Det finns redan studier som visar att stress under graviditeten kan öka chansen/risken att få ett barn med ADHD. Social utsatthet orsakar stress, och jämfört med måttligt drickande är det antagligen en större faktor för att ge barnet ADHD. Det är inte helt orimligt att anta att praktiskt taget alla biologiska mammor som av någon anledning adopterar bort sitt barn utsatts för svår stress under graviditeten: Fattigdom, hemlöshet, övergrepp, skuld och skam… Kombinerat med missbruk är det inte så konstigt om det påverkar fostret.

Detta är inte detsamma som förekomsten av barn som passar in i diagnoskriterierna för ADHD, utan snarare förekomsten av barn som passar in i diagnoskriterierna – och som har så stora svårigheter att de behöver medicinera. Att man undersökt just förekomsten av medicinering säger förmodligen något annat än om man hade undersökt hur barnen uppfyller diagnoskriterierna: Det är långt ifrån alla som behöver medicinering, och det är definitivt inte alla som behöver medicinering som får det. Att ha ADHD kan vara fantastiskt, men det kan också vara destruktivt – och det är den negativa sidan som syns i undersökningen.

Nu är inte ADHD något som bara barn till fattiga missbrukare i östeuropa begåvas med, men det är ändå värt att tänka på: En samhällsstruktur som bygger på att människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet utnyttjas ekonomiskt, sexuellt och socialt tryggar tillväxten av svårigheter hos barn. Därför är ADHD en feministisk fråga, och en socialistisk.

Om undersökningen: SvD, Dagens medicin, UNT, SR. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, NPF, mediciner, funktionshinder, psykologi, neuropsykiatri, graviditet, barn, diagnoser, missbruk, stress, adoption, fattigdom, alkohol, genus, feminism, jämställdhet, rättvisa, politik

Dagens ord: Rövmånad

Rötmånad: Färsk mat blir lätt dålig eftersom bakterierna har högsäsong, från slutet av juli till slutet av augusti.

Rövmånad är en vanlig konsekvens av rötmånad: De varma sommardagarna tillbringas mest sittandes på en porslinsstol, eller dubbelvikt springandes till densamma.

Tillfällig analfixering är mycket vanligt under rövmånaden hos alla drabbade, oavsett sexuella preferenser. Att rövmånaden sammanfaller med pridefestivaler är en ren slump, eftersom även heterosexuella cispersoner drabbas av rövmånad utan att ha varit i närheten av Stockholm under den kritiska perioden. Sambandet mellan analsex och rövmånad är inte heller bevisat, men kombinationen av många människor på liten yta, hög temperatur och bajamajor gör säkerligen sitt till.

Läs även andra bloggares åsikter om matförgiftning, sommar, rötmånad, dagens ord, magsjuka, bajs, bakterier, analsex, Pride, HBTQ, analfixering

Att spela hetero vs. att känna sig manlig

Jag insåg precis att jag är ganska straigthacting för att vara fjolla. Alltså: Jag begränsar mina rörelser när jag är bland människor och beter mig mer stereotypt heterosexuellt, i brist på bättre ord.

Egentligen har jag ju vetat det hela tiden; det har alltid funnits en massa saker som jag håller inne och begränsar och tänker på när jag rör mig ute jämfört med när jag är ensam hemma. Till exempel så håller jag tillbaka tics så långt det går, och försöker låta bli att prata för mig själv mer synligt än nödvändigt. Det är en sak att mumla, men inte att hålla långa monologer med gester och ansiktsuttryck och hela baletten; sånt gör jag bara när jag är övertygad om att ingen ser och hör.

Jag avdampar mitt kroppsspråk bland människor, fast jag inte är särskilt mån om att framstå som bokstavslös. Inte för att jag har någon drift att passa in, men för att jag har en stark längtan att undvika att dra till mig uppmärksamhet, och därför försöker jag att bete mig på ett sätt som är mindre uppseendeväckande. Då är det kanske inte så konstigt att jag även avfjollar mitt kroppsspråk, eftersom jag är väldigt medveten om att jag vill uppfattas som man.

Jag tänkte mycket på sånt när jag var nyutkommen: Hur jag stod, gick och rörde mig. Jag tränade in en ”manlig” gångstil, ett ”manligt” sätt att sitta och förbjöd mig själv att göra vissa rörelser som jag uppfattade som ”kvinnliga”, som att vila huvudet i handen på ett visst sätt. Det jag var ute efter att få bort då var det ”kvinnliga”, men idag har jag förstått att det framförallt är det fjolliga i mig som får stryka på foten. Idag är jag mer avslappnad och mindre nojig – trodde jag.

Diana

När jag pratade med en bekant om upplevelser från Pride slog det mig nämligen att jag lägger mig till med en massa rörelser under den veckan som känns fullkomligt naturliga; beteenden som jag annars gör när det bara är Dennis och jag i ett rum. Så fort till exempel hans butchiga syster Diana kommer in i rummet börjar jag automatiskt att begränsa mig eftersom jag undermedvetet vill bevisa att jag är manlig. Jag tar efter hennes beteende, eftersom hon är den av oss tre som är mest macho. Inte för att jag inte litar på henne, utan för att jag drivs av någon besynnerlig prestationsångest. Om jag skulle tävla i manlighet borde jag rimligtvis göra det mot Dennis och inte mot Diana, men eftersom det inte är svårt att vara mer macho än Dennis är Diana mer av en utmaning.

Till vardags går jag fortfarande runt med en överdriven rädsla för att få min manlighet granskad och ifrågasatt, och jag har tonvis av internaliserad transfobi att ta itu med. På pride däremot kan jag fjolla mig i en hel vecka. Jag behöver inte tänka på hur jag viftar med händerna, hur jag sitter med benen eller någonting. Det finns nämligen ingenting att bevisa, utan jag bara är – och jag känner mig aldrig mer manlig än när jag vågar fjolla mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, manlighet, män, kvinnor, genus, transsexualism, identitet, självkänsla, psykologi, Pride, fjollighet, HBTQ, androgynitet, heterosexualitet, homosexualitet, heteronormen, bilder