Immanuel är välkommen

"Welcome, Immanuel"

Det är inte svårt att göra mig löjligt glad. Faktiskt räcker det ganska långt att bara ta bort två bokstäver, lägga till fem och flytta om lite grann, när man ändå skriver in uppgifterna från studera.nu i högskolans egen databas.

Ingen kommer att behöva krångla med att först försöka lära sig ett namn och sedan ett annat: Det är Immanuel som gäller, redan från början. Allt som behövdes var ett litet mail till den som ansvarar för databasen. Tänk om allt annat var lika enkelt – Skatteverket, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om namn, namnändring, namnlagen, Skatteverket, register, databaser, adiminstration, högskolan, studier, folkbokföringen, internet, datorer, bilder

Kuken växer! Immanuel and the not so angry half-inch

Hur kungör man nyheter om sina könsorgan på ett mindre chockerande sätt? Jag vet inte, så jag kör ändå. Blunda om det är mer än du ville veta, helt enkelt.

Drygt fem veckor på testosteron har gjort att vissa kroppsdelar har vuxit sig lite större. Förr brukade jag säga att jag hade tre millimeter kuk. Det var egentligen bara en gissning, eftersom det var svårt att mäta en så kort längd på ett så oåtkomligt ställe. Jag försökte faktiskt, men det är svårt att nå, att se ordentligt och att veta var den börjar och slutar. Det jag mätte då var bara ollonet alltså, eftersom det var det enda som stack ut. Sedan är det ju visserligen inte hela kuken som syns, utan det är flera centimeter som ligger gömda under huden (eller rättare sagt under slemhinnorna), men en tydlig tillväxt av de synliga delarna har jag i alla fall.

Pilen pekar på kuken/klitoris

Idag har jag ungefär nitton millimeter, mätt från det jag tror är roten på ovansidan till ollonets topp – och det ÄR verkligen ett ollon. Förut har det mest sett ut som en knapp, men nu börjar det få en form av något som sticker ut och hänger ner; mer kuklikt alltså. Skillnaden i längd är kanske egentligen inte jättestor, men eftersom den står ut från kroppen på ett helt annat sätt syns det verkligen.

Hur man mäter kuklängden

Jag vet att för en del känns det obehagligt när kuken växer för att den skaver mot kläderna, men än så länge har det faktiskt gått riktigt bra för mig. Jag har i och för sig kanske haft tur som fått detta mitt i sommaren vilket betyder att jag ändå inte går runt i jeans – för det kan jag tänka mig kan skava ordentligt. Det enda jag har känt hittills är ungefär som de första tecknen på urinvägsinfektion: Det gör inte ont, men känns lite svullet och varmt.

Jag tänker inte lägga upp några fotobevis på detta; ni får tro mig på mitt ord. Jag har en halv tum synlig kuk. Den gör inte mycket väsen av sig, och därför var det först sent igårkväll som jag märkte att den blivit större.

Inatt drömde jag att någon kom fram till mig och sa att kukar är som muskler: Man måste träna för att de ska bli större. Jag måste ha sex för att den ska växa, och han erbjöd sig att hjälpa till. Så generöst. Även för att vara en absurd dröm var det en av de sämsta raggningsrepliker jag någonsin hört. Uppenbarligen går det alldeles utmärkt att få kuken att växa utan att man drar i den hela tiden – och man behöver inte vara särskilt intresserad av sex för att gilla att den gör det.

Läs även andra bloggares åsikter om kukar, könsorgan, testosteron, hormoner, transsexualism, klitoris, penisförstoring, bilder, könskorrigering

Kärnfamiljen, missionären och Alf Svensson – internaliserad heterofobi i bilder

Folk förväntade sig att man var för kärnfamiljen, missionären, Alf Svensson och alltihopa

Jag har ett väldigt stört förhållande till heterosexualitet som fenomen, det vet jag redan. Jag har dessutom en grav internaliserad heterofobi, det vet jag också. Men att jag skulle ha en sådan dyster uppfattning om vad heterosexualitet riskerar att leda till… Nej, det är ju bara på skämt.

Den halvfärdiga seriestrippen jag alldeles nyss hittade i min dator är inte allvarligt menad alls; tvärtom. Den är en reaktion på olika välmenande terapeuters behov av att förklara för mig att jag är rädd för att vara en heterosexuell kvinna – som om heterosexualitet är något man behöver frukta. Det visste jag inte men tack för att ni berättade det, liksom. Faktum är att om det är någonting som spätt på mina fördomar om heterosexualitetens vedermödor så är det just de som bedyrat för mig hur vanligt och normalt det är att känna obehag inför att leva i en relation som kvinna tillsammans med en man, och att det säkert bara är det som är mitt problem och inte alls att jag är transsexuell.

När jag sökte hjälp för min transsexualism första, andra och tredje gången var det just det jag fick höra: Att jag hade svårt att acceptera min kvinnlighet och min heterosexuella läggning. Så jag tog fasta på det, och några år senare när jag var inlagd på psyket och hade långtråkigt ritade jag en serie som handlade om hur mitt kvinnliga alter ego Mymlan kommer ut som heterosexuell.

Det var då hon insåg…

Hon var kär. Igen! [NEEEJ!]

Men vem var offret? Vad hette hon? Svaret kom en dag när Mymlan läste sin mail: ”Du är gullig…”

”Kram Olle”. EN KILLE?!

Det kändes som om alla visste, utom hon. Som om alla viskade: Låtsasflata.

Folk förväntade sig att man var för kärnfamiljen, missionären, Alf Svensson och alltihopa

Det värsta var nog ändå att tvinga in fötterna i högklackat och gifta sig i kyrkan en äckligt varm försommardag

För att inte tala om att föda barn för kung och statsminister

Mymlan levde resten av sitt olyckliga liv fastkedjad vid en spis

Bara en dröm! Men kanske en sanndröm?

Om jag är kär i någon som är 100% kille, måste jag då vara 100% kille eller tjej själv?

Tillbaka på biblioteket, där allt började, insåg Mymlan att hon inte var ensam om att känna som hon gjorde

Tyvärr blev serien aldrig färdig, eftersom jag ville ge den både ett lyckligt slut och ett slut som kändes realistiskt. Kraven var såpass motstridiga att jag inte kunde komma på något bra sätt att fortsätta, så när jag scannat in de första tjugo bilderna gav jag upp. Jag kunde liksom inte se något lyckligt slut på en heterosexuell komma-ut-historia när året var 2006 och jag själv nyss hade blivit inknuffad i en garderob för första gången i mitt liv och tillsagd att vara heterosexuell och kvinna. Idag skulle jag antagligen gett Mymlan en transkille till pojkvän, men den idén kom jag aldrig på då.

Varken bild eller text är särskilt fantastiska, vilket kan bero på att jag praktiskt taget aldrig hade ritat serier förut, att mina redskap var kulspetspenna och kollegieblock och att jag var så borta på mediciner att jag hade svårt att hålla ögonen öppna – men serien säger verkligen något om min syn på heteronormen. Framförallt säger det något om hur problematiskt det verkar vara att vara heterosexuell kvinna – enligt vissa grenar av psykiatrin.

Jag har än så länge aldrig behövt komma ut som heterosexuell, men jag vill inte gärna tro att man förväntas gilla Alf Svensson för det. Tackolov att jag till slut hittade någon som trodde mig när jag sa att jag var mer störd än så.

Läs även andra bloggares åsikter om heterosexualitet, Mymlan, serier, bilder, heteronormen, heterofobi, läggning, fördomar, normer, kön, genus, könsroller, komma ut, transsexualism, psykologi, relationer, kärlek, stereotyper, manligt, kvinnligt, könsroller, psykiatrin, psykisk sjukdom, ångest