Transattack för barnens rättigheter

Om nu någon har missat det är det inte bara fest på Pride, utan massor av politik. Jag och några som jobbade på Regeringskansliet började diskutera den nya lagen om könstillhörighet som presenterades 2007, som jag är väldigt kritisk till. Det var inte helt lätt att uttrycka sig diplomatiskt eftersom den på ren svenska är uselt underbyggd och baserad på värderingar snarare än forskning. Till exempel så utgår man ifrån att de flesta transsexuella vill operera bort sina äggstockar eller testiklar, och därför är det okej att ställa det som krav på alla – utan undantag och utan att se till konsekvenserna.

Det finns visserligen också bra saker i lagförslaget, som att man vill underlätta för de som är under arton att få vård. Idag är det nästintill hopplöst att få hjälp som minderårig eftersom man från vårdens sida är rädda att göra misstag och hellre gör för lite än för mycket. Även om man lider så mycket att man är självmordsbenägen på grund av att kroppen utvecklas åt fel håll så är det väldigt svårt att få hormoner, och kirurgi* går inte att få i Sverige innan man fyllt arton. Men det finns en sak som antagligen skulle underlätta betydligt och som är nästan helt riskfritt: Möjligheten till en juridisk könskorrigering som minderårig. Även om man är jätteförsiktig med att ge hormoner till tonåringar så borde det vara lättare att kunna ge de som vill ett nytt juridiskt kön med nytt personnummer och nytt namn, eftersom det är lätt att ändra igen ifall det skulle visa sig vara fel beslut.

Men den lagutredningen blev klar för två år sedan, och sedan dess har det varit öronbedövande tyst från de ansvariga politikernas håll. Många tunga remissinstanser var kritiska, och förslaget har varken blivit klubbat eller förkastat utan ligger helt enkelt och skäms någonstans på socialdepartementet. Under prideveckan skrev Lukas Romson, ordförande i föreningen KIM, och representanter för Grön Ungdom, SSU, Ung Vänster och MUF en debattartikel om just detta, där de kräver att socialminister Göran Hägglund tar tag i det där lagförslaget och försöker få till en ny, bättre lag. Det har dröjt två år, och jag misstänker att det delvis är just för att den är så dåligt gjord att det blir pinsamt hur man än försöker göra.

Psykbryt kallar debattartikeln för en ”transattack”, och jag älskar det ordet. Transpersoner har alldeles för länge beskyllts för att vara martyrer som hellre spelar offerroller än åstadkommer någonting. Då går jag mycket hellre till attack om det betyder att det faktiskt händer något. Kristdemokrater pratar så gärna om barnens rättigheter – frågan är om det gäller alla barn eller bara de som följer könsnormen.

*) Annat än mastektomi dvs. att ta bort brösten (Tack Jens för påpekandet!)

Läs gärna mitt grundinlägg om lagen. Relaterat: Könsidentitet och mänskliga rättigheter, fördomar om bögar och flator, queernormativitet. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transsexualism, transpersoner, könskorrigering, könsbyte, kön, genus, psykisk ohälsa, stress, komma ut, ungdomar, ångest, politik, Göran Hägglund, barn, KIM, Lukas Romson, SSU, Ung Vänster, Grön Ungdom, MUF, hormoner, vård

Skamliga normer och störd stolthet på Stockholm Pride – i bilder

Ilona är välklädd, och vet hur man marknadsför Vänsterpartiet

Hur sammanfattar man Stockholm Pride 2009 bäst? För mig hade det verkligen Tema: Störd, och jag är väldigt nöjd med det. Jag har träffat en massa underbara människor, lyssnat på en massa intressanta föreläsningar och samtal och fått en massa nya intryck och idéer. Möten med underbara människor ur instablissemanget och alla dessa spännande punkter om psykradikalism och fettaktivism och allt möjligt har fått mig att tänka till ordentligt. Jag har haft det fantastiskt härligt, och det allra bästa är insikten att jag faktiskt klarar av att göra sånt här. Jag fixade än en gång att tillbringa en hel vecka omgiven av människor och delta i diskussioner. Jag har tillochmed pallat att jobba som volontär på Pride House i tre dagar, och ännu större: Jag har överlevt tre kvällar i parken. Med min fobi för allt vad fest, folksamlingar, hög ljudvolym och allt sånt är det ett under att det faktiskt gick.

Störd och stolt!

Först när jag började prata med en person som är ungefär där jag var för bara två år sedan förstod jag hur mycket jag förändrats. Min självbild är fortfarande den av en person som inte kan något, inte klarar något, inte vet något, inte orkar något, inte fullföljer något, inte har någon koll och inte går att lita på för fem öre. Efter en hel veckas hjärntvätt med komplimanger och vackra ord börjar jag snart tro att jag faktiskt inte är så värdelös som jag verkar. Mitt ego är matat till bristningsgränsen; det enda som saknas är nog tillit till min egen förmåga.

Folkmassor i paraden

Det mest bestående minnet av Stockholm Pride 2009 är nämligen insikten om att mitt största problem faktiskt är min självkänsla och inget annat. Nu när jag kommit hem kastar sig såklart ältarångesten över mig och som en målsökande robot letar jag efter misstag jag gjort och vibbar jag känt efter personer som kanske blivit ledsna, sårade, besvikna, arga och så vidare. Det är den fasen som brukar vara den jobbigaste; när jag kommer på allt jag sagt och gjort som kanske blivit fel – och saker jag BORDE ha sagt eller gjort men som inte blev av. Den skulden och skammen är det bara att härda ut, för det finns inte så mycket annat att göra. Men jag har också upptäckt en skuld och skam jag inte varit särskilt medveten om förut: Skammen över att inte leva som om varje dag vore en prideparad och som om jag vore ögongodis på ett lastbilsflak.

Glada killar (?) med "perfekta" kroppar på ett flak

En vän till mig som inte visste om hon vågade gå i paraden sa att hon skämdes – och att hon skämdes över att hon skämdes. Egentligen var det nog inte skam hon kände utan en befogad rädsla för konsekvenserna av att komma ut på jobbet, kom vi fram till, men att skämmas för att man inte är öppen och stolt känner jag igen. Jag skäms ganska ofta över att inte vara bögfödd, och jag skäms minst lika mycket över att jag skäms. Jag skäms över att jag i hemlighet vill kunna se ut som vilken flakbög som helst, och jag skäms över att det som hindrar mig inte så mycket är en lätt övervikt och en hudfärg i nyans Snöblind, utan framförallt ett par märkliga utväxter som täcker en stor del av bröstkorgen. Jag skäms också över att jag hänger upp mig mer på mina bröst än på de kroppsdelar som bögfödda brukar oroa sig för, och jag skäms över att jag då och då snuddar vid tanken på att deras nojor är i-landsproblem.

Björnar i paraden - mer likt min kroppsform men inte min stil

Jag kan inte vara stolt över den jag är, men över det jag gör, heter det ju. Så jag försöker. Och jag vet inte hur många gånger jag citerat Peterson Toscano under veckan som gått:

”Bara för att man kommit ut betyder det inte att man är fri”

För min del betyder det att göra upp med min fixering vid att söka bögföddas bekräftelse och förhoppningsvis i framtiden få en mer avslappnad inställning till min manlighet. Ett bra första steg är antagligen att sluta skämmas för att jag skäms. Pride fick mig att inse att jag har massor av skuld och skam att ta itu med – och att de känslorna är helt onödiga. Jag har aldrig haft mycket till garderob att gömma mig i, men nog är det långt kvar innan jag är fri.

Mer bilder här. Mer pride: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Stockholm Pride, bilder, självinsikt, skuld, skam, stolthet, komma ut, frihet, psykologi, ideal, komplex, manlighet, bögar, HBTQ, transsexualism, kön, könskorrigering, ångest, social fobi, personlig utveckling, förebilder, skönhet, prideparaden, självkänsla, självförtroende, acceptans