Du har bestämt dig för att berätta för människor att du (kanske) har till exempel ADHD, eller något annat neuropsykiatriskt funktionshinder. Du tänker komma ut ur neurogarderoben. Men hur gör man då?
Man kan berätta öga mot öga, över telefon, via mail eller chatt eller snigelpost. För en del är det lättast att berätta över telefon; för andra är chatt bäst, och några vill ha personen framför sig i verkligheten. Alla sätt har sina fördelar och sina nackdelar, och det viktigaste är att man väljer ett sätt att kommunicera som man känner sig bekväm med.
Det finns också några saker man bör tänka på innan man börjar berätta för folk:
Läs på. Du behöver inte kunna precis allt, men se till att känna till de mest grundläggande begreppen och vad det innebär att ha diagnosen. Tänk också på att alla med diagnoser är olika. Många människor har fördomar om till exempel hur man beter sig när man har en viss diagnos: Om man har ADHD så är man jättehyperaktiv jämt och kan inte sitta still i fem minuter, om man har Aspergers syndrom förstår man inte ironi och har inget kroppsspråk, om man har Tourettes syndrom går man runt och ropar ”kuken!” dagarna i ända… Det är såklart bara fördomar, men det är bra att kunna förklara hur det ligger till ifall någon frågar.
Känn efter. Du behöver inte vara bergsäker på att du verkligen har en viss diagnos innan du berättar för till exempel familjemedlemmar och nära vänner, om du tror att de kommer att stötta dig och är lyhörda inför möjligheten. Om du däremot ska komma ut inför människor som du misstänker eller vet kommer att vara negativa, till exempel för att de ”inte tror på bokstavsdiagnoser”, så är det viktigt att vara medveten om sina egna känslor. Hur säker är du på att du har diagnosen? Hur känner du inför tanken på att få diagnosen bekräftad genom en utredning? Hur känner du inför tanken på att kanske möta personer som ifrågasätter om diagnosen finns, eller åtminstone om du verkligen har den?
Förbered vad du ska säga. Om du är osäker på vad du ska berätta, ställ dig själv de här frågorna:
Varför vill jag att den här personen ska veta? Vad är syftet? Är det för att det är min bästa vän och jag vill att hen ska förstå mig bättre, eller är det för att det är min lärare och jag vill be henom om att få anpassad undervisning? Är det min husläkare som ska skriva remissen till utredningsteamet, eller är det min mamma för att hon ska få veta att det inte är hennes fel att jag är som jag är?
När du vet varför, så vet du förmodligen också på ett ungefär vad det är personen behöver veta. Det är inte helt fel att träna på några formuleringar som kan tänkas behövas. För min del brukar jag tänka ut de inledande meningarna, och sedan går resten av sig självt.
Säg tydligt det du vill att personen ska veta, till exempel: ”Jag vill att du ska veta att jag har Aspergers syndrom. Det är en lättare form av autism, och det gör att jag inte alltid fattar sånt som är underförstått och ibland tolkar saker väldigt bokstavligt. Så om jag beter mig lite konstigt så är det inte illa menat”. Undvik att börja föreläsa om diagnosen, utan vänta in den andras reaktioner istället.
Du kommer antagligen att få frågor, men du är inte tvungen att svara på alla om du inte vill. En del frågor kan kännas för personliga, som till exempel såna som handlar om ens barndom och ens föräldrar, och det är helt okej att säga att man inte vill prata om det. Om personen ställer faktafrågor du inte kan svara på, så säg att du inte vet hellre än att gissa. Påpeka däremot gärna att det finns mycket att läsa på internet, och om du råkar ha någon folder från till exempel Attention så är det en bra idé att ge den till någon som verkar vara intresserad av att lära sig mer.
Säg inget du inte kan stå för. Orden ”Jag har ADHD” kan tolkas på så många olika sätt. Det kan betyda ”Jag har en officiell diagnos och papper på det” eller ”jag tror att jag har det”. Det är lätt att överdriva när man känner sig ifrågasatt och misstänkliggjord, men säg till exempel inte ”jag har faktiskt gått till en psykolog som sa att jag har ADHD” om du aldrig ens har pratat med någon alls om det. Det krånglar bara till saker i onödan. Att vara tydlig med var i processen man befinner sig är bra: Att kunna säga till exempel ”jag har läst en massa om ADHD, och jag är ganska säker på att jag har det och ska försöka få tag på en psykolog för att testa mig” räcker gott och väl i de flesta sammanhang.
Det händer också att folk som inte har ADHD slänger ur sig att de har ADHD på skämt när de till exempel är slarviga, och det händer att folk tror att om man säger att man har ADHD så måste det vara ett sätt att slippa ta ansvar för sitt liv. Det är det inte, men det kan vara bra att komma ihåg att det kan hända att folk tror att man skämtar eller försöker slingra sig när man faktiskt bara försöker förklara. Att vara så tydlig som möjligt är ett bra sätt att förebygga det.
Ta inte skit. Jag vill inte skrämma upp någon, men det händer att man får höra mindre trevliga saker. Någon tycker att det är en ”modediagnos” och att du bara behöver ta dig i kragen. Någon tycker synd om dig för att du blivit lurad att tro att du är ”sjuk”. Någon säger att du inte kan ha den diagnosen för att du inte är som deras grannes systers barnbarn, och du borde veta bättre än att hitta på en sån sak. Någon blir rädd och tror att du måste vara våldsam, aggressiv och känslokall fast du inte visat några som helst tecken på det innan. Det är långt ifrån alla som reagerar negativt, men det händer. Om man känner att diskussionen låser sig och du blir illa till mods, så är det bättre att avsluta samtalet än att försöka fortsätta.
Ge människor tid att tänka efter. Vänta dig inte att folk ska förstå på två sekunder vad du menar och vad det innebär. Folk reagerar väldigt olika. Det beror på deras förkunskaper, på relationen, deras sätt att fungera och ditt eget, men också sättet man säger det på. Ge folk tid att ta in det du sagt. De flesta behöver fundera över saken i någon dag eller två, eller kanske en vecka. Säg att de gärna får höra av sig om de vill prata, men tjata inte.
Att komma ut ur neurogarderoben är olika från gång till gång, och det är inget man klarar av på en vecka och sedan vet att man aldrig någonsin kommer att behöva göra igen. Det är en evig process – men man blir så mycket skickligare med lite träning.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om neurogarderoben, NPF, komma ut, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, funktionshinder, fördomar, pykologi
”
