Skatteverket: Släktnamn väcker anstöt – flicka får inte heta Emanuel

”Flicka får inte heta Emanuel”, skriver Aftonbladet – och nej, det är inte mig det handlar om den här gången. Till saken hör att Emanuel är ett släktnamn; både storebror och mamma heter Emanuel. Mamman heter alltså Anna Emmanuel Maier. Mor och bror har det båda som mellannamn, det vill säga som ett andra efternamn, men eftersom föräldrarna numera är gifta får de inte ge det yngsta barnet ett mellannamn. Därför ville de att Emanuel skulle räknas som ett förnamn – Elsa Emanuel Maier – men det går inte Skatteverket med på. Enligt Aftonbladet kan namnet Emanuel ”väcka anstöt på en flicka”. Känner vi igen det?

Eftersom jag slagits mot Skatteverket i två och ett halvt år för rätten att heta Immanuel känns det som om jag lärt mig alla argument utantill. Men låt mig bjuda på några rader ur min dom från i våras:

”Lagtextens utformning i sig utgör inget hinder mot att ett namn av maskulin karaktär godkänns som förnamn för en kvinna eller vice versa. Det förarbetsuttalande som ovan redovisats bör, mot bakgrund av den samhällsutveckling som skett sedan 1960, tillmätas begränsad betydelse och kan enligt kammarrättens bedömning inte anses utgöra ett hinder för en vuxen person att erhålla ett visst förnamn enbart på grund av sitt kön.”

Nu är det ofta en viss skillnad mellan barn och vuxna, men jag tror att flickans mamma skulle kunna vittna om att hon själv – som alltså redan heter Emanuel – inte väcker anstöt. Jag presenterar mig alltid som Immanuel och väcker inte anstöt särskilt ofta jag heller. Det finns enligt SCB redan fem kvinnor som har Emanuel som förnamn och 70 personer som heter det i efternamn. Och som sagt: Det är ett släktnamn.

Jag undrar hur någon konservativ skulle lyckas argumentera för att barn till gifta föräldrar inte ska samma rätt som barn till ensamstående att föra släkttraditioner vidare, bara för att släkttraditionerna uppfattas som ”könskonträra”. Det måste vara besvärligt att hålla så hårt på traditionen att man förbjuder traditioner.

SvD, Dagbladet.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namn, namnlagen, barn, Skatteverket, kön, släktnamn, traditioner, familj, barnnamn, könsroller, fördomar, normer, sexism, politik, genus, HBTQ

Antagningsbesked till döda systrars sällskap

Jag har kommit in på kursen jag sökte. Hurra! Lagom till femårsdagen av sjukskrivningen är det dags att bli student igen. Helt underbart.

Nu återstår bara att få dem att ändra mitt namn i alla sammanhang där det går, hålla tummarna för att de hittar en mentor med dampkompetens och komma överrens med dem om hur mycket av det jag redan läst som jag får tillgodoräkna mig.

Jag har redan två examensbevis inramade, men som jag tvekar inför att hänga på väggen i ett rum där folk kan se. Det vore härligt att ha ett officiellt dokument med namnet Immanuel på för en gångs skull. Min döda systers spöke går än så länge igen i folkbokföringen, och därmed lite överallt. Förhoppningsvis är det dags att begrava henne snart; jag ska bara sno åt mig hennes 240 högskolepoäng först.

Läs även andra bloggares åsikter om studier, högskolan, skolor, namn, folkbokföring, namnändring, sjukskrivning, utbrändhet, transsexualism, könskorrigering, antagningsbesked

Positivt tänkande kan göra dig olyckligare

Om du säger ”Jag är värd att bli älskad” till dig själv kommer du kanske att må bättre – om du redan har en bra självkänsla. Om du däremot har en dålig självkänsla är risken stor att affirmationen bara får dig att må sämre.

En ny studie visar att självaffirmationer fungerar bäst på personer som redan har en bra självkänsla; de blir stärkta av att få säga sånt till sig själva, medan personer med sämre självkänsla snarare känner sig mer nedstämda efteråt. Ännu mer intressant är att det är en skillnad mellan hur man får tänka runt affirmationen. En person med låg självkänsla som får veta att hen får fundera över på vilka sätt påståendet stämmer och inte stämmer mår bättre än de som förbjuds att tänka negativt och enbart får tänka på varför påståendet stämmer.

Det är just det som KBT och liknande terapier går ut på: Att inte förbjuda negativa tankar, utan låta dem komma och gå. Att däremot tvinga sig att enbart ”tänka positivt” är kontraproduktivt om du inte redan har bra självkänsla. Det är kanske något att komma ihåg nästa gång livscoacherna står dig upp i halsen.

Cred till Minou, som skickade länken. Mer: Sammanfattning av undersökningen, och ett par artiklar: 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självkänsla, självförtroende, psykologi, affirmationer, depression, KBT, tankar, acceptans, självhjälp

Bloggosfären är den nya kvinnofällan – del II

En gång i tiden skrev kvinnor böcker om kvinnofrågor, medan män skrev böcker om viktiga, allmängiltiga frågor. Kvinnofrågor var sånt som rörde familj, fattigdom, psykisk ohälsa, arbetsfördelning, kärlek, övergrepp och sexualitet. Fast det sistnämnda låtsades man inte riktigt om. De allmängiltiga frågorna däremot rörde i stort sett vad som helst utom kvinnofrågor.

I och för sig var det inte riktigt lika allmängiltigt om man skrev om personer som inte var vita västerlänningar ur medelklassen eller överklassen. Eller om man skrev om personer som hade någon funktionsnedsättning (möjligen med undantag för till exempel alkoholism och i viss mån psykiska sjukdomar som en metafor för samhällets sjuklighet). Eller om man skrev om personer som inte var uppenbart heterosexuella och därtill hade en könsidentitet och ett könsuttryck som matchade enligt den rådande samhällsnormen. Eller om man skrev om barn och äldre. Eller om personer med en annan tro eller politisk åsikt än den förväntade. Och så vidare.

Idag skriver kvinnor tjejbloggar. Tjejer bloggar om tjejgrejer: Genusteori och feminism, barn, familj och vardagsliv, djur och natur, inredning och konst, psykisk och fysisk hälsa, relationer, kärlek, trauman och sex. Och kultur och underhållning och media och teknik och internet och nyheter och politik och psykologi och filosofi och… ja, en del skriver om mode och skönhet också.

Men hursomhelst så skriver de inte om allmängiltiga frågor på samma sätt som gammelmedia. Bloggar speglar inte samhället och har inget inflytande, enligt Alex Schulman. Kritiken är densamma som på den tiden kvinnor skrev böcker om kvinnofrågor, så därför blir mitt svar likadant:

Måste man det då? Måste bloggosfären representera samhället i stort? Måste det finnas massor av heterosexuella medelklassmachomän med svenssonjobb och utan funktionshinder som sitter och bloggar för att bloggosfären ska duga? Räcker det inte med att det finns tjejer, kvinnor och transpersoner, dyslektiker, dampungar och psykfall, arbetslösa, missbrukare och tonåringar, fjollor, funkisar och förtidspensionärer? Räcker det inte med att för första gången göra sin röst hörd och bli förstådd? Räcker det inte med att hitta andra att dela ensamheten med? Räcker det inte med att överhuvudtaget bli lyssnad på; måste man ha fler läsare än DN för att ha inflytande?

Ibland räcker det långt att bara ha inflytande över sitt eget liv, men bloggosfären har större potential än så. Och Schulman, som gett näthatet ett ansikte, kanske borde vara försiktigare med hur han uttrycker sig. Bloggar rymmer enorma möjligheter att påverka. Frågan är hur man utnyttjar den kraften.

Mer om ”bloggdebatten”: 1, 2, 3, 4, 5, 6. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, bloggar, bloggosfären, utanförskap, normer, fördomar, bloggande, inflytande, media, näthat, nätkärlek, politik, ytlighet, makt, påverkan, Alex Schulman, internet, teknik, könsroller, jämställdhet, feminism, gammelmedia

Vanvård av barn – hos polisen

En tjej i Grand Forks, North Dakota, ringer polisen för att hon blir misshandlad av sin pojkvän. De kommer till platsen, lägger märke till att hon har tydliga sår i ansiktet, men arresterar henne istället för pojkvännen. Anledningen? Hon var berusad och började amma sitt barn.

Det är inte något nytt att poliser på olika håll i USA arresterar en person som ammar berusad; jag vill minnas att Susan Faludi nämner flera exempel från 1990-talet i Backlash. Det är definitivt inte något nytt att de struntar i att följa upp en misshandel när det är en pojkvän som slår sin flickvän. Men kombinationen säger en hel del om vad som anses vara ett grövre brott.

Nu ser det inte riktigt så illa ut i Sverige, men ändå. Istället för att skicka henne vidare till socialen för stöd och vård ser man till att inte bara omhänderta barnet utan dessutom arrestera och åtala henne. Sens moralen är ännu mer skrämmande: Risken är att den som anmäler ett brott själv kommer att straffas hårdare än gärningsmannen. Undrar hur många barn som ser pappa slå mamma som hade sluppit det om mamma hade kunnat lita på polisen?

Vanvård av barn, kallar polisen det. Däremot är det antagligen inte vanvård av barn att misshandla ett barns mamma medan barnet är närvarande. Jag  skulle säga att polisen och rättsväsendet vanvårdar barn genom sina prioriteringar.

Youtube: Tracy Chapman, Behind the wall

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om misshandel, sexism, jämställdhet, övergrepp, våld, brott, USA, polisen, vanvård av barn, North Dakota, Susan Faludi, kvinnovåld, relationsvåld

Jakten på enhörningen

Sedan tisdag förra veckan har jag ingen som helst mjölksyra längre. Det känns märkligt; Som om en objuden gäst som stannat så länge jag kan minnas helt plötsligt har packat sin väska och flyttat. Lite tomt, men skönt. Mina muskler är avslappnade. Jag räknar med en viss risk för träningsvärk längre fram, men just nu är det lugnt. Den värsta andfåddheten har dessutom börjat lägga sig, och jag börjar förstå att det jag uppfattade som dålig lungkapacitet på grund av att jag är otränad kanske egentligen är astma.

Nu, när jag äntligen passerat första vätskekontrollen och fått i mig de där dyrbara dropparna, börjar jag tänka framåt. Jag vet inte hur det ser ut där jag går i mål, för även om jag sett bilder och läst på så är det inte samma sak som att vara där själv. Jag vet inte heller hur det känns att gå i mål, och vad som händer sedan.

Jag började springa för att jag flydde. I början sprang jag mest från något, och sedan blev det mer och mer till någonstans. Det mål jag hade kändes så långt borta och så naivt att ens tänka på och fantisera om att jag var nära att ge upp. Som ett sagoslott i fjärran land i en stad där husen är byggda av kristaller och där enhörningar vandrar på gatorna. Vem vågar tro på sånt?

Under resans gång har jag sett så märkliga ting att det jag drömmer om bleknar i jämförelse. Det som en gång kändes omöjligt och otroligt verkar plötsligt vara självklart. Och så en dag står han där framför mig; enhörningen. Jag sträcker mig framåt för att se närmare – och upptäcker att det är en spegel. Den enhörning jag hela tiden letat efter, vars existens jag inte riktigt vågat tro på, visar sig vara jag själv.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, identitet, könskorrigering, enhörningar, symboler, sagor, hopp, väntan

Jamie Oliver och rätten att stava fel

”- can’t chefs spell courgette? Come on oli boy!

– sorry yeah i know but im dyslexic so you have to give me a bit of a break

- me too, no harm done I’ll forgive you lol

***

- Not being funny fella but 4 spelling mistakes? You’re influencing a generation of kids, you owe it them to be correct. Agree?

- get lost you idiot im dislexic and i cant spell so stick that in your pipe and smoke it!!! its better than being smug txxt jx”

Aftonbladet skriver om Jamie Olivers twittergräl med personer som kommenterat att han stavar illa. Ännu märkligare är att folk under artikeln börjar säga ungefär samma sak: Man har ett ansvar som kändis att vara en förebild och därför är det viktigt att stava rätt. Stavningsfanatismen är större i engelska språket än i svenska, så jag hade hoppats på att folk här skulle vara lite mer liberala. Tydligen inte.

Jag skulle säga att om man nu har ett ansvar att vara en förebild så vore det bättre med en förebild som vågade skriva fast hen inte alltid stavade rätt, än en förebild som inte skrev alls av hänsyn till rättstavningsfascister. Om den viktigaste egenskapen vore att kunna stava perfekt och att lära sig att skriva och uttrycka sig på det sätt som skolsystemet förespråkar, så skulle personer som Jamie Oliver (och för den delen även Leonardo Da Vinci, Agatha Christie, Orlando Bloom, Jay Leno, Robin Williams…) aldrig kommit någon vart utan sitta på motsvarande komvux och traggla.

Däremot skulle det betyda att en språknörd som jag borde dyrkas som gud enbart för förmågan att stava och att formulera korrekta meningar. Jag skulle säga att det vore en högst märklig prioritering.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jamie Oliver, dyslexi, funktionshinder, inlärningssvårigheter, stavning, språk, kommunikation, twitter, internet, kändisar, förebilder, handikapp, språkfascism

Snatteridrömmar och manipulation

”Nu ska jag göra nånting som ser jättekonstigt ut” sa jag, och öppnade ryggsäcken. Ur den började jag plocka matvaror och lägga i en kundkorg. Jag stod i entrén till en mataffär, och en tjej som jobbade där tittade häpet på.

- Jag hittade ingen kundkorg, så jag la allt i väskan. Men när det inte rymdes mer i väskan var jag tvungen att gå ut och hitta en korg.

- Okej…

Hon log tveksamt. När jag äntligen lagt över allt sa jag, liksom för att lätta upp stämningen:

- Jag fattade inte ens att jag hade grejerna i ryggsäcken förrän jag äntligen hittade korgen. Men nu ska jag gå in och handla mer och betala.

Hon tittade fortfarande på mig som om hon inte visste hur hon skulle reagera, men jag betedde mig som om det vore den självklaraste saken i världen att jag hade lastat väskan full med varor, gått därifrån utan att betala eftersom jag inte hittat en korg, och sedan gått in igen för att fortsätta handla som om inget har hänt och ärligt betala för allt. Det kändes självklart, faktiskt – tillochmed när jag insåg att jag gått in i fel affär på jakt efter en korg. Jag hade hamnat på Hemköp istället för på ICA. Då började skratta högt, så alla stirrade, och jag fick gå ett par hundra meter tillbaka till ICA och göra om samma sak där. Jag skrattade fortfarande. Alla stirrade fortfarande. Men ingen stoppade mig eller invände på något sätt eftersom jag betedde mig som om det vore den naturligaste sak i världen.

Det konstiga med den här drömmen är den totala frånvaron av ångest, skuld, skam och oro. Jag har drömt liknande saker förut, men då har det alltid varit dödsångest och katastroftankar inblandade. Bara det att gå ut ur affären och upptäcka att man inte betalat för maten skulle få både mitt vakna jag och mitt vanliga drömjag att nästan ramla ihop av skam, även om man inte blir upptäckt utan går tillbaka in frivilligt och säger ”oj, hoppsan, jag glömde visst betala”.

Då och då hör man att det bara är att bete sig som att det är den mest självklara saken i världen att göra ditten och datten, så kommer ingen att stoppa en. Jag har alltid sett exempel på motsatsen; eftersom jag inte klarar att bete mig ”självklart” i någon situation så får jag problem i de mest oskyldiga situationer. Folk reagerar på saker som de normalt sett inte skulle reagera på, åtminstone var det så förut: Eftersom jag redan bär hela världens samlade skuld på mina axlar skickar jag antagligen ut signaler som gör människor misstänksamma. Idag när jag mår bättre och inte längre utgår ifrån att allt som händer alltid är mitt fel beter sig människor också annorlunda ibland. Jag kan känna att jag får ”the benefit of a doubt” ibland, vilket var totalt otänkbart förut. Skillnaden ligger inte i vad jag säger eller vad jag gör, utan antagligen i hur jag gör det: Med kroppsspråk och ansiktsuttryck och röst. Jag vet fortfarande inte hur jag gör och varför det spelar roll, men det gör det.

Jag brukar tycka att det är jobbigt när människor säger ”men det ser jag ju på dig” som en förklaring till varför de inte tror på mina ord. Mitt kroppsspråk ljuger vanligtvis lika mycket om mina intentioner som min kropp ljuger om vem jag är. Jag är egentligen ganska bra på att ljuga och styra människor, har jag förstått. Synd bara att det lättaste sättet att manipulera folk är att få dem att tro att man har ont uppsåt.

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, kommunikation, kroppsspråk, social kompetens, signaler, Aspergers syndrom, etikett, drömmar, drömtydning, skuld, skam, ångest, beteende

Könsbyte: Att klistra etiketter över hela kroppen

När jag satte mig att skriva det förra inlägget var jag tvungen att gå tillbaka lite i tid för att se vad som faktiskt har hänt. Jag har ju slängt massor av inlägg, även om jag sparade ner en del av dem till hårddisken innan. Kategorin ”mellan två kön” sparade jag vartenda inlägg ur, och såhär såg det allra första ut.

Jag valde en rosa bild på en venusstaty att illustrera inlägget, eftersom hon dels ser ut ungefär som jag gjorde då och dels – i mina ögon – ser ut att känna sig ganska obekväm med sin kropp. Förmodligen projicerade jag väldigt mycket. Det var för mig snudd på obegripligt hur någon kunde stå ut med tanken på att ha bröst och fitta, så att Venus på bilden skyler sig med händerna tolkade jag inte som prydhet utan som könsdysfori.

Rosa venus

”Fram och tillbaka går tankarna. Ska jag…?
Borde jag…?
Vill jag…?
Vill jag verkligen utsätta mig för att gå till KK igen?
Det var ju ett par år sedan men de var helt oförstående.
Ångrar att jag raderade inlägget “Kalla mig för kvinna igen och jag spyr på dina dyra skor”.
Är det värt det att utsätta sig för allt jobbigt om jag kanske inte blir hjälpt iaf?
Vad är det jag egentligen vill, vad är mitt problem?
De tror de vet så jag måste övertyga dem om att lyssna till att börja med.
Kanske, kanske ska jag börja använda nya ord och klistra etiketter över hela kroppen?”

Det var den 26 oktober 2006, och jag minns precis känslan jag hade då. Jag var livrädd; det var första gången på flera år som jag pratat med någon om det, utöver min dåvarande pojkvän. Egentligen gick det inte att prata med honom heller.

Vid tjugotre års ålder hade jag klivit in i en garderob för första gången i mitt liv, och efter tre år började det kännas väldigt trångt därinne. Dessutom var det så mörkt att det var svårt att se sina egna konturer. Det blev det första jag gjorde när jag kom ut; att rita mina konturer. Jag upptäckte ganska snart att de var lite annorlunda än vad jag tänkt mig.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könsbyte, könskorrigering, transsexualism, vård, hopplöshet, rädsla, ångest, bilder

Bloggkärleken har gett mig viljan att leva

Det debatteras näthat, och jag har redan skrivit om det ett par gånger. Mymlan förespråkar nätkärlek, och Tonårsmorsa uppmanar folk att blogga om just det. Ja, är det något jag känner inför bloggosfären, bloggare och bloggläsare och bloggandet som konstform och terapi så är det just kärlek.

Jag började blogga för snart tre år sedan. Egentligen hade jag skrivit nätdagbok i flera omgångar förut, på olika communities, men detta med en publik blogg var något nytt. Hursomhelst hade jag ingen aning om vad jag startade den där septemberkvällen. Det enda jag egentligen var ute efter var något att sysselsätta mig med så jag överlevde ännu en natt.

De här tre åren har – utan att överdriva det minsta – varit de bästa åren i mitt liv. Jag brukar säga att det är bloggen som gör det, men det är inte helt sant. Själva bloggen är bara det rum där det händer. Att skriva av sig är silver; att få respons är guld. Inte som i höga rankningar på olika listor, eller att ligga som någons favorit eller att få beröm, utan helt enkelt att få svar på alla dessa frågor och att få hjälp att försöka förstå världen och mig själv.

Det var på bloggen jag för första gången upptäckte att en person faktiskt hade förstått vad jag menade; jag hade fått ett språk. Det var på bloggen jag för första gången upplevde känslan av något som liknar samhörighet. Det var på bloggen jag vågade ta upp de där sakerna jag inte klarade att säga högt. Men det var inte tack vare bloggen, utan tack vare alla de som befolkade bloggosfären. Den kärlek jag mött har tagit mig med storm och minst sagt förändrat mitt liv för alltid.

Ett isblått hjärta

Några har funnits där hela tiden, en del har försvunnit på vägen och nya har kommit till. Men även de som tystnat kan jag fortfarande minnas med kärlek. Jag vet att jag är en bitter och tvär surgubbe ganska ofta, men det är nuförtiden svårt att hitta tillbaka till den där känslan av värdelöshet ens om jag försöker. Förhoppningsvis vet ni redan om det, men jag säger det ändå: Jag älskar er.

Från ett liv som kretsade runt att dö till ett liv värt att leva. Från att vara livrädd, isolerad och ensam till att ha vänner; riktiga vänner. Från ett destruktivt förhållande till frihet. Från att sakna språk till att kunna tala människa nästan lika bra som en inföding. Från att känna mig klämd mellan två kön till att veta vem jag är. Från djupaste förtvivlan till framtidstro. Bloggkärleken har gett mig viljan att leva – och ett liv som gör det mödan värt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bloggande, bloggosfären, internet, psykologi, ångest, psykisk sjukdom, självmord, självdestruktivitet, överlevnad, emotionellt instabil personlighet, Aspergers syndrom, döden, transsexualism, identitet, självkänsla, social fobi, kärlek

Ett korkat mantimmer

Den senaste veckan har jag känt mig lite mer korkad än vanligt. Jag har lite svårare att hänga med, och oftare än vanligt känns det som om jag har förlagt min hjärna någonstans. Som av en händelse kom detta lock över mig strax efter att jag börjat med Nebido. Vissserligen sover jag också mer, så jag försöker intala mig att jag bara är trött, men idag började jag undra om det inte är så att testosteronet – eller kanske snarare hormonsvängningarna – helt enkelt håller på att göra mig dum.

Kvinnor är bättre på språk och män är bättre på rumsuppfattning, brukar man ju säga. Jag tar alltid sånt med en klackspark eftersom det inte egentligen säger någon om en som individ utan mest missbrukas som klyschor i kvällstidningar. De gånger jag har testat min hjärna har den legat ungefär mittemellan, men jag känner mig varken mer eller mindre mittemellan för det.

Jag googlar efter mer information, och hittar några forskningsrapporter om samband mellan testosteron och intelligens. Då kommer det ett uppenbart problem: Jag fattar inte. Jag kan inte läsa vad det står. Samma korta stycke flera gånger om, och jag begriper inte ett ord.

Just nu känner jag mig varken särskilt visuospatialt eller verbalt begåvad. Jag känner mig snarare obegåvad – men konstigt nog är det en ganska skön känsla.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, biverkningar, trötthet, hormoner, kön, könsskillnader, hjärnan, intelligens, stereotyper, Nebido, transsexualism, könskorrigering

Daniel Radcliffe vill spela transvestit

”The one piece of advice I would give to any actor is, if you want to go out on the street without being recognised, without even being looked at, go out with a 6ft 8in beautiful transsexual. No one gives you a second glance. Especially when you’re 5ft 5in.

I’d love to play a drag queen or transvestite, but not just because of the costumes. Wait, what am I saying? Yes, because of the costumes! If the script was good – I wouldn’t just do it because I got to dress up. Although I maintain that I look good with eye make-up. And I’m not going to be an emo kid, so the only other option is drag queen.”

Bögfavoriten och Harry Potter-stjärnan Daniel Radcliffe är inte bög själv enligt Guardian, men han i alla fall verkar ha ett gott – välsminkat – öga till T:et i HBT. Jag hoppas att det blir av att han får spela transvestit, fast själv skulle jag helst se honom göra en roll som fittfödd kille.

Jag tror att han skulle göra den rollen väldigt övertygande. Som en kille som ser yngre ut än vad han är, som ständigt behöver tackla risken att bli igenkänd och som dessutom fått sitt könsorgans utseende och äkthet och sin sexuella läggning omdiskuterad som vore det en allmän angelägenhet tror jag att han skulle förstå situationen bättre än de flesta.

Jag utgår alltså från att Daniel Radcliffe är en kukfödd kille, men han har antagligen mer gemensamt med transkillar än vad man kan tro.

Via Expressen. Mer om Radcliffe och den senaste HP-filmen: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Daniel Radcliffe, Harry Potter, skådespelare, kändisar, film, transpersoner, transsexualism, transvestism, drag queens, kön, genus, könsroller, könsuttryck, media, HBTQ, utseende

Som ett äppelträd som blommar med tygblommor, och bär plastäpplen om hösten

De flesta blir fertila när de kommer i puberteten. För många transsexuella är det snarare tvärtom; man blir mindre fertil, och kanske helt steril när de går in i sin andra pubertet. För en del är det något de sörjer; längtan efter biologiska barn är inte beroende av könsidentitet. För andra är det en lättnad.

För egen del ser jag min fysiska fertilitet som totalt värdelös. Det var slöseri med resurser att förse mig med äggstockar och livmoder; jag hade hellre sett att någon som faktiskt ville ha dem hade kunnat få dem. Min fysiska fertilitet har känts kall och hård och – steril.

Frostbitet äpple

Som ett äppelträd som blommar med tygblommor, och bär plastäpplen om hösten. Även om alla vet att det är fejk låter de sig luras, och jag kan inte låta bli. Men nu äntligen börjar de små gröna skotten synas. Jag blommar snart av egen kraft, och kan plocka ner de där konstgjorda blommorna. Kanske har jag min första äppelskörd till hösten.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, fertilitet, könskorrigering, sterilitet, testosteron, transsexualism, äppelträd, frukt, bilder

Feminist på testosteron

”There’s a joke in the tranny community that relates to pre-transition transsexuals in the early ”denial phase” of their life; the MTFs are all in the military, and the FTMs are all either housewives or getting degrees in Women’s Studies. Seriously, I know so many FTMs who did the Women’s Studies thing in college that it’s not funny. I know, too well, what was going on there; for biowomen it’s a way to learn about what being a woman entails; for us it’s an attempt to learn how to be a woman, to learn it so well that someday you might actually enjoy it. After all, if you haven’t gotten it from eighteen years of growing up, maybe college can teach you.”

Fråga nummer ett: Varför har jag inte läst Raven Kalderas ”Feminist on Testosterone” förut?

Fråga nummer två: Hur har han lyckats med att läsa mina tankar flera år innan jag själv förstod vad jag gjorde?

Jag läser de två sista meningarna i citatet gång på gång. Det är verkligen mig han pratar om, fast jag inte har ett enda poäng genusvetenskap. Jag har självmedicinerat olika teorier tills jag fick en allergichock som heter duga. Hur fantastisk feminism än är, så lär den inte kunna bota transsexualism – men däremot är den ganska effektiv mot samtidig könsrollsdysfori.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Raven Kaldera, transsexualism, HBTQ, intersexualism, kön, könsroller, könsidentitet, genus, självinsikt, manlighet, feminism

Jag kommer ut ur garderoben – som slarvig pedant

Etiketten "Binders" i min garderob

Idag kom jag ut ur garderoben med alla mina kläder, för att byta ut de gamla papplådorna på de skraltiga hyllplanen mot en uppsättning rejäla trådbackar. Efter att jag sorterat kläderna kom DYMOn fram igen. Jag är verkligen beroende av att märka upp saker och ting.

Att alla saker har en särskild plats är bra, men det räcker inte för mig om jag hela tiden måste försöka komma ihåg var den platsen är. Det är så skönt att slippa försöka tänka på vart saker ska vara: Ska de oranga tröjorna ligga med de röda, eller med de gula och gröna? Även om jag har bestämt mig för en viss ordning så betyder inte det att jag kommer ihåg den, vilket kan leda till att den röda lådan är full av orangegula tröjor så inte alla röda ryms. Jag har MÅNGA röda tröjor, om ni inte har fattat det.

Etiketter på öppna trådbackar låter kanske nästan som att jag dumförklarar mig själv, men jag behöver det.Inte bara för att hålla de oranga tröjorna i rätt låda, utan lika mycket för att komma ihåg att det räcker med att de ligger i rätt låda. Jag måste inte till exempel ställa mig och sortera den gulgrönoranga lådan efter nyanser, så att de ligger i perfekt ordning bredvid varandra.

För mig är det nämligen minst lika viktigt att se till så jag inte går till överdrift med mitt sorterande som att jag inte bara slänger all ren tvätt i en enda stor hög. Jag brukar lyckas göra båda samtidigt, på något sätt. Multitasking är ju min specialitet.

Läs även andra bloggares åsikter om inredning, ordning, garderober, kläder, städning, sortering, noggrannhet, slarvighet, NPF, ADHD, Aspergers syndrom specialintressen, hyperfokus, psykologi, tvångshandlingar, rutiner, struktur

”Fråga mig om könsbyten!”

Först nu kommer jag ihåg vad icke-husläkaren frågade i förmiddags:

”- Du är transsexuell också, det påverkar nog ditt psykiska mående. Är du… Är du man eller kvinna?

- Jag är man. Jag har en manlig identitet.

- Men du är född som..?

- Som kvinna.

- Jaha”

Jag tänkte inte så mycket på det förrän nu, när jag började tänka på olika reaktioner jag fått från läkare och annan vårdpersonal. Möten där min transsexualism kommer på tal för första gången brukar vara av två slag:

• Det hastas förbi, och ingen tänker på det. Ibland upptäcker jag det senare att det som verkade vara problemfritt i själva verket var ett missförstånd, till exempel när någon efter ett tag säger att de inte lägger sig i patienternas sexualitet.
  
• Det blir föremål för diskussion. Man kommer in på psykakuten och sitter resten av kvällen och svarar på frågor från sköterskan om operationsmetoder och penisproteser, under det som var tänkt att vara ett inskrivningsmöte. Nåja, på psyket brukar man inte ha något bättre för sig.

Det är sällan det liksom kommer upp till ytan och seglar förbi, nästan obemärkt. Det är antingen osynlighet eller buller och bång som gäller för det mesta. Jag vet inte om det är mina sociala svårigheter som gör att jag av någon anledning pendlar mellan att verka livrädd att bli outad och att bära en knapp där det står ”Fråga mig om könsbyten!”, men det är precis detta som jag eftersträvar: Ett ”jaha”. Det räcker för det mesta.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, professionalism, bemötande, integritet, psykologi, psykiatri, HBTQ, transkompetens

Manshat – det manliga privilegiet

”Arga kommentarer när man skriver om feminism är till 90% från osäkra män. Men de vardagliga hatkommentarerna på snygga tjejers bloggar (tex Ebba von Sydow, Carolina Gynning, Blondinbella, Englas Showroom etc) kommer från osäkra tjejer.”

Malin Collin har sin teori om näthatarnas kön. Själv tycker jag att sånt är svårt att veta, men det är tydligt att det ofta är tjejer – eller personer som uppfattats som tjejer eller som feminina killar – som hatet riktar sig mot. Det är tillochmed så att det antagligen händer att folk drar slutsatser om ens kön utifrån ens åsikter – eller tillochmed utifrån ens ämnesval och grafik. En rosa blogg med skuttande kaniner och ett inlägg om genus – och folk utgår direkt ifrån att det är

• En kvinna
  
• En feminist
  
• En manshatare
  

som har skrivit bloggen. Märkligt nog får man en lite annan respons om man med grafik och namn och kanske någonstans i texten avslöjar en mer ”manlig” identitet, med undantag för de där förstås som inte läser inlägget alls utan spammar på med exakt samma kommentar de redan skrivit i flera andra bloggar. Om man skriver om genus och uppfattas som man får man mindre påhopp, färre raljerande kommentarer och färre personangrepp än om man skriver i stort sett samma inlägg och uppfattas som kvinna.

Sedan är det såklart alltid lättare att hålla distansen och punktera någons argument om det grundar sig i att de till exempel utgår ifrån att jag måste vara en bitter kvinna. Jag är inte bitter för att jag är en ful kvinna som behöver få kuk; jag är bitter för att jag är en kille som behöver kuk. Att det är en egen kuk jag behöver är inte alltid nödvändigt att berätta. Helt plötsligt faller de flesta argumenten ändå.

Det tillhör de manliga privilegierna att få kunna diskutera genusfrågor utan att bli anklagad för att hata män. När jag började trodde jag att det skulle bli jättesvårt; att jag skulle få höra att jag var en könsförrädare och så. Jag hade väldigt fel, för de påhopp jag fått som tydligt riktar sig mot min manliga identitet är få, om jag inte i samma veva råkar outa min transsexualism eller mina bokstavsdiagnoser.

Det är inte särskilt svårt att skriva om genus som man: Antifeministerna vågar inte säga emot om de märker att de inte kommer åt en. På sätt och vis är det också lättare att vara feminist som man än som kvinna. Inte för att man alltid passar in så bra i alla feministiska sammanhang, men det är i alla fall lättare att slippa undan härskarteknikerna som en blödig fjolla än som manshatande flata.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, kön, jämställdhet, feminism, bloggande, bloggosfären, fördomar, sexism, Carolina Gynning, Malin Collin, internet, teknik, påhopp, psykologi, troll, flamers, manshat, transsexualism, manlighet, kvinnlighet, härskartekniker

Mer psykiskt sjuk – och mindre självdestruktiv än någonsin

Jag är frisk, sa han. Och sjuk. Inte epilepsi, utan ”psykiskt”, var diagnosen. Jag var beredd på att Bli Besvärlig, och det blev jag också. Vi pratade ett bra tag, och jag fick svar på en del frågor. Fysiskt sett så är jag frisk. Helt frisk. Det jag har är förmodligen kopplat till mina bokstäver; att min ADHD och Asperger kan göra att jag får sånt som ser ut som epilepsi, i synnerhet eftersom jag faktiskt även mår dåligt.

När jag gick därifrån hade jag en känsla av att jag borde känna mig missnöjd med att ha blivit förklarad psykiskt sjuk, eller så borde jag känna mig lättad. Jag kände ingetdera, till att börja med. Jag skiter egentligen i om det är fysiskt eller psykiskt; det viktiga är att det blir bättre. Han tyckte att det lät bra att jag ska gå i KBT, så jag hoppas att det hjälper.

Jag grubblar fortfarande över vilken inställning jag ska ha till de här anfallen; det har jag alltid gjort. Jag har i 28 år provat att låtsas som ingenting och låta bli att begränsa mitt liv och pressa mig så långt det går för att bevisa att bara för att jag är ett psykfall så försöker jag åtminstone att vara frisk. Jag har sedan i höstas provat att vara försiktig och försökt förebygga anfall genom att vara restriktiv med vad jag utsätter mig för. Jag ar skurit ner på fobiträningen och vanebrytandet eftersom de ofta triggar anfall. Det har varit ganska tråkigt; jag behöver utmaningar och hatar känslan av att sitta fast och behöva dämpa mig.

Eftersom icke-epileptiska anfall inte är farliga behöver jag inte begränsa mig längre, tänker jag. Jag kan fortsätta med mina övningar för att bryta tvångshandlingar och fobier – utan att behöva känna skuld över att det kanske bara är ännu ett sätt att vara självdestruktiv på. Sånt är ju jag expert på. Men nu är jag mer psykiskt sjuk – och mindre självdestruktiv än någonsin.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, epilepsi, icke-epileptiska anfall, diagnoser, läkare, psykiatri, psykologi, EEG, friskdom, handikapp, funktionshinder, fobier, tvångshandlingar, NPF

I väntan på självbevarelsedrift

Det regnar; det är ett bra tecken. Idag är det dags att träffa min stressade icke-husläkare igen, för att diskutera min potentiella icke-epilepsi. Mitt EEG visade ju ingen epileptisk aktivitet, så det är dags att Bli Besvärlig och be om en remiss till en neurolog.

Jag ser framför mig hur han kanske säger ”Så vad tror du själv att det är?” och jag vet att min första impuls är att kläcka ur mig något i stil med ”Ja, jag har ju hela tiden försökt att tänka att det är psykiskt, och nu förstår jag att det måste vara det”. Det ska jag inte säga. Att Bli Besvärlig innebär att istället säga ”Jag vet inte vad det är, men jag har läst på och tycker att jag borde träffa en neurolog”.

Att Bli Besvärlig är en av mina största fobier. Det inbegriper sånt som att vara krävande, att ta plats – och att ta sig själv på allvar. Besväret i att Bli Besvärlig är nog mer ens eget besvär än andras. Känslan av att Vara Besvärlig är förmodligen ofta större än det besvär man faktiskt vållar andra; det man tar för givet att alla andra har rätt till gäller ju inte en själv. Mindervärdeskomplex och självförminskning, jajemän.

Någon gång skrev jag en klyscha i ett informationsblad: ”Vi tror på något så radikalt som alla människors lika rättigheter”. Det är nog dags att räkna in mig själv i den gruppen. I väntan på självbevarelsedrift kan man åtminstone se till att fejka den.

Läs även andra bloggares åsikter om epilepsi, vård, neurologi, psykiatri, husläkare, EEG, sjukdomar, självkänsla, självbevarelsedrift, psykologi

Gamla gubbfittor rostar aldrig?

Jag är för särskilda äldreboenden med HBT-profil, fast egentligen inte. Egentligen tror jag att det är viktigare att försöka se till så det är en bra miljö på alla äldreboenden, men så länge det inte ser så ut finns det en poäng.

Jag har aldrig bott på institution, även om jag i och för sig tillbringat ganska många månader på psyket, och jag har sedan sju år varit mer eller mindre beroende av samhället för att få livet att fungera åtminstone hjälpligt. Jag har haft terapeuter, läkare, medicinsköterskor, handläggare, arbetsterapeuter, boendestödjare, kontaktpersoner, hemtjänstpersonal och personliga ombud. Hur många människor det rör sig om som jag har mött de senaste sju åren som patient och brukare har jag ingen aning om. Ingen av dem har varit särskilt transkompetent från början, men de flesta har jag lyckats lära något. Majoriteten är välvilliga; några är direkt stöttande. Men det finns såklart de där man önskar att man aldrig träffat.

Boendestödjaren som brukade hålla religiösa predikningar för mig om feminismens hemskheter, bland annat. Hon såg min häxhatt och berättade att personer som sysslar med spådomar kommer att brinna i helvetet. Jag vågade inte komma ut.

Kontaktpersonen som först tog det jättebra när jag berättade, men som efter flera månader inte gjorde någon som helst ansats att börja använda de namn och pronomen som jag bett henne. När jag till slut nämnde att jag skickat in en anmälan om att byta namn blev hon rasande och skrek ”Men du kan ju inte bara byta kön hursomhelst!”.

Boendestödjaren som visserligen sa Immanuel, men aldrig en endaste gång i ett halvårs tid sa han, utan hela tiden hon. Hon rättade sig aldrig och bad aldrig om ursäkt när jag påpekade det, och hon skruvade besvärat på sig om jag sa något som på minsta sätt var transrelaterat. Samtidigt grälade vi för fullt om andra saker, och det var uppenbart att något hos mig provocerade henne enormt. Hon är egentligen en lugn person, har jag fått veta. Det var bara något i mig som fick henne att vilja knäcka mig.

Jag går inte runt och tycker synd om mig själv för detta, men jag undrar hurpass vanligt det är. Om jag en dag kommer att hamna på ett äldreboende kommer jag i alla fall att vilja vara säker på att inte få höra sånt. Det är en sak när man ändå bor hemma och kan kasta ut dem och prata med deras överordnade, men en helt annan när man inte ens kan göra det. Jag kommer dessutom – om jag blir mindre rörlig – att vilja vara säker på att slippa bli hjälpt på toaletten och i duschen av någon som freakar ur när hen ser mitt underliv. En gubbfitta!

Mitt liv är tillräckligt mycket freak show som det är, och eftersom jag numera föredrar att leva så vill jag gärna ha ett långt och trevligt liv. Om det inte går att vara skyddad från fördomar på ”vanliga” äldreboenden, så visst skulle jag föredra ett ställe där jag kunde känna mig säker. Äldreboenden med HBT-inriktning är inte någon dum idé – fast det är tråkigt att det behövs.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, omsorg, HBTQ, normer, fördomar, funktionshinder, homofobi, transfobi, boendestöd, kontaktpersoner, äldreomsorg, äldreboende

Mina hängbröst visar vägen in i en manlig pubertet

Jag har en finne på bröstet - på baksidan

Jag är i puberteten nu, för jag har fått en finne. På bröstet. På baksidan av bröstet, närmare bestämt. Den delen som ligger an mot bröstkorgen dagarna i ända. Jag märkte det nu i badet när jag började leta efter Testo-Tecken, såhär när det snart gått en hel vecka sedan första sprutan.

Jag borde inte vara glad för finnar, jag vet. Eftersom jag aldrig haft mer än kanske tio finnar i hela mitt liv (varav kanske en enda i ansiktet) har jag liksom aldrig lärt mig att de är något negativt, annat än när de gör ont. Det gör inte den här.

Jag vill inte ha en massa finnar, men en så liten fjutt som inte gör ont skadar inte. Jag är på rätt väg. Mina hängbröst visar vägen in i en manlig pubertet. Bortsett från att användas som stöd för armarna när man fotar är det nog det enda de duger till.

Läs även andra bloggares åsikter om bröst, finnar, pubertet, testosteron, Nebido, könskorrigering, transsexualism, bilder, hormoner

Bli macho – lev längre?

Aftonbladets rubrik är ganska olycklig, men artikeln är intressant; den handlar om en ny studie om maskulinitet och dödlighet. Nu finns tyvärr inte hela rapporten tillgänglig gratis, men av sammanfattningen går det att förstå att de män som när de mönstrade för 40 år sedan hade ”manliga” intressen och yrkesdrömmar i större utsträckning är vid liv idag än de som hade ”omanliga” sådana. Låg maskulinitet ökar risken att dö tidigt, alltså. Framförallt är andelen självmord närmare dubbelt så hög bland de som rankats som ”lowest masculinity” än bland de i mitten.

Hur man egentligen har bedömt ”maskuliniteten” får jag inget grepp om, men en av forskarna, Anna Månsdotter, säger till Aftonbladet:

”Det är svårt att definiera maskulinitet. Kriterierna på skalan utgår från de kulturella ideal som finns i samhället och tar inte hänsyn till faktorer som karaktärsdrag eller att maskulina män tar mer risker. Resultaten är inte så märkliga som vi först tyckte. Män kan känna en stor stress att leva upp till de machoideal som finns i samhället. Det i sin tur leder till att man mår dåligt och kanske tar större risker”

Jag tror att det är så man får tolka det: Stressen att leva upp till manlighetskravet – eller kanske snarare stressen av att känna att man INTE lever upp till det – kan leda till allvarlig ohälsa.

Det är alltså män av mina föräldrars generation som är undersökta; såna som är i sextioårsåldern idag. Förhoppningsvis skulle en studie om ett par decennier gjord på min egen generation visa en skillnad, eftersom manlig-hetsen inte är riktigt lika stark numera. För jag skulle inte säga ”Bli macho – lev längre”, utan snarare: Var dig själv – lev längre”.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om manlighet, hälsa, mansrollen, kön, genus, könsroller, ideal, död, dödlighet, stress, ångest, psykisk hälsa, självmord, historia, forskning

Mer knark i Göteborg – med Göran Hägglunds goda minne

Som ni kanske vet har Västra Götaland beslutat att inte ge vuxna patienter med till exempel ADHD någon medicin, av kostnadsskäl. Först håller de på i åratal och vägrar utreda vuxna för neuropsykiatriska funktionshinder, och när de äntligen kommer någon vart med utredningarna bestämmer de sig för att spara genom att inte ge någon behandling. Det där landstinget verkar vara ett enda stort skämt.

Här sitter det alltså en massa bokstavsvuxna i Västra Götaland som behöver mediciner för att överhuvudtaget kunna fungera, men som inte får det. Utan att måla fan på väggen är det säkert ett antal av dem som har självmedicinerat med olika droger tidigare, och många gör det kanske fortfarande. Forskare är överrens om att det för vissa kan vara helt avgörande att börja medicinera för att komma ur ett missbruk; utan mediciner har personer med ADHD mycket sämre förutsättningar att ta till sig annan behandling. Detta gäller i och för sig även alla de med ADHD som INTE har fastnat i ett missbruk, men som ändå behöver hjälp och stöd. Det är svårt att få ordning på sitt liv när man inte kan tänka klart, och det är alltså en kostnadsfråga för landstinget. Bor du på fel ställe – som i Göteborg – riskerar du att bli utan behandling.

Henrik försökte prata med folkhälsominister Maria Larsson om detta, men fick istället svar av Göran Hägglund. Brevet från socialministern säger egentligen ingenting, mer än att han antagligen inte är särskilt intresserad av ämnet. Kostnaderna för läkemedel är inte och ska tydligen inte heller vara statens bord. Att ett landsting vägrar ge vård för att de inte anser sig ha råd är och förblir landstingets problem, punkt.

Nu vet jag att det är möjligt att det här inlägget får konstiga kommentarer om folk som slåss för sin rätt att knarka, men den risken tar jag. Det är inte att slåss för sin rätt att knarka att kräva vård, tvärtom. Att kräva behandling är att slåss för människors rätt att slippa knarka. Frågan är var landstingspolitikerna i Västra Götaland står i frågan – och var Göran Hägglund står.

Mer psykiatri: Stockholms psykjourläkare tjänar bra (själv tycker jag det är viktigare att det finns en tillgänglig psykjour än att hålla kostnaderna nere); Sofia Åkerman skriver en riktigt bra debattartikel i SvD om självskada och tvångsvård. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, vård, ADD, NPF, funktionshinder, missbruk, behandling, psykiatri, Concerta, Strattera, Ritalin, Västra Götaland, Göran Hägglund, Henrik Ragnevi, politik, vårdpolitik

Knark och steroider är de enda droger jag behöver – del II

Sex dagar på testosteron. Var är alla biverkningar?

• Jag har inte blivit galen av ilska. Jag har inte blivit aggressiv, jag har inte fått utbrott av där jag biter i saker, kastar saker i väggen och skriker,och jag har inte grälat med någon. Alls. Det där lilla premenstruella utbrottet i onsdags är nog det enda som kommer i närheten.
• Jag har inte heller blivit översexuell och fått kåtslag. Jag känner inget varken fysiskt eller psykiskt. De enda gånger jag har tänkt på sex den här veckan har varit när jag konstaterat att jag fortfarande inte är kåt.

Båda sakerna är såklart lika sköna att slippa. Men vad har jag då haft för symtom på förändring hittills?

Nebido - frihet i en liten ask

• Ömheten i rumpan efter sprutan gick över på någon timme, och dagen efter när jag tog av plåstret var ett ljusblått litet blåmärke, knappt en centimeter i diameter, det enda som syntes. Idag syns ingenting.
• Det första pirret i halsen har övergått till en lätt kraxighet. Som tur var gör det inte ont, vilket jag var orolig för. Jag har fobi mot halsont, men det känns alltså inte. Däremot händer det att jag hostar lite när jag pratar med folk. Rösten har inte förändrats, även om jag nog kan låta lite småhes.
• Ledvärken som spökade i olika kroppsdelar har i stort sett gått över. Den var aldrig outhärdlig på något sätt, men det är skönt att slippa.
• Svettandet har varit svårt att bedöma, eftersom det har varit värmebölja. Visst har jag svettats floder, men vem gör inte det när det är trettio grader? Nu när det är lite svalare märker jag att det är som jag misstänkte: Jag svettas – än så länge – inte mer med än utan testosteron. Däremot har mitt kroppsvett börjat lukta annorlunda; som fotsvett. Svetten under armarna har inte förändrats.
• Kisset däremot, har börjat lukta mer – så till den grad att jag insett att jag måste börja rengöra toan oftare.
• Mensen har inte försvunnit än såklart, men den har varit mycket lindrigare den här gången än någonsin tidigare.
• Hungern har inte förändrats nämnvärt, men det har faktiskt varit lättare att komma ihåg att äta tre gånger om dagen av någon anledning. Jag är osäker på varför; det kan vara en slump.
• Huden har blivit lite mindre känslig och mindre torr, vilket är väldigt skönt.

En förändring som jag märkt, men som jag är osäker på om det kan ha med testot att göra, är att min sömn har förändrats. Jag brukar ha ett väldigt litet sömnbehov på sommaren, och klara mig med tre-fyra timmar. Det var också så jag sov innan jag fick sprutan; jag gick och la mig vid tre, somnade fyra och vaknade av mig själv någon gång mellan sju och åtta. Någon enstaka natt per vecka sov jag ut, för att hålla balansen.

Sedan jag började med testosteron har det förändrats radikalt. Jag blir trött tidigt; redan vid tio känner jag att jag inte orkar gå upp i varv. När antivirusprogrammet börjar scanna vid midnatt är jag trött och går och lägger mig när det är klart. Och när Spybot Search & Destroy kickar igång klockan två är det inte längre en påminnelse om att jag borde gå och lägga mig, för då sover jag redan. Jag sover alltså kanske åtta timmar per natt, och det är ovanligt. Vanligtvis klarar jag mig på fem-sex timmar, även mitt i vintern.

För att sammanfatta det hela har jag haft en väldigt lugn vecka. De stora effekterna har framförallt varit psykiska. Jag är mindre rastlös inombords, och mår bättre. Det verkar fungera bra att gå på Concerta och Nebido samtidigt. Knark och steroider är de enda droger jag behöver.

Läs även andra bloggares åsikter om Nebido, testosteron, hormoner, medicin, vård, transsexualism, könskorrigering, bilder, puberteten, mens, sömn, känslor, aggressivitet, kåthet, . sexualitet, asexualitet, bilder, ADHD, Concerta

Anonyma grekiska hunkar – bildbevis på mitt historiska penisavund

Bilder original> Samhälle & Humaniora> Historia> Antiken> Europa

Det låter väl som en väldigt pretentiös mappstruktur, värdig en arkeolog eller något. Eller hur? Men nej, i mappen Europa hittar jag – bland bilder på Apollon, Athena, nereiderna och alla de andra statyerna på British Museum – undermappen Organ. I den ligger bilder av fyra kukar som sitter på antika statyer.

Fyra antika kukar i min dator

Bilderna är i original, och alltså inte ens beskurna. Jag har helt fräckt zoomat in könsorganen lite diskret där jag traskat runt på museet. Varför? Ja, det är nog ännu skummare. Det hade väl varit mer normalt om jag hade haft det som fetisch, men jag tog bilderna i rent studiesyfte för att lära mig mer om hur olika könsorgan kan se ut. Mina intressen är ganska konstiga, jag vet.

Bilderna är tagna i februari 2006, står det. Exet och jag var på väg att glida isär; londonresan var vår sista semester tillsammans. Uppenbarligen hade jag redan börjat spana in andra – fast den här gången var jag ganska säker på att jag inte ville ha de där killarna. Jag var bara ute efter deras kroppar.

Läs även andra bloggares åsikter om könsorgan, kukar, bilder, historia, London, England, British Museum, foto, semester, relationer, kroppar, ideal, kärlek, transsexualism, penisavund, manlighet, datorer