Jag är så hetero!

Peterson är 1% hetero

Den onormalaste och både mest och minst stereotypa bögen jag vet, Peterson Toscano, är 1% hetero enligt Stockholm Prides test: ”Du har verkligen inte ett uns hetero i dig. Verkligen? Så lite? Jaha, välkommen till Pride.”

Dennis är 15% hetero

Dennis – superfjollan nummer ett – är 15% hetero som kille och 48% hetero som tjej: ”Du är ju knappt hetero alls. Önskar du inte att du hade fått lite fler poäng? För att göra det lite spännande. Inte? Okej.”

Men jag då? Jag som inte alls är en vandrande prideparad till vardags utan bara en freakshow?

Jag är 68% Hetero

”Du är väldans metrohetro. Hetero. Inte hetero. Hetero. Inte hetero. Vem vet helt säkert? Antagligen få förutom du.”

Jag är 68% hetero, oavsett vilket kön jag väljer. Man får nämligen bara välja kille eller tjej på Stockholm Prides test. Och det är klart, det är svårare att testa heteronormen på människor som inte helt passar in någon av mallarna, men det kanske är där det egentligen skulle ge det mest intressanta resultatet.

Så nej, testet är inte helt lyckat. Men hur mäter man heteroskap om man inte tänker könsbinärt? Hur avgör man en persons läggning om de enda ord som finns är hetero, homo och bi, och om två av dem kräver uttryckligen att man först definierar sin egen könstillhörighet, och att folk kommer att utgå ifrån att man definierar sitt kön som antingen man eller kvinna?

För mig var det enkelt, eftersom jag ibland attraheras av personer som definerar sig som kvinnor, men oftare av personer som befinner sig mer uttalat mittemellan eller är män. Jag kunde säga att jag var bisexuell, och slapp diskutera min könsidentitet. Idag säger jag androgynosexuell. Andro för de som attraheras av män och gyno av kvinnor; Androgyno av androgyna personer. Hade jag känt till det ordet för femton år sedan hade det varit så mycket enklare att slippa gå runt med flatkomplex varje gång någon frågade om min läggning.

Jag har sett heteronormen när jag uppfattas som tjej, och när jag uppfattas som ”mittemellan” och som kille. Jag har sett heteronormen när jag uppfattas som flata, som heterotjej, som heterokille och som bög. Och som transsexuell, som om det vore en läggning i sig. De flesta som ser heteronormen har inte sett den ur lika många olika vinklar, tror jag.

Det som är mellan homo och hetero, mellan man och kvinna, kille och tjej är så mycket svårare att mäta i ett lättsamt tramstest. Jag är glad att innehållet i prideprogrammet inte är lika genusstressande. Det finns massor av intressanta punkter, även för den som inte riktigt fixade att välja kön på heterotestet. Det är antagligen vi som behöver pride bäst, trots allt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Pride, Stockholm Pride, twitter, tester, heterosexualitet, heteronormen, HBTQ, fördomar, läggning, kön, genus, könsidentitet, transpersoner, internet, läggning, stereotyper, normer

Fjunig förståelse för könseufori

Jag vänder andra kinden till

Sexton dagar på testosteron, och jag börjar förstå det Blomma Bladsdotter kallar könseufori. Efter åratal av könsdysfori och en motvilja mot allt som har med kroppen att göra börjar jag försiktigt närma mig min kropp. Förut har jag mest försökt att låta bli att tänka på den, men nu är det plötsligt kul. Jag letar efter nya tecken på puberteten, och hittar saker som jag liksom måste kolla upp mot tidigare bilder för att vara säker på att det faktiskt ÄR en skillnad och inte bara inbillning. Som idag, när jag studerade mitt ansiktshår.

Mitt ansikte i oktober 2008

Mitt ansikte i juni 2009 - innan T

Mitt ansikte 16/7 2009 - 16 dagar på T

Jag skulle säga att även om de bilderna här ovan är tagna i väldigt olika ljus, så är det en liten skillnad. Min mustasch ser ut ungefär som den brukar göra på vintern, fast det i mitten av juli. Den är lite mörkare och lite, lite tjockare än vad den brukar göra den här tiden på året.

Dessutom har jag fått mer av de ljusa fjunen på kinderna. Jag antar att de flesta människor har en del lurv på kinderna om de inte rakar sig, men mina kinder följer – precis som mustaschen och kroppshåret – en viss årsrytm. När det är kallare har jag mer, när det är varmare har jag mindre.

Min kind i motljus

Min fjuniga kind

Mitt i högsommarvärmen beter sig min kropp som om det vore oktober; det måste vara en ursäkt som jag tänker utnyttja skamlöst för att vara förvirrad. Riktigt så långt har jag inte kommit att jag kan känna någon eufori för kroppen i stort, men för vissa delar av den. Och det är inte så lite.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, Nebido, mediciner, hormoner, puberteten, könskorrigering, transsexualism, vård, bilder, kroppshår, skägg

Engelska kyrkan i genuspanik mot Sverige

”Engelska kyrkan till attack mot svenska homovigslar” skriver SvD. Det är inte riktigt hela sanningen, egentligen. Om man läser det brev (del ett och två) som två biskopar i Church of England har skrivit till den svenska ärkebiskopen så förstår man att de faktiskt har fattat vad det handlar om. Det är inte homogrejen som de hakar upp sig på utan könsgrejen:

”This development might be seen as part of a wider shift within Western culture to a position in which the idea of a fundamental distinction between the genders is seen as irrelevant and in which marriage is therefore seen as something that can and should be gender neutral. This would be at odds with the biblical teaching about the significance of God’s creation of human beings as male and female as this has been received by the Church of England and by the Catholic tradition in general.”

Biskoparna har i alla fall förstått det svensk media har varit dåliga på; att det handlar om kön och inte läggning. Homosexuella och bisexuella har vad jag vet alltid kunnat gifta sig under samma regler som heterosexuella – det är just det att man bara får gifta sig med någon som är av ett annat juridiskt kön än en själv som varit begränsningen.

Så guldstjärna till biskoparna som räknat ut det – men jag skulle ändå rekommendera dem att se Peterson Toscanos föreställning Transfigurations för att kanske få en annan bild av vad som egentligen står i bibeln om kön.

Youtube: Reklam för Transfigurations.

Uppdatering: Svar på tal, medhåll, och AB sätter en helt fantastisk rubrik: ”Homoattack på svenska kyrkan”. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, genus, kön, könsroller, fördomar, tradition, kyrkan, kristendom, Svenska kyrkan, Church of England, könsneutrala äktenskap, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, läggning, Peterson Toscano, politik, fördomar, sexism

Vanlig – ett ord konstigare än Michael Jacksson

Minns ni tyska Kim Petras, som ville vara en vanlig sångerska, känd för sin musik? Än så länge verkar det inte som att hon nått dit, tyvärr. Hon är sexton år, och varje gång hon gör något väsen av sig dras hennes bakgrund upp hela tiden. Förra veckan var det en krönikör i brittiska The Sun som jämförde henne med Michael Jackson, med orden ”och ni tyckte att han var konstig”.

Youtube

Ja, det ser ni väl i videon ovan hur jättekonstig hon är? *ironi*

Om det inte hade varit för att hon föddes med en pojkes kropp hade hon å ena sidan inte uppfattas som särskilt annorlunda alls, och å andra sidan (tyvärr) inte blivit lika uppmärksammad. Även om hon själv vill vara känd för sin musik är det inte den som tidningarna skriver om. De frossar hellre i ”världens yngsta könsbytare”.

För Kim, och för alla andra som är helt vanliga jättekonstiga tjejer, killar och andra, bjuder jag (tack vare Charlie) på en fin video som ger svar på tal på konstiga frågor:

Youtube

Jag tror att det folk tycker är det konstigaste med Kim Petras är det faktum att hon ser ut som en helt vanlig tjej, beter sig som en helt vanlig tjej, och låter som en helt vanlig tjej. Och det är konstigt i huvudet på människor som är övertygade om att hon inte ÄR en helt vanlig tjej. Vad nu ”vanlig” egentligen betyder. Det ordet är verkligen det konstigaste som finns.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Kim Petras, transsexualism, könskorrigering, musik, kändisar, media, fördomar, skvaller, HBTQ

”Ingen cancer!” – Två ord är allt som behövs för att få mig att gråta

Till två av de viktigaste personerna i mitt liv:

Flicka med mycket hår

För att jag älskar er. Och för att två små ord i ett sms kan göra mig så lycklig för er skull.

”Ingen cancer!”

Längre meningar än så behöver jag inte för att börja gråta.

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, sjukdom, bilder, hopp, lättnad, glädje, kärlek, vänskap

Brev till Fredrik Reinfeldt – Agera mot Litauens homofoba lagar

”Hej!

Jag heter Immanuel Brändemo och jag är en av många som är ledsna, besvikna och förbannade på att Litauens parlament igår (tisdag 14/7) röstade igenom en ny lag som förbjuder människor att tala öppet om homosexualitet och bisexualitet i bland annat skolor och i offentliga miljöer. Situationen för HBTQ-personer i Litauen är redan svår som den är; en sån här lag kommer att leda till en om möjligt ännu sämre situation för framförallt unga homosexuella och bisexuella i Litauen, med stort psykiskt lidande som följd.

Att införa en sån lag är  – bortsett från en psykosocial katastrof för invånarna – ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Litauen är medlem i EU, Sverige är ordförandeland. Jag vill gärna veta på vilket sätt Sverige och EU kommer att agera mot detta.

Vänliga hälsningar Immanuel Brändemo”

Något svar hoppas jag inte på, men det vore bra om någon vågade ta upp frågan. Förslagsvis imorgon torsdag, när Litauens nyvalda president (inte samma som la in ett veto mot lagen, alltså) kommer till Sverige.

Du kan också skriva ett snällt brev till Reinfeldt här. Ju fler som frågar, desto större är chansen att något händer. Svårare än så behöver det inte vara.

Mer om lagen: Mina två inlägg, och fler: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11. Relaterat: 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homofobi, Litauen, politik, EU, Fredrik Reinfeldt, HBTQ, lagar, heterosexism, Europa, politik, påverkan, förtryck, censur, mänskliga rättigheter, brev

Man måste inte gilla killar för att vara bög

Erika

”-Jag känner mig som en bög ibland,  fast jag gillar ju inte killar på det sättet…

- Äh, man måste inte gilla killar för att vara bög!”

Fem timmar med Erika resulterade i en uppäten liter jordgubbar, en aldrig sinande ström av ord ur min mun, och en massa halvfärdiga insikter om både bokstavskultur och det där med könsidentitet.

Erika

Till exempel så kom vi fram till att man borde kunna ha bög som könsidentitet. Inte nödvändigtvis kille själv, och inte nödvändigtvis attraherad av killar, men ändå bög. De såkallat feminina sidorna är fjolliga, och de såkallat maskulina sidorna är butchiga, men de fjolliga överväger. På rak arm kan jag komma på minst fyra personer jag känner som kanske skulle skriva under på den definitionen. Och så jag då, såklart, som visste att jag var bög innan jag ens vågade tänka att jag var kille.

Erika

”Det är därför jag håller på med min internaliserade heterofobi hela tiden” erkände jag. ”Jag är verkligen orolig att bli heterosexuell av testosteronet. Det skulle rubba min könsidentitet. DÅ skulle man verkligen kunna tala om ett könsbyte!”. Sekunder senare upptäckte jag en finne på ryggen. Min pubertet är på gång, och hittills känner jag mig inte särskilt heterosexualiserad. Lite synd är det ändå, eftersom jag nog behöver jobba på mina fördomar om den heterosexuella livsstilen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, språk, ord, bög, identitet, kön, könsidentitet, läggning, könsuttryck, genus, transpersoner, manlighet, kvinnlighet, fördomar, heterosexualitet, heteronormen, könsbyte, könskorrigering, transsexualism, testosteron, hormoner, fördomar, bilder

Homo Bajen Tidelag – Pride blir politiskt

”Bajen Fans tar ställning med anledning av Hammarby IF:s medverkan i pridefestivalen

Vi i Bajen Fans tycker att det är synd att Hammarby IF försöker att plocka billiga goodwillpoäng på en festival som inte har med supportrar eller klubben som helhet att göra. Att delta i en festival som står för en sak är att göra ett politiskt ställningstagande oavsett hur bra eller rätt frågan än är så är det fel av en idrottsförening att ta ställning i yttre frågor. Vi i Bajen Fans ber härmed Hammarby IF att dra sig ur paraden. Inte av moraliska skäl utan pga att vi inte vill associeras med ett i våra ögon sett politiskt ställningstagande utanför vårt intresseområde. Frågan vi ställer oss är vad blir det härnäst? Ska vi gå med i feministiskt initiativ och promenera fram till Benny Anderssons toner? Ska vi sitta i tv-soffan och diskutera klimatfrågan? Om en aktiv inom Hammarby IF eller medlem i Bajen Fans väljer att gå i paraden som privatperson iförd sitt matchställ eller med vår tröja så står Bajen Fans bakom honom eller henne till 100 % men som förening ska vi inte medverka.

Jag kan förstå om vissa kommer att tolka detta som att Bajenfans är homofober, böghatare mm. det är inte sant. Vår förening är opolitisk, religiöst obunden. Vilket kön och vilka sexuella preferenser våra medlemmar har är totalt oviktigt för oss. För vår del får du vara en svart man som föddes katolik men lever som buddhist och har elefanthanar som sexuell preferens och försörjer dig på bankrån. Vi som förening lägger ingen moralisk aspekt på dig som människa och du är lika välkommen som likvärdig medlem som vem som helst (även om det med elefanten väcker en del frågor, fast mer av teknisk än moralisk natur).

Jag vill samtidigt ge en känga i förebygggande syfte till den eventuella reporten som tar ett citat ur detta stycke och får det att verka som något det inte är, speciellt om det där med elefanten. Till dig vill jag säga, var glad över att Sverige är det enda land i Europa som tidelag har varit lagligt…annars hade du kommit till genom en kriminell handlig.

Forza Bajen

Daniel Sundqvist

Ordförande Bajen Fans”

Jag kan alldeles för lite om sport för att ge mig in på en diskussion om varför Bajen Fans kritiserar moderklubben Hammarby för att de senare bestämt sig för att gå i prideparaden. Jag tänker inte kasta mig in i att analysera texten och försöka diskutera om det är heteronormativt eller inte.

Däremot tycker jag att det är mycket intressant att man kallar det för ett ”politiskt ställningstagande” att gå i prideparaden. Faktiskt ganska glädjande – för om det är något jag ser som ett problem med Pride är det att det blivit alldeles för mycket fokus i medias rapportering på det opolitiska, det okontroversiella och det säkra. Det officiella uttalandet – som i och för sig mest låter som ett inlägg på Flashback – är en påminnelse om att Pride fortfarande fyller en funktion.

Jag ser hellre att Pride är politiskt laddat än urvattnat – fast helst av allt skulle jag vilja att det vore helt betydelselöst. Så länge folk raljerar över tidelag som om det vore en del av HBTQ är det fortfarande en lång väg kvar.

Uppdatering: Sportbladet. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, Bajen Fans, Stockholm Pride, Pride, sport, Hammarby, fördomar, heterosexism, politik, media, ytlighet, prideparaden, tidelag, sexualitet, läggning

Är en kuk mer än en dildo och insemineringsspruta?

”NAKET ÄR EROTISKT. Dessa naturister som försöker att averotisera nakenhet är inget annat än ­puritanska sexhatare, vars mål är att förvandla all form av sex till enbart en reproduktiv funktion. Det är samma människor som försöker förbjuda erotisk litteratur och censurera sex på film.”

Det är sällan man ser något nytt bland kommentarerna på Svenska Dagbladet, men det här var faktiskt väldigt intressant. Inte för att jag tror att det ligger något i det; tvärtom, utan för att det säger så mycket om varför en del människor inte tål nakenhet. Det kan nog lika mycket ligga en rädsla för asexualitet som en rädsla för sexualitet bakom – och kanske tillochmed samtidigt.

En naken karl (på British Museum)

Nakenhet ligger i betraktarens öga. Sexualitet också. En del människor tror verkligen att allt som rör kroppsdelar de själva associerar med sex alltid måste vara sexuella – och är de inte det så är det något som är fel.

Det är därför en del bara hör tre av bokstäverna i ordet ”homosexualitet”.

Det är därför en del tror att ”könsbyten” måste vara enbart en sexuell grej.

Det är därför en del tror att så fort man säger ”kuk” så handlar det om sex.

Det är därför folk fnittrar eller går i taket om man säger ”penisproteser”.

Det är därför Världen Idag en gång reagerade på ”Kläm på kuken”-workshopen som om det handlade om dildoutprovning.

För mig är en kuk en kroppsdel i första hand. Jag kan bara beklaga om människor har så torftiga liv att det enda de associerar en kuk till är sex och knulla, eller till att skaffa barn. Om en kuk inte är mer än en kombinerad dildo och insemineringsspruta så förstår jag dissociationen. Fast ändå inte.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsorgan, nakenhet, naturism, sex, sexfixering, sexualitet, nakenhet, kroppar, kukar, könsorgan, psykologi, barn

Två veckor på testosteron: Hej varulv!

Två veckor på testosteron, och jag har kommit i puberteten. Äntligen. Inte nog med att min image som asexuell nog för alltid är förstörd, utan jag har dessutom noterat förändringar i hårväxten på kroppen.

Min mage i februari

Min mage i juli

Om du inte ser någon större skillnad på de två bilderna så är det precis det jag är ute efter. Normalt sett är jag betydligt hårigare på vintern än på sommaren; antagligen på grund av värmen. Tyvärr har jag inga bra bilder från i juni, innan jag började med testosteron. Jag hade nämligen inte en tanke på att jag skulle lägga upp bilder på min raggarsträng på nätet. Kanske är det testosteronet som får mig att göra såna här saker.

Jag har dessutom börjat få hår på bröstet. Världens minsta, fjuttigaste hår, men ändå. Vanligtvis har jag tunna, blonda fjun och ett par riktigt grova strån vid bröstvårtorna, men nu har jag riktigt brösthår. Eller, ja… ett riktigt brösthårstrå.

Mitt brösthår

Jag börjar få lite, lite tydligare kroppshår, jag har en nyväckt sexualitet och jag svettas floder. Det som fattas nu är finnar och målbrottet. Fast finnarna klarar jag mig helst utan.

Läs även andra bloggares åsikter om kroppen, förändringar, kroppshår, testosteron, Nebido, bilder, vård, medicin, transition, könskorrigering, transsexualism, hormoner, puberteten

Tänk på barnen medan du dödar dem

Litauen är med i EU. Litauen ligger i Europa. Det är inte muslimer som styr Litauen. Kanske är det därför det är relativt tyst om de nya censurlagarna, som bland annat förbjuder information om homosexualitet och bisexualitet. Ett tag såg det ut som om de skulle stoppas när presidenten la in sitt veto i juni, men idag röstade parlamentet igenom lagen ändå.

Jag skrev ”Litauen dödar barn för barnens skull” för snart en månad sedan. Kanske var det något tillspetsat, men helt sant. Om det är förbjudet att informera om och visa exempel på samkönade relationer, hur ska då de homosexuella och bisexuella barnen och ungdomarna i Litauen kunna förstå att de inte är den enda som känner så? Och hur ska man orka leva i ett sånt samhälle?

Brittiska Amnesty skriver:

”Far from protecting children, the law deprives young people of their right to freedom of expression and access to information and risks isolating children who are already amongst the most at risk of violence at school or within the family.”

Det sammanfattar det jag hade tänkt säga också. Man skyddar inte barn från homosexualitet. Det går inte. Det enda sättet att se till så homosexuella barn inte blir homosexuella vuxna är genom att döda dem; till exempel genom att driva dem till självmord. Och det är tyvärr förmodligen dit Litauen är på väg.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Litauen, politik, HBTQ, heteronormen, censur, homofobi, lagar, förbud, psykologi, barn, psykisk ohälsa, självmord, media, Europa

Förtryckta heterosexuella killar

Killar som inte vill ha sex och skäms över att de inte haft det. Killar som blir utnyttjade på fyllan, som inte vågar säga nej, som blir tjejernas troféer och känner att tjejen inte brydde sig om dem. Killar som mår dåligt i åratal efteråt och blir självdestruktiva. Killar som får höra att de är fjollor och bögar om de söker stöd hos sina föräldrar. Killar som är fast i en manlighetsloop…

Det enda som är nytt i texten om manlig oskuld är antagligen att den handlar om killar och inte om tjejer. Lösningen är att prata om känslor och inte bara om kroppsliga funktioner, enligt författaren:

”When we reduce boys to just their plumbing, we diminish them as human beings.”

Jag tänker på alla gånger man hör folk säga att feminister försöker göra alla män till könlösa mjukisar. Jag tänker på alla gånger man får höra att kvinnor EGENTLIGEN vill ha tuffa killar, med slutsatsen att kvinnor är hycklare om de säger något annat. Jag brukar tänka att det är tur att jag är tjugoåtta när jag är fjorton så jag har lärt mig att genomskåda stereotyperna, och att det är tur att jag inte letar efter att passa in i en heteronormativ manlig miljö.

Män är förtryckta, men kanske inte så mycket av kvinnor som av andra män. Det har feminister sagt i fyrtio år, och avfärdats som manshatare och bögar. Jag är ganska glad över att vara bög då; det finns liksom inte så mycket till heteromanlighet att leva upp till. Och den osäkerhet och ensamhet som verkar finnas bland många heterokillar skulle jag inte vilja byta till mig, om jag så fick alla deras privilegier på köpet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om heterosexualitet, HBTQ, kön, genus, könsroller, manlighet, män, sex, sexualitet, oskuld, ånger, ångest, övergrepp, ensamhet, ideal, myter, känslor, homofobi, sexism, feminism, jämställdhet, självkänsla

Den heterosexuella frigörelsen

”I år behöver du inte vara ostraight för att känna dig hemma i Prides tema. I år är det till för dig som är heterosexuell man, men som inte behärskar de fjorton baskunskaper som alla män borde behärska.”

Så skriver Åsiktstorped i sitt Öppet brev till alla heterosexuella 2009. Självklart bara måste jag klicka på länken och ta reda på vilka fjorton saker som alla män måste kunna fixa. Och för att göra det enkelt för mig kan jag ju jämföra mig med de män jag har i min närhet; hur mycket jag tror att de skulle klara det. Min pappa, min äldsta bror och min Dennis. Och min mamma.

Resultatet:

Bror: 14

Mor: 11

Dennis: 9

Far: 9

Jag: 8

Av detta kan man nog dra slutsatsen att min bror är händig, att mamma är skicklig och att pappas och mina svårigheter gör att vi sackar efter. Dennis stora svårighet är att han har dåligt självförtroende och inte litar en sekund på att han fixar något; annars skulle han nog ha mycket högre. Att inte fixa allt, inte kunna allt, inte vara fullkomlig i sig själv och inte vara totalt oberoende av andra människor – om det är att vara omanlig vet jag väldigt många män som inte lever upp till det. Oavsett läggning, könsuttryck och biologiskt kön.

Den här tiden på året brukar folk börja tjata om att de vill se en heterosexuell pridefestival. Jag har önskat att någon faktiskt fick tummen ur och gjorde det; det hade varit intressant att se hur den skulle te sig. Samtidigt har jag försökt se genom fingrarna med att folk pratar om heterosexualitet som om det vore något som inte existerade i HBT-världen. Därför gillar jag verkligen årets tema: Hetero. Förhoppningsvis gör det livet lite lättare för alla garderobsheteron* om de får komma ut de med.

*) Personer som är heterosexuella men uppfattas som homosexuella på grund av sitt utseende, intressen etc.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om heterosexualitet, pride, Stockholm Pride, HBTQ, kön, könsroller, manlighet, genus, fördomar, homofobi, transfobi, heteronormen

Jag drömde att jag inte var med på Titanic

”Det här är ju inte Titanic” sa hon. Och det kunde jag ju hålla med om. Vi var inte på ett skepp mitt ute i Atlanten, utan på ett jättehotell i en stad. Vi hade fast mark under fötterna, eller åtminstone för tillfället fast betong under skorna, där vi stod i källartrappan och såg vattnet strömma in.

Jag och några människor som jag kände i drömmen men inte alls i verkligheten hade åkt till en paradisö långt bort och tagit in på ett hotell i det stora staden för att delta i någon tjusig konferens. Vi jobbade på något företag och var VIP-gäster på lyxhotellet… fast jag var det inte eftersom jag var sekreterare, syndabock och jourhavande idiot åt chefen. Men sanden var photoshoppat vit och havet turkost. Såhär kvällen innan den stora konferensen skulle dra igång hade vi upptäckt att det var dåligt tryck i duscharna, och av någon anledning fick vi – som trots allt var ingenjörer och tekniker (ja, har man väl börjat lämna verkligheten så…) allihopa – för oss att gå ner i källaren för att titta på vattenledningarna.

Det var då, när vi stod där i spiraltrappan av cement, som vi såg vattnet strömma in. Vi trodde först att det var ett rör som gått sönder, men så insåg vi att det var havsvatten. Hela ön var på väg att sjunka i havet. Det var då hon sa det: ”Det här är ju inte Titanic. Vi befinner oss mitt i en stad. Sånt här händer inte”. Och eftersom hon var vår chef lydde vi när hon föreslog att vi skulle gå upp igen och låtsas som ingenting. Hon bestämde att vi skulle sätta oss på ett café och äta marängbakelser och aldrig mer prata om det vi sett i källaren. Om det kom ut skulle det ju skapa panik och oro helt i onödan. Jag såg den lilla tunna tjejen bakom disken som gjorde i ordning bakelserna, och ville prata med henne. Jag ville berätta för någon här; någon som jobbade på hotellet. Någon som kunde göra något.

Så jag satt där och såg på medan de åt sina marängbakelser, och funderade på hur jag skulle kunna berätta för någon. Jag såg min egen spegelbild i inredningen på cafét och insåg att det här ansiktet var jag så trött på. Jag hade ingen mun; Inte så konstigt då att det var så lätt för andra att låtsas som om de inte märkte att jag försökte säga något. Men jag tog en syltförpackning och en servett och försökte måla med fingret: ett hus, en källare, vågor. Diskret lämnade jag den sedan till tjejen i kassan när vi gick därifrån. Hon såg förvånad ut. Inte många minuter senare gick ett larm om att ön skulle utrymmas omedelbart.

När vi så satt på färjan mot fastlandet var chefen sur och irriterad över att ”någon idiot” hade slagit larm och förstört hela resan. Hon korsförhörde alla i sällskapet och var fly förbannad och misstänksam. Utom mot mig. Jag var ju handikappad, dum och störd. Inte kunde det ha varit jag. Och inte heller kunde det vara jag några dagar senare när det visade sig att larmet hade räddat livet på alla på ön. Inte visste hon att den idiot som räddat hennes liv var den person hon redan såg som sin allroundidiot. Jag var för dum för att göra fel och för dum för att göra rätt. Jag hade kunnat låta bli att göra något alls, eftersom alla alltid sagt att det var meningslöst att försöka. Tur att jag var för dum för att lyssna på sånt.

Läs även andra bloggares åsikter om fördomar, idioter, funktionshinder, kommunikation, språksvårigheter, autism, Aspergers syndrom, katastrofer, resor, drömmar, Titanic, drömtydning, chefer

En man är mer än ett offer för en feministisk konspiration

Jag läser om Göran Hägglund. Och om Göran Hägglund igen. Och än en gång om Göran Hägglund. Och så kan jag inte låta bli att läsa kommentarerna under Newsmill-inläggen om kulturvänstern och ”vanligt folk”, för att jag älskar att offerrolla mig själv och känna mig kränkt och utsatt och förföljd. Då hittar jag detta guldkorn:

”På senare år har det förts ett krig mot familjen, mot heterosexuella, mot män och mot traditionella värderingar.”

Såna uttalanden går det tretton på dussinet av och jag brukar ta det med en axelryckning; vad vet jag om det, liksom? Fast det är då jag inser att jag antagligen är extremt förtryckt; så förtryckt att jag inte ens ser det själv. Jag har nämligen missat kriget totalt. Jag antar att det beror på att jag inte anses tillhöra de utsatta. Det måste i sin tur bero på att de jag kallar för mina familjer inte är några familjer, på att de erfarenheter jag har av att möta folks fördomar om vad de tror är ett långvarigt monogamt heterosexuellt förhållande inte duger eftersom jag faktiskt inte är heterosexuell – och framförallt på att jag då antagligen inte är någon man.

När jag började leva som kille hade jag en massa fördomar om vad det skulle innebära; till exempel att så fort jag registrerade mig som kille på ett community måste jag tänka på vad jag sa så jag inte fick en massa skit. Fast jag inte ville tänka så hade jag en viss beredskap på att få ”sexist” slängt efter mig i första bästa diskussion med en tjej; det är ju sånt man förväntas mötas av som kille. Man är automatiskt ifrågasatt och misstänkliggjord, hade jag hört. Jag ville inte tro på att det var så illa, men ändå hade jag nästan ställt in mig på att jag skulle få möta mansförtrycket.

Men så blev det ju inte. Jag kommer undan med att prata om att jag inte begriper mig på [valfri företeelse som brukar associeras med tjejer] utan att mer än någon enstaka gång få höra att jag ger människor komplex och är fördomsfull. Jag kan spy galla över fittor utan att någon protesterar, och jag kan tillochmed veckla in mig i känsliga frågor som sexuella övergrepp och problematisera fördomar om såna, utan att mer än någon enstaka gång få höra att det jag säger är kränkande. Det är väldigt, väldigt få gånger som jag fått höra att jag är sexistisk mot kvinnor (däremot ofta mot män, men det är en annan sak). Kriget mot männen måtte vara väldigt osynligt, för jag har då inte sett det någonstans.

Och det låter ju fruktansvärt isåfall, att jag inte upplever något massivt krig mot min könsidentitet. Det borde ju rimligtvis betyda att omgivningen inte ens skulle erkänna att jag var man, alternativt att jag är så okänslig och aggressiv att folk är rädda att säga det till mig. Eller kanske, kanske är det så att det är ganska klumpigt att prata om kön på det sättet. Att ifrågasätta mansidealet är inte samma sak som att kriga mot män; att ifrågasätta heteronormen är inte att kriga mot heterosexuella. Definitionen av en man är nämligen mer än ett offer för en feministisk konspiration.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om jämställdhet, genus, kön, feminism, sexism, fördomar, män, manlighet, ideal, könsroller, genus, mansroller, fördomar

Friheten i att vara en DÅRE

”Jag tror att problemet är att folk fortfarande tror att ”gay” betyder ”glad” och att de försöker leva upp till det till varje pris”

Vad vi pratade om minns jag knappt; antagligen utseendefixering och ytlighet i bögvärlden. Dennis och jag sitter där med våra skuldkänslor av att vara Dåliga Bögar; han för att han är fjollig och psykstörd och jag för att jag är fjollig, psykstörd och kuklös. Det är ju som bekant alltid mest synd om mig.

Kanske är jag helt fel ute, men jag tänker ibland att många av de HBTQ-personer som mår dåligt också verkar på något sätt ha gått på myten om den glada öppna toleranta fördomsfria kärleksfulla jämställda och fantastiska HBTQ-världen – och att det gäller att leva upp till den. För att bli insläppt måste man nämligen vara tillräckligt snygg och könsbinär och lycklig och lyckad och fullkomlig på alla sätt och vis.

Annars är man inte bara inattraktiv, utan dessutom en dålig förebild och ett exempel på att homosexualitet är en psykisk sjukdom (och trans* i vilken form det än månde vara en psykos), enligt troll och flamers som är ute efter att begränsa ens nätvaro. Det är ens plikt att vara lycklig, eller åtminstone låtsas som att man är det. Framförallt är risken stor att om man inte – åtminstone utåt mot heteroland – spelar rollen som lycklig blir till en dålig förebild och ett självutnämnt offer. Därmed blir det också svårt att tala öppet om problemen inom HBTQ-världen, eftersom det när som helst dyker upp dreglande bestar som tar det som bevis på att världens styrs av en enorm bögkonspiration och att inte ens alla homosexuella kan hålla sams och att vi egentligen alla är en samling psykfall. Som om någon hade påstått motsatsen. Alla människor är psykiskt störda, frågan är bara hur.

I gränslandet hamnar alla vi som bara kommer in emellanåt, på nåder. Vi som inte är mainstreambögar och mainstreamflator; massor av olika etiketter går säkert att klistra fast, men framförallt alla psykfall. Instablissemanget har en egen liten camping på gräsplätten utanför HBTQ-land, där vi sitter i ring med varsin laptop i knät och chattar med varandra i tystnad eftersom de flesta har drag av social fobi i någon form. Framåt kvällen tar vi fram våra pimpade glittriga dosetter och jämför de sömnmediciner vi tar eller har tagit, och sedan somnar ungefär hälften medan den andra halvan sitter uppe till långt efter soluppgången. Ungefär så tänker jag mig att det skulle se ut om instablissemanget träffades på Pride.

Jag har lärt mig att älska instablissemanget. Det spelar mindre roll att jag kanske inte blir insläppt på det stora området när det finns såna alternativ utanför. Och trots att instablissemanget är fullt av brister – vi älskar nästan alla att tala om våra egna sådana i någon slags inverterad självhävdelse – så finns det en viktig poäng i att kunna göra just det.

Man behöver nämligen inte försöka vara gay och glad och lycklig och lyckad för att platsa i instablissemanget. Det är okej erkänna sig vara meningslös och värdelös och ändå duga precis som man är. Precis som det är okej att vara en dålig representant. Eller en Dålig Regnbågsperson; en DÅRE. Jag är en dåre, är du?

Delvis inspirerat av Psykbryts pridetips och artikeln om relationsvåld i HBTQ-världen. Bra skrivet om barn och genus. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om instablissemanget, instabilitet, psykisk sjukdom, HBTQ, funktionshinder, myter, fördomar, heteronormativitet, psykologi, homonormativitet, ytlighet, gay

Hej pubertet

Immanuel är i puberteten sedan drygt ett dygn, och har märkligt nog träningsvärk i benen istället för i armen. Fråga mig inte hur. Det gamla rekordet på 13 orgasmer på ett dygn var inte svårslaget.

Mina sexuella perioder har förut aldrig varat mer än ett dygn, och varit omgivet av minst en månad och oftast mer än så på varje sida av sådan asexualitet att om jag tittar på porr så börjar jag skratta för att det ser så fånigt ut. Det händer inte längre. Hej pubertet.

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, hormoner, testosteron, sex, sexualitet, sexdrift, onani, Nebido, porr, asexualitet

Konsten att knulla en text om tonårssex

Tänk om man sa till tonåringar att de har rätt till en sexualitet, och att det är nyttigt att ha sex och onanera. Eller åtminstone att man sa det till lärare, föräldrar och ungdomsledare för att modernisera sex- och samlevnadsundervisningen. Det låter som en sexchock, eller hur?

De ”skolbarn” som kanske får lära sig att orgasmer är nyttiga är tydligen från tretton år och uppåt. De ”sexråd” som ”skakar Storbritannien” delas inte ut direkt till eleverna utan till vuxna i deras närhet. Även om jag inte läst hela texten verkar den innehålla mycket mer substans än sexchocksfrasen ”An orgasm a day keeps the doctor away”. Faktiskt. Men det är klart; det är lättare att få det att låta som om sjuåringar uppmuntras att knulla.

Aftonbladet hakar på det som skrivs i Daily Mail. Utdrag ur häftet finns här. Läs även andra bloggares åsikter intressanta om sex, sexualitet, sex- och samlevnadsundervisning, ungdomar, moralpanik, media, NHS, Storbritannien, orgasmer, barn, skolan

Puberteten är det som händer medan du är upptagen med annat

Försenat födelsedagskalas med Dennis och jordgubbar på hans balkong. Jag kommer som vanligt en kvart försent, och skyller den här gången på att jag är i puberteten. Mina ursäkter brukar vara ganska värdelösa, men det är enda gången under sju timmar som ämnet överhuvudtaget kommer upp.

Innan jag går frågar jag om han hör någon skillnad i min röst. Nej, inte än, men det kommer väl. Målbrottet är på väg. Någon gång. Antagligen när jag är mer upptagen och mindre navelskådande än jag är just nu.

Läs även andra bloggares åsikter om målbrottet, puberteten, testosteron, könskorrigering, transsexualism, transition, röst, hormoner, förändring

Diagnosbrandvägg för ADHD-datorer och Asperger OS

Min mentala brandvägg är satt i ett läge där den väldigt effektivt filtrerar bort det mesta av alla intryck och uttryck, för att inte överbelasta systemet. Eftersom jag kör operativsystemet Asperger kan jag inte skicka och ta emot zippade filer och därför blir belastningen väldigt hög, och eftersom min dator är av märket ADHD har jag så lite arbetsminne att alla manövrar kräver noggrann planering och speciella plugins och inställningar. Utan externa hårddiskar skulle livet inte fungera, men brandväggen har också varit väldigt viktig. Hittills.

Imorse funderade jag vad som händer ifall man sänker säkerhetsnivån på brandväggen. Vad händer om man inte använder sina diagnoser som en brandvägg så fort man rör sig i ett nätverk med andra människor? Det kräver antagligen ett mycket effektivt och säkert antivirusprogram, och problemet är att mitt inbyggda antivirus inte fungerar i realtid. Först efter några timmar eller dagars eller tillochmed veckors scannande upptäcker den virus, trojaner och andra otrevligheter. Dessutom måste alla uppdateringar göras manuellt, så det är mycket krångel.

Resultatet förr i tiden brukade alldeles för ofta bli att jag var tvungen att gå in i felsäkert läge och försöka ta bort de filer och program som ställde till problem när antiviruset fungerade. Först när jag fick en brandvägg klarade jag av att börja filtrera. Men brandväggen hindrar också ibland viktiga uppdateringar, och gör det ibland svårt att använda vissa hemsidor på det sätt som är tänkt. Oftast beror det på operativsystemet och hårdvaran, men brandväggen är det som går att göra något åt.

Tänk om man skulle inaktivera brandväggen och låta alla program köra bäst de ville. Tänk om man skulle prova att gå in i neurogarderoben och sluta outa sig hela tiden i förebyggande syfte. Tänk om man kunde prova att vara en dator i ett nätverk utan högre skyddsnivå än alla andra. Det vore ett intressant experiment.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om NPF, diagnoser, ADHD, Aspergers syndrom, komma ut, neurogarderoben, funktionshinder, psykologi, relationer, social inkompetens, liknelser, öppenhet

Sömnlös istället för hejdlös

Någon gång efter midnatt kom jag på att jag borde möblera om, men hejdade mig. Klockan 05:52 hejdar jag mig fortfarande så aktivt att jag inte kommit i säng än.

Jag har verkligen svårt att släppa en fix idé, men jag har en metod för att hantera sånt: Att göra något annat. Sömn räknas inte dit, eftersom om jag går och lägger mig kommer jag bara att ligga vaken och tänka på det där jag inte FÅR göra för att det är mitt i natten. Så jag har passat på att mäta upp och tänka ut exakta placeringar för alla möbler och läsa på om förändringens betydelse för min lägenhets bagua och allt möjligt annat.

Klockan är närmare sex, det är fullt dagsljus ute – och om jag bara håller ut i två timmar till kan jag börja möblera om sedan. Men det ska jag såklart inte. Istället måste jag sova, och gräma mig över att jag suttit uppe hela natten. Jag blir alltid sömnlös för att slippa bli hejdlös. Det är enklare så.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, specialintressen, sömnlöshet, rastlöshet, hyperaktivitet, ADHD, tvångstankar, dygnsrytm, stress

Fördelar med att ha en väldigt liten och outvecklad kuk

Målbrottet har inte brutit min röst; utbrotten har inte brutit ut och puberteten är bara en förhoppning som – förvisso effektivt – hindrar mig från att bryta ihop.

Elva dagar på testosteron, och jag luktar inte längre fotsvett över hela kroppen. Det kan bero på att det varit kallt de senaste dagarna, men ändå. Inte heller har min röst förändrats; den är fortfarande lätt kraxig. Kåtslag och aggressivitet håller sig borta, vilket jag inte direkt beklagar. Om det inte vore för att mitt kiss luktar skulle jag börja tvivla på att testosteronet har någon effekt på mig. Men det märkliga är att jag – som alltid får massor av biverkningar – knappt märkt av något alls.

Jag kollar i FASS och hittar den här listan över Nebidos biverkningar:

”Vanliga:

Diarré. Bensmärtor, ledsmärtor. Yrsel, ökad svettning, huvudvärk. Andningsbesvär. Akne, bröstsmärtor, förstoring av bröstkörtlarna, klåda, hudproblem. Testikelsmärtor, prostataproblem. Blåmärke vid injektionsstället.

Andra biverkningar som har rapporterats i litteraturen för testosteroninnehållande preparat:

Sällsynta fall av ökat antal röda blodkroppar. Viktuppgång, förändringar i saltbalansen. Muskelkramper. Nervositet, fientlighet, nedstämdhet. Kort, ofrivilligt upphörande av andningen under sömn (sömnapné). I mycket sällsynta fall gulaktig hud (gulsot) och onormala leverfunktionsprover. Diverse hudreaktioner kan förekomma, som akne, seborré och skallighet.

Förändrad sexualdrift, ökad frekvens av erektioner. Behandling med höga doser testosteronpreparat ger ofta avbrott eller minskning av spermieproduktionen, vilket i sin tur ger en minskning av testikelstorleken. Tillståndet är övergående. Ersättningsbehandling med testosteron kan i sällsynta fall ge ihållande, smärtsamma erektioner (kontakta din läkare för att eventuellt sänka dosen eller för att upphöra med behandlingen), prostatarubbningar, urineringssvårigheter samt utveckling av tidigare ej symtomgivande prostatacancer. Behandling med testosteron i höga doser eller under längre tid kan leda till vattenansamling i kroppen (ödem). Överkänslighetsreaktioner kan förekomma.”

Det enda jag märkt av hittills var lite övergående ledsmärtor i början, och ett blåmärke. Nog för att jag haft fantomsmärtor i testiklarna tidigare, men inte den här gången i alla fall. Inte har jag någon spermieproduktion eller prostata att oroa mig för heller.

Visserligen finns det en förmodad ökad risk för cancer i äggstockar och livmoder, men jag har ändå redan bestämt mig för att de ska bort. Och om jag ser det ur det perspektivet så är det färre saker som kan gå fel för mig än för den genomsnittliga patienten:

”NEBIDO ska enbart användas av vuxna män.

Medicinering med NEBIDO är en hormonbehandling. Den används för att behandla problem orsakade av testosteronbrist.

Innan behandling med NEBIDO påbörjas måste testosteronbrist klart påvisas genom kliniska tecken (tillbakabildning av manliga könskaraktäristika, förändring av kroppsform, kraftlöshet, minskad sexlust, erektionsproblem osv) och bekräftas av laboratorietester.”

Jag har en jätteliten kuk – bara några få millimeter – och bröst motsvarande C-kupa, så nog har jag dokumenterad testosteronbrist alltid. Jag har bara inte så mycket till könsorgan att oroa mig för.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könsorgan, kukar, mediciner, biverkningar, hälsa, vård, testosteron, medicin, Nebido, puberteten, könskorrigering, transsexualism

Hur man undviker benbrott och trassel med lite fulhet

Jag hade tänkt att gå ut idag, men eftersom det spöregnade och mina kamerabatterier höll på att ladda ur kändes det bättre att stanna inne. Istället organiserade jag mitt hemarkiv, och medan jag höll på att kånka mappar och tidskriftssamlare höll jag som alltid på att halka och snava på alla sladdar i datorrummet. Det var dags att göra något åt eländet.

Jag har sett bilder på laddstationer som folk har byggt, och tänkte att det inte borde vara svårt att göra en sån själv. Då föll min blick på den där lilla rullvagnen som bara står och tar upp plats. Det är en typisk trettio-kronor-på-Rusta-plastmöbel som består av tre hyllplan i knallgrön plast, stora nog att rymma ett A4-block, och svarta ben med små hjul på. Även om hyllan nog kan vara praktisk är den fruktansvärt ful i mina ögon. Med andra ord passade den perfekt.

Min hembyggda laddstation

Innehållet i min laddstation

Laddarna på toppen

Jag behövde inte göra hål någonstans, eftersom hyllplanen redan har en massa hål i precis lagom storlek för att dra mindre kontakter genom. På den understa hyllan la jag ett grenuttag där jag kopplade in skrivaren som står på en bänk bredvid, den externa hårddisken, och laddarna för mobil, handdator och batterier. Sedan var det bara att dra sladdarna upp genom hålen. På mellanplanet la jag den externa hårddisken och längst upp står dockan för att ladda handdatorn och batteriladdaren, och så ligger mobilsladden där redo att användas.

Det var väldigt skönt att bli av med alla sladdar, men eftersom jag ville dölja både dem och hyllan letade jag rätt på en gammal paljettprydd cerise poncho som åtminstone dolde det mesta. Någon dag kanske jag klär in den lite snyggare, men halsringningen i ponchon var faktiskt perfekt i storlek för att visa lagom mycket av det översta hyllplanet. Nu slipper jag snubbla och slira och sladda, och jag behöver inte reda ut trassel heller. Det var bara en tidsfråga innan jag bröt benet; nu är förhoppningsvis risken lite mindre.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om inredning, ordning, sladdar, teknik, organisering, prylar, datorer, bilder, städning

Mitt kön är ditt handikapp

Tack vare min vän Blomma Bladsdotters numera nedlagda blogg kom jag en gång i tiden in på det spåret att börja se på transsexualism som en funktionsnedsättning som andra. Sedan dess har jag funderat en hel del över det, och upptäckt hur många likheter det finns mellan olika sorters transkategorier och funktionsnedsättningar, rent kulturellt. Kanske är det en slump; kanske inte. Hursomhelst tror jag att det finns mycket att lära sig av funkisrörelsen. Till exempel tycker jag att tillgänglighet är ett bra begrepp att använda även när det gäller könsidentitet och könsuttryck.

Fysisk tillgänglighet: Toaletter och omklädningsrum som inte utestänger folk på grund av till exempel att deras utseende inte stämmer överrens med bilden av hur en person av ett visst kön ser ut, eller av att deras kön inte finns representerat när de måste välja dörr. Alla könade miljöer är inte dåliga per automatik; det är ingen som tänker tvinga småflickor att byta om bland vuxna män på badhuset. Däremot är det praktiskt att ha omklädningsbås och duschar som ligger avskilda, så att personer som av olika anledningar inte är bekväma med att visa sina kroppar nakna kan välja att använda dem.

Administrativ tillgänglighet: Att låta människor själva välja registrerad könsidentitet så långt det är möjligt, och ha fler alternativ än ”man” och ”kvinna”*. Om man alls måste registrera kön, vill säga. Det är också bra att tillåta andra namn än de som står i folkbokföringen, och att inte ha en programvara som ”räknar ut” ens kön utifrån ens personnummer och gör det omöjligt att ändra.

Och så har vi det där som är svårare att sätta fingret på: Inställningar och attityder. Det är ofta där det börjar, och där det slutar. I Sverige har jag aldrig sett provrum i klädaffärer som varit könade, men på Primark i London blev jag nekad att prova kläder (från herravdelningen) i herrarnas provrum, trots att jag insisterade på att jag inte var någon ”lady”. Det är inte en fråga om fysisk otillgänglighet, utan regelrätt diskriminering. Hade det hänt i Sverige hade jag övervägt att göra en anmälan.

Det är en viktig skillnad mellan att ”handikappanpassa” och att ”skapa tillgänglighet”. Om man ser det ur ett tillgänglighetsperspektiv kränger man av sig den offerkofta som transpersoner ofta uppfattas bära så fort vi höjer rösten. Jag vill inte att folk ska vara ”snälla” mot mig och visa att de accepterar att jag existerar; det vore att sätta ribban väldigt lågt. Jag har högre tankar än så om mänskligheten. Mitt medfödda biologiska kön är en funktionsnedsättning, men det är först hos andra som det blir ett handikapp.

*) Bra ytterligare alternativ: Inget, annat (möjlighet att skriva i själv), vet ej, vill inte uppge.

Inspirerat av några bra artiklar om tillgänglighet: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpersoner, transsexualism, HBTQ, kön, genus, kroppar, funktionshinder, funktionsnedsättningar, handikapp, könsidentitet, könsuttryck, diskriminering, tillgänglighet, fördomar, normer, kroppar, utseende

”Välkommen Liza!” – vikten av ett namn

Ibland tycker jag att min egen reaktion på saker och ting nästan är fånig: Vissa saker borde vara självklara. Det borde vara självklart att man kan leva som den man är, och använda det namn man använder till vardags även på jobbet. Tyvärr är det inte självklart för alla, så det är därför jag blir glad när jag läser om Liza som numera får heta Liza på jobbet.

Liza Olsson är projektingenjör och lever öppet som transgender på jobbet sedan två år. I onsdags frågade hennes personalchef om hon ville heta Liza även i deras register, eftersom de funderat över vad den nya diskrimineringslagen innebär. Det var alltså inte ens hon själv som bad om det, utan de frågade om hon ville ändra sitt namn. Och det ville hon:

”Imorse när jag drog mitt passerkort stod det ”välkommen Liza”. Jag blev så lycklig!”

Jag tycker mig märka att det är svårt för många transpersoner att våga be folk att ändra namn i olika system, samtidigt som det kan kännas som så oerhört viktigt att faktiskt få höra och läsa rätt namn. Att be människor att använda ett visst namn på en är att be människor att respektera ens identitet; det är att göra sig sårbar för att kunna bli starkare.

Det sker en del missförstånd och misstag, och det händer ibland att det urartar i ren maktkamp – men det händer tydligen också att det går lätt och smidigt. Sånt gör mig riktigt glad. Grattis Liza!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Liza Olsson, namn, namnbyte, kön, könsidentitet, jobb, tillgänglighet, HBTQ, transpersoner, inkludering, normer, diskriminering, identitet