Konsten att knarka med stil

Idag har jag gjort något jag längtat efter väldigt länge för första gången, och även om det kanske inte blev precis som jag tänkt mig kändes det bättre än jag någonsin vågat hoppats på. Jag har pimpat min första dosett.

Trots att jag använt dosetter i snart fem år så har jag aldrig lyckats hitta inspirationen för att förvandla den där klumpiga institutionsaktiga medicinlådan till något roligare. Jag har nämligen kört med min pappas gamla, som är från förra årtusendet och därmed nött och repig. Det känns som om vad man än skulle göra så vore den fortfarande lika ful. Den är dessutom onödigt stor för mig, så i flera månader har jag tänkt köpa en mindre. Idag blev det äntligen av.

Utsidan

Insidan

Full med Concerta

Färdig att användas

Originalet är alltså en Dosett Mini från Apoteket, och jag har pimpat den med decoupage och klistermärken. Decoupage är en teknik som används för att limma fast pappersbilder på föremål. Det finns olika instruktioner för hur man gör på nätet. Många använder särskilt decoupagelim som säljs i små burkar till skrattretande priser; själv kör jag med ett alternativ som blir betydligt billigare om man använder stora mängder, och som har fler användningsområden: Panduros Lacklim.

Jag la dosetten med botten upp, och penslade på ett par tunna lager lim på baksidan och lät det torka litegrann mellan varje. Medan det andra eller tredje lagret fortfarande var fuktigt la jag dit en bild som egentligen är en gammal, intorkad gnuggis i form av en kanin och som ändå inte skulle fästa av sig själv någonstans. Jag såg till att vända den med motivet nedåt, så att det ska gå att se genom den genomskinliga plasten i botten av lådan, och penslade kanterna noggrannt med lim ett par gånger. Sedan penslade jag lim över hela baksidan i några lager, och fäste ett rosa papper som bakgrund. Eftersom limmet även är ett lack så gör det papper mer slitstarkt, och därför lackade jag inte bara kanterna noga utan hela pappersbiten ett par gånger.

När den hade torkat – och det går snabbt, på max tio minuter är den tillräckligt torr för att kunna vända den om – var det bara att börja den vanliga pimpningen med klistermärken. Den röda dosetten som fått en kanin på rosa botten som bakgrund lusades snabbt ner av guldfärgade hjärtan, regnbågsfärgade stjärnor, två lite större rosa stjärnor och en svart döskalle med rosa rosett. Det sistnämnda som en påminnelse om att det trots allt är mediciner och inte godis. För säkerhets skull, ifall jag tar med den någonstans och den kommer bort, så passade jag på att klistra en enkel etikett på undersidan med namn och telefonnummer.

Eftersom plasten i skjutlocken är frostade så syns inte kaninen annat än när man öppnar dosetten helt. På de större dosetterna som har helt klara lock kan man göra dosetten som en tavla, men här blir det en hemlig bild som man bara ser helt när man har alla skjutlocken utdragna, som när man fyller på dosetten. Kaninen är söt och gullig, men på ytan ser dosetten lite tuffare ut; precis tvärtom från mig, men andra ord.

Normala människor skulle antagligen tycka att min pimpade dosett är ganska smaklös – men tyvärr finns det ingen medicin mot dålig smak, så folk får stå ut med mig ändå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om dosett, bilder, pyssel, dosettpimpning, mediciner, piller, decoupage, ordning, sjukdom, vård, design

Könslomässiga lässvårigheter

Det finns ett tydligt kausalt samband mellan bristande läsförståelse och genus, har jag insett.

Det är märkligt att människor ofta blir upprörda över skrivfel, när det stora språkliga hindret online verkar vara läsförståelsen. Ännu märkligare är att problem med läsförståelsen verkar vara väldigt tydligt förknippat med vissa ämnen. Det verkar vara någorlunda okej så länge det handlar om allt från kändisskvaller till partipolitik. Man skulle kunna tro att det var ett stort problem med läsförståelsen när det handlar om till exempel ADHD, Aspergers syndrom eller dyslexi, eftersom såna ämnen antagligen i högre grad är intressanta för personer som själva har såna diagnoser, och att det är lätt hänt att man missförstår för att man läser fel eller att man inte förstår nyanserna. Men nej, det verkar inte vara något större problem där.

Istället verkar det ofta vara just genusfrågor, jämställdhet, feminism, HBTQ och andra könsrelaterade ämnen som antagligen triggar svårigheter med läsförståelsen hos de som kommenterar. Till exempel idag.

Citat ur artikel i DN om äldreboendet Regnbågen:

”boendet ska vara öppet för alla, oavsett läggning.”

Kommentar under:

”Om någon skulle vilja starta ett boende för bara heterosexuella skulle det bli liv i mediebruset. Hur kan då detta vara tillåtet?”

Och så vidare. Jag tror att det är därför Aftonbladet inte brukar tillåta kommentarer under artiklar som handlar om HBTQ, för folk som är aktiva på Aftonbladets kommentarsfunktion har ganska ofta väldigt stora problem med den könslomässiga läsförståelsen.

Det är viktigt att påpeka att detta tillstånd alltså inte på något sätt liknar dyslexi, utan är tvärtom helt och hållet psykiskt betingat. Könslomässiga lässvårigheter visar sig framförallt när människor reagerar med starka känslor på en text. Forskare misstänker att könslomässiga lässvårigheter framförallt orsakas av en bakomliggande genuspanik. Studier visar nämligen att det finns ett liknande samband när det gäller till exempel etnicitet och sjukförsäkringar. Den drabbade får en emotionell blockering som hindrar dem från att läsa hela texten och tänka efter, utan känner en stark impuls att reagera omedelbart. Fenomenet som sådant kan man kalla för affektiva lässvårigheter.

• Säg att artikeln handlar om en tjej vars familj inte accepterar hennes pojkvän; den som har en affektiv lässvårighet kan triggas att skriva en massa om hur hemska muslimer är – och missa att hon nämner att hennes familj är kristna.
• Säg att blogginlägget handlar om hur män förtrycks av manlighetsidealet; den drabbade kan skriva en kommentar där hen förutsätter att bloggaren är kvinna och tror att poängen i inlägget är att kvinnor förtrycks av män och vill upplysa om att ”ni kvinnor” är hemskt egoistiska och att män minsann också förtrycks – och missa att bloggaren är man och och skriver om just mansförtryck.
• Säg att debattartikeln handlar om hur svårt det är att få rätt mot försäkringskassan, och den som svarar skriver att folk självömkar och gråter ut i media – och missar meningar som ”Jag tycker inte synd om mig själv” och ”Jag är inte ledsen, jag är förbannad”.

Affektiva lässvårigheter har förmodligen alltid funnits, men på grund av internet har symtomen kommit upp till ytan. Frågan är vad man ska göra åt problemet. Den som lider av detta riskerar nämligen att tappa i trovärdighet och bli hånad. Ett behandlingsprogram där folk med affektiva lässvårigheter får lära sig att läsa igenom hela texten innan de kommenterar skulle förmodligen vara en bra idé. Det skulle dessutom göra internet till en mer trivsam plats för alla.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om internet, troll, fördomar, kommentarer, homofobi, heteronormativitet, kön, genus, HBTQ, rasism, islamofobi, etnicitet, funktionshinder, försäkringskassan, politik, impulsivitet, känslor, genuspanik

Ett barn behöver inte (bara) en mamma och en pappa

Tjejer är flitigare med att gifta sig med varandra än killar. När partnerskapslagen infördes 1995 var det tvärtom, men sedan maj i år har 37 kvinnliga par och 11 manliga blivit vigda. Ulrika Westerlund på RFSL förklarar:

”Det var vanligare att man såg äktenskapet som en patriarkal struktur, på grund av dess historiska bakgrund. Idag är den analysen inte lika närvarande inom feminismen. Att alla får gifta sig har också luckrat upp det patriarkala mönstret”

Vilket förmodligen dessutom säger mycket om motståndet också. Allt tjat om att äktenskap är mellan man och kvinna handlar snarare om kön och förväntningar på kön än om något annat. Jag låg vaken inatt och funderade över det eviga rapandet av ”ett barn behöver en mamma och en pappa”. Det brukar bemötas av ”ett barn behöver förebilder av olika kön, men såna finns i barnets närhet ändå: Släktingar, vänner, grannar, förskolepersonal…”.

Jag tror att det snarare är så att barn framförallt behöver förebilder med olika egenskaper, intressen och livssituationer, för att se variationen och jämföra sig och identifiera sig och hitta vem man själv är. Kön är bara en tänkbar variabel. Om ett barn växer upp med en mamma och en pappa och bara ser andra familjer som också består av mamma-pappa-barn i liknande situationer, och där alla mammor är nästan likadana och alla pappor nästan likadana och alla barn nästan likadana och där alla familjer har ungefär samma rutiner och intressen och värderingar och ursprung och där ingen sticker ut – då kan man tala om problem med likriktning och att begränsa barnets möjligheter att utvecklas.

Vi är många som kan vittna om hur skadligt det är att växa upp i ett hypersegregerat vitt medelklassigt villagetto, men inga kristdemokrater har än så länge kommit på att det är ett problem för barn att växa upp i en sån miljö. Det är att göra det väldigt enkelt för sig att tro att en mamma och en pappa är allt som behövs för att uppfostra ett barn.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, barn, förebilder, familj, psykologi, könsneutrala äktenskap, tradititoner, mångfald, äktenskap, kärnfamiljen, segregering, RFSL, HBTQ

Jag har svårt att acceptera att jag blir accepterad

Jag har inte mycket till kräkreflex, men hulkar till varje gång någon säger att de ”accepterar” homosexuella/bisexuella/transpersoner. Eller ”tolererar”, eller ”respekterar” eller ”tycker att alla människor är lika mycket värda”. Helst av allt vill jag bara kaskadkräkas i deras ansikte, men jag vet att det är en dålig idé. Det är ju inte dem jag egentligen vill spy på, utan det faktum att det är något man liksom måste ta ställning till och uttrycka.

Det borde vara självklart att acceptera, men är det tydligen inte. Att folk känner sig tvungna att säga det högt är mest deprimerande för en naiv utopiker som jag som liksom tar sånt för givet tills jag får motsatsen bevisad. Därför har jag väldigt svårt att acceptera att bli utsatt för acceptans.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om acceptans, normer, fördomar, naivitet, heteronormen, homofobi, HBTQ, politik, acceptans, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner

Dagens ord: Twics (Eller: Hur Tourettes kan krydda ditt twittrande)

Mitt twic: DAMP (med väldigt många A i)

Som jag berättat förut har jag sedan ett par månader haft en revival av vokala tics. Efter att jag började medicinera min ADHD med Concerta har jag liksom hamnat där jag var i högstadiet: Mindre motoriska tics, men istället har vokala tics börjat dyka upp lite då och då. Motoriska tics är alltså när man gör kroppsrörelser tvångsmässigt och ofrivilligt, medan vokala är det som folk förknippar med Tourettes syndrom: Man säger ord, ofta ”fula” ord, tvångsmässigt. Den här gången har jag framförallt fastnat på ordet DAMP, av någon anledning. Det är inget fult ord – tvärtom är det ett ord som jag annars kämpar för att ta tillbaka och fylla med något positivt – men ticset är småjobbigt ändå ibland.

Det som fick mig att sluta med de vokala ticsen då, för sådär femton år sedan, var en mer eller mindre medveten strategi att omvandla dem till rörelser, som sedan blev till motoriska tics. Det är det jag försöker göra nu med. Jag har försökt att hindra mitt ”DAAAAAMP!” på vägen ut ur munnen genom att grimasera, att låtsas gäspa, att blinka hårt, att hålla för munnen, att ge mig själv lätta örfilar… Det sistnämnda var det mest effektiva på den gamla goda tiden, men det känns inte särskilt konstruktivt att byta ett ”DAAAAMP!” mot en örfil.

Så idag provade jag något nytt. Mitt i natten kände jag en massa uppdämda tics inombords, och då räcker inte ett tyst ”Da-a-amp!” utan det är röststyrka som gäller. Jag vet aldrig vad jag ska göra om det inte räcker med rörelser då, men så kom jag på att jag borde kunna skriva mitt DAMP istället för att säga det. Det har jag gjort några gånger förut, i ett blogginlägg jag ändå höll på att skriva, och det fungerade. Det var ju bara att ta bort det sedan.

Den här gången blev det Twitter, för jag råkade helt enkelt ha sidan uppe. Det var så tillfredsställande att få skriva in ett 140 tecken långt ”DAMP”, men när jag skulle radera lyckades jag trycka på ”update” istället. Helt plötsligt låg mitt tic ute, synligt för alla. Hoppsan.

Jag tror jag har uppfunnit twics: twitter-tics. Det var inte riktigt meningen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om twics, tics, tvångshandlingar, Tourettes syndrom, twitter, NPF, internet, DAMP, bilder