Att lägga sitt kön i andras händer

När jag nyligen hade kommit ut jobbade jag mycket på att försöka lära mig att komma över min könsblindhet. Vad gav folk de där ledtrådarna som fick dem att tro sig veta att personen framför dem var man eller kvinna? Vid vilken gräns började folk ens att sätta ett frågetecken när de läste av en person? Hur ska man klä sig, bete sig och prata för att passera som kille? Eller åtminstone som mellanting? Och hur är det när man säger rent ut att man är kille, eller att man inte är tjej, eller så? Hur måste man se ut för att bli tagen på allvar om man säger en sån sak?

Det sistnämnda vågade jag knappt formulera i ord, eftersom jag visste precis hur kontraproduktivt det är att tänka så. Det är att ge andra människor makten att bedöma och värdera ens identitet. När det handlar om att fråga vad folk får för för ett första intryck är det en sak. När man ber om råd i en konkret situation hur man ska göra för att passera som ett visst kön är det en annan. Men om man frågar människor vad som gör att någon är trovärdig som transperson så är man verkligen ute på hal is om det inte är någon man litar till hundra procent på och man dessutom själv klarar av att få höra svaret.

Så jag har inte frågat, utan gissat. I tre år. Och visst har jag mina teorier någorlunda klara nu, men på köpet har jag drabbats av trovärdig-hets. Jag grubblar för mycket över könslomässig trovärdighet som begrepp för att riktigt kunna hålla distansen till min egen trovärdighet.

Att passera är att uppfattas som rätt kön av personer som inte känner till det kön man tilldelades vid födseln; ett ytligt mått på ens förmåga att smälta in utseendemässigt, röstmässigt och beteendemässigt. Att accepteras är att – oavsett om man passerar eller inte – få bekräftelse för den man är. Det förstnämnda är ett aktivt verb; något som man själv gör. Det sistnämda är ett passivt; något som någon annan gör åt en. Båda har sina risker: Att sträva efter att passera till varje pris kan begränsa livet, och dessutom verkar det lätt hänt att ta på sig någon slags skuld för att man inte alltid passerar. Att sträva efter att bli accepterad till varje pris kan också vara begränsande, eftersom man lägger makten i andras händer och måste lita på att de vet att använda den rätt.

Båda förhållningssätten kan fungera – men kan också vara fullkomligt självutplånande och destruktiva. Egentligen så går båda ut på att lägga avgörandet i andras händer, och det är därför jag inte gillar någondera särskilt mycket.

Jag vet att jag inte har som mål att passera så bra som möjligt, till vilket pris som helst. Jag vet också att jag inte har som mål att bli godkänd i något slags klyschigt test på hur trovärdigt mitt lidande har varit eller hur mycket man jag är. Mitt mål är varken att gå in i någon garderob eller att hänga upp mig på att få bekräftelse. Mitt mål är att vara mig själv, och om någon känner ett behov av att truga på mig lite acceptans så låter jag inte det stiga mig åt huvudet. Jag har redan ägnat alldeles för lång tid åt att lägga mitt kön i andras händer.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, identitet, transsexualism, könsidentitet, transpersoner, självkänsla, psykologi, beteende, makt, acceptans, tolerans, respekt

En kastrerad Jesus

Innan jag träffade Peterson hade jag aldrig tänkt så mycket på eunucker. Kastrerad, javisst. Halvfärdig. Ofarlig. Men just eunuck var inte ett ord som jag använde om mig själv innan han började prata om det. Eunucker var för mig biologiska män som av olika anledningar var kastrerade; som om de rörde sig åt andra hållet. Jag är ju – hur mycket jag än hatar att erkänna det – biologiskt sett kvinna, och rör mig mot att bli mer manlig. Men idag har jag svårt att hitta något bättre ord än just eunuck för att beskriva min könsroll.

”A eunuch (pronounced /ˈjuːnək/) is a castrated man, in particular one castrated early enough to have major hormonal consequences; the term usually refers to those castrated in order to perform a specific social function, as was common in many societies of the past. The earliest records for intentional castration to produce eunuchs are from the Sumerian city of Lagash in the twenty first century BC. Over the millennia since, they have performed a wide variety of functions in many different cultures such as: courtiers or equivalent domestics, treble singers, religious specialists, government officials, military commanders, and guardians of women or harem servants. In some translations of ancient texts, individuals identified as eunuchs sometimes historically included men who were impotent with women, as well as those who were celibate.” (Wikipedia)

En kastrerad man: check. Kastrerad tillräckligt tidigt för att det ska ha haft betydande konsekvenser för mina hormonnivåer: check. Jag kastrerades redan i moderlivet, fast syftet med kastrationen är såklart inte detsamma. Jag kan grubbla mig blå över varför jag föddes såhär, men jag vet i alla fall att det inte är för att någon människa hade en uttalad plan för hur jag skulle leva mitt liv.

Det är varken jag eller någon annan som valt att jag ska födas med en kropp som inte stämmer med mitt psyke. Däremot, rent socialt, så fungerar jag redan som en eunuck. Medan kukfödda tjejer ibland uppfattas som översexuella och farliga  fetischister, eller som bögar som ”lurar” heteromän, så är fittfödda killar snarare avsexualiserade. Dessutom skulle man kanske kunna prata om att de som lever öppet som transpersoner – åtminstone som transsexuella – fyller en samhällsfunktion i sig. Det är inget självvalt, utan något som man liksom tvingas på mer eller mindre om man är öppen.

Man förväntas veta och kunna förklara: Vad kön är, varför man får en viss könsidentitet, varför man känner som man gör, hur man vet att man behöver förändra sin kropp, vad som är medfött och vad som är inlärt, vad som är fysiskt och vad som är psykiskt och vad som är hormoner och vad som är könsroller…

Man förväntas dela med sig: Vad man har för könsorgan, hur de ser ut, hur ens sexliv fungerar, hur man har sex, hur man vill att ens könsorgan ska se ut, hur man vill kunna ha sex, hur man känner inför sina könsorgan, vilka operationer man har gjort eller vill göra…

Man förväntas sitta inne på någon slags Hemlig Kunskap Om Världsordningen, och man förväntas sakna integritet. Man förväntas vara både den som upprätthåller och den som krossar könsstereotyper, och det verkar vara extra viktigt att man som transperson väljer sida i genuskriget just eftersom man förväntas känna till den där hemligheten. Och om jag tänker att det är 58% tjejer och 11% killar som läser min blogg, så förstår jag ju det där med haremsvakt också. Fast så mycket till vakt är jag nog inte; jag skulle nog få sparken för uppvigling. Lite som Jesus, ungefär.

Dagens lästips: Sara Lövestam om pojkar och klänningar, och Alexander Chamberland om queerfeminism och män. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, socialt kön, identitet, relationer, eunucker, transpersoner, transsexualism, HBTQ, genus, politik, filosofi, könsidentitet, sexualitet, visdom, fördomar, integritet, historia, religion, mytologi

Jag är så hetero!

Peterson är 1% hetero

Den onormalaste och både mest och minst stereotypa bögen jag vet, Peterson Toscano, är 1% hetero enligt Stockholm Prides test: ”Du har verkligen inte ett uns hetero i dig. Verkligen? Så lite? Jaha, välkommen till Pride.”

Dennis är 15% hetero

Dennis – superfjollan nummer ett – är 15% hetero som kille och 48% hetero som tjej: ”Du är ju knappt hetero alls. Önskar du inte att du hade fått lite fler poäng? För att göra det lite spännande. Inte? Okej.”

Men jag då? Jag som inte alls är en vandrande prideparad till vardags utan bara en freakshow?

Jag är 68% Hetero

”Du är väldans metrohetro. Hetero. Inte hetero. Hetero. Inte hetero. Vem vet helt säkert? Antagligen få förutom du.”

Jag är 68% hetero, oavsett vilket kön jag väljer. Man får nämligen bara välja kille eller tjej på Stockholm Prides test. Och det är klart, det är svårare att testa heteronormen på människor som inte helt passar in någon av mallarna, men det kanske är där det egentligen skulle ge det mest intressanta resultatet.

Så nej, testet är inte helt lyckat. Men hur mäter man heteroskap om man inte tänker könsbinärt? Hur avgör man en persons läggning om de enda ord som finns är hetero, homo och bi, och om två av dem kräver uttryckligen att man först definierar sin egen könstillhörighet, och att folk kommer att utgå ifrån att man definierar sitt kön som antingen man eller kvinna?

För mig var det enkelt, eftersom jag ibland attraheras av personer som definerar sig som kvinnor, men oftare av personer som befinner sig mer uttalat mittemellan eller är män. Jag kunde säga att jag var bisexuell, och slapp diskutera min könsidentitet. Idag säger jag androgynosexuell. Andro för de som attraheras av män och gyno av kvinnor; Androgyno av androgyna personer. Hade jag känt till det ordet för femton år sedan hade det varit så mycket enklare att slippa gå runt med flatkomplex varje gång någon frågade om min läggning.

Jag har sett heteronormen när jag uppfattas som tjej, och när jag uppfattas som ”mittemellan” och som kille. Jag har sett heteronormen när jag uppfattas som flata, som heterotjej, som heterokille och som bög. Och som transsexuell, som om det vore en läggning i sig. De flesta som ser heteronormen har inte sett den ur lika många olika vinklar, tror jag.

Det som är mellan homo och hetero, mellan man och kvinna, kille och tjej är så mycket svårare att mäta i ett lättsamt tramstest. Jag är glad att innehållet i prideprogrammet inte är lika genusstressande. Det finns massor av intressanta punkter, även för den som inte riktigt fixade att välja kön på heterotestet. Det är antagligen vi som behöver pride bäst, trots allt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Pride, Stockholm Pride, twitter, tester, heterosexualitet, heteronormen, HBTQ, fördomar, läggning, kön, genus, könsidentitet, transpersoner, internet, läggning, stereotyper, normer