Jag drömde att jag inte var med på Titanic

”Det här är ju inte Titanic” sa hon. Och det kunde jag ju hålla med om. Vi var inte på ett skepp mitt ute i Atlanten, utan på ett jättehotell i en stad. Vi hade fast mark under fötterna, eller åtminstone för tillfället fast betong under skorna, där vi stod i källartrappan och såg vattnet strömma in.

Jag och några människor som jag kände i drömmen men inte alls i verkligheten hade åkt till en paradisö långt bort och tagit in på ett hotell i det stora staden för att delta i någon tjusig konferens. Vi jobbade på något företag och var VIP-gäster på lyxhotellet… fast jag var det inte eftersom jag var sekreterare, syndabock och jourhavande idiot åt chefen. Men sanden var photoshoppat vit och havet turkost. Såhär kvällen innan den stora konferensen skulle dra igång hade vi upptäckt att det var dåligt tryck i duscharna, och av någon anledning fick vi – som trots allt var ingenjörer och tekniker (ja, har man väl börjat lämna verkligheten så…) allihopa – för oss att gå ner i källaren för att titta på vattenledningarna.

Det var då, när vi stod där i spiraltrappan av cement, som vi såg vattnet strömma in. Vi trodde först att det var ett rör som gått sönder, men så insåg vi att det var havsvatten. Hela ön var på väg att sjunka i havet. Det var då hon sa det: ”Det här är ju inte Titanic. Vi befinner oss mitt i en stad. Sånt här händer inte”. Och eftersom hon var vår chef lydde vi när hon föreslog att vi skulle gå upp igen och låtsas som ingenting. Hon bestämde att vi skulle sätta oss på ett café och äta marängbakelser och aldrig mer prata om det vi sett i källaren. Om det kom ut skulle det ju skapa panik och oro helt i onödan. Jag såg den lilla tunna tjejen bakom disken som gjorde i ordning bakelserna, och ville prata med henne. Jag ville berätta för någon här; någon som jobbade på hotellet. Någon som kunde göra något.

Så jag satt där och såg på medan de åt sina marängbakelser, och funderade på hur jag skulle kunna berätta för någon. Jag såg min egen spegelbild i inredningen på cafét och insåg att det här ansiktet var jag så trött på. Jag hade ingen mun; Inte så konstigt då att det var så lätt för andra att låtsas som om de inte märkte att jag försökte säga något. Men jag tog en syltförpackning och en servett och försökte måla med fingret: ett hus, en källare, vågor. Diskret lämnade jag den sedan till tjejen i kassan när vi gick därifrån. Hon såg förvånad ut. Inte många minuter senare gick ett larm om att ön skulle utrymmas omedelbart.

När vi så satt på färjan mot fastlandet var chefen sur och irriterad över att ”någon idiot” hade slagit larm och förstört hela resan. Hon korsförhörde alla i sällskapet och var fly förbannad och misstänksam. Utom mot mig. Jag var ju handikappad, dum och störd. Inte kunde det ha varit jag. Och inte heller kunde det vara jag några dagar senare när det visade sig att larmet hade räddat livet på alla på ön. Inte visste hon att den idiot som räddat hennes liv var den person hon redan såg som sin allroundidiot. Jag var för dum för att göra fel och för dum för att göra rätt. Jag hade kunnat låta bli att göra något alls, eftersom alla alltid sagt att det var meningslöst att försöka. Tur att jag var för dum för att lyssna på sånt.

Läs även andra bloggares åsikter om fördomar, idioter, funktionshinder, kommunikation, språksvårigheter, autism, Aspergers syndrom, katastrofer, resor, drömmar, Titanic, drömtydning, chefer