En man är mer än ett offer för en feministisk konspiration

Jag läser om Göran Hägglund. Och om Göran Hägglund igen. Och än en gång om Göran Hägglund. Och så kan jag inte låta bli att läsa kommentarerna under Newsmill-inläggen om kulturvänstern och ”vanligt folk”, för att jag älskar att offerrolla mig själv och känna mig kränkt och utsatt och förföljd. Då hittar jag detta guldkorn:

”På senare år har det förts ett krig mot familjen, mot heterosexuella, mot män och mot traditionella värderingar.”

Såna uttalanden går det tretton på dussinet av och jag brukar ta det med en axelryckning; vad vet jag om det, liksom? Fast det är då jag inser att jag antagligen är extremt förtryckt; så förtryckt att jag inte ens ser det själv. Jag har nämligen missat kriget totalt. Jag antar att det beror på att jag inte anses tillhöra de utsatta. Det måste i sin tur bero på att de jag kallar för mina familjer inte är några familjer, på att de erfarenheter jag har av att möta folks fördomar om vad de tror är ett långvarigt monogamt heterosexuellt förhållande inte duger eftersom jag faktiskt inte är heterosexuell – och framförallt på att jag då antagligen inte är någon man.

När jag började leva som kille hade jag en massa fördomar om vad det skulle innebära; till exempel att så fort jag registrerade mig som kille på ett community måste jag tänka på vad jag sa så jag inte fick en massa skit. Fast jag inte ville tänka så hade jag en viss beredskap på att få ”sexist” slängt efter mig i första bästa diskussion med en tjej; det är ju sånt man förväntas mötas av som kille. Man är automatiskt ifrågasatt och misstänkliggjord, hade jag hört. Jag ville inte tro på att det var så illa, men ändå hade jag nästan ställt in mig på att jag skulle få möta mansförtrycket.

Men så blev det ju inte. Jag kommer undan med att prata om att jag inte begriper mig på [valfri företeelse som brukar associeras med tjejer] utan att mer än någon enstaka gång få höra att jag ger människor komplex och är fördomsfull. Jag kan spy galla över fittor utan att någon protesterar, och jag kan tillochmed veckla in mig i känsliga frågor som sexuella övergrepp och problematisera fördomar om såna, utan att mer än någon enstaka gång få höra att det jag säger är kränkande. Det är väldigt, väldigt få gånger som jag fått höra att jag är sexistisk mot kvinnor (däremot ofta mot män, men det är en annan sak). Kriget mot männen måtte vara väldigt osynligt, för jag har då inte sett det någonstans.

Och det låter ju fruktansvärt isåfall, att jag inte upplever något massivt krig mot min könsidentitet. Det borde ju rimligtvis betyda att omgivningen inte ens skulle erkänna att jag var man, alternativt att jag är så okänslig och aggressiv att folk är rädda att säga det till mig. Eller kanske, kanske är det så att det är ganska klumpigt att prata om kön på det sättet. Att ifrågasätta mansidealet är inte samma sak som att kriga mot män; att ifrågasätta heteronormen är inte att kriga mot heterosexuella. Definitionen av en man är nämligen mer än ett offer för en feministisk konspiration.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om jämställdhet, genus, kön, feminism, sexism, fördomar, män, manlighet, ideal, könsroller, genus, mansroller, fördomar