Konsten att knulla en text om tonårssex
Tänk om man sa till tonåringar att de har rätt till en sexualitet, och att det är nyttigt att ha sex och onanera. Eller åtminstone att man sa det till lärare, föräldrar och ungdomsledare för att modernisera sex- och samlevnadsundervisningen. Det låter som en sexchock, eller hur?
De ”skolbarn” som kanske får lära sig att orgasmer är nyttiga är tydligen från tretton år och uppåt. De ”sexråd” som ”skakar Storbritannien” delas inte ut direkt till eleverna utan till vuxna i deras närhet. Även om jag inte läst hela texten verkar den innehålla mycket mer substans än sexchocksfrasen ”An orgasm a day keeps the doctor away”. Faktiskt. Men det är klart; det är lättare att få det att låta som om sjuåringar uppmuntras att knulla.
Aftonbladet hakar på det som skrivs i Daily Mail. Utdrag ur häftet finns här. Läs även andra bloggares åsikter intressanta om sex, sexualitet, sex- och samlevnadsundervisning, ungdomar, moralpanik, media, NHS, Storbritannien, orgasmer, barn, skolan
RSS - Posts
Tja, den tyska staten gav 2007 ut en broschyr till föräldrar, som uppmanar papporna att smeka sina döttrars könsorgan.
”BERLIN, July 30, 2007 (LifeSiteNews.com) – Booklets from a subsidiary of the German government’s Ministry for Family Affairs encourage parents to sexually massage their children as young as 1 to 3 years of age. Two 40-page booklets entitled ‘Love, Body and Playing Doctor’ by the German Federal Health Education Center (Bundeszentrale für gesundheitliche Aufklärung – BZgA) are aimed at parents – the first addressing children from 1-3 and the other children from 4-6 years of age.
‘Fathers do not devote enough attention to the clitoris and vagina of their daughters. Their caresses too seldom pertain to these regions, while this is the only way the girls can develop a sense of pride in their sex,” reads the booklet regarding 1-3 year olds. The authors rationalize, ‘The child touches all parts of their father’s body, sometimes arousing him. The father should do the same. ”
http://www.lifesitenews.com/ldn/2007/jul/07073008.html
Professorn vid Princeton University, Harris G. Mirkin, skrev i ”Journal of Homosexuality”: ”Trots att amerikaner anser att intergenerationssex är ondskefullt, så har det varit tillåtet eller obligatoriskt i många kulturer och tidsperioder” samt att ”paniken över pedofili passar in i ett mönster av allmänt genmäle till kvinnlig sexualitet och homofili, vilka båda en gång ansågs avvikande”.
Mirkin anser att man måste gå försiktigt fram, steg för steg. Först lyfta fram att barns sexualitet är normalt. Sedan påpeka att de inte tar skada av sexuella kontakter. Sist ska det krävas att barnen har ”rätt” till sex med vuxna.
Jag håller inte med, men så är jag väl gammaldags och har omodern moral. Jag tycker att VUXNA SKA GE FAN I att sexualisera barnen och sluta försöka göra pedofili till något normalt.
Ja, och såna texter har skrivits i Sverige också. Men varför blir det moralpanik så fort man pratar om att tonåringar har rätt till en egen sexualitet? Det är en ENORM skillnad.
Barn och tonåringar lär sig bra själva att upptäcka sina egna kroppar. Det behöver inte vuxna lära dem, visa hur man gör eller onanera åt dem. Förskolan ska inte lära barnen att onanera, som de försökt med på sina håll. Grundskolan ska lära ut grundläggande sexualkunskap, riskerna med könssjukdomar inkluderat, men inte lära barnen onanera. Det klarar de själva utan press från vuxna.
Någon moralpanik bland barnen och tonåringarna finns inte i ämnet. Det finns bara hos vuxna som tror sig kunna styra hur barnen ska bete sig i alla lägen. Först fick de unga inte onanera alls, men nu har vuxenheten fått dåligt samvete och helst vill tvinga på barnen det.
Ska vuxna börja sexualisera barnen så går man pedofillobbyns ärenden. De vill ju börja försiktigt just med det här, och sedan gå längre när människor vant sig vid tanken.
Och att prata om onanitekniker är detsamma som att onanera? Kom igen, då kan man lika gärna lägga ner all SoS-undervisning.
Av någon anledning verkar sex(ualitet) väcka så starka känslor, då menar jag inte den sort som upplevs i sängkammarn.
Varför?
Det undrar jag med. Å andra sidan har jag svårt att förstå ganska mycket av de normer som finns. Att man inte ska tvinga någon till ”sexuella handlingar” är självklart, men vad är det som gör att frivilligt sex är tabu?
Jag är iofs ganska trött på sexhypen, men jag ser det som en motreaktion mot sexnegativismen som genomsyrat historien.
just det med frivilligt sex som tabu handlar väl om att ”folk” dels kan ifrågasätta vad som är frivilligt (man gör saker mot sin vilja utan att förstå det själv) och dels att det skulle vara osunt att leva på ett för njutningsfullt sätt, tror jag. jag tänker själv i de banorna ibland (men så är jag ju också sjukligt fixerad vid hur man bör leva på bästa möjliga balanserade sätt).
Ja, men folk gör många saker mot sin vilja utan att förstå det själv. Är det något särskilt med sex? Är det tex. värre att ha sex och sedan ångra sig (vi pratar inte våldtäkt nu, utan sex), än att tex. göra saker som är skadliga för ens relationer och sedan ångra sig? Tex. att bryta med en riktig vän för att hen inte är ”cool” nog. Det är en sån sak som jag tror att många ångrar när de blir lite mognare.
hm… vi har väl också nån ”övertro”, eller vad ska man säga, därom tvista de lärde, men en allmän idé om att sex är så speciellt, känsligt, unikt, ömtåligt. jag vet itne hur väl det stämmer men tror man att sex är sjukt känsligt och farligt så är det klart att det är riktigt illa att ha sex mot sin vilja och sådär. värre än allt annat.
men det är väl troligt att den bilden av sex är falsk och kanske på väg bort, att sex kan bli mer neutralt och inte så omhuldat och inlindat i föreställningar och känslor.
Ja, det tror jag också
Faktum är att rent historiskt sett så har stimulerandet av könsorganen på riktigt små bebisar varit en huskur i tusentals, förmodligen hundratusentals år, eftersom det ofta är en oerhört effektiv metod att lugna gnälliga barn.
Det handlar inte om att ”tvinga på barnen en sexualitet”, lika lite som att man ”tvingar på barnen en hunger” bara för att man skedmatar dem.
Det är egentligen mycket märkligt (och en självklar konsekvens av stark sexualneurotisk moralism) som Immanuel nämner här ovan, att just sexualiteten måste särbehandlas så oerhört. Ingen påstår att föräldrar ”tvingar barnen in i sociala mönster mot deras vilja” bara för att de klär på barnen kläder när de ska ut, eller ”tvingar barnen att bli religiösa”, bara för att de följer med familjen till kyrkan på söndagarna, eller till det hinduiska templet på morgon och kväll.
Jag är själv skadad av moralismen, som vi har fått i oss med modersmjölken. Det anses t.ex. oerhört chockerande om en kvinna känner sexuell njutning av att amma sitt barn. Som om hon därmed förvandlades till en pedofil. Jag tyckte att det var väldigt mysigt och sinnligt att tvätta rumpan på mina småttingar när jag bytte blöjor, eftersom bebisar har så lena och gosiga rumpor. Det betyder inte att jag ville ha sex – men ett samhälles neuros kan göra att även vanlig, sinnlig, lekfull samvaro kan skamstämplas, stigmatiseras.
Vi behöver kunna diskutera dessa ämnen på ett balanserat och medvetet sätt, utan att omedelbart börja skrika i falsett, och kasta pedofilpajer i ansiktet på varandra.
Fast just att tvinga på barnen religion är väl en sån sak som kan likställas med detta: Att tex. döpa spädbarn in i en tro de inte valt själva tycker jag är problematiskt.
Sedan är jag väldigt osäker på vad forskningen säger om vad som är och inte är skadligt för ett barn, att stimulera könsorganen, kan inte det få negativa konsekvenser för ens utveckling? Men tex. läste jag om att en del kvinnor känner något som liknar sexuell njutning när de föder barn, men att det skulle vara oerhört tabubelagt. Jag har väldigt svårt att förstå på vilket sätt det skulle skada barnet.
Så religionskritisk jag är, ser jag absolut inga problem med dop eller andra religiösa ceremonier. Ett barn behöver framför allt en stark anknytning till sina föräldrar (det är faktiskt det ALLRA VIKTIGASTE i ett barns liv), och/eller andra närstående vuxna. Om de vuxna är religiösa, ser jag inga problem med att barnen växer upp med sina föräldrars kultur. En 5- eller 10-åring har inte förmåga till abstrakt tänkande och perspektiv att ifrågasätta sina föräldrars religiösa kultur. Ett barn känner av lögner, hyckleri och dubbla budskap, men kan inte förstå det som faktiskt sker bakom kulissen.
Om en förälder skulle hålla sitt barn utanför det religiösa livet, för att ”stimulera barnets självständiga tänkande och fria val”, så skulle det högst sannolikt bara uppfattas av barnet som att föräldrarna stänger barnet ute. Ett barn behöver känna samhörighet med sin omgivning, inte separation.
Jag vänder mig däremot personligen starkt mot ceremonier som omskärelse av mycket små barn, eftersom det är en oåterkallelig stympning, och som dessutom kan ge svåra men, både fysiskt och psykiskt.
Det finns naturligtvis inget som tyder på att det skulle skada ett barn att få smek på könet, lika lite som att få pussar och gos. Det är då betydligt mer ett övergrepp att t.ex. kittla en annan person, eftersom man då sätter igång en ofrivillig reflex, och tar makten över en annans kropp.
Det som kan skada ett barn (oavsett vad man gör) är om man som vuxen premierar sina egna behov, och gör saker med ett barn för sin egen njutnings skull, utan att bry sig om barnets behov. Att tvinga ett barn att vara tyst och sitta still, att förnedra ett barn genom fängelseliknande metoder (time-out och kvarsittning), att tyrannisera sitt barn och ge barnet dålig självkänsla, att beröva barnet sin leklust, lärolust, nyfikenhet och kreativitet (som man gör med allmän skola), att sätta sitt barn på dagis innan de fyllt tre år – allt detta skadar garanterat barnet oerhört mycket mer än om man gosar med sitt barn, över hela kroppen.
Att projicera skam på sitt barn, syndstämpla barnets egen sexualitet, beröva barnet glädjen över sin egen kropp, är också farligt. Det finns mycket dumt vi utsätter våra barn för, som vi borde ägna mer tid åt att utforska och ifrågasätta.
Där håller jag med dig. Det är mer ur ett andligt perspektiv jag har invändningar mot barndop. Att däremot ta med sina barn till kyrkan etc. är ett mindre problem. Det är inte mer indoktrinerande än att ta med det på ett politiskt möte.
(Btw är det mycket intressant att se den årliga moralpaniken över att det arrangeras barnaktiviteter på Pride, medan samma personer inte ser något som helst problem med att barnen läser bibeln som innehåller massor av våld)
Jag ska erkänna att ur mitt perspektiv så är det svårt att se någon självklar skillnad mellan olika sorters beröring, alls. Det är därför jag är väldigt avvaktande till att uttala mig om det. Jag själv upplever de flesta former av beröring som jobbig, och skalan är mer mellan ”nödvändigt ont” och ”påtvingat övergrepp”. Kittling kvalificerar sig definitivt i den senare kategorin.
En lyhörd förälder måste naturligtvis anpassa sig till barnens behov. Alla mina tre barn är rätt kramiga, men de har inte alltid varit lika kramiga. En av killarna var rätt avig när han var liten, och en liten knuff kunde vara en stor ömhetsbetygelse från honom. Och då måste ju jag som förälder respektera det.
Att kittla en människa är alltid lite av ett övergrepp – såvida inte personen i fråga uttryckligen har godkänt det, t.ex. som del av en lek.
Att du ”upplever de flesta former av beröring som jobbig” låter förstås förfärligt tråkigt, men det är ju bara mitt perspektiv – jag som är en utpräglad oxytocinist (oxytocin är ett belöningshormon i kroppen, som skänker en dåsig välmåendekänsla – utlöses bl.a. av smekningar och orgasmer).
Ja, jag (och många andra bokstavsfolk med mig) har förmodligen något fel någonstans på processen som frisätter oxytocin:
http://trollhare.wordpress.com/2009/04/13/nya-ledtradar-i-sokandet-efter-svar-pa-normalitetens-gata/
Så för mig är det mycket som andra uppfattar som ”normalt” som inte alls går att begripa. Men det finns såna sorters beröring som fungerar bättre än andra, så det gäller att hitta dem. Hursomhelst är det därför jag inte har så bra koll på hur ”normala” människor egentligen fungerar.