”Välkommen Liza!” – vikten av ett namn

Ibland tycker jag att min egen reaktion på saker och ting nästan är fånig: Vissa saker borde vara självklara. Det borde vara självklart att man kan leva som den man är, och använda det namn man använder till vardags även på jobbet. Tyvärr är det inte självklart för alla, så det är därför jag blir glad när jag läser om Liza som numera får heta Liza på jobbet.

Liza Olsson är projektingenjör och lever öppet som transgender på jobbet sedan två år. I onsdags frågade hennes personalchef om hon ville heta Liza även i deras register, eftersom de funderat över vad den nya diskrimineringslagen innebär. Det var alltså inte ens hon själv som bad om det, utan de frågade om hon ville ändra sitt namn. Och det ville hon:

”Imorse när jag drog mitt passerkort stod det ”välkommen Liza”. Jag blev så lycklig!”

Jag tycker mig märka att det är svårt för många transpersoner att våga be folk att ändra namn i olika system, samtidigt som det kan kännas som så oerhört viktigt att faktiskt få höra och läsa rätt namn. Att be människor att använda ett visst namn på en är att be människor att respektera ens identitet; det är att göra sig sårbar för att kunna bli starkare.

Det sker en del missförstånd och misstag, och det händer ibland att det urartar i ren maktkamp – men det händer tydligen också att det går lätt och smidigt. Sånt gör mig riktigt glad. Grattis Liza!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Liza Olsson, namn, namnbyte, kön, könsidentitet, jobb, tillgänglighet, HBTQ, transpersoner, inkludering, normer, diskriminering, identitet