Positivt tänkande kan göra dig olyckligare
Om du säger ”Jag är värd att bli älskad” till dig själv kommer du kanske att må bättre – om du redan har en bra självkänsla. Om du däremot har en dålig självkänsla är risken stor att affirmationen bara får dig att må sämre.
En ny studie visar att självaffirmationer fungerar bäst på personer som redan har en bra självkänsla; de blir stärkta av att få säga sånt till sig själva, medan personer med sämre självkänsla snarare känner sig mer nedstämda efteråt. Ännu mer intressant är att det är en skillnad mellan hur man får tänka runt affirmationen. En person med låg självkänsla som får veta att hen får fundera över på vilka sätt påståendet stämmer och inte stämmer mår bättre än de som förbjuds att tänka negativt och enbart får tänka på varför påståendet stämmer.
Det är just det som KBT och liknande terapier går ut på: Att inte förbjuda negativa tankar, utan låta dem komma och gå. Att däremot tvinga sig att enbart ”tänka positivt” är kontraproduktivt om du inte redan har bra självkänsla. Det är kanske något att komma ihåg nästa gång livscoacherna står dig upp i halsen.
Cred till Minou, som skickade länken. Mer: Sammanfattning av undersökningen, och ett par artiklar: 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självkänsla, självförtroende, psykologi, affirmationer, depression, KBT, tankar, acceptans, självhjälp
RSS - Posts
Vad får en ut av å hålla tillbaka negativa tankar, bortsett från dissociation?
Ja, det undrar jag med. Ändå är det något som många verkar pröva.
Hej Immanuel,
Det är inte KBT som säger att man ska acceptera alla tankar. Det kommer ifrån mindfulness-meditationen, som ju i och för sig sedan har lagts ovanpå KBT (men det är ju en annan sak).
Dessutom finns det nu studier som visar att det inte bör göras hur som helst. Jag tror att KBT får det lite fel där ibland, samtidigt som det finns delar av KBT som nog kan hjälpa till.
Jo, jag vet. Fast de KBT-varianter jag har stött på har varit noga med att framhålla just den biten, och det har varit skillnaden mot såna som säljer enklare lösningar. Tankens kraft kan inte frigöras om den är tvingad, brukar jag tänka,
Word!
Jag har för en tid sedan brutit kontakten med folk i min omgivning (förutom en och annan i min släkt) som aldrig haft en depression, men som ändå känt sig oerhört inspirerade att föreläsa för mig om tankens kraft. Men tyvärr finns de fortfarande kvar i mitt huvud och ger mig skuldkänslor. Jag kanske också bör ansöka om KBT?
Ja, kanske det. Människor som kommer med klämkäcka ”det är bara att rycka upp sig”-råd kan nog göra större skada än de förstår…
De där typerna förstår inte mycket de… *bitter*
Nope…
Intressant!
(Den där sammanfattningen verkar dock vara extremt kortfattad, det står ungefär bara ”session cookie error”, attans otur…).
Mmm
är det det kbt går ut på? jag trodde seriöst, när jag gick i kbt, att hela mitt tankesätt var fel och att jag borde byta ut mig själv mot jag vet inte vad. jag vill aldrig mer gå kbt. jag vill få plats att tänka och kritisera.
som du skriver, så blir tex ”jag är värdefull” bara tomma ord, som att ropa ut mot ett stormande hav. iallafall för mig är det vitkigare att pussla ihop en någorlunda sann bild av mig själv där jag ser mina dåliga sidor i sina riktiga proportioner, och kan ta vara på mina goda sidor på ett bra sätt.
Ett element i KBT är acceptans: Att acceptera det som är för att se nyktert på situationen och kunna förändra den. Ett annat är att inte värdera: Att inte döma (sig själv). Ett tredje är att validera: Att bekräfta att man har rätt att känna även negativa känslor och tänka negativa tankar.
Sedan är det ibland så att det uppstår knutar mellan terapeut och patient, tex. för att man inte vet vad man vill, man missförstår etc. Det kan tex. vara att man lägger tyngdpunkten på fel saker. Jag känner igen det du säger om att känna sig fel pga terapin, det känner jag också, fortfarande. Men det har förmodligen att göra med att upplägget inte var så bra från början och att jag hade svårt att kommunicera. KBT, DBT etc. bygger väldigt mycket på att kommunikationen mellan behandlare och patient fungerar. Gör det inte det kan det gå åt skogen.
mm, jag kan mycket väl tänka mig att jag missförstod, jag är bra på att missförstå eftersom jag tolkar in alldeles för mycket och drar antingen åt ena eller andra hållet. sen var det nog så väldigt mycket annat jag behövde bearbeta också som inte fick plats i kbt (identitetskris, könsroller, eventuell diagnos) vilket ju var väldigt frustrerande.
sen är det väl så att det går trender i alla sorters terapi, och allt kan inte passa alla. ungefär som i skolan, allt passar inte alla, likförbannat skall allt vara utformat på samma sätt och skulden ligger hos den som inte kan anpassa sig.
Jag tror att det skulle gå att anpassa KBT för att passa sånt som tex. trans, och NPF, men att det kräver kompetens hos terapeuten och en viss självinsikt hos patienten. Som transperson kan man tyvärr inte räkna med att bli *förstådd* av den vanliga psykiatrin utan på sin höjd respekterad och accepterad.