Snatteridrömmar och manipulation

”Nu ska jag göra nånting som ser jättekonstigt ut” sa jag, och öppnade ryggsäcken. Ur den började jag plocka matvaror och lägga i en kundkorg. Jag stod i entrén till en mataffär, och en tjej som jobbade där tittade häpet på.

- Jag hittade ingen kundkorg, så jag la allt i väskan. Men när det inte rymdes mer i väskan var jag tvungen att gå ut och hitta en korg.

- Okej…

Hon log tveksamt. När jag äntligen lagt över allt sa jag, liksom för att lätta upp stämningen:

- Jag fattade inte ens att jag hade grejerna i ryggsäcken förrän jag äntligen hittade korgen. Men nu ska jag gå in och handla mer och betala.

Hon tittade fortfarande på mig som om hon inte visste hur hon skulle reagera, men jag betedde mig som om det vore den självklaraste saken i världen att jag hade lastat väskan full med varor, gått därifrån utan att betala eftersom jag inte hittat en korg, och sedan gått in igen för att fortsätta handla som om inget har hänt och ärligt betala för allt. Det kändes självklart, faktiskt – tillochmed när jag insåg att jag gått in i fel affär på jakt efter en korg. Jag hade hamnat på Hemköp istället för på ICA. Då började skratta högt, så alla stirrade, och jag fick gå ett par hundra meter tillbaka till ICA och göra om samma sak där. Jag skrattade fortfarande. Alla stirrade fortfarande. Men ingen stoppade mig eller invände på något sätt eftersom jag betedde mig som om det vore den naturligaste sak i världen.

Det konstiga med den här drömmen är den totala frånvaron av ångest, skuld, skam och oro. Jag har drömt liknande saker förut, men då har det alltid varit dödsångest och katastroftankar inblandade. Bara det att gå ut ur affären och upptäcka att man inte betalat för maten skulle få både mitt vakna jag och mitt vanliga drömjag att nästan ramla ihop av skam, även om man inte blir upptäckt utan går tillbaka in frivilligt och säger ”oj, hoppsan, jag glömde visst betala”.

Då och då hör man att det bara är att bete sig som att det är den mest självklara saken i världen att göra ditten och datten, så kommer ingen att stoppa en. Jag har alltid sett exempel på motsatsen; eftersom jag inte klarar att bete mig ”självklart” i någon situation så får jag problem i de mest oskyldiga situationer. Folk reagerar på saker som de normalt sett inte skulle reagera på, åtminstone var det så förut: Eftersom jag redan bär hela världens samlade skuld på mina axlar skickar jag antagligen ut signaler som gör människor misstänksamma. Idag när jag mår bättre och inte längre utgår ifrån att allt som händer alltid är mitt fel beter sig människor också annorlunda ibland. Jag kan känna att jag får ”the benefit of a doubt” ibland, vilket var totalt otänkbart förut. Skillnaden ligger inte i vad jag säger eller vad jag gör, utan antagligen i hur jag gör det: Med kroppsspråk och ansiktsuttryck och röst. Jag vet fortfarande inte hur jag gör och varför det spelar roll, men det gör det.

Jag brukar tycka att det är jobbigt när människor säger ”men det ser jag ju på dig” som en förklaring till varför de inte tror på mina ord. Mitt kroppsspråk ljuger vanligtvis lika mycket om mina intentioner som min kropp ljuger om vem jag är. Jag är egentligen ganska bra på att ljuga och styra människor, har jag förstått. Synd bara att det lättaste sättet att manipulera folk är att få dem att tro att man har ont uppsåt.

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, kommunikation, kroppsspråk, social kompetens, signaler, Aspergers syndrom, etikett, drömmar, drömtydning, skuld, skam, ångest, beteende