Jakten på enhörningen

Sedan tisdag förra veckan har jag ingen som helst mjölksyra längre. Det känns märkligt; Som om en objuden gäst som stannat så länge jag kan minnas helt plötsligt har packat sin väska och flyttat. Lite tomt, men skönt. Mina muskler är avslappnade. Jag räknar med en viss risk för träningsvärk längre fram, men just nu är det lugnt. Den värsta andfåddheten har dessutom börjat lägga sig, och jag börjar förstå att det jag uppfattade som dålig lungkapacitet på grund av att jag är otränad kanske egentligen är astma.

Nu, när jag äntligen passerat första vätskekontrollen och fått i mig de där dyrbara dropparna, börjar jag tänka framåt. Jag vet inte hur det ser ut där jag går i mål, för även om jag sett bilder och läst på så är det inte samma sak som att vara där själv. Jag vet inte heller hur det känns att gå i mål, och vad som händer sedan.

Jag började springa för att jag flydde. I början sprang jag mest från något, och sedan blev det mer och mer till någonstans. Det mål jag hade kändes så långt borta och så naivt att ens tänka på och fantisera om att jag var nära att ge upp. Som ett sagoslott i fjärran land i en stad där husen är byggda av kristaller och där enhörningar vandrar på gatorna. Vem vågar tro på sånt?

Under resans gång har jag sett så märkliga ting att det jag drömmer om bleknar i jämförelse. Det som en gång kändes omöjligt och otroligt verkar plötsligt vara självklart. Och så en dag står han där framför mig; enhörningen. Jag sträcker mig framåt för att se närmare – och upptäcker att det är en spegel. Den enhörning jag hela tiden letat efter, vars existens jag inte riktigt vågat tro på, visar sig vara jag själv.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, identitet, könskorrigering, enhörningar, symboler, sagor, hopp, väntan