Mer knark i Göteborg – med Göran Hägglunds goda minne
Som ni kanske vet har Västra Götaland beslutat att inte ge vuxna patienter med till exempel ADHD någon medicin, av kostnadsskäl. Först håller de på i åratal och vägrar utreda vuxna för neuropsykiatriska funktionshinder, och när de äntligen kommer någon vart med utredningarna bestämmer de sig för att spara genom att inte ge någon behandling. Det där landstinget verkar vara ett enda stort skämt.
Här sitter det alltså en massa bokstavsvuxna i Västra Götaland som behöver mediciner för att överhuvudtaget kunna fungera, men som inte får det. Utan att måla fan på väggen är det säkert ett antal av dem som har självmedicinerat med olika droger tidigare, och många gör det kanske fortfarande. Forskare är överrens om att det för vissa kan vara helt avgörande att börja medicinera för att komma ur ett missbruk; utan mediciner har personer med ADHD mycket sämre förutsättningar att ta till sig annan behandling. Detta gäller i och för sig även alla de med ADHD som INTE har fastnat i ett missbruk, men som ändå behöver hjälp och stöd. Det är svårt att få ordning på sitt liv när man inte kan tänka klart, och det är alltså en kostnadsfråga för landstinget. Bor du på fel ställe – som i Göteborg – riskerar du att bli utan behandling.
Henrik försökte prata med folkhälsominister Maria Larsson om detta, men fick istället svar av Göran Hägglund. Brevet från socialministern säger egentligen ingenting, mer än att han antagligen inte är särskilt intresserad av ämnet. Kostnaderna för läkemedel är inte och ska tydligen inte heller vara statens bord. Att ett landsting vägrar ge vård för att de inte anser sig ha råd är och förblir landstingets problem, punkt.
Nu vet jag att det är möjligt att det här inlägget får konstiga kommentarer om folk som slåss för sin rätt att knarka, men den risken tar jag. Det är inte att slåss för sin rätt att knarka att kräva vård, tvärtom. Att kräva behandling är att slåss för människors rätt att slippa knarka. Frågan är var landstingspolitikerna i Västra Götaland står i frågan – och var Göran Hägglund står.
Mer psykiatri: Stockholms psykjourläkare tjänar bra (själv tycker jag det är viktigare att det finns en tillgänglig psykjour än att hålla kostnaderna nere); Sofia Åkerman skriver en riktigt bra debattartikel i SvD om självskada och tvångsvård. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, vård, ADD, NPF, funktionshinder, missbruk, behandling, psykiatri, Concerta, Strattera, Ritalin, Västra Götaland, Göran Hägglund, Henrik Ragnevi, politik, vårdpolitik

RSS - Posts






Tilläggas kan ju också att en av de få DBT-behandlingarna för borderliners i Göteborg konsekvent försöker ta ifrån deras deltagare ADHD-diagnoserna från dem som har fått dem redan innan de började i DBT, eftersom ”ADHD och borderline är ju så likt, så du har nog inte båda”. Och de aktivt uppmuntrar människor som går där, som har ADHD som diagnos, och känner sig bättre med hjälp av mediciner, att inte fortsätta ta medicinen.
Bara ett litet sidospår i debatten. Att psykiatrin är väääldigt sned i Västra Götalandsregionen. Och ingen beslutsfattare bryr sig. För de inom landstinget sitter på sina arslen, och de inom staten tycker att det är landstingets problem. Och ute i öppenvården kan vad som helt hända. För ingen har koll.
Ja, psykiatrin har problem på många håll, men jag tror att VG är snäppet värre än de flesta ställen.
Btw, så har man i Falun (och i Södertälje också, tydligen) den bestämda uppfattningen att det inte går att ha NPF och borderline samtidigt. Om jag har Asperger/ADHD kan jag inte ha borderline, och vice versa.
”Btw, så har man i Falun (och i Södertälje också, tydligen) den bestämda uppfattningen att det inte går att ha NPF och borderline samtidigt. Om jag har Asperger/ADHD kan jag inte ha borderline, och vice versa.”
Hur kan det vara så? Hur kan de bestämma det? Nästa gång jag blir förkyld, får jag då inte råka gå och bryta armen – för de två sakerna går inte ihop??? Åh, jag blir så trött.
Jag ser den fixeringen som ett tecken på att man har svårt att skilja mellan de olika diagnoserna, och så vill man ”städa” genom att se: Har man ADHD är man si, har man borderline är man så. Och då passar det inte om det finns de som har drag av båda.
Du har nog rätt. Men det är ändå tragiskt.
Ja
Men det är inget som har stöd i forskningen, vad jag vet.
Att komorbiditeten borderline – ADHD är hög, det har ju forskningen visat på under ett bra tag nu. Och det verkar ibland användas som en ursäkt. Som att samsjuklighet är detsamma som att säga att en bara har en av de två. Vilket är absurt. Och då verkar det som om de sätter borderline som diagnos, eftersom det på något sätt verkar ”enklare” för dem.
Ffa tror jag att de hellre sätter borderline på personer de uppfattar som tjejer, och ADHD på personer de uppfattar som killar…
Beslutsfattare tycker tydligen att sociala experiment* är roligare än psykiskt välbefinnande.
*Jag tycker VG-regionen är ett enda socialt experiment.
Indeed it is!
Det kan du vara säker på.
Ja
Var går gränsen mellan personlighet och psykisk sjukdom?
Oj… vilken fråga. Hur menar du?
Ja ibland verkar folk väldigt konstiga, negativa eller väldigt glada, eller säger lite märkliga saker. Jag har speciellt märkt av det nu i sommar när jag jobbar inom äldrevården. Att någon har konstig humor är det ju en sak, men om man har jättekonstig humor, är man psykiskt sjuk då? Hur avvikande ska man vara för att räknas som sjuk? Eller är det någon typ av speciell hjärnaktivitet som kan uppmätas för att man ska kunna få en diagons?
Menar du någon speciell diagnos? Det är ju väldigt olika hur man bedömer olika diagnoser.
Nä. Det var nog en ganska filosofisk fundering. När går man från att ”bara” vara en kuf, en med stark personlighet, till en som har en psykiskt sjukdom? Det känns som att en diagnos är ett namn på ett gäng personlighetsdrag som sticker ut ur den sociala normen.
Du har problem med vissa social situationer (om jag har förstått saken rätt) – och har en diagnos.
Jag kan aldrig fatta när jag ska hålla käft och inte lägga mig i – jag har inte en diagnos utan anses vara social eller ”pratig”. Var går gränsen?
Olika diagnoser har ju olika kriterier, men rent generellt blir det en diagnos om det skapar problem med att hantera vardagen.
efjc gav en väldigt bra förklaring
När det gäller NPF-vården i Västra Götaland så är problemet antagligen att politikerna inte riktigt greppat vad som behöver göras och framförallt varför det är en bra idé att ge vården.
Det har ju funkat att med tillräckligt goda argument tjata på politikerna för att få ordning på ts-vården, så det borde gå även för NPF-vården. Problemet är ju bara att någon måste göra detta, och denna någon lär vara nån eldsjäl…
Henrik är en eldsjäl, men det behövs fler…
Intressant blogg.
Vet någon hur man kan få DBT-behandling i Göteborg? ”Min” psykiatriker ”tror” sig veta att sådan behandling inte finns här.
Är en äldre odiagnosticerad kvinna ”med en släng av autism” som trots allt är glad att jag inte bor i södra Stockholm där moderater bestämt att den enda terapin som ska erbjudas där är KBT. För mig var den typen av terapi det mest stolletokiga jag prövat
http://sahlgrenska.se/SU/2/Psykiatri-Ostra/Psykiatrisk-Behandlingsenhet-Vagmastaregatan/
Det här hittade jag, det verkar likna DBT.
Och om du inte hittar något inom landstinget och är helt säker på att det är just DBT du behöver, så kanske det finns någon privat?
Tack Immanuel.
Att jag som tålmodig/patient fortfarande ”frågar”, niger och bockar och tackar och ler – ja, det är verkligen illa…
Just nu försöker jag emellertid vara politiskt aktiv i helt andra frågor. Finns det något du skulle vilja att jag framförde till mina partikollegor?
Har du något högt prioriterat önskemål?
Bästa hälsningar
Hur menar du? I Västra götaland? Jag bor inte där, så jag är nog inte rätt person att fråga då. Eller vilka frågor menar du?
http://ragnevi.blogspot.com/ Henrik Ragnevi är bra på sånt som har med psykiatrin i VG att göra.
Nej, jag menade inte något som hade anknytning till vgregionen. Ställde bara en fråga om vilken politisk fråga du skulle vilja priotera utifrån NPH´s behov. Ser att Ragnevi är intresserad av politik och att han troligen är en partikamrat
Tack för länken!
På rak arm skulle jag säga att bortsett från vårdköer, läkares fördomar (om tex. kön och ålder) och detta med medicinering, så tror jag att uppföljningen är jätteviktig. Som det är nu händer det att folk får en diagnos, och lättnad och kanske medicinering – men att kampen för att få ordning på sitt liv bara har börjat.
Jag vill att LSS ska vara en stark lag: att man kan kräva att få den hjälp man behöver och inte få finna sig i ”men sånt gör vi inte i den här stan”. LSS-insatser och SOL-insatser är på många håll väldigt dåligt anpassade till de behov som många med till exempel HfA och Asperger har, och kunskapen är på vissa håll usel. Dessutom borde tex. ADHD också räknas in under LSS, det gör det inte idag.
Stärk LSS, räkna in fler diagnoser, och stärk rättigheten till stöd. En dröm jag har är att det i varje kommun ska finnas möjlighet att få anpassat stöd, och att det finns personal som är utbildade och att verksamheten är anpassad efter brukarna och inte tvärtom.
Jättebra att du frågar, btw
Jag har sparat ditt svar och tar det till mig.
Själv anser jag att kunskapen är usel inte minst bland allmänheten och bland människor som i sitt arbete på olika sätt har hand om barn och ungdomar. Tror att tidig diagnostik även av inte så påtagliga dysfunktioner hade varit av värde.
Ja, oh ja! Det med. Det är egentligen väldigt mycket som måste förändras.
Viljan att förändra detta är inte heller särdeles stor enligt mig. Har i mitt jobb som taxichaufför daglig kontakt med barn som har olika NPF-diagnoser. Har försökt att få min arbetsgivare att anordna enklare utbildning för att ge oss grundläggande/rudimentär kunskap men mötts av ointresse.
Ja, tyvärr är det så ibland. Det hänger mycket på enskildas engagemang. Men om du skulle få tag på någon som kunde tänka sig att föreläsa i princip gratis (typ mot resekostnaden), skulle de kanske gå med på det då?
Jag har precis ställt in en föreläsning pga. min hals, men jag vill egentligen börja föreläsa mer systematiskt. Men jag bor långt bort från dig, och det finns säkert de som bor närmare. Men hursomhelst: Det finns mycket okunskap – och ett ointresse som grundar sig i okunskap. Man brukar rekommendera att alla vuxna på skolan har relevant kunskap om NPF, även tex. städare och kökspersonal. Den som kör skoltaxi, färdtjänst etc. borde såklart också få sån utbildning.
Jag tror inte att motståndet ligger på det ekonomiska planet. Tror mer att det är en prioriteringssak och innan Västtrafik kräver en sån utbildning hos de chaufförer som skall få lov att köra dessa bran tror jag inte att det kommer att hända ett smack. Tror att jag, bara för att vara en böld i röven, skall gå på mitt taxibolag om saken igen
Det är trots allt ett av Sveriges i särklass största bolag och jag kanske skall vädja till dess fåfänga genom att förklara vilket strålande föredöme det skulle kunna bli i branschen
Jo, det vore en bra grej. Nu råkar inte Västra Götaland generellt vara känt för att ligga i framkant när det gäller insatser för folk med NPF (hur ironiskt är inte det när en av världens största forskare på området är göteborgare?), men det har iaf den fördelen att Attentions lokalavdelning är väldigt flitiga och duktiga…
På Ågrenska stiftelsen i Göteborg har man kurser och seminarier för den intresserade.
http://www.agrenska.se/
åh, bra!