Vad kostar ett ”könsbyte”? Del I
Imorse när jag vaknade var det med en känsla av tacksamhet över att bo i Sverige. Jag är definitivt ingen patriot, och jag brukar vara flitig med att kritisera saker och ting, men ändå. De senaste dagarna har jag läst mycket på olika engelskspråkiga sidor om testosteron och könskorrigeringar, och ständigt återkommande frågor är: Vad kostar det? Hur får jag råd? Vad händer om jag börjar med testosteron och sedan inte har råd att fortsätta?
Situationen i Sverige är en helt annan, tackolov, men det händer att folk frågar vad det kostar som patient i Sverige med; det är inte självklart tydligen att det går på högkostnadskyddet. Men det gör det, så länge man går via landstinget. Så jag tänkte göra någon slags kalkyl över vilka kostnader jag har haft för vård, hittills. För enkelhetens skull börjar vi med att låtsas som om mina psykiska problem inte finns och räknar därför bort nästan all kontakt jag har haft med psykiatrin i mitt hemlandsting. Jag räknar också bort alla dessa år innan jag fick en remiss till att börja med. De kostnaderna vore förmodligen alldeles för skrämmande att ens försöka räkna på.
Om man räknar på hur det skulle vara om det var första gången jag sökt hjälp när jag kom till Sandviken i oktober 2007 hade mina kostnader sett ut såhär:
- Första läkarbesök inom allmänpsykiatrin för remiss, 11/10 2007: 300 kr
2008
- ”Utredaren” (specialistläkare inom psykiatrin): 3×230 kr = 690 kr
- Psykologutredning: 2×80 kr = 160 kr
- Kroppsundersökning hos gynekolog: 230 kr
- Avdrag för högkostnadskydd 11/10 2007-11/10 2008: - 20 kr
- Sjukresor: 200 kr*
2009
- Utredaren: 230 kr
- Endokrinologen (hormonläkaren): 230 kr
- Sprutandet hos distriktssköterska: 100 kr
- Avdrag för högkostnadskydd 12/10 2008-4/7 2009: - 120 kr
- Medicin Nebido, en spruta: 1114, 50 kr**
- Sjukresor: 200 kr*
Summa kostnad för patienten från första besöket till behandlingens början: 3314,50 kr
Detta är alltså vad man betalar som patient, och inte vad vården egentligen kostar. Jag vet att det kan vara kontroversiellt att sätta sig och räkna på sånt här, men jag tänker inte skriva någon lista på vad det kostar samhället att vården för transsexualism är så otillgänglig som den är; det vore för deprimerande. Det man sparar in på psykiatrin får man igen på akuten, på socialtjänsten och på försäkringskassan.
Nåja. Men 3314 kronor och 50 öre är ingen gigantisk summa i internationella sammanhang, och det lär fortsätta i ungefär den här takten i något år till. Däremot finns det en hel del andra kostnader runtom som man kanske inte tänker på, men som kan gräva långt större hål i plånboken. Jag ska försöka ge någon slags överblick över dem med, tänkte jag – och dessutom försöka ge råd om hur man kan spara lite pengar.
*) Jag har räknat sjukresor på det man betalar, netto. Om man åker sjukresebuss är det gratis, åker man vanlig buss inom landstinget får man tillbaka kostnaden. I höstas införde utredaren ändrade arbetstider som gjorde att man inte längre kunde åka med bussen, utan får åka till exempel tåg. Då ersätts den summa som överstiger 100 kronor per enkel resa. Jag låg ute med en betydligt högre summa, men om man skickar in reseräkningen får man tillbaka.
*) Jag hittar inget om rabattrappan för mediciner för apotekets grafik verkar strula, men det betyder hursomhelst att redan vid andra sprutan kommer man upp i frikort. Man betalar aldrig mer än 1800 för mediciner inom högkostnadsskyddet per år.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, könskorrigering, transsexualism, sjukförsäkring, ekonomi, kostnader, sjukdom, medicin, psykiatri
RSS - Posts
Du som vet allt, vet du om man har möjlighet att tids nog börja spruta sig själv i Sverige? Det känns rätt tradigt att bege sig till en distriktssköterska i tid och otid hela livet för sprutande.
Det är en bra fråga. Jag har funderat över om den möjligheten finns, men jag har inte hört någon (i Sverige) säga att han gör det. Jag kan tänka mig att om man är vårdutbildad så skulle de kunna tycka att det är okej, men annars tror jag att de är mer tveksamma. Jag har en känsla av att de flesta föredrar att någon annan ger dem sprutan, så det kanske inte är någon vanlig fråga heller.
Är det inte så att diabetiker och andra som tar spruter regelbundet kan få göra det själv efter en kort utbildning/instruktion?
I så fall tycker jag att det borde vara möjligt även för transsexuella.
Fast insulinpennor är mer användarvänliga än det sätt Nebido injiceras på. Det är mindre risk att göra fel med en insulinpenna, så det skulle vara om tillverkarna skulle skapa en ”testopenna” som det skulle gå att jämföra.
Men Nebido ska väl sprutas i en större muskelgrupp men långsamt? Som t ex i en skinka? Insulinpennor är relativt nya som jag har förstått det, innan dess fick de göra det lite mer traditionellt. Det borde faktiskt vara mindre risk med att spruta in något via traditionell spruta i en muskelgrupp än andra saker som t e x måste sprutas in i blodådror (ej ref till insulin, vet inte hur det togs före pennorna kom till)?
Dock så misstänker jag att det nog kan vara svårt att själv få göra det. Restriktioner om vad man får göra själv vs vad som måste göras av proffs minskar hela tiden. [senast observerat från att jag inte kunde köpa Kalium-tabletter receptfritt detta året men kunde förra året]
Ja, det tänker jag också. Insulin ges visserligen inte i blodet, utan under huden, men ändå. Testo ges i en muskel, och det är svårare att pricka rätt, man måste in djupare och på ett mer svåråtkomligt ställe, och det ges väldigt långsamt, och eftersom man ska in väldigt långt är risken större att nålen går av när man ska dra ut den. Det är vad jag har hört.
Ah! Jag tänkte, stor muskel, borde vara lätt att träffa, och bara att också injicera långsamt. Men att där då också kan vara en risk att nålen bryts lättare och det faktiskt kan vara svårt att också trätta rätt kan jag förstå.
Ja. Jag är ju ingen expert, utan det är sånt som jag hört.
Elias >> Det är inga som helst problem att ge sej själv intramuskulära sprutor. Du får ju hämta läkemedlet själv på Apoteket, sen är distriktssköterskan på vårdcentralen mer en hjälp ifall du inte kan göra det själv. Det finns en del saker att tänka på när en ska ge sej själv sprutan för att inte orsaka nervskador och för att sprutans innehåll ska hamna i muskeln och inte i underhudsfettet eller blodbanan. När det är dags är det bara att be distriktssköterskan instruera dej om hur du ska gå tillväga, och så kan du ju prova att injicera under insyn av sköterskan första gången om du är osäker. Sen är det inte alla som tycker det är kul att sticka sej själva, men om en klarar av det så är det ju helt klart mer praktiskt att kunna sköta injicerandet hemma.
Okej
Fast jag tänker mig att de kommer att tycka att det är bäst så. Det kräver nog lite övertalning. Eller?
Har i och för sej ingen aning om hur det är för transmän som ska ha spruta var tredje månad jämfört med transkvinnor som behöver påfyllning varannan vecka, men det borde ju inte vara någon skillnad. Min endokrinolog snarare utgick från att jag skulle gå till en distriktssköterska första gångerna men ta dem själv så småningom.
Okej
(iofs finns det ”riktiga” sprutor också, men det är oftare akutmediciner och inget man tar på egen hand planerat)
Det är ju helt sjukt att skattepengar går till att försöka byta kön på någon, det är hjärnspöken i ditt huvud och inget annat.
Det går inte att ”bota” på fysisk väg, könet är medfött och går inte att ändra på.
It’s all in your head.
Det är helt sjukt att folk tror att skattepengar går till att byta kön på någon, det är hjärnspöken i ditt huvud och inget annat.
Det går inte att ”bota” transsexualism med psykiatriska behandlingsmetoder, könet är medfött och går inte att ändra på. Så det är kroppen man får se till att rätta till.
Hmm…
@I – finns där indikationer på att gissa vadfan vafan har för ståndpunkt egentligen? (jag har inte så stor koll på saker)
Jag var precis på väg att skriva en vresig och avsnoppande text eftersom jag precis vaknade lite ”normal sur” men jag blev precis tveksam om det är en tramsprovokation, vanligidioti, okunskap eller ironi?
Jag har väldigt svårt att ta sådana felaktiga och oinformerade uttalanden på allvar.
Har man ingen koll så håller man helt enkelt truten eller _frågar_ hur det ligger till.
Däremot kan de vara rätt kul att jäklas med om man är på gott humör.
Jag blir väldigt vresig när jag har sovit, och jag gick förbi datorn och noterade kommentaren och började skriva i bästa mani-stil med argument, men fick plötsligt en instikt om att jag nog kastade bort min tid faktiskt. Jag kom på att jag noterat att jag kände igen Nic:et ”vafan” och att det dyker upp då och då och fiser ut ”kastrationsångest” kommentarer, så jag gissade att jag nog skulle sansa mig. Är ”vafan” seriös i sina åsikter så kommer han ändå inte att läsapå och ändra åsikt. Nu ska jag gå och handla tomater och cigg istället. Tror det är bättre investerad tid…
Men att jäklas tycker jag om
Men då måste jag få en chans att kunna hålla dem kvar så man får göra det ordentligt och de inte smiter iväg…
Sådana kommentarer bemödar jag mig inte att besvara.
Det är sådana där svar som jag själv aldrig kommer på förrän det är försent. Du är så jävla bra, Immanuel!
Jag lägger alltid så lite energi som möjligt på såna. Det är roliga med regelrätta påhopp, för då får man ta i ordentligt ,)
Har man en blogg får man smiska till lite ibland för att hålla ordning, bättre att smiska till lite extra också om man kan göra det med stil, utan att slösa tid. Jag hade tyckt det var kul också att göra det om jag själv bloggade och det tar nog verkligen inte mycket tid. Man kan såklart också ignorera om man vill det. Smaken är som baken, delad
Man ska bara inte ödsla för mycket tid på det.
(Jag bara fick en insikt om att ”va-f*n sysslar jag med nu då? Detta tillför inget och ger inget för någon. Mottagaren kommer inte att läsa på något av detta alls ändå.”, men jag var ju nyvaknen just då.)
Nej, precis
Intressant hur olika det är i olika landsting.
Om jag fattat saken rätt så får man alltid pröjsa en del av reskostnaden i Västra Götalandsregionen.
I Örebro län så ersätts alltid alla sjukresor med kollektivtrafik fullt ut, men korkat nog så kan man inte få nån ersättning om man köpt tågbiljett i förväg och blir tvungen att ställa in besöket (inte ens om det är doktorn som avbokar besöket). Det ger två korkade effekter, dels får man själv stå för kostnaden om man absolut vill ha platsbiljett och slippa stå upp på ett fullt tåg, och dels får landstinget pröjsa dyrare biljettpriser eftersom det trots allt oftast blir billigare att köpa biljett i förväg. De har däremot aldrig knorrat över att betala ombordtillägget.
Dessutom får man alltid ersättning för den resväg som man får upp om man söker på sj/resplus, även om man kanske bara sparar fem minuter restid mot en klart billigare resväg… (Jag har sett Krylbo ett par gånger, vilket egentligen är rätt galet… Dagens värdelösa vetande: en av gångerna jag bytte tåg i Krylbo var det för övrigt en lite lagom suspekt tjej som frågade om jag också kom från Hinsan (Hinseberg, kvinnofängelsen) *S*).
Intressant, det finns alltså inga gratis sjukresebussar, och om man åker vanlig kollektivtrafik kan man inte få hela summan tillbaka (när det överstiger ett visst belopp)?
Själv har jag aldrig haft några problem med att få tågbiljetterna med sittplats godkända, och en gång när jag missat tåget hem pga att läkaren var över en halvtimme försenad med att ens ta emot mig, så fick jag utan knussel ersättning även för den extra biljetten.