Knark och steroider: Förslag på en enkel lösning

2009 juli 3

Jag går numera på både uppåtjack och steroider; Concerta och Nebido. Metylfenidat – i vissa personers ögon nästan detsamma som amfetamin – och testosteron. Vid det här laget borde jag vara en vandrande krutdurk, om man skulle tro skräckpropagandan. Jag borde vara explosiv och hetsig och aggressiv och personlighetsförändrad och livsfarlig. Det säger väl något att jag egentligen borde ha betalat över en tusenlapp för den lilla glasampullen med ett gram testosteron, men redan kommit upp i fribeloppet i högkostnadsskyddet efter ett halvår med ADHD-knarket. I själva verket är jag lugnare och mer avslappnad och nöjd med livet än någonsin.

Det tog sex år att få Concerta, och sju år att få Nebido, räknat från insikten om att jag nog har ADHD respektive insikten om att min transsexualism höll på att ta livet av mig – och att det inte var något jag ville. Likheterna är slående.

Om jag nämner ADHD eller Aspergers syndrom kan jag ibland få höra att jag har en slasktrattsdiagnos och att mina EGENTLIGA problem antagligen är något annat (till exempel att jag är lat och egoistisk, alternativt ”störd”), men att det är en enkel lösning att välja att få lagligt knark och förtidspension.

Om jag nämner transsexualism kan jag ibland få höra att jag inbillar mig och projicerar mitt dåliga mående på min kropp och att mina EGENTLIGA problem antagligen är något annat (till exempel en grav psykos, multipla personligheter, sexuella problem, ätstörningar, alternativt missriktad feminism), men att det är en enkel lösning att välja att byta kön och sy fast en kuk och tro att jag skulle må bättre av det.

Jag vet inte vad som räknas under ”enkel lösning”, men jag börjar bli trött på att ge svar på tal i termer av självmordsstatistik och tidsspann över flera år. Det händer att jag får en känsla av att ju fler gånger man berättar en liknande berättelse – ett livslångt lidande, sedan insikt följt av åratal av kamp för att få hjälp och till slut äntligen ett någorlunda helt liv i synk med sig själv – så återskapar man också känslan av att det är så det borde vara.

Att en utredning kan ta några månader är en sak, men det är som om åren av väntan innan dess används som ett diagnosverktyg i sig. Man ska inte behöva gå i flera år och vänta på att få komma någonstans för att det anses vara såååå viktigt att man är ”helt säker” och ”inte gör något förhastat”. Det ger inte högre träffsäkerhet för att man väntat i två år i kö för en utredning än om man väntat i två månader. Långa och snåriga stigar fram till utredning, diagnos och behandling ökar visserligen kanske trovärdigheten hos de som lyckas ta sig ända fram – men frågan är hur många som går under på vägen.

Jag tror absolut inte på att släppa medicinerna fritt – men jag tror att om det funnits en vårdgaranti värd namnet och som faktiskt var möjlig att leva upp till hade det varit en bra idé att säga att en neuropsykiatrisk utredning eller en utredning om transsexualism max får ta ett år från första vårdkontakten till en färdig bedömning, om inte läkare och patient kommer överrens om annat. Tänk att ringa vårdcentralen en dag för att man misstänker att man har ADHD, och kunna hoppas på att mindre ett år senare ha en diagnos och medicinrecept och intyg till olika sorters stödinsatser – eller åtminstone veta vad ens svårigheter egentligen är. Tänk att inte behöva slåss i åratal i väntan på tillstånd att börja leva, ofta utan att veta om det någonsin kommer att lösa sig.

Ett års vårdgaranti för neuropsykiatriska och könsidentitetsmässiga utredningar – är det för radikalt, förhastat och omöjligt? Det skulle vara en gräns som förmodligen räddade liv.

Vårdrelaterat: 1, 2, 3.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

6 kommentarer lämna en →
  1. 2009 juli 3
    Jenny Ottosson permalänk

    Ditt förslag om att:

    ”en utredning om transsexualism max får ta ett år från första vårdkontakten till en färdig bedömning, om inte läkare och patient kommer överrens om annat.”

    tycker jag låter utmärkt! Det skulle jag verkligen vilja att man strävade mot!

    Men – om jag nu får vara pessimistisk realist – så länge diagnosen är en uteslutningsdiagnos inom psykiatrin lär vi få vänta förgäves. Endast mer medicinsk kunskap tror jag kan ändra situationen.

    • 2009 juli 3

      Jo, jag vet. Mer medicinsk kunskap behövs. Men jag tänker iaf på att SOC ställer tre månader som minimum, medan man i Sverige väntar ett helt år med att börja behandling, nästan oavsett förutsättningar. Det ska naturligtvis gå att vänta längre än så; om man tex. inte är helt säker, om det finns (medicinska, sociala etc) faktorer som gör det svårare… då kan man skjuta på det.

      Det jag själv ser som det stora problemet är (som du nog vet) inte de som jobbar med utredningar, utan vägen dit. Tänk om man kunde gå till sin husläkare och säga att man tror att man är transsexuell, och vara säker på att hen åtminstone visste vad ordet ”transsexuell” betydde.

  2. 2009 juli 3
    Jenny Ottosson permalänk

    Ja, jo, om jag kunde gå till min husläkare och säga att jag har PAIS och räkna med att hen ska förstå och veta vad det är och innebär skulle jag bli mycket glad!

    (Jag harvade i fyra år inför psykiatrer på mitt tredje personnummer…)

    • 2009 juli 3

      Det är väldigt naivt, jag vet. Men åtminstone någon slags kunskap om vad olika DSD (och T*) är tycker jag borde ingå i läkarutbildningen, och i synnerhet inom psykiatrin.

  3. 2009 juli 3
    Jenny Ottosson permalänk

    Jo. Jag gör mitt bästa med att försöka se till att så sker. Men det tar tid…
    – Some things take time… sometimes a lot of time…

Lämna ett svar

Note: You can use basic XHTML in your comments. Your email address will never be published.

Subscribe to this comment feed via RSS