Flyttstädning med Tant Röd

”Hur har du det med regleringarna?” var en av de första frågorna hormonläkaren ställde för åtta dagar sedan. Läkare som använder ordet ”regleringar” när de talar med patienter har en viss air av gammaldoktor över sig. Den fläktade så starkt att jag tyckte mig skymta Cherry Ames springa förbi utanför fönstret i sin stärkta sköterskedräkt och käcka hätta ovanpå de mörka lockarna, på väg till något nobelt uppdrag ”i de underjordiska gångarna nere vid pannrummet, där sänglinnet från de tuberkulossjukas bäddar brändes” eller hur det nu brukade stå i de där gamla moralkaksböckerna från 1940-talet.

Hur som helst är ”regleringar” inget ord som jag förväntar mig att människor år 2009 ska använda i dagligt tal, så jag blev imponerad. Mina regleringar är oregelbundna; faktiskt ganska oreglerade. Och nu är det ännu märkligare, för jag har regleringar utan reglering. Allt det jag brukar känna när jag har mens pågår i min kropp i detta nu, och har så gjort sedan igårkväll.

Vanligtvis sätter de första symtomen innan max någon timme i förväg, men nu har jag gått i snart ett dygn med alla de där symtomen – och det märkligaste av allt är att min vikt har sjunkit som den brukar göra när jag får mens. Dagarna innan binder jag vätska och går upp lite, och sedan kissar jag ur mig allt och tappar några hekto. Jag väger fyra hekto mindre idag än i tisdags morse; Det är som om min mens redan kommit.

Jag minns min kurator i England, som anförtrodde mig att trots att hon var i klimakteriet och inte haft mens på ett halvår, så hade hon alltid tamponger i väskan för säkerhets skull. Hon kunde inte förmå sig att göra sig av med dem, eftersom hon sörjde sin förlorade mens. Detta berättade hon alltså som någon slags reaktion på att jag nyss kommit ut som transsexuell, och antagligen som en förklaring till varför hon inte trodde mig. Människor är märkliga.

Jag sörjer ingen mens, och jag vet att den kommer att komma tillbaka någon gång snart så jag tar inte ut något i förskott. Men jag hoppas att nu när Tant Röd snart inte längre ska bo här en vecka i månaden så kommer hon att ta med sig alla sina pinaler och inte lämna kvar något. Det vore förargligt om hon glömde ta med sig magknipet, yrseln och illamåendet när hon ändå stack.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, testosteron, mens, PMS, mensvärk, vård, könskorrigering, sjukhus, läkare, regleringar, Cherry Ames, historia, kroppsar, biologi