Stockholm Pride är för mig traditionstyngt, fast det bara är mitt tredje år. Enligt traditionen ska jag ägna hela tiden från midsommar och framåt åt att oja mig och noja mig och pendla mellan ”alla hatar mig, jag vill inte åka” och ”åh, det här kommer att bli skitbra!” som det anstår en instabil bög. Två veckor innan får jag ångest över att inte ha planerna klara och sätter mig och jobbar stenhårt, och såhär med ett par dagar kvar är jag någorlunda avslappnad.
Då drar nästa tradition igång: pridegnället. På Qruisers forum finns inte färre än fem trådar som folk växlar mellan för att spy galla över festivalen, över paraden, över fjollor, över hur förtryckt man är som heteronormativ och hur hemsk queernormen är. Och såklart, även utanför lekplatsen diskuterar folk vad pride egentligen har för syfte.
Själv uppfann jag ordet DÅRE för att beskriva de som ses som ”dåliga representanter” för HBTQ-rörelsen; alltså alla som genom sitt utseende och beteende och andra egenskaper drar skam och vanära över alla bögar (och flator, bisexuella och transpersoner, fast de nämns sällan). Såna som jag själv, alltså. Jag tycker nämligen att det är dags att lägga av den här här hederskultur som uppstått inom HBTQ-världen, där queera, fjollor och transpersoner får klä skott för att förstöra ryktet för de såkallade vanliga.
Men visst finns det korn av sanning i den kritiken som framförs. Anna Ekelund på Aftonbladet är en av de som faktiskt har en poäng:
”Svårast har jag för heterosar som i nedlåtande exotiserande välvillighet lägger huvudet på sned och bubblar över av ödmjukhet och tolerans. Varför daltas det med homosexuella som vore de gulliga apor på Skansen? Vore jag gay skulle jag äcklas av sådan behandling.
Det har inte gått lång tid från att homosexuella ansågs sjuka, förföljdes och mördades, till att man – åtminstone i svensk media – upphöjer dem till noblare än hetero. Inte så att det är dags att tagga ner kampen, men kanske måste både de som är och inte är sluta förenkla, exotisera och reducera bilden av homosexuella.
Jag ogillar mediegullandet kring Stockholm Pride och att det etablerade samhället har blivit homosarnas bitch. Alla vill sponsra festivalen, för vilka vågar neka och framstå som homofoba? Jag tror att sponsring kan stjälpa, likrikta och göra jippo av gayrörelsen.
Pride cementerar bilden av vi och dom, grå heteros mot glittriga homos.”
Hon har rätt i att mediabilden är skev, snuttifierad och förgullande – men det är inte så mycket prides fel som medias. Om man som jag hänger nästan hela veckan på Pride House så känner man verkligen inte igen den bilden av en ytlig, kommersialiserad och sexfixerad festival som det brukar heta att det är. Jag tror det har med att göra var man går – och om man stannar hemma: Var media går, och vad de väljer att visa. Man kan förklara det ungefär såhär:
Gör sig bra på bild utan text (från paraden):
- Drag queens med en smink-dräkt-och-hår-budget motsvarande ett mindre u-lands BNP
- Personer med utstickande bröst och så bar överkropp som möjligt (populärt benämnda ”flator” eller åtminstone ”tjejer”), helst hånglande med varandra
- Brunsminkade twinks i boxers
- Läderbögar i full mundering
- Öppna kändisar som Jonas Gardell och Mark Levengood
Gör sig bra på bild bredvid text:
- Såkallade vanliga bögar, som rasar mot stereotyper och vägrar pride
- Heterosexuella ciskönade kändisar och politiker som visar sin acceptans i paraden och parken (mot utbyte av röster i nästa val, alternativt köpta skivor)
Gör sig bra på bild ibland:
- Transpersoner i prideparaden som är ”lagom” finklädda
- Stolta föräldrars paradsektion
Gör sig inte bra på bild:
- Alla andra, och ovan nämnda personer när de inte har paradkostymen på sig. I stort sett är det inte lika snyggt med Pride House, eftersom folk där är vardagsklädda. Gråtransor och könlösa intergenders och flator och bisexuella tjejer och drag kings och gråfjollor och såna som ser ut ungefär som folk gör mest och diskuterar djupsinniga saker som lagstiftning och bibeln och cripteori är inte lika glammiga som när de drar på sig paljetterna och ler mot kameran. Det är mest prides egna fotografer som ränner på House.
Visst är det ett problem att pride framställs som ytligt, och det äcklar mig lite att bli sönderkramad av företag som ropar efter mina såkallade rosa pengar. Men festivalen är stor, och man måste inte gå på allt. Om man håller sig på Pride House kan man faktiskt prajda en hel vecka utan att få vare sig kondomer, godis, ballonger, pennor eller flygblad från Moderaterna i näven, och inte se en endaste fjäderboa innan lördagens parad. Men det är klart: Vad vore pridebevakningen utan den årliga DÅRE-debatten?
Uppdatering: ABs artikelbilder är ett skolboksexempel. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om media, pride, Stockholm pride, fördomar, heteronormen, homonormen, pridenormen, stereotyper, kommersialisering, Pride House, HBTQ, transpersoner, drag queens, pengar
