DAMPtopia – närmare än vi tror?

Gårdagens inlägg om mitt drömhjälpmedel visade sig inte bara vara min dröm, utan det var tydligen fler som tyckte att det lät fantastiskt med en skärm som håller koll på schemat och synkroniseras med mobiltelefonen. Jag svarade att det bara var en fantasi – men nu inser jag att DAMPtopia kanske är närmare än vi tror.

Judith - min handdator

Det är inte bara det att tekniken finns för att bygga det – ett hjälpmedel som liknar det existerar faktiskt. Tack vare Malin fick jag tipset om MEMOplanner, som är en slags digital kalender – eller som en Handi i storformat. Det är alltså en skärm, stor som ett A4-papper, med en kalender som går att ställa in i tre olika nivåer beroende på vilka behov man har.

Jag har inte provat den själv, så jag har ingen aning om hur bra den fungerar, men av hemsidan att döma verkar det som om den kan vara till stor hjälp för många som har problem med minnet. Dessutom har MEMOplanner fått pris som årets hjälpmedel på en dansk mässa.

När kalendern påminner en är det via ljud eller sms, och det är väl framförallt det som gör den stora skillnaden från min dröm. Jag skulle vilja kunna synkronisera mobiltelefonen och ”basen” hemma på ett enkelt sätt, och ha hela schemat i mobiltelefonen likaväl som i datorn, med listor och anteckningar och så vidare.

Å andra sidan är jag numera ganska högfungerande, och skulle förmodligen kunna få det att rulla med en vanlig välfungerande dator och en avancerad mobiltelefon som lätt gick att synkronisera och hade användarvänliga program. De jag använder nu (mobil, handdator och dator) känns inte helt lyckade, och varje gång något strular blir det panik och kaos.

Jag ska försöka få dem att samarbeta, när jag väl fått en dator som kan samarbeta med mig. Prio ett för mig just nu är att köpa den där nya datorn jag har tjatat om. Jag har råd, jag har koll, jag har hittat några intressanta – men jag har inte fått tummen ur. Och den biten kan nog inget tekniksystem i världen rädda mig från.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hjälpmedel, teknik, datorer, MEMOplanner, handdatorer, mobiler, minnet, kalender, kognition, NPF, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, autism, tid, tidsuppfattning, Handi

Jag är ingen överlevare längre

Tankar och känslor jag aldrig mött förut har dykt upp de senaste veckorna; inte på ett dåligt sätt, utan bara… annorlunda. Jag har grubblat och tänkt och funderat och ältat och förträngt och förnekat och frossat och gjort i stort sett allt jag ägnat mig åt de senaste åren, fast dubbelt så snabbt.

Källarinbrottet gjorde att jag blev tvungen att göra en polisanmälan, och det väckte liv i minnena. Fram tills för några veckor sedan trodde jag att jag var färdig med dem, att de bara skulle ligga där och göra sig påminda emellanåt men inte skava alltför mycket. Jag trodde att det var så det skulle vara resten av livet; att de alltid skulle vara ömma så fort man petade på dem, och satsade på att lära mig att acceptera det. Jag visste inte att det fanns lokalbedövning, men nu vet jag det.

Det gör inte ont längre; åtminstone inte sedan inatt. Jag tror att det är på väg att vända på riktigt, att detta långsamma kravlande upp ur det mörka hålet börjar ge resultat. Kanske är det ett tåg jag ser i tunneln, men det kan likagärna vara gryningen. Jag tror faktiskt mer på det senare.

Jag såg på mig själv som en överlevare. Det gör jag inte längre, efter jag inte längre kämpar för att överleva. Den fasen har gått över, så nu kämpar jag för att leva.

Jag är ingen överlevare längre. Jag är en levare.

Läs även andra bloggares åsikter om minnen, övergrepp, våldtäkt, PTSD, helande, psykologi, känslor, ångest, lättnad, överlevnad

Karl för sitt kukkomplex

Det är befriande att se att det inte bara är jag som tröttnat på EU-valet. Högst upp på Aftonbladets förstasida tronar ett par artiklar om intimkirurgi, och några klipp om penisförstoring.

Det låter som det brukar låta under såna program: Killarna pratar om tjejer; att det är för att en del tjejer ratar killar med små kukar, eller för att de känner att de inte duger i sängen. De pratar osäkerhet och komplex och skuld och skam. Jag blir alltid lika fascinerad varje gång.

När man ser intervjuer med tjejer som gör till exempel bröstförstoringar så upprepar de flesta gång på gång: Jag gör det här för min egen skull, för att må bra. Jag väljer det själv. Ingen har tvingat mig. Killar däremot pratar om mindervärdeskänslor.

Jag tror inte att skillnaden egentligen är så stor, mer än i sättet man lägger fram det på för att andra ska förstå. Skillnaden är att tjejer förväntas vara offer för skönhetsidealen och måste ta ställning till det, medan killar förväntas vara kungar över sina egna komplex, och måste ta ställning till det.

Därför tycker jag att det ändå är ganska skönt att höra killar tala om komplex och känslor. Inte för att jag tycker att det är bra att folk HAR komplex, men för att de pratar om det. Synd bara att det verkar som om det bara är när man är redo att lägga sig under kniven som man alls vågar nämna det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om komplex, ångest, kön, könsorgan, kukar, manlighet, män, genus, sexism, plastikoperationer, skönhet, sex, sexualitet, ideal

Dumma, dumma mig som behandlar mig själv på det här viset!

01:58: Immanuel Brändemo ska sova nu. Morgondagens stora utmaning: Stå ut med mig själv.

02:07 Immanuel Brändemo tycker inte om att ha en hyperaktiv hjärna i en trött kropp. Men gå och lägg dig nån gång jävla dampunge!

02:39 Immanuel Brändemo men vad fan gör jag uppe såhär sent? Marsch i säng!

Somnade gjorde jag framåt halvfyratiden, men jag insåg att den där utmaningen gäller varje dag. Att stå ut med sig själv är inte det lättaste.

Jag ser mig själv som förövare. Hur jag än försöker och vilka framsteg jag än gör så sitter den där grundidén kvar att jag gör fel, jag är fel, jag gör dåliga saker och så vidare i all oändlighet. Jag drabbar världen då och då, men framförallt drabbar jag mig själv.

Så när jag förbannar mig själv är det inte för att jag inte kan något, utan för att jag kan men inte gör något.

När jag självömkar är det inte för att alla andra är dumma mot mig. Det är för att jag är dum mot mig själv. Dumma, dumma mig som behandlar mig själv på det här viset!

Konstruktivt? Inte det minsta. Och jag har faktiskt inte insett det förut, att det är precis det jag gör. Jag gör mig själv till ett offer för mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om offer, offerroller, självömkan, självkänsla, ondska, komplex, psykologi, ältande, ADHD, Aspergers syndrom, social fobi

Sticka din egen kuk – med matchande kondom

Vad är manligt hantverk? Tja, förmodligen en stickad kuk – jag menar en fluffrosa stickad pistolvärmare som bara råkar vara väldigt likt ett könsorgan. Man kan också sticka en kondom eller väva ett medeltidsarmband, eller så kan man sy ett stångskydd till sin cykel, eller kanske en datorväska av en trasig våtdräkt. Och så vidare. Allt enligt Instructables lista.

Jag vet inte vad jag tycker om en sån lista. Historiskt och pedagogiskt sett har den sina poänger; det är inte självklart att stickning och sömnad är tjejgrejer, även om det finns de som tror det. Det är väl kanske mest det att man könskvoterar in en rosa stickad kuk och kallar det för ”manligt” som gör mig lite avigt inställd.

Eller så är jag bara avundsjuk. Jag kan bara sticka rätstickning, och tycker att det är tillräckligt svårt som det är att röra fingrarna rätt då. Men drömma kan man ju. En stickad penisprotes till vintern vore kanske inte helt fel?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om stickning, sömnad, hantverk, handarbete, pyssel, hobby, kön, fördomar, genus, könsroller, manlighet, könsorgan, kondomer, internet

Attentat från höger till vänster

Sandviken LS

Jag är naiv. Tänk vad jag kanske hade kunnat göra ifall jag bara fattat att det var allvar. Kameran ligger alltid laddad i hallen, och jag var vaken. Istället rycker jag på axlarna och går och lägger mig. Först fjorton timmar senare får jag veta vad som hänt, och blir förbannad, men inte på mig själv.

Den smäll jag hörde inatt var ingen punktering. Det var ett attentat mot Syndikalisternas lokal här i Sandviken. Ungefär en halvtimme senare vandaliserades Joe Hill-gården i Gävle.

Lokalen här i stan ligger i bottenvåningen på ett bostadshus, med ännu ett bostadshus tätt intill. Joe Hill-gården är vad det låter: Fackföreningsaktivisten/trubaduren Joe Hills föräldrahem, numera museum. Det är svårt att tolka dåden som något annat än politiskt motiverade.

Området runt Sandviken LS

Nu blev det inte mer skador än några krossade rutor, men smånassar som är ute och leker på natten mellan nationaldagen och valdagen kan väl åtminstone se till att rikta sina fyrverkerier mot hus där det inte bor folk, tycker jag. Å andra sidan är det väl ungefär vad man kan förvänta sig.

Själv är jag inte rädd för brölande skinnskallar, utan mer för de som har välkammat hår och talar med tjusiga ord. De ställer till med mer bekymmer än någon smällare.

Och ifall någon nu undrar om jag tycker att det rätt att misshandla sverigedemokrater: Nej. Självklart inte. Sverigedemokrater ska inte bekämpas med våld. Det räcker med att granska deras politik så faller de platt på eget grepp.

Mer politik: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sandviken, politik, våld, Syndikalisterna, SAC, högerextremism, attentat, brott, bilder, Nationaldagen, EU-valet

Den efterblivnas analys av EU-valet

”Efterbliven” är det ord som sammanfattar mig bäst. Efterbliven som i ständigt sent ute (eller alldeles för tidigt), dålig tidsuppfattning, dålig på att planera och allt sånt. Procrastinator på engelska; uppskjutare antar jag är det svenska ordet, men det låter så fånigt så jag säger hellre att jag är efterbliven.

Jag har vetat vad jag ska rösta på i en vecka, men ändå har det inte blivit av förrän idag. Ändå är det tur att förtidsröstningen finns. Förr i tiden hände det att jag var så förvirrad att jag glömde bort om valdagen redan varit eller inte, men nu ser jag den snarare som en deadline: Senast den dagen ska jag rösta, men det går bra att göra det innan så har jag det avklarat.

Nu tror jag inte att min röst till EU-parlamentet kommer att göra någon större skillnad. Jag är ingen valromantiker som tror att det räcker med att lägga en lapp i ett kuvert med några års mellanrum. Politik är mer än så. Men jag tycker att allt detta med mediakampanjer, reklamfilmer, facebookstatusar och torgmöten är en helt exemplarisk metod att påminna mig om att rösta. Det är ungefär en sån kampanj jag skulle behöva för att komma ihåg… allt.

Synd bara att ingen kommer på att göra en gigantisk mediakampanj för att påminna mig om att skriva i en ny tvättid. Det känns som om det behovet är lite större.

Valrelaterat: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om val, EU, Europaparlamentet, EU-valet, politik, media, påminnelser, minnet, organisering, planering, röstning, förtidsröstning, ADHD, ADD, NPF

”Dags att knarka!” och ”Bajsa nu”

Morgonen i DAMPtopia fortsätter. Efter att jag gått upp ur sängen slår jag på skärmen i sovrummet för att kolla dagens schema. Det ingår i mina rutiner att se vad som är planerat under dagen. Jag dröjer mig kvar vid sovrumsskärmen en stund, för att titta lite på de kommande dagarnas schema, när ett larm kommer in.

Ett larm är inte så otäckt som det låter, utan helt enkelt bara en påminnelse. Alla skärmar i lägenhet slår på samtidigt, och högtalarna säger samstämmigt med förinspelad röst:

”Dags att knarka!”

Jag är så barnslig, men det är den påminnelse jag valt för att komma ihåg att ta min medicin. Man kan – förutom att välja bland massor av förinspelade alternativ – spela in egna ljud som larm, och det har jag nästintill missbrukat. Till exempel är det alltid lika roligt om jag har någon på besök, och jag har lagt in ett larm om att vi ska gå någonstans. Standardlarmet för att påminna en kvart innan det är dags att gå är nämligen:

”Bajsa nu”

Det är ju det som är det klassiska problemet när man ska någonstans; att man glömmer att gå på toaletten innan. Ofta betyder det att man kommer för sent för att man måste gå på toa, eller så kommer man att gå nödig och riskera olyckor eller åtminstone att vara hänvisad till en mindre fräsch offentlig toalett. För nej, inte ens i DAMPtopia är offentliga toaletter alltid rena.

Skärmarna sitter i varje rum i lägenheten, men i avstängt läge ser den mer ut som en tavla. När man slår på den lyser displayen upp och ger en blixtsnabbt den information man behöver. Alla skärmar är kopplade till en dator, som i sin tur är sammankopplad med min vanliga dator, och även synkroniserad med min mobiltelefon. På så sätt kan jag lägga in något vid en skärm, och få ändringarna gjorda överallt.

Inköpslista på papper: "Krösamos". Min pappa är gammeldags.

Jag använder dem för att hålla koll på schemat, och för att skriva att göra-listor, inköpslistor, och allt möjligt. Livet har förändrats enormt sedan jag fick mina skärmar, och det är tur att min arbetsterapeut och jag har kommit fram till hur jag ska använda dem. Risken är ju att man förlitar sig helt på dem och låter bli att träna minnet. Därför har jag ett schema även för hur jag ska träna hjärnan.

Men nu är det alltså bara morgon, och jag ska ta min medicin. Dagen i DAMPtopia rullar på.

Förtydligande: Detta är en utopi. Det finns vad jag vet inga såna skärmar färdiga, men tekniken finns och det experimenteras med olika ”intelligenta hus”, men ingen verkar ha tänkt på det som hjälpmedel. Uppdatering: Det finns tydligen ett nytt hjälpmedel som liknar detta: Memoplanner från Falck Igel. Cred till Malin.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om NPF, hjälpmedel, teknik, datorer, minnet, påminnelser, visioner, bilder, listor, mobiltelefoner, DAMPtopia, larm, arbetsterapeuter, ADHD, Aspergers syndrom, ADD

Så gör du för att slutföra dina projekt

Nationaldagen har för min del kretsat runt köket. Inte matlagning, men däremot möblering och städande. Ändå ser det fortfarande ut som ett bombnedslag, så bilder dröjer. Det jag har gjort de senaste dagarna har varit att möblera om den lösa inredningen ett par gånger tills jag blivit nöjd, fixa med sopsorteringen och flytta om litegrann i hyllorna. Nu börjar det närma sig något som går att kalla kök.

Men så behöver jag ta reda på en sak på nätet, och börjar googla. Det skulle jag naturligtvis aldrig gjort. IKEA Hacker, Instructables, och en massa andra sidor bara väller över mig. Så många idéer! Genast vill jag ta reda på allt. Jag vill läsa, jag vill tänka ut saker, jag vill skapa och bygga och…

Min lägenhet är ett ständigt pågående projekt. Gevvis är död sedan över tre veckor och den tomma buren står fortfarande i vardagsrummet med hennes sista torkade bajspluttar i. Under matbordet bredvid ryms fem proppfulla pappkassar med pappersinsamling, och i hallen och i datorrummet finns matchande kartonger. För att ta sig fram till fönstret i datorrummet måste man trippa på tå över drivor med papper, böcker och skaparprylar, och i hallen måste man kryssa mellan en nyligen uppackad men inte undanstoppad resväska, en halvt urriven men inte urplockad tvättkorg sedan tvättiden för exakt två veckor sedan, samt en soppåse som stått där i minst en vecka, ett trasigt paraply och såklart de vanliga skorna som samlas på hallmattan. I badrummet har jag glömt att sätta i en ny soppåse sedan någon månad eller så, med resultatet att det ligger en hög med hår som jag rensat ur kammen på handfatet. Dammråttorna bor inte under möbler eller i hörn hos mig, utan dansar obekymrat över hela golvet.

Jag har viktigare saker för mig än att smådutta och pyssla. Egentligen. Men det är ju så himla roligt att tänka och planera. Det finns egentligen bara en handledning jag verkligen skulle behöva:

”Så gör du för att slutföra dina projekt”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, koncentrationsproblem, städning, struktur, planering, organisering, inredning, kök, kreativitet, skapande, idéer

Döm mig inte efter min bleka hud

Jo, just det. Idag är det Sveriges nationaldag. En av alla dessa dagar då jag funderar över min påtvingade svenskhet. De flesta verkar uppfatta mig som svensk, och jag antar att jag inte har så mycket att sätta emot.

Jag är född och uppvuxen i det som brukar räknas som Sverige; jag är svensk medborgare och det är mina föräldrar med. Man kan räkna så långt tillbaka som slutet av 1600-talet och fortfarande är de enda anförvanter som gått att spåra såna som var från det som räknas som Sverige eller Norge. Jag pratar svenska utan brytning och har blå ögon och ett namn som passerar som svenskt även om mitt förnamn är hebreiskt och mitt efternamn norskt. De allra flesta som träffar mig uppfattar mig som svensk.

Men det intressanta är de gånger jag inte passerar som svensk. Det händer att folk tilltalar mig på engelska eller tyska; antagligen för att jag ser ut som en turist och beter mig lite vilset och utanför normen. Det händer också att folk frågar var jag kommer ifrån: Underförstått att jag är invandrare.

”Döm mig inte efter min bleka hud.
Jag är en främling i ditt land.
Döm mig inte efter mina blåa ögon.
Jag har sett mer än du anar.”

som jag skrev ifjol. Jag vet vad jag vill svara när folk frågar var jag kommer ifrån, men jag brukar inte våga.

Jag kommer från ett land som ligger väldigt långt bort men ändå inte. Jag kommer från DAMPtopia. Och medan svenskarna firar sin nationaldag (förmodligen bara med att grilla och supa) smider vi damptopianer planer för världsherravälde.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sverige, Sveriges nationaldag, nationalitet, nationalism, identitet, vilsenhet, normer, fördomar, invandrare, vilsenhet, utanförskap, psykologi, DAMPtopia

Dagens ego: analsex och antisemitism

”Detta är nåt som gör alla bögar överlyckliga av någån anledning. Som att dom får någon form av bekräftelse.

Immanuel, det spelar ingen roll hur fertil du är när du kör upp din kuk i en annan mans röv.”

När jag bloggar om bögpingviner är det nästan såna här kommentarer jag hoppas på. Det får mig att känna mig intelligent och manlig.

Vet du, Patrik, att det finns fler sätt att ha sex på än analsex? Vet du, Patrik, att min pojkvän och jag ifall vi ville förmodligen skulle kunna skaffa biologiska barn utan sjukvårdens eller någon annans hjälp? Vet du, Patrik, hur mycket det smickrar mig att jag uppenbarligen passerar som kille inför en trångsynt homofob på nätet?

Ja, jag blir ganska glad över att veta att jag passerar som kille. Däremot är jag tveksam till en kommentar från någon annan under samma inlägg, som jag kände mig tvungen att ta bort. Jag vet inte om det är jag eller pingvinerna som är ”sjuka judar”? Kan pingviner ha en tro? Om inte är det nog första gången jag har passerat som jude. Eftersom min själsliga bror är jude känns det smickrande. Vem vill inte vara som honom, liksom?

Islamofobi har jag redan mött några gånger på nätet, men det är nog första gången jag stött på antisemitism som varit riktad mot mig. Det händer aldrig i verkligheten – kanske för att folk är naiva nog att tro att judar och muslimer inte kan ha blå ögon och en hudton som gör folk snöblinda.

Det är det som är det intressanta med internet: Att folk grundar sina fördomar på vad man säger snarare än hur man ser ut. Men särskilt fördomsfritt skulle jag nog inte kalla det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om fördomar, påhopp, homofobi, heteronormativitet, cisnormativitet, HBTQ, antisemitism, pingviner, djur, internet, judendom, religion, fortplantning, barn, familj, analsex, politik

Hämnden är ljuv

”Jag har lärt mig en sak: Man kan bara förlåta människor som ber om det, som ångrar sig på riktigt. Först om de gör det blir det överhuvudtaget en fråga att fundera över. Det går inte att förlåta människor som inte vill bli förlåtna, och det är inte ens alltid nödvändigt att förlåta de som ber om det.

Däremot tror jag på acceptans, att förlika sig med att det som varit har varit och att det som är det är. Det kommer man mycket längre med.”

Jag skrev det nu, men det är efter den regeln jag levt i tolv år. På den tiden var jag hyperkristen och läste bibeln nätterna igenom, och hakade alltid upp mig på det där med förlåtelse. Jag drev mig själv in i något slags jesuskomplex: ”Fader förlåt dem för de vet inte vad de gör”. Nej, så fan heller att de vet vad de gör om jag aldrig visar dem att jag menar allvar.

Insikten den gången fick mig bland att bryta med min såkallade bästa vän; något jag aldrig ångrat. Jag är fortfarande skeptisk till om förlåtelse har ett egenvärde. Acceptans är däremot något helt annat. Att försonas med det som är betyder inte att man försonas med de som gjorde en illa. Att inte hata är inte detsamma som att förlåta.

Till skillnad från Cissi och Annika har jag inget fantastiskt liv att trycka upp i ansiktet på folk som en gång hånskrattade och spottade på mig. Jag är en fucking jävla förtidspensionär – men jag skulle aldrig vilja byta bort det mot det liv som de där jag blockerat på Facebook verkar ha.

Jag hatar inte, för jag är för bekväm för sånt. Jag förlåter inte, för de jag tycker kunde be om förlåtelse gör det aldrig. Jag glömmer inte, för jag minns för mycket. Men jag accepterar, och går vidare – och jag undrar ändå om det inte är den ljuvaste hämnden av alla.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hämnd, acceptans, mobbing, trakasserier, övergrepp, minnen, utanförskap, förlåtelse, psykologi, hat

Knulla på hjärnan – ett öppet brev till Marcus Birro

”Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva? Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare?

Man får intrycket att alla religionsmotståndare i Sverige har fått knulla på hjärnan. Är det allt ni tänker på? Vem som gör vad med vem? Har inte kyrkan andra svar? Har ni inte själva andra frågor, om livet, konsten, döden, skulden, förlåtelsen, trösten, kärleken?”

Hej, Marcus Birro. Tack vare Tor Billgren fick jag syn på ditt brev där du kräks på såna som mig. Du försvarar katolska kyrkan genom att angripa HBT-rörelsen i någon slags utbrott, så jag tänkte svara på några av dina frågor.

1. Hur många är dessa transpersoner egentligen?

Det är svårt att säga hur många transpersoner som finns: Dels för att förmodligen de allra flesta inte lever öppet, och dels för att det inte är självklart hur man definierar ordet. Om man går på uppgifterna på Lukas Romsons hemsida lär siffran förmodligen landa på MINST 100 000 personer i Sverige, och förmodligen mycket högre än så. Om du tycker att det är konstigt att du inte ser transpersoner vandra på gatorna är det förmodligen för att vi sällan ser ut som om vi gått vilse på väg till prideparaden.

2. Varför hör man inget från dem själva?

Det är precis det du gör just nu om du läser detta. Det finns en hel del transpersoner som hörs och syns, och jag är bara en av många. En del jobbar inom organisationer som RFSL, KIM, FTM Sverige, INIS och TS Väst medan andra driver mer fristående projekt eller engagerar sig mer i sociala nätverk. En del av dem är helt öppna, medan andra är mer diskreta med att nämna sin egen historia, men jobbar med transpolitik ändå. Några har blivit ofrivilligt outade av sensationslystna journalister, och några lever halvvägs in i garderoben men får det att fungera ändå.

Alla kallar sig inte transpersoner, och framförallt är det inte alla som går runt med en skylt om halsen där det står ”transperson”. Med andra ord har du med största sannolikhet hört transpersoner själva uttala sig i debatten, fast du inte förstod det då.

3. Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare?

Nej, självklart inte. Det finns alltid någon som har det värre. Vi kan diskutera vilka frågor som är de allra viktigaste i åratal, men det är mer effektivt att bara jobba på.

Fram tills i januari i år var det fullt tillåtet att diskriminera transpersoner – med undantag av transsexuella som skyddades redan tidigare. Brott mot transpersoner är inte inräknade under hatbrott eller hets mot folkgrupp, och därför vet man inte hur vanligt det är. Däremot vet man att transpersoner ofta mår psykiskt dåligt och att självmordsförsök är vanligare än bland bögar och flator som inte är transpersoner – och att det finns en koppling till transfobi och cisnormativitet.

Lägg därtill att det ligger ett lagförslag som i praktiken kan komma att utsätta människor (både vuxna och barn) för onödiga medicinska risker – enbart för att de som skrivit förslaget är livrädda för gravida män. Lägg till all osynlighet och all okunskap som folk i allmänhet har om transpersoner. Lägg till de vars såkallade familj, deras kyrka och deras ”vänner” har vänt dem ryggen för att de kommit ut – eller bara vägrat att acceptera dem och låtsats som ingenting. Lägg till alla gånger människor blir kallade för fel namn och fel pronomen eller blir avvisade från toaletter, omklädningsrum och provrum av genuspoliser. Lägg till alla som mobbas i skolan eller på jobbet för att de inte följer könsnormen.

Lägg till alla gånger man får höra frågan varför transpersoner utmålar sig själva som offer och självömkar. Lägg till alla journalister som hellre gör ofarliga personporträtt som beskriver en lidande människa än talar om politiskt glödheta frågor med en aktivist – även om det är samma person. Lägg därtill alla dessa människor som tror att trans handlar om sexualitet, och bloggare som tror att det att kämpa för mänskliga rättigheter är att ”få knulla på hjärnan”. Då börjar du förmodligen närma dig svaret på frågan om varför transpersoner inte hörs och syns.

Vi gör det. Vi syns, fast vi är osynliga. Vi ropar, fast de flesta av oss inte har någon röst.

En del transpersoner är troende, även om det inte är självklart att de är välkomna i den kyrka de vill gå till. En del tappar sin tro när människor ställer sig i vägen mellan dem och Gud, medan andra hittar vägar att komma runt människorna. En del är ateister från början. En del har såna religioner att de aldrig behöver möta något nämnvärt motstånd. Det stora hindret är nämligen sällan religionerna själva, utan människorna som utövar dem.

Och om du tror att transpersoner inte har med kristendom att göra så tror jag det vore nyttigt för dig att gå på teater imorgonkväll. Peterson Toscano gör sin föreställning ”Transfigurations” om könsöverskridande i Bibeln. RFSL Stockholm på Sveavägen 59, klockan 20:00 på nationaldagen. Jag kommer inte att vara där själv, men förmodligen kommer det att finnas en del transpersoner på plats, så du kan se dem med egna ögon. De bits inte.

PS. Trist att du slutar blogga. Näthat är onödigt, oavsett vilket håll det riktar sig åt. Tips: Psykbryt bloggar bra. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpersoner, HBTQ, Marcus Birro, transfobi, cisnormativitet, katolska kyrkan, tro, religion, politik, kristendom, fördomar, sexualitet, sexualpolitik, sexism, fördomar, teater, Peterson Toscano, Bibeln

Che Guevara: DAMP-gerillans nya ikon?

Che Guevara hade kanske ADHD, skriver Dagens Medicin. Inte salig dampkanin alltså, utan den hon var uppkallad efter. Gerillaledaren, den masskopierade romantiserade revolutionären och överklassungen som blev socialistisk ikon ska även ha tillhört bokstavsfolket.

Che Guevara på en mugg

Ernesto ”Che” Guevara ska tydligen ha varit rastlös, impulsiv och haft koncentrationsproblem. Dessutom fick han höra att han ”uppträdde oansvarigt” i olika sammanhang under hela livet.

Artikeln är tyvärr väldigt kort, och den undersökning de hänvisar till går inte att hitta, men den avslutas med meningen:

”Forskarna vill inte dra slutsatsen att Che Guevaras politiska åsikter hade någonting med hans eventuella ADHD att göra. Däremot menar de att kombinationen mellan sjukdomen (sic!) och hans övertygelse kan ha gjort att han utvecklades till en orädd gerillaledare.”

Nej, politik går inte att diagnosticera, såklart. Höger, vänster, mittemellan eller något helt annat är inget ADHD-drag i sig. Däremot tror jag att de – ifall de har ställt rätt diagnos – att det mycket väl kan ha varit ADHD som drev honom så långt och fick honom att göra saker som andra inte skulle ha vågat.

Värt att notera är att Che hade en såkallad priviligerad uppväxt. Han var född in i en läkarfamilj och hade läkarexamen själv, och ändå framställs han som folklig – kanske för att han var född att vara en outsider. ADHD gör ingen politiker, men det kan definitivt vara en viktig del i att bygga upp en rebellimage. Vi DAMP-ungar kan ju vara så charmiga.

Även Frk F har uppmärksammat detta. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Che Guevara, politik, historia, ADHD, Sydamerika, medicin, vård, NPF, psykologi, kändisar, bilder, socialism, diagnoser, rebeller, revolution, 1960-talet, Kuba, funktionshinder

Gryningsljus i DAMPtopia

En vanlig morgon i DAMPtopia börjar med att solen går upp. Om den biologiska soluppgången inte sammanfaller med lämpligt klockslag använder jag solklockan*, som under en halvtimmes tid långsamt får mig att vakna. Istället för att börja dagen med att vakna av mig själv två minuter innan klockradions ilskna alarm piggnar jag till under en längre stund. Jag slipper stressen över att inte komma ur sömnparalysen innan alarmet drar igång, för med en solklocka har jag ingen sömnparalys alls. Kroppen och hjärnan är synkroniserade och vaknar samtidigt.

I DAMPtopia är solklockor bevisat effektiva, och därför är de godkända som hjälpmedel. Man behöver alltså inte betala hela summan själv. De fungerar perfekt, dessutom.

Jag slår av solklockan, och går upp. En ny dag har börjat, i mitt perfekta liv i DAMPtopia.

I verkligheten har jag haft en solklocka en gång. Det var 2006, innan de blev så populära. Min pappa fick den av mamma en gång, men han använde den inte eftersom den var för krånglig för honom, så när den stått oanvänd i något år fick jag den istället.

Jag vet inte om det finns någon forskning på hur effektiva de är, men för mig fungerade det – så länge klockan fungerade. Jag hade ingen dygnsrytm att tala om när jag började använda solklockan, och den var väldigt bra för att komma igång.

Tyvärr slutade den fungera efter bara några månader. Själva klockan – och därmed timern till lampan – började bete sig underligt och antingen gå för fort eller för långsamt, lite om vartannat. Självklart hände detta precis när garantitiden nyligen hade gått ut, så därför har jag ingen solklocka nu. Det är inte högsta prioritet, men en solklocka står på listan över Saker Jag Ska Köpa Om Jag Vinner 100 Miljoner.

*) Solklocka, soluppgångsklocka, gryningsklocka, bodyclock, ljusterapiklocka… Alla namn syftar på samma sak: En väckarklocka med en lampa som långsamt tänds för att simulera soluppgång.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hjälpmedel, sol, solljus, gryningsklockor, klockor, väckarklockor, sömn, dygnsrytm, tid

Stolthet och fördom

Det är idag tio år sedan jag tog studenten – iklädd klänning. En hemsydd historia, efter ett mönster från tidigt 1800-tal. Tänk Jane Austen: Stolhet och fördom eller Förnuft och känsla. Tänk en midjeskärning som sitter precis under bysten, som i kombination med en djup urringning drar all uppmärksamhet dit.

Straight Jacket

Jag tänkte lägga upp en bild från den tiden, men trots att jag suttit hela dagen kunde inte förmå mig själv. Ni får hålla tillgodo med min bildserie Straight Jacket från i höstas, för jag är inte säker på mina känslor. Jag bär samma klänning på de bilderna, fast oknäppt i ryggen och med pushupbehån utbytt mot binder.

Jag skäms inte över mitt förflutna; i så fall skulle jag inte leva såhär öppet. Jag är inte rädd för att bilderna ska stjälas och spridas, eller att någon ska håna mig och använda dem emot mig. Det jag är rädd för är att jag, eller någon annan, ska inse att trots att jag är en helt annan människa idag, trots att det inte känns som om det gått tio år utan snarare hundra, och trots att jag lever ett helt annat liv och allt det där – att jag fortfarande ser ungefär likadan ut.

Jag vill kunna visa bilderna, en dag. Inte för att sprida den klassiska myten om ”könsbyten” som en magisk förvandling, utan tvärtom. Det är så många transsexuella som lägger sin berättelse tillrätta för att orka med omgivningen, tror jag. Både inom gruppen och utåt bär man på sätt och vis en mask. Om man talar om sitt förflutna så är det ofta genom ett könsbekräftande filter: Flickor som provade mammas kläder och smink och pojkar som var pojkflickor – alternativt hur fruktansvärt det var att tvingas spela fotboll eller ha klänning. Det är lättast så: Både av känslomässiga skäl, och för att plocka genuinitetspoäng.

Jag var ingen pojkflicka; långt ifrån. En dag kanske det är dags att bevisa det, men än så länge känns det som en mindre skrämmande utmaning att börja plåta mig halvnaken för att dokumentera testosteronets effekter.

Nuet är inget att vara rädd för; det bara är. Det är det förflutna som måste ligga tillräckligt långt borta i tiden först.

Läs även andra bloggares åsikter om bilder, förväntan, nuet, transsexualism, kön, könsroller, genus, könskorrigering, förändring, minnen, studenten, jubileum, uppväxt,klänningar, kläder,

Det är mycket lättare att vara en människa med Aspergers syndrom än en utomjording på fel planet

DN gör tv-reportage från Sankt Örjans resursskola där elever med autismspektrumdiagnoser går. De intervjuar Melina som går i åttan och stannade hemma från skolan i ett och ett halvt år innan hon fick en Aspergerdiagnos och en plats på Sankt Örjans:

”- Jag har alltid känt mig annorlunda. Jag har sökt bland utomjordingar och naturväsen och änglar och jag har tänkt att jag är det ena och det andra. Det är framförallt det: Att veta att jag är annorlunda, men inte veta varför och inte på vilket sätt heller.

- Känner du dig inte annorlunda längre nu när du är här?

- Jag brukar säga att det är mycket lättare att vara en människa med Aspergers syndrom än en utomjording på fel planet.”

Jag håller med; det är så bra uttryckt. Folk reagerar olika när de får en diagnos, men för många verkar det handla om att sluta sitta vid radion och vänta på signalerna från moderskeppet och istället börja utforska planeten de hamnat på.

Det var i alla fall det jag gjorde: Att komma ut som aspie kan betyda att man tar på sig rymddräkten och lämnar sin trygga lilla farkost. Man känner sig nyfiken och nästan lite dumdristig som gör sig så sårbar – det är ju inte ens säkert att rymddräkten tål atmosfären.

Jag lärde mig sedan att min farkost i andras ögon ser ut som en glaskula medan min dräkt är osynlig, och att det därför blir problem ibland med människor som gärna läser mig som en av dem, eller som att jag egentligen är eller har blivit ”frisk” eller vad de nu kan tycka sig se. Då är det praktiskt att ha ett par antenner att vifta med.

Jag kommer från ett UFO och jag har antenner, men det gör mig inte nödvändigtvis till utomjording. Jag bara ruckar lite på reglerna för vad en människa egentligen är.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om NPF, Aspergers syndrom, autismspektrum, aliens, utomjordingar, UFO, media, diagnoser, människor, autism

Skolor skapar handikapp

De senaste dagarna har det skrivits en del i DN om hur skolorna brister i stöd till barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Föräldrar har berättat om kampen för sina barn, skolinspektörer om sin maktlöshet, barnläkare om imkompetensen i skolorna, Attentions ordförande om systemfelen och en skolchef om problemen med okunniga rektorer. Och nu kommer reaktionerna från politiker.

Det verkar som om alla riktar in sig på att det är rektorernas fel, vilket jag tror är lite för enkelt. Skolor har ont om pengar och lärare och annan personal har inte kunskapen som behövs. Hursomhelst är det bra att det uppmärksammas, för situationen är väldigt illa på många håll.

Det finns en hel del barn som är i skolan väldigt sällan eller inte alls. Det händer att barn blir avstängda för att de inte får stöd och skydd mot mobbing, men det är långt vanligare att barn stannar hemma för att de helt enkelt inte orkar.

Man är inte sjuk för att man har ett funktionshinder, men man blir sjuk av att ständigt få det påpekat och bekräftat och kanske samtidigt ifrågasatt och hånat – oavsett om man har en diagnos eller inte. Att vara handikappad är inte detsamma som att ha en funktionsnedsättning. Funktionsnedsättningar är konkreta oavsett om de är synliga eller osynliga, och handikappade miljöer är de som ställer upp hinder för en, men att vara handikappad är framförallt en upplevelse av att vara begränsad; den negativa sidan av det som kallas ”sjukdomsinsikt”.

En person med ADHD kan ha reella funktionsnedsättningar utan att vara handikappad. Det beror till stor del på omgivningen om hen kommer att känna av handikappet eller inte. Att vägra elever det stöd de behöver är att handikappa dem. Och medan funktionsnedsättningar ibland kan behandlas, så är handikappet svårare att komma tillrätta med.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om funktionshinder, handikapp, skolan, jämlikhet, tillgänglighet, stöd, DN, NPF, autism, ADHD, funktionsnedsättningar

Regnbågsfamiljer bakom lås och bom – nu även i Tyskland

Den som har lite koll på HBTQ och USA och ”tänk på barnen”-smörjan vet förmodligen att det finns en barnbok som heter ”And Tango makes three”. Jag har tyvärr inte läst den själv, och det är det många barn som inte har fått heller.

På flera bibliotek placerades boken på hyllor i vuxenavdelningen, vilket betydde att det bara var vuxna som fick låna den. På en skola måste barnen ha tillstånd från föräldrarna för att läsa den. Och så vidare. Under 2006, 2007 och 2008 var den av American Library Association rankad som den mest ifrågasatta boken i USA.

Boken handlar om två manliga pingviner som adopterar en unge – och det är vad hela kontroversen går ut på, om jag förstått det rätt: Familjekonstellationen. Berättelsen är baserad på en sann historia om pingvinerna Roy och Silo på Central Park Zoo i New York, som fick ett ägg att ruva, och sedan uppfostrade dottern tillsammans.

Nu har det hänt igen, den här gången i Tyskland. Ett ägg som övergivits av de biologiska föräldrarna gavs till två av ”gaypingvinerna” på Bremerhaven Zoo, och nu har ungen kläckts. Papporna Z och Vielpunkt uppfostrar barnet tillsammans och beter sig enligt en djurskötare som BBC intervjuar ”precis som ett heterosexuellt par skulle göra”.

Det är bara fyra år sedan djurparken försökte ”bota” de sex bögpingvinerna som bor där genom att locka med svenska honor – ett försök som blev väldigt kritiserat men också utan önskat resultat. Det visade sig att grabbarna inte var särskilt intresserade av svenska flickor. Nu har man alltså svängt, och låter bögarna adoptera istället. Världen går framåt, med myrsteg.

Uppdatering: Nu skriver även DN om det, och SvD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, pingviner, adoptioner, barn, familjer, homofobi, heteronormativitet, fördomar, zoo, djur, djurrätt, Bremerhaven Zoo, And Tango makes three, Tyskland, USA, böcker, bibliotek, heterosexualitet, regnbågsfamiljer, djur

Vampyrpyssel i väntan på Dagen T

Idag är det exakt ett halvår sedan den där mindre trevliga upplevelsen på kvinnokliniken. Passande nog har jag också just idag fått kallelsen till hormonläkaren – med ett litet roligt pyssel att roa mig med mellan jag väntar: Nya färgglada klistermärken att sätta på provrör fyllda med blod. Igen.

Färgglada labetiketter

Jag tror minsann att de tycker synd om mig som inte kan bli blodgivare på grund av mina sladdriga armveck och allmänna blodbrist. De vet att jag försöker träna bort min nålfobi, och ger mig extra många tillfällen att öva på. Så omtänksamt. Eller så kanske det bara är för att ett halvår trots allt är en ganska lång tid, och värden kan förändras.

• Blodstatus
• CRP
• Glukos
• Natrium
• Kalium
• Kalcium
• Albumin
• Kreatinin
• TSH
• Fritt T4
• T3
• FSH
• LH
• Östradiol
• Testosteron
• DHEA-SO4
• SHBG
• Prolaktin
• Androstendion
• IGF-1

Det är de proverna som är förkryssade på baksidan av klisterarket: 20 stycken. Förra gången var det 25 på det planerade blodprovet, så det är några som inte behöver tas om antar jag. Hursomhelst så är det alltid roligt med pyssel att fördriva väntetiden med, och vampyrerna på min hälsocentral brukar vara snälla och förstående.

I kallelsen har de strukit över ”två till tre veckor innan besöket” och skrivit ”snarast”. Det är bara tre veckor och en dag kvar till Dagen T. Ja, alltså, förutsatt att de inte heller den här gången upptäcker att jag är en alien eller något sånt.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, hormoner, vård, väntetid, vårdköer, könskorrigering, blodprov, bilder, biologi, nålfobi, nojor, rädslor, transsexualism, blod

DAMPtopia – där DAMP inte är ett skällsord utan en hederstitel

I förra inlägget bjöd jag in till DAMPtopia – landet där DAMP inte är ett skällsord utan en hederstitel. Innan vi börjar rundresan måste jag bara få påpeka några saker:

Det här är mina visioner och ingen annans. Jag talar (som vanligt) inte för någon annan än mig själv. Jag utgår från mina behov och min vilja. Alla bokstavsmänniskor är olika och behöver olika saker. Se det som ett exempel, som ett bollplank eller en inspiration att skapa ditt eget DAMPtopia – men se det inte som någon allmän sanning.

Jag har svårt att se andras behov. Jag vet inte om det jag tycker vore skitbra skulle vara meningslöst eller rent av skadligt för någon annan. Jag vet inte heller vad andra har för behov, och det är möjligt att en del av de sakerna jag beskriver skulle vara jobbiga för personer i omgivningen ifall de var möjliga att genomföra. Se det inte som en attack på din personliga integritet om det jag skriver inte passar dig.

Att förutse konsekvenser är inte min starka sida. Det är vanligt att jag inte förstår varför saker fungerar som de gör, och frågar jag varför blir svaren sällan begripliga. Om mitt DAMPtopia låter som ett skräckscenario för att jag missat någon väsentlig sten i samhällsbygget som man absolut inte kan rucka på – så är det förmodligen för att jag inte visste att den fanns.

Kanske kommer det till fler förhållningsregler under resans gång. Det här är trots allt ett land under uppbyggnad. Ett litet, litet land – som gärna vill ha grannar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om DAMP, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, funktionshinder, tillgänglighet, visioner, miljö, DAMPtopia, mångfald

Välkommen till DAMPtopia

Så vad gör man åt ilskan? Åt rädslan och sorgen? Åt rastlösheten som bara växer och växer?

Samtalet med min handläggare har fått tankarna att spinna. Det är så mycket som måste förändras. Allt från köer till utredningar, till dålig tillgång till hjälp efter diagnosen, till skolor som inte tar hänsyn till elevernas behov och till en så kallad omsorg som inte är tillgänglig för alla som behöver den. Världen är inte byggd för bokstavsfolk; många av oss anses inte ens tillräckligt normala för att vara onormala.

Så vad gör vi åt det?

Folk kämpar på, var för sig. Mot skolan, mot kommunen, mot försäkringskassan, och mot psykiatrin.

Folk berättar om hur de kämpar, och mönster kommer fram. Många har samma problem.

Folk diskuterar lösningar och ger varandra råd: Mest tyckande och personliga erfarenheter.

Längre än så kommer man aldrig. För varje löst problem väntar ett nytt runt hörnet, eller så hittar man perioder då allt fungerar någorlunda och man vill inte tänka på det där jobbiga som varit och som kanske kommer igen. Det är få som ställer sig upp och säger att nu får det fanimig vara nog. Ensam kan man inte göra något, och är det något som många bokstavsmänniskor har gott om så är det ensamhet.

Är våra bokstäver i vägen för att nå fram till varandra? Är våra funktionshinder anledningen till varför det verkar som om det mesta rinner ut i sanden?

Att organisera de oorganiserade, att fånga uppmärksamheten hos de okoncentrerade, att uppmärksamma de folkskygga, att tala om förändring med de tvångsmässiga, att samarbeta eremiter emellan, att tänka långsiktigt med de som är här och nu och att fokusera på nuet med de som är i sin egen värld – går det?

Damptanterna gör ett lovvärt försök i nätverksform. Riksförbundet Attention gör väl också en del, som klassisk förening. Bloggar finns i alla riktningar, forum hit och dit och en hel del artiklar i tidningar och små tv-inslag. Bokstavsfolk börjar göra sig hörda.

Ändå känns det som om man bara skrapar på ytan – och jag inser att det är det jag också gör. Jag är för fast i det som är På Riktigt för att våga formulera mina drömmar i ord. Länge har jag velat göra det, men inte vågat av rädsla att bli missförstådd. Men drömmar behövs, så jag ska försöka beskriva mina.

Välkommen till DAMPtopia. Om du törs.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, NPF, Aspergers syndrom, tvångssyndrom, Tourettes syndrom, bokstavsfolk, diagnoser, vård, vårdpolitik, omsorg, skolan, funktionshinder, nuet, drömmar, visioner, filosofi, damptanterna, Attention, samarbete

Ska det straffa sig att arbeta?

Jag älskar min handläggare på Försäkringskassan. Det är sant. Inte på något opassande sätt eller så, men hon är verkligen underbar.

Jag ska ju börja plugga på kvartsfart till hösten, och tänkte undanröja hinder nummer ett idag: Försäkringskassan. De måste ju veta om allt jag gör så de inte kan ropa ”fusk!” och kräva tillbaka något. Handläggaren berättade att hon kollat med flera personer för att för en gångs skull verkligen kunna ge mig ett säkert svar eftersom det är lite speciellt med högskolestudier, och svaret var ”ja”.

Jag ska få plugga, och jag ska dessutom få räkna det som en ”aktivitet”. Jag har alltså aktivitetsersättning (tidsbegränsad förtidspension för de som inte fyllt 30), och nu ska jag få ersättning för aktiviteter inom aktivitetsersättningen. Hänger ni med? Det är så jag har bekostat mina resor för föreningsarbete och mitt badkort tidigare, och nu är det alltså min kurslitteratur och mina resor till högskolan som jag ska få en extra slant för. Eftersom studierna bara är på 25% kan jag inte få något studiemedel, så det är välkommet.

Men det är inte det bästa. Efteråt började jag ställa frågor om framtiden, och om det egentligen är ostrategiskt att börja studera nu. Om jag tar ut en examen i vår är det risk att jag hamnar mellan stolarna när jag fyller trettio nästa höst; att jag bedöms vara för frisk för sjukersättning, men för sjuk för att söka jobb. Om jag till exempel söker ännu en kurs efter det eller provar att jobba och det sedan inte fungerar, så gäller inte övergångsreglerna mig längre, utan det är permanent sjukersättning som är jättesvårt att få – eller inget alls.

Vi pratade en stund om reglerna, och jag förstod att hon inte var så förtjust i alla försämringar hon heller. Det gav mig hopp. Försäkringskassehandläggare är inte robotar; det är bara vissa politiker och toppchefer som försöker göra dem till såna.

I bilen på vägen hem berättade jag för M1 att det kändes lite dumt att börja plugga; som om jag tog risker som kunde ge surt efter. Vi var båda överrens om att själva idén att det ska straffa sig att försöka förändra sin situation är galen. Jag kan riskera att bli utan inkomst om drygt ett år för att jag visar mig vara för ambitiös, men det är en risk jag är villig att ta.

Jag har tillstånd att studera, och jag behöver inte bygga på mina 200 000 i studielån ytterligare. Nu är det bara antagningsbeskedet jag väntar på. Ja, och min hjärntransplantation såklart, men den får jag nog klara mig utan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om arbete, politik, Försäkringskassan, sjukdom, funktionshinder, aktivitetsersättning, sjukersättning, förtidspension, politik, studier, arbetslöshet

De här signalerna är inte krypterade

Det har gått två dygn sedan jag fick veta att jag har en läkartid. Folk gratulerar mig, men något glädjerus har jag knappt känt av. Däremot har jag tappat något: Oron.

Jag var orolig att någon skulle ta allt från mig, på riktigt. Inte bara som en noja att skämta om. Mina rädslor när det gäller könskorrigeringen har handlat väldigt lite om risker med behandlingen eller smärta eller så, och inte en sekund om någon rädsla för att ångra mig. Istället har det kretsat mest runt att bli stoppad igen i ännu en passkontroll; kroppsvisterad och korsförhörd innan jag får fortsätta till nästa spärr.

Det är inget som bara drabbar mig att vården krånglar. Jag vet. Det här är ingen tävlan i syndomskap. Men när jag låg vaken inatt så funderade jag över min roll som patient; den som jag alltid går in i oavsett om det är hälsocentralen eller psyket eller utredaren jag kommer till. Jag hoppas alltid på kommunikation, men jag går därifrån med frustration nästan varje gång.

Inte för att de gör fel eller vill mig illa, utan för att vi sitter där och sänder våra signaler på olika frekvenser och hoppas att den andra uppfattar dem ändå. Jag letar efter rätt frekvens, för jag misstänker att det de får in bara är brus som de försöker tolka som signaler. Jag försöker hitta deras och  anpassa mig. Men det viktigaste är ändå att försöka få fram nödanropet:

Jag är inte som du. De här signalerna är inte krypterade. Det här är jag.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, patienter, oro, kommunikation, språk, Aspergers syndrom, transsexualism, könskorrigering, lättnad, språk

Så vet du om någon är heterosexuell – mina fördomar

Jag har fördomar. Absolut. Jag är så illa tvungen; livet blir lätt ett kaos om man inte ägnar sig åt att sortera och kategorisera människor.

Jag har fördomar om heterosexuella, till exempel.

Heterokvinnor är ofta femme, och heteromän är ofta straight-acting. Männen skryter om att de minsann är pappalediga, och kvinnorna anförtror en att de hade slips och kavaj på sig på sjuttiotalet när de ville vara rebelliska. Könsöverskridande är något som ingår i den heterosexuella livsstilen, och inte alltid bara i barndomen. Medvetenheten om var könsgränserna går är generellt sett större, och därför kan man säga att könsöverskridande som begrepp är ett i grunden heterosexuellt fenomen.

Heterosexuella är oftast monoamorösa, och många av dem vill ha en och endast en partner att leva med resten av livet; en del ingår äktenskap och somliga skaffar barn. Det anses ofta vara underförstått i den heterosexuella kulturen att om man är ihop med någon så är man ”upptagen” och får inte ha sex med eller kanske inte ens dejta eller hångla med andra. Trots denna konsensus om såkallad ”trohet” verkar det som om en betydande del av dem är totalt oförmögna att leva upp till kravet. Däremot har jag fått min fördom krossad om att heterosexuella helst framstår som sexfientliga och pryda; att det skulle vara status. Tackolov är det inte så.

En del heterosexuella ger ibland uttryck för behov av att visa sin tolerans inför ickeheterosexuella. Det kan röra sig om allt från uttalanden som ”Jag har många homosexuella vänner” till att gå i prideparaden en gång om året och säga vackra ord om tolerans och mångfald inför mikrofoner och tv-kameror. De som gör detta tillhör framförallt en speciell sorts heterosexuella som kallas politiker eller kändisar, men även gemene hetero kan visa prov på denna drift genom att till exempel till synes oprovocerat säga att de inte är homofober.

Empiriska studier visar att det nästan bara är heterosexuella som säger att de inte är homofober eller att de har homosexuella vänner, eller på andra sätt markerar att de är ”homovänliga”. Det kan därför ses som ett säkert tecken på att personen ifråga är heterosexuell, alternativt är osäker på sin läggning eller lever i garderoben. Att komma ut som heterosexuell är förresten något som är mycket ovanligt bland de vars könsidentitet och könsuttryck matchar det kön de tillskrevs vid födseln. De som kommer ut som heterosexuella är oftast transpersoner eller transsexuella.

Med allt detta sagt: Nej, jag tycker inte illa om heterosexuella. Jag har visserligen inte så många heterosexuella vänner, men däremot flera familjemedlemmar som är hetero. Och ja, om någon anordnade en hetero pride-parad skulle jag gärna gå med, om jag bara kunde förstå vad syftet skulle vara.

För trots att jag levt i en heterosexuell relation i tio år är heterosexuella fortfarande något okänt och obegripligt – precis som människor i största allmänhet. Det är därför jag har fördomar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om heterosexualitet, HBTQ, fördomar, bloggtema, normer, stereotyper, relationer, kärlek, homofobi, acceptans, tolerans, Pride, politisk korrekthet, sex, sexualitet, otrohet, trohet, monoamori, polyamori