De högerkristnas hemliga homosexuella agenda

”Ibland måste kvinnor hålla sig lugna och göra som mannen säger. Jag förstår att norska män hellre vill ha ryska och thailändska fruar. De gillar åtminstone sex och är bra på att laga mat. Norska kvinnor ställer för många krav på mannen, men inte på sig själva. Andra kulturer är bättre på att lära upp kvinnorna till att tillfredsställa mannen sexuellt. Mannen behöver sex och kvinnan borde vara hängiven att tillfredsställa mannen”

Den norska religionsforskaren Hanne Nabintu Herland talar på ett möte hos Kristelig Folkeparti i Trondheim om varför norska män föredrar utländska kvinnor.

Jag undrar om Hanne tillhör de människorna som tror att man kan ”bli” homosexuell av yttre orsaker; det är ju populärt bland vissa högerkristna grupper. I så fall undrar jag om det inte är hennes hemliga agenda att sprida homosexualitet.

Jag känner nämligen själv instinktivt varje gång jag hör konservativa prata om den heterosexuella livsstilen att den verkligen inte är något för mig. Visserligen känner jag heterosexuella kvinnor som har väldigt stark sexdrift och heterosexuella män som är asexuella, och jag känner många som lever i olikkönade förhållanden men ändå lever jämställt oavsett vem det är som står vid spisen (och, kan tilläggas: Jag är skeptisk till att man framställer asiatiska och östeuropeiska kvinnor som offer/våp) – men jag blir alltid så avskräckt och nedstämd av att höra vilka ideal som prackas på heterosexuella. Är det så man ska vara som heterosexuell så får det vara för min del, liksom.

Det Hanne Nabintu Herland egentligen gör är att få människor att känna sig obekväma i sin heterosexualitet, tror jag, och kanske på sikt driver det människor in i homosexualitet och bisexualitet. Det måste vara det hon egentligen är ute efter, så kan hon sitta där och vara heterosexuell för sig själv eller något. Vad målet är har jag inte klurat ut än; kanske att utropa heterosexuella till en förtryckt minoritet. Den hemliga homosexuella agendan hittar man inte i HBTQ-världen – utan bland de högerkristna.

Bra bloggat: Catta, Malin Collin. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om heterosexualitet, HBTQ, genus, kön, könsroller, sexism, jämställdhet, ideal, normer, relationer, kärlek, Hanne Nabintu Herland, konservatism, politik, sexualitet, sex, Norge, Kristelig Folkeparti

Hemkört mot självsvält

Frukostdags i DAMPtopia är inte som frukostdags i Sverige. När jag är i DAMPtopia kan jag äta vad jag vill. Det är inte bara det att det finns gott om bra vegetarisk mat; den är billig, ekologisk och – den finns hemma hos mig.

Jag vet att på en del håll i Sverige kan man prenumerera på matlådor; till exempel kan man få en låda med ekologiska grönsaker och frukter hemkörd varje vecka eller så. Tyvärr finns inte det i hela Sverige, så jag har inte provat det – men i DAMPtopia är det möjligt för alla.

I DAMPtopia blomstrar näthandeln. Det är enkelt och billigt att beställa mat och andra varor, och få dem hemkörda, utan krångel. Varje gång jag upptäcker att något börjar ta slut knappar jag bara in det i listan på skärmen i köket, och två gånger i veckan påminner densamma om att skicka iväg en beställning, om det finns något på listan.

Listan är smart, och har mina favoriter inlagda som förstahandsval. Säg till exempel att det står ”margarin” – då vet listan att jag antagligen menar Carlshamns mjölkfria lättmargarin. När jag godkänt beställningen kan jag välja hur och när den ska levereras, och så skickas den iväg elektroniskt, och pengarna dras antingen direkt eller en gång i månaden. De som levererar maten kör små söta elbilar, ungefär som brevbärarnas, och eftersom leveransernas samordnas så är det ett väldigt effektivt och miljövänligt alternativ.

Däremot har jag själv satt en spärr som hindrar mig från att beställa visa varor över nätet; Om jag vill ha godis, glass eller chips måste jag ta mig till affären i egen hög person. Det hindrar mig både från att falla tillbaka i gamla svullarspår, och tvingar mig dessutom att trots allt gå ut och utsätta mig för människor emellanåt. Dessutom har jag avvaktiverat möjligheten att få mina matvanor analyserade ur näringssynpunkt. Att hålla exakt koll på vad jag stoppar i mig ner till minsta kalori och mikrogram vitamin är inte hälsosamt för mig, även om den säkert kan hjälpa andra som har problem med maten.

I DAMPtopia riskerar jag aldrig att ha slut på mat hemma för att jag är för trött för att gå och handla, och jag har lättare för att tänka klart, fatta mer rationella beslut och dessutom hålla bättre koll på pengarna.

Men hur är det då: Blir man inte väldigt isolerad av att handla på nätet? Jo, risken finns om det används fel. Men om jag har lust att gå ut en dag är det inte affären som har högsta prioritet, utan jag kan göra något roligt istället. För ska man ägna sig åt social träning så finns det förmodligen roligare saker än att trängas på en stormarknad en fredagseftermiddag – i synnerhet om man gör det på fastande mage. Synd bara att jag inte bor i DAMPtopia för jämnan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mat, ätande, shopping, näthandel, social fobi, autism, Aspergers syndrom, ADHD, ADD, NPF, psykiska funktionshinder, psykologi, ordning, teknik, hjälpmedel, internet, struktur, planering, ekonomi, DAMPtopia

Cher har fått en 40-årig son – skvallerpressen byter kön

Ni minns att Cher en gång var ihop med Sonny Bono, att de sjöng ihop som Sonny & Cher på 60-talet, och fick ett barn tillsammans?  Kanske vet ni att det barnet kom ut som lesbisk 1995 och är HBT-aktivist – men ni har fel om ni tror att Cher har en dotter.

Chaz Bono valde igår att komma ut offentligt som transman. I mars i år fyllde han 40, och det sägs att han redan har påbörjat sin transition.

Det kan inte vara lätt att vara kändis och ha ögonen på sig vad man än gör – och att genomgå en transition i strålkastarljus låter som en mardröm. HBT-organisationen GLAAD ber media att respektera hans privatliv, och inte spekulera innan han är redo att berätta mer själv. Jag hoppas att åtminstone en del kommer att följa det.

Positivt är i alla fall att Wikipedia är väldigt snabba med att ändra hans namn. Ändringar går blixtsnabbt där, och han står numera listad som Chaz Bono istället för sitt gamla tjejnamn. Däremot kommer han att få leva med att folk känner till hans gamla namn, och har sett bilder på honom från ”förr”. Han kommer inte att kunna dölja sin bakgrund om han inte flyttar till ett ställe där ingen vet vem han är.

Även om han har känt sig som en man hela tiden (vilket jag inte vet), så kommer det att innebära en omställningsprocess som heter duga. Det är inte bara familj och vänner och arbetskamrater som måste tänka om och byta namn och pronomen – utan även varenda journalist som skriver om honom. På ett privat plan är det en könskorrigering – på ett massmedialt plan ett könsbyte. Folk måste lära sig att tänka om, och det är inte det lättaste alla gånger.

Chaz är 40 år gammal, och är precis på väg ut i livet som sitt rätta jag. Även om han bara är sig själv, så är det svindlande stort. Jag hoppas att han mår bra, och att omvärlden kommer att bemöta honom på ett bra sätt – och jag hoppas att det inspirerar andra att våga komma ut de med.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Chaz Bono, Cher, kändisar, media, HBTQ, transsexualism, transpersoner, könskorrigering, komma ut, skvaller, USA, namn, kön, acceptans, respekt, könsidentitet

Gävle – Välkommen ombord på jättekuken

En jättekuk är det första man ser när man kommer in till Gävle numera. En rosa fallos mitt i rondellen. En bil på högkant möter bilister som kommer västerifrån. Eller som konstnären själv beskriver ”Priapos trädgård”:

”en erigerad bil som tydligt symboliserar manlig sexualitet och bilen som en manlighetens förlängning”

Gävles nya rondellkonst verkar väcka det vanliga konstraseriet: Det är fult, det är slöseri med skattepengar (vilket inte stämmer), det är inte konst, det är en trafikfara, folk kommer att skratta åt Gävle (som om man inte redan gör det?)…

Lite skönt är det ändå att ingen skriker att man sexualiserar det offentliga rummet – vilket på sätt och vis är det man gör. Å andra sidan är ju alla torn och liknande byggnader en slags fallossymboler, så det är väl så naturligt som det kan bli.

Arbetarbladet har en liten omröstning om vad folk tycker om det nya konstverket, så jag klickar upp resultatrutan.

"Vad tycker du om det nya konstverket?"

Att nio procent tycker att det är jättevackert, och elva procent inte bryr sig, medan 79% skäms var kanske inte oväntat – men sättet det presenteras på får mig att skratta högt. Den längsta stapeln är placerad i mitten, med de två mindre på var sin sida.

Tillochmed omröstningen om jättekuken är kukformad. Vi lever i en kukfixerad värld – eller så är det bara jag som har snoppar på hjärnan. Med tanke på att Gävle ifjol betalade 221 000 kronor för sin nya slogan ”Välkommen ombord” kan man ju bara fundera över vad de egentligen menar. Själv längtar jag till nästa resa in till stan.

Bra skrivet om snoppar idag. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Gävle, konst, debatt, Priapos trädgård, konstverk, media, kultur, bilder, kukar, könsorgan, sexualitet, bilism, trafik, manlighet, PR

Knarka med stil i DAMPtopia

Jag ska ta min medicin, som varje morgon. I DAMPtopia är det lätt att få tag på det man behöver för det. Man behöver inte handla diskret på nätet eller åka till någon storstad. Det finns lite överallt.

Min gamla dosett - praktisk, men inte det snyggaste jag sett

Jag pratar naturligtvis om dosetter – snygga, väldesignade sådana. Det finns inte bara de där klassiska modellerna som säljs på apoteket, utan många olika varianter.  Tänk Mammamumriks coola filofaxliknande dosett, eller alla de varianter Psykbryt har visat, så börjar vi närma oss.

Det finns stora modeller, och små; för en hel månad eller bara en dag. De finns med larm, och tillochmed med timer för den som behöver veta NÄR medicinen faktiskt togs senast. Det finns hi-tech och lo-tech, i plast och metall och jag vet inte vad. Det finns stilrena diskreta, det finns glammiga, det finns roliga och tuffa och gulliga modeller för pillerknaprande ungar – och i DAMPtopia finns inte heller scientologer som skriker högt över att barn äter medicin.

De flesta av dem finns att beställa till Sverige, också, i ärlighetens namn. Men i DAMPtopia har jag fått arslet ur och gjort något åt den där eländiga saken jag ärvt efter min far. Den är minst tio år gammal, och har varit med om en hel del. Min dosett är så repig och sliten att den förmodligen är en sanitär olägenhet. När jag rengjorde den med sprit häromveckan (för första gången på något år, ska tilläggas) så visade den sig ha så mycket smuts överallt på utsidan att jag blev äcklad.

I DAMPtopia knarkar jag med stil. Ytligt, jag vet – men det gör det hela så mycket roligare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om medicin, minnet, ordning, dosetter, hjälpmedel, vård, design, prylar, shopping, bilder

Gravid man fick missfall

Igår spreds den glada nyheten att Thomas Beatie fött sitt andra barn. Idag kommer sorgligare uppgifter från Spanien. Minns ni Ruben Noe Coronado, som var gravid med tvillingar? Han har fått missfall.

Jag tänker inte gå in på de medicinska detaljerna, för de kan man läsa sig till. Däremot noterar jag – bortsett från en anmärkningsvärd och respektfull tystnad – att det är ungefär samma tveksamma attityd mot Ruben som mot Thomas. De flesta engelskspråkiga tidningar skriver rubriker som ”Pregnant ‘man’ suffers miscarriage”, och The Telegraph outar hans tjejnamn redan på första raden i artikeln. Under PinkNews artikel (som ändå är exemplariskt skriven) börjar diskussionen direkt med att någon angriper de som påstår sig vara transsexuella men använder sina medfödda könsorgan för att skaffa barn – de ger ”riktiga” transsexuella dåligt rykte.

Eftersom min spanska inte är så bra har jag inte tagit mig igenom mer än någon enstaka artikel, men jag hoppas att Ruben och hans flickvän i alla fall orkar med det outhärdliga. Mina tankar är hos dem ikväll. Inte för att Ruben är någon representant för alla transsexuella på den här planeten; inte för att jag ens kan föreställa mig hur det känns att förlora två barn innan de ens är födda. Utan helt enkelt för att han är en människa, som alla andra, med sorg.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ruben Noe Coronado, barn, graviditet, sorg, missfall, Spanien, transpersoner, transsexualism, HBTQ, sexism, normer, transfobi, media, sorg, Thomas Beatie

Dagens ord: Misärdeles, könsla, skuldförskrivning

Misärdeles

av misär och särdeles. Adverb som används för att förstärka lidandet i rena bagateller. Användes första gången i en facebookstatus 2009-06-11:

”21:17 Immanuel Brändemo är alldeles misärdeles sugen på grönsaker – men det enda grönsaksliknande jag har hemma är krossade tomater, ketchup och oliver. Orka.”

Könsla, Könna

Obs! Inte att förväxla med könslomässig. Orden började som ett antal felskrivningar, som helt uppenbart var av freudiansk natur. Man kan tolka det som ett resultat av upphovsmannens genusfixering, förstärkt av det faktum att han ofta pratar med norskspråkiga vänner (jfr kjønner) varpå språkförvirring i hjärnan lätt uppstår.

En könsla är en känsla relaterad till kön. Att könna är att känna könslor. Könslor kan gälla ens egen uppfattning om sig själv, eller om andra människor (och ickemänniskor); det går att dela in könslorna i personliga respektive generella könslor. Gemensamt är att de kan röra både det biologiska, det sociala och det mentala könet.

Personliga könslor kan uttryckas på många sätt, och kretsar kring det egna könet; den könade kroppen, könsuttrycket, könsidentiteten, det könade namnet, det juridiska könet… allt som tänkas kan:

”Jag vågar inte gå ut, tänk om jag blir tjejad igen?”

”Jag älskar att sminka mig, jag älskar att vara kvinnlig”

”Jag hatar min kuk”

”Åh, jag passerade som kille! Gud så härligt!”

Generella könslor däremot, rymmer känslor för andra människors kön; antingen i relation till en specifik person eller människor i allmänhet. Det händer ofta att det är svårt att se skillnad på känsla och värdering, och könslor är inga undantag. Några (mer eller mindre påhittade) exempel på hur könslor kan uttryckas:

”Jag älskar dig… Vadå? Att du inte har kuk betyder ingenting för mig.”

”Du är så jävla äcklig, gå och dö!”

”Åh, förlåt, sa jag fel namn nu? Du ska veta att det här faktiskt är skitsvårt för mig med”

”Jag blir typ kär i dig. Du är så modig!”

De generella könslorna kan vara mer eller mindre starka, och ha väldigt olika effekter både på personen som bär dem och personen hen möter – vilket till stor del beror på om könslan är kopplad till en värdering eller inte. Det gör det också svårt att veta om det ”bara” är en könsla, eller om det finns mer där bakom.

Slutligen då:

Skuldförskrivning

Av förskriva och skuldavskrivning. Skuldförskrivning är en särskild variant av skuldbeläggande. Medan skuldbeläggande kan utföras av lekman är skuldförskrivning något som enbart kan utföras av en person med förtroende, gentemot en person i beroendeställning. Till exempel kan föräldrar göra det mot sina barn, lärare mot elever, läkare mot patienter, chefer mot anställda, beslutsfattare mot berörda parter, och så vidare.

Skuldförskrivning är en form av maktmissbruk, där man skriver ut skuld som på recept. Skuldförskrivning är ett allroundverktyg i den sociala verktygslåda som personer med till exempel narcissistisk eller antisocial personlighetsstörning bär med sig. Medan skuldbeläggande ofta är en mindre medveten form av manipulation, är skuldförskrivningen vanligtvis noga uttänkt – och mycket mer bedräglig och svårare att komma undan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om dagens ord, ord, språk, misärdeles, könslor, könna, skuldförskrivning, psykologi, känslor, skuld, skam, manipulation, kön, genus, könsidentitet, normer, fördomar, sexism, heteronormen, transfobi, HBTQ, transpersoner, narcissism, psykologi, relationer

Sopsorterad dildo avslöjar grav kvinnkompetens

Dagens postskörd innehöll bland annat Ren Information, den där lilla broschyren som Gästrike Återvinnare skickar ut en gång i kvartalet med information och tips om sopsortering och sånt. Jag brukar bläddra igenom den lite snabbt innan den hamnar i pappersinsamlingen, men idag fångades min blick av bilden på baksidan av häftet.

"Koll på vad du får slänga i soptunnan?" med nio tecknade föremål. Frågan är vad det egentligen föreställer...

”Herregud, är det en dildo?!”

Var min första tanke. Men nej, det ser inte riktigt ut som en dildo. Den är visserligen lång och toppig, men har ett konstigt handtag med någon slags extra arm på, och dessutom sladd.

Min nyfikenhet är väckt, och jag bara måste ta reda på vad det egentligen är på bilden. Hemsidan ger inga ledtrådar, så jag börjar bildgoogla alternativ.

Kan det vara en lödkolv?

Nej, lödkolvar ser inte riktigt ut på det sättet. Rimligtvis borde det vara något som vilken normalt funtad människa som helst förväntas känna igen. Jag är inte säker på att lödkolvar är något som finns i folks medvetande och hem.

Men en epileringsmaskin av något slag då?

Epilatorer som säljs för hemmabruk verkar vara i mer kompakt rapapparatform; det är på salonger de har såna där pennliknande verktyg.

Tänk, Immanuel, tänk!

Jag börjar googla efter stektermometrar, och försöker ta reda på om det finns insulinpennor med sladd, när jag till slut kommer på vad det är.

En locktång.

Såklart. Det är bara jag som ser dildos och lödkolvar det första jag gör, för att sedan börja fundera över epilering när jag ska vidga mina vyer. Jag antar att det säger något om mig.

Jag är en sexfixerad machobög med transtjejer i bekantskapskretsen. Locktänger existerar inte i min värld. Nu när jag börjar förstå mer och mer vad som uppfattas som manligt och kvinnligt förstår jag mina svagheter. Jag är kvinnkompetent: Inkompetent när det gäller sånt som räknas som ”tjejgrejer”.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kvinnlighet, utseende, manlighet, macho, fördomar, sexism, dildos, bilder, kön, könsroller, fördomar, bildtolkning, sopsortering

Värna stjärnfamiljen!

”Alla former av familjebildningar fungerar lika bra om de bygger på kärlek, ansvarstagande, respekt och omtanke.

Det är inte den yttre formen på familjen som är viktigast, utan den skapande processen av vardaglig familjebildning; Den nära och ömsesidiga kontakten mellan människor som får oss att uppleva familjeskap. Att värna om stjärnfamiljen innebär att värna om innehållet.”

Så börjar beskrivningen av gruppen Värna stjärnfamiljen på Facebook. Jag är medlem, och det är 2763 andra personer också. Nu har ordet stjärnfamilj uppmärksammats av Språktidningen och Aftonbladet, och jag ska erkänna att jag önskar att det hade varit jag som kommit på det. Stjärnfamilj är ett skitbra ord.

Polyelefanter

Jag har alltid haft svårt att beskriva min familj i normativa termer. När jag var liten var det mest en fråga om var gränsen gick mellan familj och inte,  men som vuxen har jag ett familjärt kaos. En gång satte jag mig och försökte göra något slags släktträd över min stjärnfamilj, men jag gav upp eftersom det inte riktigt gick ihop.

Till exempel är Minou min extramamma, men hen är också Sashas extramamma, och Sasha ser mig som sin ”onkel”, medan jag ser honom som storebror. Minous dotter borde vara min styvsyster, men jag skulle snarare säga att jag är en morbror eller något sånt. Hon är i varje fall min idol. Dennis är min tvillingsjäl, mitt livs kärlek, min fru och min mamma, medan jag är hans pappa. Simon är min bror, Robin min tvillingbror och Per min pojkvän.

Ingen av de jag nämnt ovan har jag några biologiska band till, vad jag vet. Jag har aldrig bott ihop med någon av dem, och jag och Dennis har inget förhållande av den sorten som brukar räknas som ”kärleksförhållande”. Däremot har Sasha och jag varit ihop ett tag.

Sedan har jag en kärnfamilj också; Mamma, pappa, syster, två bröder, svägerska, två brorsbarn, två hundsystrar, en kattsyster, två brorskatter. Kanske är det inte riktigt vad man brukar kalla för kärnfamilj att räkna in min brors familj och djuren i klanen, men det är ju så det är.

När jag sitter framför ännu en psykolog eller läkare och ska berätta om min familj börjar jag alltid med min stjärnfamilj, eftersom det är de jag lever närmast och har mest kontakt med – men också för att jag vet att det aldrig är självklart att utomstående förstår. På alla ställen där det listas närmast anhöriga står det alltid två personer: Mamma och Dennis. Det är inte för att jag valt bort min pappa, utan för att jag behöver båda mina familjer representerade.

Genom normativa glasögon är min stjärnfamilj ”mina vänner”, och det händer att jag önskar att jag kunde säga att jag är ihop med dem alla; att vi levde i ett polyamoröst spindelnät. Jag tror att det åtminstone skulle göra att min stjärnfamilj ansågs ha lite större betydelse. För det märkliga är att i en värld som tjatar så mycket om vikten av djupa, stabila relationer så är ”vänskap” något som ses som ganska futtigt.

Relaterat: Det miljonte ordet i engelska språket. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om relationer, stjärnfamilj, kärnfamilj, ord, språk, queerspråk, polyamori, relationsanarki, kärlek, vänskap, normer, fördomar, känslor, psykologi

Skärande, socker och stress – de tre ADHD-drogerna

Natten till igår sov jag alltså bara tre timmar. Som vanligt när jag sover mindre än fyra och en halv (som jag räknar som minimum) så betyder det att jag går in i en speciell fas dagen efter.

Jag brukar inte gäspa mig igenom dagen, tvärtom. Jag är lagom speedad, koncentrerad, pigg och alert. Jag fixar saker hela dagen och känner mig inte ett dugg trött förrän det börjar närma sig tjugo timmar utan sömn. Då helt plötsligt blir jag akut sömnig och får svårt att hålla ögonen öppna under de minuter det tar att avsluta det jag höll på med och stänga av datorn.

Istället är det nästa dag som tröttheten kommer, som en baksmälla när man fuskat med sömnen. Det är inget jag har upptäckt nyligen, utan jag har liksom alltid vetat att det är så jag fungerar. Men det var först idag, när jag låg med en vaken hjärna i en kropp som knappt fick upp ögonen, som jag insåg att jag verkligen knarkar stresshormoner.

Det är inte så konstigt att jag gått in i väggen en gång, och varit på väg in i den ännu en gång efter det, trots att jag var övertygad om att det inte kunde ske igen. Stress handlar inte bara om prestationsångest och oro; det är lika mycket den där kicken. Och eftersom jag aldrig fixat såna saker som andra tycker är beundransvärda – jag driver aldrig fantastiska projekt för de jag kommer på faller alltid innan de ens startat, jag har aldrig skrivit en hel roman fast jag börjat på tusentals, jag gör aldrig något stort och meningsfullt – så är den kicken jag får en rent kemisk sådan.

När jag självskadade var det till stor del också kemi; jag behövde skära mig för att bli tillräckligt koncentrerad för att diska, prata i telefon eller något annat jobbigt. När jag svalt och hetsåt om vartannat var det också kemi; med lågt blodsocker, alternativt ett blodsocker i bergochdalbana, finns det mindre utrymme för hyperaktivitet. Förmodligen är det samma sak med stress: jag självmedicinerar.

Det är när jag går in i energisparläge som jag fungerar som bäst – men bara för stunden. Nästan fem år har gått sedan min kollaps, och jag börjar äntligen förstå varför jag gör som jag gör; att jag upprepar mitt beteende om och om igen fast jag borde blivit klokare.

Till hösten ska jag börja plugga igen. Den stora utmaningen blir inte att skriva uppsatsen – utan att inte låta skolarbetet ta över mitt liv. Jag har nämligen ett sånt nuförtiden. Kanske är det min livlina – det och Concerta.

Läs även andra bloggares åsikter om stress, hormoner, hyperaktivitet, kemi, ADHD, ADD, rastlöshet, ätstörningar, självskada, sömn, sömnbrist, trötthet, energi, blodsocker, svält, koncentrationsproblem

En liten text om manlig vänskap

Vad finns det för hemliga manliga klubbar och sällskap där kvinnor och fjollor inte släpps in? Jag tror att jag precis skaffat mig en inbjudan till några av de där hemliga rummen i manlighetslabyrinten.

Jag skämtar ju ofta om mina nojor över att inte vara tillräckligt manlig. Nojorna är högst verkliga, men samtidigt en trygghet i sig. Så länge jag har jättekomplex över att inte vara manlig nog, och samtidigt jobbar på att bearbeta nojorna genom att ifrågasätta vad manlighet är, så är risken väldigt liten att jag faktiskt urartar i något slags grabbighetsinferno – trodde jag.

Ikväll har jag insett att det inte stämmer. Hur fjollig och ograbbig jag än är till vardags så förvandlas jag emellanåt till en sån – och det som triggar mig är sällskapet.

Mina vänner består av fjollor och androgyna personer – med ett undantag. Robin är inte bara den enda som förmodligen är fullkomligt normalstörd, utan dessutom den enda som är i närheten av att vara… tja, vad säger man? ”Straightacting” eller ”vanlig” har båda en sån negativ klang. Han är inte fördomsfull, och inte i närheten av att vara grabbig heller, men hursomhelst mer ”maskulin” än vad jag är van vid.

Resultatet är att jag börjar bete mig som jag någonstans inombords tror att maskulina män gör – i mycket större utsträckning än vad Robin själv gör. Det är nästan så jag kan höra höhö-andet och ryggdunkandet. Jag får någon märklig känsla av att fast Robin skiter fullständigt i om jag är fjollig eller grabbig, så bara måste jag visa mig från min bräkigaste sida ändå.

Ikväll förstod jag att det har skadat vår vänskap. För samtidigt som jag lägger ner rösten och höjer volymen, så gör det att jag håller honom på avstånd. Det vill jag verkligen inte; han är ju en av mina bästa vänner.

Så jag kastar alla fåniga idéer om manlighet överbord. Robin har aldrig bett mig bevisa att jag är man nog att vara hans vän – en person som ställt såna krav hade jag ju aldrig velat bli vän med – men ändå har jag känt den stressen, och jämfört mig med honom. Det är förmodligen en av de dummaste sakerna jag kan göra.

Jag håller inte jämna steg med de killar som föddes med snopp; det har jag insett för länge sedan. Jag har läst teorier och vet att grabbighet gör att man inte kommer varandra nära; det var ingen nyhet. Men jag har aldrig förr insett hur begränsande det är för ens relationer att omge sig av en mur av grabbig betong – och att ”bögavstånd” även är något som en autistisk fjolla som jag kan haka upp sig på.

Läs även andra bloggares åsikter om manlighet, män, mansrollen, bögar, fjollor, läggning, HBTQ, komplex, maskulinitet, vänskap, relationer, närhet, kommunikation, skuld, skam, psykologi

Könet står stämplat i pannan – med osynligt bläck

”En gång kvinna – alltid kvinna. En gång man – alltid man. Det spelar ingen roll hur många hormonpiller och skalpeller de stiftar bekantskap med, könet står stämplat i pannan vid födseln och det gäller livet ut!”

Jag har aldrig varit med vid en förlossning, så jag vet inte riktigt om det stämmer. I och för sig har jag faktiskt aldrig sett någon människa oavsett ålder med en sådan stämpel. Kanske stämpeln är färgad med osynligt bläck?

Det skulle faktiskt förklara en hel del, som till exempel att det hände att barn uppfostras som ett kön för att senare när det blir gammalt nog att börja tala och förklara visa sig ha ett annat kön än det omgivningen trodde. Osynligt bläck kan också vara svårt att se i speglar; kanske först i vuxen ålder får man syn på den där stämpeln och försöker tyda vad det egentligen står.

Det är inte alltid så enkelt att läsa text som är skriven med osynligt bläck. Därför händer det att även den mest rutinerade läkare och de mest välvilliga föräldrar tar fel. Och jag undrar om det inte kan bero på att stämpeln är spegelvänd, för att det viktigaste trots allt är att man vet vad man själv är.

Citat från en av alla jobbiga kommentarer under artikeln om Thomas Beatie. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsidentitet, genus, könsroller, transpersoner, transsexualism, identitet, cisnormativitet, HBTQ, könskorrigering, fördomar, normer

Regeringsrätten tar upp frågan om könets betydelse

Kampen för att få heta Immanuel fortsätter, och nu går den in i nästa fas: Regeringsrätten.

Det var inget oväntat, men lite speciellt att få beskedet via tidningarna först: Regeringsrätten beviljar prövningstillstånd för att avgöra namnfrågan. På ren svenska betyder det att de har bestämt sig för att ta upp ärendena som Skatteverket överklagade.

Madeleine och jag fick ju båda igenom våra namnändringar i kammarrätten i Sundsvall: Kön ska inte spela någon roll för vilket förnamn en vuxen människa får ta. Men sedan ett antal år finns det några domar från kammarrätten i Göteborg som säger precis tvärtom: Kön SKA spela roll. Så nu är det upp till regeringsrätten att avgöra vad som egentligen gäller.

Jag tar inte ut något i förskott, men jag hoppas att de kommer fram till att domarna från Sundsvall är korrekta. I så fall är det verkligen värt allt detta ståhej – tillochmed att bli kallad för ”kvinnan som vill heta Immanuel”.*

*) Jag definierar mig som man och vill att folk använder manliga pronomen som ”han” och ”honom” om mig. Det är bara rent juridiskt som jag är kvinna. Läs gärna Att arbeta med transfrågor i media och min korta introduktion till namnlagen.

Uppdatering: Nyhetskanalen, Mittnytt, GP. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, fördomar, normer, sexism, jämställdhet, HBTQ, transpersoner, transsexualism, namn, namnlagen, Skatteverket, kammarrätten, regeringsrätten, politik, domar, juridik, Jan Olov Madeleine, Immanuel Brändemo

Beatie-effekten: Fjorton månader av gravida män

Thomas Beatie visste nog inte vad han gav sig in på när han poserade med magen i vädret för The Advocate i april ifjol. Det var inte första gången en man var gravid, men det var första gången en man var gravid och blev världskändis på kuppen.

Det är nästan ett år sedan Susan Juliette föddes, och nu har hon blivit storasyster. Thomas och Nancy har fått sitt andra gemensamma barn. Tidigt igår morse födde Thomas en pojke, enligt ABC.

Jag är så glad för deras skull, och samtidigt arg på alla som bajsar ur sig elaka brev, kommentarer, blogginlägg, artiklar och filmsnuttar, och på alla som hotar, hånar och förföljer dem. Och jag blir ledsen när jag läser att de fått ta emot mycket kritik från HBT-världen och olika organisationer som bett dem hålla tyst och ligga lågt – inte av omtanke om familjen, utan för att det skulle förstöra den bild av transsexualism och kön och sexualitet som organisationerna försöker sprida.

Det finns många olika sätt att vara transsexuell på. Om man tror att en gravid man förstör ryktet för alla transsexuella så har man nog underskattat människors intelligens och goda vilja. Thomas Beatie har i mina ögon inte förstört något; tvärtom. Bara genom att gå ut med sin berättelse har han lyckats starta en diskussion om transfrågor som ingen har sett maken till.

Vad är kön? Vad definierar en man och en kvinna, och hur vet man egentligen vad man har för kön? Kan en man känna en längtan efter barn så starkt att han är beredd att föda barnet själv? Hur lever egentligen barn till transpersoner? Vad är det som är så upprörande med en man som föder barn?

Det är viktiga frågor, men också oerhört känsliga. Att vara den som genom sin blotta existens orsakar diskussionen måste vara fruktansvärt jobbigt. Bara att som transperson själv få höra vad andra tycker om familjen Beatie kan vara nog så deprimerande emellanåt, men ibland hittar man guldkorn och blir glad.

Nej, Thomas och Nancy visste nog inte vad de startade när de valde att gå ut offentligt. Jag hoppas att de känner att det var värt det, och att de på något sätt kan få lugn och ro att ta hand om sina barn och sig själva. Jag kan inte tala för andra, men själv är jag väldigt tacksam för det de gjort för att öka förståelsen för transpersoner.

Jag tror att man i framtiden kommer att prata om Beatie-effekten när man beskriver den period vi befinner oss i nu. Transrörelsens första våg handlade om rätten att få existera. Nu börjar vi kanske komma in i den fasen då man kan börja prata om rätten att få vara sig själva. Jag hoppas det.

Läsvärt: Idag blir jag kär i Malin Wollin, när hon skriver om könstester. Uppdatering: Nu har Aftonbladet skrivit om det också, och Sydsvenskan, Metro, Kvällsposten och Nyhetskanalen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Thomas Beatie, transpersoner, transsexualism, HBTQ, graviditet, barn, kändisar, transfobi, fördomar, transpolitik, genus, kön, könsroller

Vampyren fyllde nio rör med blod innan h

Vampyren fyllde nio rör med blod innan h

Originally uploaded by trollhare

Vampyren fyllde nio rör med blod, och jag tror jag har blivit av med min nålfobi. Dessutom kunde de ta i armvecket på första försöket. Det har nog aldrig hänt förut; jag brukar ha dålig fjutt. Kanske börjar min blodbrist att försvinna?

Sommar på steroider: Intro

Det var en trött Immanuel som ramlade i säng nån gång efter tre, och följdaktligen somnade någon gång efter fyra. Det var en ännu tröttare Immanuel som slog upp ögonen fjorton minuter i sju. Hur lite jag än sover vaknar jag nästan alltid en stund innan klockradion tjuter.

Anledningen till denna plötsliga morgonpigghet är att jag ska till hälsocentralen klockan tio. Det är dags för blodproverna, och ett av proverna, prolaktin, ska tas mellan tre och fyra timmar efter uppvaknandet. Däremot slipper jag fastandet som jag var tvungen att utstå förra gången, eftersom jag inte behöver testa kolesterolet igen.

De senaste dagarna har jag haft så mycket annat att tänka på att jag nästan glömt bort att jag förmodligen ska börja med testosteron om knappt två veckor. Det känns inte som att jag har börjat förstå det än, och våga lita på att det är sant.

Kanske har jag svårt att ta in det; kanske vågar jag inte riktigt ropa hej innan jag kommit över bäcken och ut från läkarens rum. Kanske förstår jag det först på bussen hem, eller först när jag får paketet med sprutan i min hand på Apoteket. Kanske begriper jag det när jag visar rumpan för någon sköterska på hälsocentralen, och känner sticket. Kanske när jag kommer ut därifrån och smsar Dennis det första jag gör, eller när jag sätter mig vid datorn och möts av frågor från alla söta vänner som bryr sig och vill veta hur det gick. Kanske fattar jag vad som hänt först morgonen efter.

Det är femton dagar till läkartiden, och jag försöker redan lägga upp en taktik för hur jag ska hantera det hela. Sommaren och framtiden känns som ett oskrivet blad. Jag vet inte vad som kommer att hända – men jag tror att det kommer att bli bra.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, testosteron, könskorrigering, vård, blodprover, tester, transsexualism, hopp

”Du är en dålig asexuell och kommer bli ännu sämre!”

”-Rubrik om nåt år:
Chockerande avslöjande
Könsbytte Immanuel, 38:
Jag trodde aldrig egentligen att jag var kille, jag ville bara SLIPPA MENSEN!!!!

- Hahahahaha Vem vill inte det egentligen?

- Jag är arg att du tvingats ha den i 100 dagar extra helt i onödan och undrar vad du ska göra med alla bonusdagar varje månad framöver? Vilken känsla…

- Runka”

Minou höll på att ramla av stolen av skratt. Det är tydligen inte sånt man förväntar sig att jag ska säga. Det är inte riktigt jag att prata om mitt eget sexliv som om jag hade ett – men det kanske kommer att bli jag. Testosteron kan ju göra en hel del.

”Du är en dålig asexuell och kommer bli ännu sämre!”

sammanfattade Minou innan hen gick och la sig. Och visst är jag det. Inte är jag särskilt övertygande om jag säger att jag tycker att sex är skittråkigt att ha. Av någon anledning tror jag att det vore bättre för min trovärdighet som asexuell att vara pryd – å andra sidan skulle det ju bara bekräfta fördomarna om asexuella i allmänhet.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, könskorrigering, sexualitet, sex, relationer, mens, vård, vårdköer, biologi, transsexualism, asexualitet

Jag är inte rädd för att bli galen

”Har du någon gång under en [panikattack] känt en rädsla för att tappa kontrollen, eller för att du håller på att bli galen?”

Hela eftermiddagen och kvällen har den frågan legat i mitt bakhuvud. Det är en sån fråga som ingår i den intervju som psykologer gör när de bedömer patienter, och den kom upp idag på bedömningssamtalet. Det är inte första gången jag får frågan, och kanske inte den sista.

Varje gång brukar jag svara ”nej”. Den här gången la jag till, för säkerhets skull: ”Jag är inte rädd att tappa kontrollen, för jag har aldrig haft någon till att börja med”.

Jag har ingen vidare kontroll, även om det naturligtvis finns utrymme för försämringar. På vägen hem smsade jag Dennis och frågade om folk i allmänhet tycker att en känsla av kontroll är något slags normaltillstånd; att det är det bästa och det vanligaste. Han svarade att det varierar, och det var väl ungefär det jag trodde också.

Jag har svårt att kontrollera mig, och jag är redan galen. Med andra ord har jag inte så mycket att vara rädd för.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, psykologi, psykiatri, frågor, bedömning, rädsla, känslor, kontroll, psykisk ohälsa, galenskap, psykisk sjukdom

Alkohol är för de som är handikappade med social kompetens

”Alkohol är för de som är handikappade med social kompetens”

Det är det bästa sättet jag kommit på att svara på tjatiga frågor om varför jag inte dricker, för det får tyst på folk väldigt effektivt. Det är dessutom sant: Den främsta anledningen till varför jag aldrig druckit är att jag inte behöver det.

Jag gör korkade saker ändå; ogenomtänkta och dumma, någon gång ibland rentav farliga och väldigt ofta såna som jag tror att andra skulle uppfatta som pinsamma. Sociala spärrar och konventioner och etikettsregler och allt sånt fungerar liksom inte på mig: Antingen så känner jag inte till dem, eller så försöker jag följa dem men misslyckas ändå. Då och då skiter jag i det och låter saker vara som de är, och det kan vara oerhört befriande.

Jag har taskig balans för jämnan, rör mig klumpigt, sluddrar ibland och gör ofta pinsamma saker. Jag pratar för högt och gör massor av saker jag ångrar. Jag har dåligt omdöme, och min impulsivitet kombinerad med en usel reaktionsförmåga gör mig till en livsfarlig bilförare. Efter varenda tillställning jag varit på vaknar jag med en känsla av att någon har tagit en jättestor kudde och transplanterat in den i mitt huvud, så att min hjärna långsamt trängs ihop alltmedan konstfiberfluffet expanderar.

Men framförallt är jag alltså som en grottmänniska inför den engelska drottningen: Otvungen, okonstlad, ärlig och öppen, som är de finare orden folk använder. Vad de säger bakom min rygg får jag av naturliga skäl inte reda på.

Med andra ord: Jag behöver inte dricka för att få uppleva effekterna alkohol har – och jag tycker lite synd om de som dricker för att få uppleva samma sak. Att vara socialt begåvad verkar vara fruktansvärt handikappande.

Bloggtema, via Psykbryt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om alkohol, grupptryck, sociala regler, osäkerhet, social kompetens, normer, beteende, psykologi, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, ADHD, NPF, funktionshinder, frihet, etikett

Lösenordsskyddad: Förälskad i en grushög

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Döden i strumpbyxor

Via DQ hittar jag en artikel om skådespelaren David Carradines död. Det har tydligen skrivits en hel del om det: Var det mord eller självmord – eller var det en olyckshändelse under en sexlek?

Nu kommer ännu en detalj: Enligt Aftonbladet ska han ha burit ”kvinnokläder”: strumpbyxor och peruk, och på sängen ska det ha legat underkläder.

Jag googlar lite, och det tar inte lång tid innan jag hittar mer än jag ville veta. Jag letade efter analyser, inte skvaller. På en sida (som jag av etiska skäl INTE tänker länka till) visar de en bild som sägs föreställa den döda kroppen – inscannad från en thailändsk tidning, som publicerat den trots familjens vädjanden att låta bli.

Det äcklar mig enormt. Ja, såklart inte att han kanske hade en fetisch för strumpbyxor och bondage och strypsex, utan att folk frossar på det sättet. Min bild av döden är att alla dör nakna – oavsett om de har strumpbyxor på sig eller inte.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om David Carradine, rykten, skvaller, kändisar, döden, skådespelare, könsroller, sex, fetischer, sexualitet, bondage

Riskerna med könsneutralitet är homosexualitet – del II

Ni minns fallet i Finland med kvinnan som fick sparken efter att ha glömt att nämna under anställningsintervjun att hennes partner var kvinna? Johanna Korhonen hävdar att det var därför hon tvingades lämna chefredaktörsjobbet på Lapin Kansa innan hon ens hunnit börja. Tidningskoncernen Alma Media angav att hon varit oärlig om sina hemförhållanden som orsak, men hävdade i rätten att det var för att frun är politiskt aktiv som det spelade roll, och att Korhonen dessutom avslöjat utnämningen för en konkurrent innan den var offentliggjord. Nu har domen fallit och arbetsgivaren vann, men Korhonen tänker överklaga.

Hursomhelst tycker jag fortfarande att det är lite fascinerande att kunna prata om sin familj utan att markera partnerns kön på något sätt. Det kräver att man undviker vissa ord och för det mesta även namn – och det underlättar nog om man som i finskan inte har könade pronomina.

Idén om att det finns tre läggningar (heterosexualitet, homosexualitet och bisexualitet) förutsätter att det finns två kön, och heteronormen behöver det antagandet för att överhuvudtaget existera. Det finns därför en chans att heteronormen försvagas av ett könsneutralt språk, men bara om det görs medvetet och noga uttänkt. Vi i queermaffian får se till att infiltrera och underminera heterospråket, helt enkelt. Heteronormen rubbas av språket – men kanske bara om språket används för avslöja den.

Dagens ”men orka” är antagligen könsbestämningstester för hemmabruk som säljs i USA. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om språk, kön, genus, finska, könsneutralitet, HBTQ, heteronormen, fördomar, Johanna Korhonen, media, jobb, rättegångar, språk, homofobi

Scientologerna vill ha dina barn

Det finns tusen skäl att vara skeptisk till valfrihetsen. Ett skäl är att det tydligen inte finns några speciellt hårda krav för att få driva en förskola. Terri Herrera Eriksson beskriver just detta i dagens krönika i Aftonbladet och berättar att hon fick en lapp om en ny förskola i området – en scientologiförskola. Såna förskolor finns tydligen redan, så det är inget nytt- men ändå skrämmande.

Scientologi”kyrkan” ägnar sig inte bara åt sånt som går att kalla för manipulation – de har också en tydlig agenda: De vill avskaffa psykiatrin, något som de använder sin frontorganisation Kommittén för mänskliga rättigheter (KMR) för. Inga psykiatriska diagnoser eller behandlingsmetoder duger i deras ögon: Psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar existerar inte, och alla problem går att lösa med kostomläggning, motion, frisk luft, bastubad och såna saker – och då menar jag ALLA: även psykoser, självmordsförsök och andra allvarliga tillstånd. Inga mediciner, ingen tvångsvård, inga elbehandlingar eller något sånt ska tillåtas, enligt scientologerna.

Scientologerna rider på en våg av psykofobi, där de sprider skräckpropaganda om hur oerhört farlig psykiatrin är. Deras mål är att krossa psykiatrin, inte att hjälpa sjuka och funktionshindrade till ett bättre liv.

Nu är inte förskolebarn någon stor patientgrupp inom psykiatrin och man brukar inte behandla så unga barn med psykofarma (eller ”psykdroger” som scientologerna säger) mer än i väldigt svåra fall, men jag undrar i mitt stilla sinne vad som händer om man placerar ett barn med tydliga drag av ADHD eller autism eller liknande svårigheter på en scientologisk förskola. Något säger mig att det finns stor risk att personalen inte kommer att vara så välvilligt inställda till att samarbeta med BUP. Tvärtom.

Och jag är glad att jag inte har hört talas om någon grundskola med scientologianknytning i Sverige. Fast det förstås, då krävs det att man följer läroplaner och andra regler på ett helt annat sätt. Det skulle nog aldrig fungera ihop med en totalitär ledning.

Uppdatering: En sammanfattning av diskussionen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om förskolor, dagis, skolor, barn, sekter, scientologer, psykiatri, funktionshinder, NPF, ADHD, autism, L Ron Hubbard, Applied Scholastics, pedagogik, manipulation, psykologi, mind control, valfrihet

Män som offer på manlighetens altare

”Män som grupp är inte lika utsatta som kvinnor. Men enskilda män kan vara mycket utsatta. En man ska enligt normerna stå pall och försvara sig själv. Det är inte så lätt att gå till polisen i ett sådant läge. Det finns inga jourer som är inriktade på män som offer. Jag tror inte att man kan förvänta sig att bli behandlad som vilket offer som helst.”

Klara Hradilova Selin, forskare på BRÅ

En femtedel av de som uppger att de utsatts för våld i nära relationer är män, och större delen av dem i såkallade heterosexuella relationer. En ny studie som publiceras idag visar att de manliga offren inte utsätts för lika grovt fysiskt våld som kvinnliga offer utan att det oftare handlar om trakasserier, men däremot har de mindre förtroende för rättsväsendet.

Jag tror att Hradilova Selin är något på spåren, när hon pratar om manlighetsidealen. Bilden av män som okränkbara och superstarka individer är inte bara ett problem i de fall det orsakar uppblåsta egon, utan minst lika mycket när det handlar om att inte synas – och inte ens kunna se sig själv – som utsatt.

Män förlorar också på könsmaktsordningen, det är ju det jag alltid har sagt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, manlighet, kön, könsroller, jämställdhet, män, kvinnor, misshandel, våld, relationsvåld, relationer, fördomar, sexism, BRÅ, forskning

Prepubertala pojkars penisprat

Ikväll har jag insett att det har sina fördelar att vara sen i starten. Sasha och jag har ju liksom tävlat litegrann om vem som får vård först, och han har dragit ifrån rejält. Jag har precis fått en läkartid för att börja testosteronbehandlingen – medan han redan har gjort sin första bröstkorgsrekonstruktion.

Jag suger åt mig av bilder, av information och anekdoter. Det är trots allt ganska praktiskt att ha en vän som är några månader före en i vården. Man får lite bättre hum om vad man kan förvänta sig.

Alltså: Normalt sett brukar jag kämpa med att låta bli att himla med ögonen när folk börjar fråga om operationer och sex och könsorgan. De flesta som undrar är nämligen inte alls trans själva eller så, utan är bara nyfikna sådär i största allmänhet. När det däremot är transpersoner som frågar är det en annan sak, och jag brukar försöka att berätta det jag vet. Men trots att jag är påläst finns det alltid saker jag undrar; frågor man inte hittar svar på på nätet, och som man knappt vågar erkänna att man grubblar på.

Det är då det är praktiskt att ha en storebror – någon som vet allt, som har sett både ens kropp och ens själ naken. Någon som man vet kommer att förstå. Någon som inte rädd för att berätta såna där saker som man egentligen tror att ingen vill veta att man undrar över. Jag börjar förstå hela grejen med att transkillar dejtar andra transkillar – nästan två år efter att jag gjorde slut med Sasha.

Min storebror är sju år yngre än mig, men han har redan kommit en bra bit in i puberteten. Mentalt sett har han varit den mognare av oss två ända sedan vi lärde känna varandra. Kanske är det därför det går så lätt att fråga honom. Ingen av oss har särskilt många spärrar för vad vi delar med oss av, men han är den som börjat leva lite tidigare. Så jag utnyttjar honom på ett asexuellt sätt – för att ta reda på hur man egentligen har sex när man går på testosteron.

Vad han sa tänker jag inte avslöja här, men det ger mig ett visst hopp om framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, testosteron, hormoner, biologi, sex, sexualitet, relationer, vård, behandling, kirurgi, vänskap