”Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen”

Psykologen började med att säga att jag är godkänd; de har beviljat mig KBT. Jag är tillräckligt stabil för att få börja lära mig hantera känslor och tankar och beteenden; ungefär samtidigt som höstterminen börjar kommer jag att få ett första besök. Underbart!

Efter att vi pratat lite om olika diagnoser gled vi in på behandlingen i sig, och när hon berättade om hur man sätter upp olika mål kände jag att jag var tvungen att förvarna: Jag har jättesvårt att veta vilka mina mål egentligen är; vad jag vill och behöver, och vilken handling som är rimligast och bäst och störst chans att det leder till något bra. Jag berättade hur svårt det är för mig att veta det själv, och hur jag inte kan få så mycket hjälp av andra eftersom deras tolkning till stor del beror på vad jag berättar för dem. Säger jag si får jag höra att jag måste våga ta ut svängarna mer, och säger jag så får jag höra att jag pressar mig själv för hårt.

Hon sa att det är så det brukar vara, och att det är därför folk oftast bara ber om råd när de redan har bestämt sig men vill dubbelkolla att de inte gör något helt fel – alternativt att de vill ha bekräftelse. Den biten visste jag visserligen, men hon sa det på ett sätt som fick mig att förstå att det är nästan omöjligt att få bra råd som går att följa när man faktiskt inte har någon aning om vad man ska be om. Man måste börja med att formulera en fråga som man tror att man kan gissa sig till möjliga svar på.

Det förklarar saken. Dels förstår jag varför människor ibland reagerar så konstigt om man ger dem råd när de ber om det, och dels förstår jag varför jag själv sällan blir så mycket klokare när jag får goda råd, hur välmenade och önskade de egentligen är. Man ber inte om råd för att man inte vet; man ber om råd för att testa sin teori.

Velpottan jag testar alltid teorier för glatta livet i min hjärna, men ingen av dem håller i mer än en dag och sällan ens det. Oavsett om det handlar om att lägga upp en strategi för bra vardagsrutiner, eller att försöka komma till någon slutsats om hur Människor I Allmänhet uppfattar tid - så håller teorierna så kort tid innan jag förkastar dem att det är extremt sällan jag ens får chansen att prova vad de går för.

 ”Ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen” heter det ju. Jag förstår mer och mer att det är ganska hindrande att sväva fritt i rymden.

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, KBT, vård, psykiatri, terapi, val, teorier, valfrihet, velighet, ångest, depression, Aspergers syndrom

Sex machine

Gårdagskvällen ägnades åt att lära mig den nya datorn, och ta återställningsskivor. Jag läste på om partitionering och om hur man väljer bra datornamn och lite annat smått och gott. Insikten om att jag börjar lära mig mer – och därmed våga mer – när det gäller datorer är väldigt välkommen. Jag gillar inte att känna mig korkad och okunnig som inte förstår ditten eller inte vet datten.

Inatt när jag låg vaken och funderade över partitioneringen av hårddisken kom jag på att för en del människor är kanske datorer manligt könade; så var det i alla fall förut. Nu, när jag slog på datorn första gången och den skulle konfigurera ett förinstallerat Vista, var det första som syntes en rödsvart bild med krusiduller, och sedan fick jag välja användarnamn. ”T.ex. Rebecca” stod det. Förvald avatar: en ringblomma.

Jag försöker förstå mig på detta med datorers kön – framförallt varför en del verkar envisas med att tro att datorer är manliga. Kanske är det för att jag inte kan tillräckligt mycket själv som jag inte har begripit den biten. Kanske är det så att sånt som är användarvänligt och enkelt räknas som kvinnligt bara. Män köper teknik oavsett, medan kvinnor är mer kräsna, brukar de ju säga: Män tittar på siffror och processorer, kvinnor på användbarhet, och alla klyschor de brukar rada upp. Alla såna klyschor leder bara till en och samma slutsats för mig: Jag kommer aldrig att se på teknik med ”manliga” ögon.

Långsamt börjar jag begripa mig på detta. Trots att jag levt med datorer i snart 22 år och använt dem dagligen i 12 år är de fortfarande ett mysterium – men det största mysteriet är inte datorerna själva. Det stora mysteriet är människorna som de är skapade för.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, datorer, teknik, Windows, Windows Vista, fördomar, stereotyper

Litauen dödar barn för barnens skull

”Främjande av homosexualitet” ska bli förbjudet i Litauen, i alla fall då den riktas mot barn och ungdomar. Man ska inte få diskutera homosexualitet i skolor, och det får inte finnas någonstans i samhället där minderåriga kan ta del av det. Filmer, tv-program, hemsidor, demonstrationer och olika evenemang som kan anses ha ett homosexuellt tema kan komma att förbjudas och censureras.

Kanske är de idiotiska nog att tro att barnen inte kommer att bli homosexuella (eller bisexuella) om de inte får veta att det finns något annat än heterosexualitet, men mer troligt är att de är ute efter att jävlas med ungdomar och vuxna. Däremot är det ganska troligt att det leder till att färre homosexuella och bisexuella barn blir vuxna. Fy fan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, Litauen, homofobi, heteronormen, homosexualitet, fördomar, hat, diskriminering, Europa, politik, lagar, barn, ungdomar, självmord, psykisk ohälsa

Det negativa sambandet mellan testosteron och datorkompetens

Jag har kommit fram till att folk tittar en extra gång när man går längs gågatan med en jättestor kartong. Dessutom har jag kommit fram till att det är bra att jag köper ny dator innan jag börjar med testosteron. Visserligen kommer jag att ha större muskler sedan, men jag misstänker att höfterna kommer att bli lite mindre tydliga när fettet samlar sig än mer vid midjan.

Vad gjorde man utan höfter? Hur bär man kartonger om man om man är helt rak? Att släpa tio kilo drygt en halv kilometer utan att kunna vila kartongen mot höften måste vara väldigt opraktiskt. Egentligen är det den enda fördelen med att ha breda höfter som jag kan komma på: Man kan bära tunga saker mycket lättare.

Förmodligen hade gudinnorna en tanke när de gav mig dessa höfter: Min kropp är byggd för att bära tunga datorer. Synd bara att min hjärna inte brukar vara särskilt kompatibel med deras innehåll, men man kan väl inte få allt här i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om datorer, tyngd, testosteron, kropp, biologi, arbete, teknik, höfter, transsexualism

I DAMPtopia finns ingen arbetslöshet

I DAMPtopia är arbetslöshet ett okänt begrepp. Alla människor arbetar. I DAMPtopia har jag en granne som jobbar med att ta hand om sina barnbarn när föräldrarna är på sina jobb. Barnbarnen jobbar de också, med att lära sig upptäcka världen, och de älskar sin farfar. Jag har en annan granne som jobbar på ett djurhem, och en tredje som jobbar med att skriva en barnbok. När jag berättar för dem att deras jobb inte räknas i Sverige skakar de på huvudet. Vad skulle de annars göra?

Ålderspension, sjukersättning, aktivitetsersättning, tänker jag, men jag säger det inte högt. Och förtidspension är det väl nästan slut med i Sverige också. Skillnaden är att i DAMPtopia blir man inte utförsäkrad och tvingad att söka jobb som inte finns och som man egentligen inte kan få och om man nu skulle få dem förmodligen inte klarar ändå. Inte heller riskerar man att bli av med ersättningen för att man är för ambitiös och har hobbies som får en att må bra.

Själv har jag alltså ett sånt jobb som i Sverige räknas som ”riktigt jobb”. Mest jobbar jag hemifrån, men jag har schemalagda IRL-möten en gång i veckan just för att jag inte ska bli för isolerad. Idag är en sådan dag, då jag ska ta mig till kontoret för att presentera vårt senaste projekt för en kund.

Ja, du läste rätt. Jag, som är folkskygg och mest sitter i morgonrock och gnäller i Sverige och känner emellanåt att jag inte kan eller klarar något alls – jag har en karriär i DAMPtopia. Hemligheten? Tja, en förutsättning var faktiskt att de inte gör så stor skillnad på olika arbeten.

Exempel på jobb i DAMPtopia: Craftivism. Exempel på saker som inte finns där: Oskäliga löneskillnader, idén att man bara får en chans i livet. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om arbetslöshet, jobb, funktionshinder, NPF, politik, medborgarlön, sjukdom, aktivitetsersättning, sjukersättning, pension, förtidspension, politik, DAMPtopia, jobb, karriär, ADHD, ADD, Aspergers syndrom

Könsbyte, är det verkligen svaret? del III

Det här är en fortsättning på del I och II på temat Könsbyte, är det verkligen svaret?, utifrån Peters blogg.

”Människor med problem tror ofta att det finns en kvick fix till det mesta. En operation som fixar till det man tycker är problemet och sedan kommer allt att bli mycket bättre. Det kan vara en bröstförstoring, läppförstoring, penisförlängning eller fettsugning som skall förändra deras liv. Som är svaret på deras problem. Det finns till och med människor som tror att amputation av en kroppsdel är vägen till ett perfekt liv.”

Nu brukar inte könskorrigering var någon quick fix. Det tar inte många sekunders googling för att förstå att det är en process som inte bara tar lång tid utan dessutom kräver väldigt mycket: Känslomässigt, socialt, fysiskt och i viss mån även i Sverige ekonomiskt. Med andra ord är man väldigt naiv om man ser det som en enkel lösning på sina problem – och då lär man bli väldigt besviken. Absolut. Men den besvikelsen lär komma redan när man träffar sin husläkare, psykiater eller kurator för att få en remiss till utredningsteamet, och möts av okunniga svar som ”men du är ju inte transsexuell, du har ju så stora bröst”.

Det intressanta är snarare om det ÄR en tänkbar lösning; om det är värt det. De allra, allra flesta som gått igenom en könskorrigering svarar ”ja” på den frågan.

”Det som jag tycker är hemskt är vad som händer om man efteråt kommer på att det inte var så? Vad ska man göra då? OK för en silikon i brösten eller läpparna, men amputation och könsbyten är lite mer oåterkalleligt.”

Vissa delar av könskorrigeringen är oåterkallelig, ja. Om man börjar med hormoner får man både effekter som kan gå tillbaka om man slutar, och effekter som är permanenta. Vissa av operationerna som görs – men inte alla – är också oåterkalleliga i den mån att det inte går att återställa resultatet så att det ser ut som det gjorde från början. Det är bland annat därför som utredningen är så noggrann.

Man är alltid under hormonbehandling under minst ett år innan man gör något ingrepp i könsorganen. Först har man alltså ett år av själva utredningen, och sedan ett år med hormoner, då man dessutom förväntas komma ut och börja leva i sin ”nya” könsroll om man inte gjort det innan – och då pratar vi minimum. Om man är tveksam, eller har problem med till exempel att komma ut, så får man ännu längre tid på sig.

”Ska samhället verkligen hjälpa människor att ta ett sådant steg?”

Ja, absolut. Man brukar räkna med att hälften av alla transsexuella gör minst ett självmordsförsök innan sin tjugoårsdag, och att ungefär en tredjedel av alla med obehandlad transsexualism dör i självmord. Det psykiska lidandet är enormt, men om man får den vård man behöver så ökar chansen dramatiskt att man får ett bra liv.

Många har fortfarande problem efteråt på grund av traumatiska upplevelser, omgivningens fördomar, ensamhet, social fobi och följdsjukdomar som missbruk från när de försökt fly sitt verkliga problem. Men att få vård för sin transsexualism gör ofta att man är bättre rustad att lösa de problemen.

Jag tror ibland att jag bara upprepar samma saker om och om igen, men ifall jag har glömt något, eller om någon har några frågor, så är det bara att skriva till min frågelåda.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsidentitet, könskorrigering, transsexualism, HBTQ, vård, behandling, könsbyte, hälsa, självmord, ångest, operationer

Könsbyte, är det verkligen svaret? Del II

Jag har redan skrivit ett inlägg som svar på Peters blogg om könskorrigeringar. Första delen handlade om hur processen innan man kommer ut inför sig själv kan se ut, och nu kommer vi in på själva utredningen och behandlingen.

”En slutsats som dom vänt och vridit på under många år och därför cementerat denna i sina medvetanden. Något som dessa psykologisamtal inte kan rucka på och faktiskt inte riktigt är till för att göra.”

Personer som kommer fram till att de förmodligen behöver en könskorrigering brukar ha tänkt igenom det noga innan, ja. De flesta har rannsakat sina egna känslor och grubblat fram och tillbaka – ofta helt ensam.

Att man gått med tankar i flera år betyder inte automatiskt att de är cementerade och omöjliga att påverka. Tänk på hur modern psykiatri kan behandla svåra fobier och tvångstankar som vuxit i evigheter; till skillnad från fobier finns det ingen psykiatrisk behandling för att få transsexualism att gå tillbaka. Det har gjorts försök med alla möjliga metoder (samtalsterapi, elchocker, beteendeterapi och gud vet vad), men det har bara skadat patienterna ytterligare.

Nu är det dessutom så att alla som genomgår en könskorrigering i Sverige måste komma till utredningsteamet på remiss. Det betyder att första anhalten är husläkaren eller öppenpsykiatrin, och där brukar inte kunskaperna om transsexualism vara särskilt bra. Det finns såklart de som viftas vidare utan problem, men långt ifrån alla. Att övertyga en läkare som kanske inte ens vet skillnaden mellan transsexuell och transvestit kräver att man verkligen är säker på sin sak, att man är påläst och vet vad man vill.

När man däremot sedan kommer till psykologbedömningarna handlar de mest om att se att personen ifråga är tillräckligt psykiskt stabil, att man är tillräckligt begåvad för att förstå vidden av det hela, och så vidare. Det går nämligen inte att avgöra någons könsidentitet med ett psykologiskt test – även om man försöker.

I nästa inlägg kommer jag att skriva lite om behandlingen och ångerfall.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, vård, psykologi, psykiatri, HBTQ, fördomar, cisnormativitet, transfobi, motivation

Könsbyte, är det verkligen svaret? Del I

Peter har skrivit ett inlägg om könskorrigeringar, och jag känner mig tvungen att svara. Vi tar det i flera delar, för det här blir långt.

”Det jag funderar över är om det inte istället kan vara så, att det rör sig om vilsna människor som dragit denna slutsats eftersom dom inte kan se någon annan förklaring? Människor med samma problem som många andra har, men kanske lite värre och som kommit till en extrem slutsats. En slutsats som dom vänt och vridit på under många år och därför cementerat denna i sina medvetanden. Något som dessa psykologisamtal inte kan rucka på och faktiskt inte riktigt är till för att göra.”

Jag tycker det är jätteintressant frågeställning. Hur vet man att man är transsexuell, och hur kommer man fram till det? Jag har fått frågan ett par gånger förut, och jag önskar att jag hade något bra svar. Det enklaste svaret är antagligen: Människor är olika.

En del har verkligen vetat sedan de var små att de egentligen är pojkar eller flickor (eller snarare, vilket är vanligare: de vet att de inte har det kön andra tror att de har). En del vet att något är fel, men har svårt att sätta fingret på vad. För somliga kommer insikten när de börjar skolan, för en del när puberteten tränger sig på, och för vissa först i vuxen ålder. Men även de som kommer på det som vuxna har ofta en historia av könsidentitetsstörning, könsförvirring, könsöverskridande eller vad man nu ska kalla det.

En del tjejer (födda men pojkkropp) börjar som transvestiter, med att prova på kläder och smink och liknande, men inser efter ett tag att det de egentligen behöver inte sitter i kläderna utan i kroppen. En del killar (födda med flickkropp) lever som butchar (oavsett om de gillar tjejer eller inte) eller drag kings och kommer till samma insikt. Det betyder inte att alla transvestiter eller alla butchar egentligen är transsexuella; tvärtom.

En del hittar hem i HBT-världen redan innan de förstår att de är transsexuella. De flesta transsexuella är heterosexuella i sitt rätta kön när de börjar sin transition – vilket i sin tur betyder att de innan dess ofta har uppfattats som homosexuella. Men som någon sa: ”Jag trodde att alla lesbiska ville vara män” – det var insikten om att lesbiska faktiskt trivs med att vara kvinnor som fick den killen att förstå att han skiljde sig från sina flatkompisar.

En del – kanske framförallt många tjejer – utvecklar en väldigt stark förnekelse. Man säger ju att det är de som förnekar det högljuddast och är mest homofoba som har störst sannolikhet att vara homosexuella – när det gäller transsexuella är det ibland väldigt sant. En del kukfödda tjejer går in för att vara macho; de gör karriär inom ”manliga” yrken, de har ”manliga” intressen och försöker bete sig så ”manligt” de bara kan, inklusive att de säger negativa saker om bögar och fjollor och så vidare – allt för att dölja deras hemliga tankar och fantasier.

Jag har faktiskt aldrig hört någon berätta att de inte hade haft några symtom innan de insåg själva att de var transsexuella – däremot är det väldigt vanligt att man blundar eller förnekar problemen tills den punkt då det inte går att förtränga det längre.

Det går att jämföra med många olika tillstånd som är medfödda och som diagnosticerats i vuxen ålder: En 40-åring som läser en artikel om ADHD och inser att det nog är det hen har och börjar söka hjälp får inte ADHD av att läsa artikeln, och hen får inte heller ADHD när hen ett tag (antagligen några år) senare äntligen får en diagnos. Däremot är det först när man förstår att det är ADHD, och läser på om vad diagnosen innebär, som man kan börja sätta ord på de där sakerna man egentligen har vetat hela tiden. Då börjar man söka bakåt i sitt liv, och se det i ett annat ljus. Det betyder inte att ADHD är inbillning.

Så var det det där med psykologsamtal och behandling. Fortsättning följer.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsidentitet, könskorrigering, transsexualism, självinsikt, HBTQ, diagnoser, vård, psykologi, utveckling, förnekelse, homofobi, transfobi, fördomar, komma ut, transvestism, drag kings, homosexualitet, heterosexualitet

Frisk, tills vidare

Det epileptiska anfallet mot min icke-husläkare visade sig bli ett potentiellt icke-epileptiskt anfall. Jag hade masat mig upp för att vakta telefonen när han skulle ringa, och trots att samtalet egentligen var dömt att misslyckas på grund av mitt arbetsminne så blev det bra.

Mitt EEG är tydligen normalt i vaket tillstånd, och trots att jag bara sovit två timmar innan lyckades jag ju inte somna på plats så något sömn-EEG blev det aldrig. Jag är frisk, sa han. Frisk som i att EEG inte visar någon epileptisk aktivitet, tänkte jag, men sa inget. Efter ett halvår har jag ändå hunnit läsa på och vet att EEG inte är någon hundraprocentig metod för att hitta epilepsi, och att om det inte är epilepsi ändå kan vara något annat.

Läkaren frågade om mina anfall: Hur ofta, vilka sorters anfall, om jag är rädd för nya anfall. Så jag berättade, och var hela tiden orolig för vad han skulle säga. Om han sa att det var psykiskt så skulle jag bli lättad, men skämmas lite – och om han sa något annat så skulle jag bli rädd och skrämma upp mig själv med katastroftankar.

Han pratade lite för sig själv medan han funderade och slog i datorn, och började säga något om ADHD och psykkliniken. Därför var jag helt inne på att han skulle säga att det var psykiskt och att jag borde be min terapeut om hjälp istället – men istället sa han att vi skulle sätta en tid, så vi fick diskutera hur vi skulle gå vidare.

Jag är frisk, tills vidare. Bara väldigt störd.

Läs även andra bloggares åsikter om epilepsi, EEG, ADHD, vård, läkare, psykiatri, psykologi, diagnoser

Riktiga och oriktiga kvinnor – en nostalgitripp

”Svenska kvinnor är ofta bortskämda, ha galna och för påverkade av feministiska ideal många gånger. Detta gäller dock inte alla. Det finns fortfarande riktiga kvinnor där ute! Resten av dessa så kallade kvinnor kan ju leva tillsammans med varandra.”

Jag trodde att begreppet ”riktig kvinna” var på utdöende; att folk åtminstone hade vett att prata om ”kvinnliga kvinnor” eller ”feminina kvinnor” eller något annat. Jag hade fel, för även om kommentarerna om att svenska/jämställda/feministiska kvinnor är för otacksamma, för osexiga, för kaxiga, för självständiga och ditten och datten har regnat i hundrade år, så var det säkert ett decennium sedan jag hörde begreppet ”riktig kvinna”.

Vilken nostalgitripp, vilka minnen! Begreppet ”Riktiga kvinnor” hör för mig 90-talet till. Det slungades mot alla som vågade kalla sig feminister, och var antagligen tänkt som en förolämpning. Jag lärde mig då att ”riktiga kvinnor” inte bara var heterosexuella femmes med såkallade ”kvinnliga” intressen – utan att de dessutom skulle vara lite lagom underordnade och hjälplösa, och tacksamma så fort någon man såg åt deras håll.

Och visst var jag tacksam. Det är jag fortfarande – över att ingen jävel försöker trycka in mig i kategorin ”riktig kvinna”. Hade jag varit kvinna hade jag mycket hellre varit en falsk sådan; ”riktiga kvinnor” verkar ju ha ett rätt trist liv.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, sexism, kön, könsroller, jämställdhet, feminism, personangrepp, 90-talet, nostalgi, politik, retorik, utseende, sexism, kvinnlighet

Jesus var queer – Och Immanuel en dålig kristen

”Vem är Gud? Eller vad? Finns det kanske massor av gudar?

Finns han? Eller är Gud en hon?

Vad betyder Gud för dig?

Går det att tro utan att vara religiös?”

Veckans bloggtema är Gud. Det är inte det lättaste ämnet att försöka skriva något om, för trots att det känns som om allt jag gör präglas av min tro så vill jag inte gärna prata om det.

Jag är uppfostrad i Svenska Kyrkan; döpt, konfirmerad och med kristna föräldrar. Jag har gått i söndagsskola och Kyrkans barntimmar och miniorer och juniorer och allt vad det heter. Mina föräldrar har en ganska avslappnad förhållning till religion, men det hade inte jag. I över 20 år var mitt förhållande till kristendomen väldigt skruvad, av många olika anledningar och på alldeles för många sätt för att räkna upp här. Sedan vände allt, och jag konverterade.

Idag skapar jag min egen religion. För fem år sedan började jag kalla mig kristen häxa, även om det där med ”kristen” sedan visade sig fasas ut mer och mer. På Midsommarafton 2005 var det dags att göra min initiering till det som jag först flera år senare fick ett namn på: Trolldom. Lite kristendom, lite wicca, lite asatro, lite zenbuddhism, lite grekisk mytologi, lite allmän new age – och en stor dos norrländsk folktro.

Hade någon frågat mig för fem år sedan vem gud är hade de förmodligen fått ungefär samma svar som de skulle få idag: Gud finns överallt, i alla levande varelser. Panenteist javisst. Varför tror ni jag valde namnet Immanuel, som betyder ”Gud är med oss”, om det inte vore för att jag tolkar det bokstavligt?

Så ja, min tro är stark – men när jag gjorde Humanisternas test fick jag resultatet att jag visserligen är öppen för möjligheten att gud finns, men eftersom jag inte verkar hålla hårt på religiösa traditioner så är jag kanske agnostiker. Bara för att jag är övertygad om att människor inte MÅSTE tro på något för att vara goda/hela/lyckliga, för att jag anser att trosutövning bör vara en privatsak och för att jag inte läser några heliga skrifter eller ber så är min tro alltså ifrågasatt – trots att min inställning är typisk för wicca, där man sätter heder i att inte missionera på något sätt.

När jag var kristen hade jag en tro, men problem med religionen – och i synnerhet många av dess utövare. Idag har jag anpassat min religion så att den matchar min tro. Jag har fortfarande samma gud; jag har bara bytt ut sättet jag pratar med henom på.

Och, förresten, jag antar att det måste nämnas: När jag var kristen tvivlade jag aldrig på att Jesus var queer. Det gör jag inte nu heller. Skillnaden är att numera slipper jag höra att jag är en dålig kristen om jag säger det.

Andra på samma tema: Mymlan, Always keepin’ it real. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om religion, tro, ateism, agnosticism, filosofi, psykologi, kristendom, Svenska kyrkan, trolldom, hedendom, new age, wicca, mytologi, Jesus, Gud, livet, döden normer, fördomar, transpersoner

Knulla som en kristdemokrat

Gratis kondomer och akut-p-piller till ungdomar över femton år. En skolhälsovård värd namnet, där man kan få träffa någon att prata med – och bättre utbildning för dessa. Kondomautomater på ställen där ungdomar träffas. Subventioner på hormonella preventivmedel och akut-p-piller upp till 25 års ålder.

Och så: Ett nationellt abortregister.

Fram till den sista punkten satt jag bara och nickade instämmande. Alla förslagen utom det sista köper jag. Fast så när jag börjar läsa bland reaktionerna funderar jag över varför. Argumenten emot verkar gå på två linjer: Integritet och känslighet. Övervakning – och skam. Det är fortfarande skamligt att göra abort; inte som vilken vård som helst. Hillevis förslag om att göra registret frivilligt gillade jag i alla fall.

Läkaren Anders Milton har lagt fram förslaget till socialminister Göran Hägglund. Det ska bli väldigt intressant att se vad svaret blir. Inte så mycket utifrån abortregistret, utan jag tänker framförallt på akut-p-piller eller dagen-efter-piller. Såna brukar inte kristdemokrater tycka om, och Hägglund blir nog tvungen att välja mellan att hålla sig väl med de kristdemokratiska väljarna eller med resten av regeringen.

Frågan är om han kan använda sig av abortregisterbiten för att slippa ta itu med resten och liksom låta förslaget falla på det. Jag börjar nästan få synska förmågor när det gäller politik, men kom ihåg var ni läste det först.

Uppdatering: RFSUs svar. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, Anders Milton, preventivmedel, abort, hälsa, integritet, skam, känslor, psykologi, kondomer, Göran Hägglund, dagen efter-piller, abortregister, register, Socialstyrelsen, kristdemokraterna

Mitt bästa partytrick: Psykoslampa

Hej, jag heter Immanuel och jag är en tvångsmässig hobbypsykolog.

Jag trodde att jag börjat arbeta bort det beteendet, men det går inte så bra. Igårkväll kom jag på mig själv med att göra det igen: Bjuda ut mig som den som lyssnar.

Egentligen har jag inget emot det. Jag vet inte om det går att säga att det är en dålig egenskap att erbjuda sitt stöd, så länge man själv orkar med det. Jag värdesätter verkligen de vänner som vågar ge mig det förtroendet att prata med mig när de mår dåligt. Det är inte det. Problemet är att jag använder det som en ersättning för att försöka bygga mer jämlika relationer.

Jag är en psykoslampa (psyko-slampa) som letar efter vänskap genom att manipulera människor att ”öppna sig”. Det händer att jag tycker lite synd om mina vänner för det; de dras liksom in i något de har svårt att se vidden av.

Mitt bästa partytrick är att vara den som lyssnar, den som tröstar och den som ger råd; det är så jag skaffar mig vänner. Personer som inte har några större problem, eller som inte vill prata om sina problem, har jag svårt att närma mig. Jag har tre lägen: Egomonolog, tvångsmässig terapeut och avstängd.

Att vara tvångsmässig terapeut är inte detsamma som att ha djupa relationer. Ofta är det nästan tvärtom – för det är de som jag lyckas sluta terapeuta hela tiden som jag faktiskt kommer nära på riktigt. Det är dit jag hela tiden strävar.

Läs även andra bloggares åsikter om relationer, vänskap, psykologi, tvångshandlingar, osäkerhet, social kompetens, stöd, tröst, medberoende, psykologi

Epilepsiinfall

I badkaret, med huvudet under vattnet sådär så bara ansiktet sticker upp. Min puls slår som ett ekolod mot badkarets metallväggar. Mitt hår flyter ut i en vild maskrosboll. Det är då jag tänker som bäst. Idag fick jag ett epilepsiinfall. Inte ett anfall alltså, utan ett infall.

Har jag epilepsi eller inte? Är det ”bara” ångest, eller är det något ”på riktigt”?

Sedan den där dagen i höstas då en bekant skrev till mig och påpekade att det jag beskrev inte alls lät som tics utan som något annat har nya perspektiv dykt upp. Jag börjar förstå att det jag har räknat som en del av livet inte riktigt skulle framstå som något helt normalt och naturligt om jag beskrev det för andra – och jag har efter många om och men fått göra ett EEG som ett första test för epilepsi.

Ganska ofta har jag en känsla av att jag sjåpar mig och förstorar upp problemen. Det är bara psykiskt ju; inte ska jag låta ångesten och stresskänslorna hindra mig. Om jag inte kan VARA som alla andra så kan jag åtminstone imitera dem – även om det kanske innebär att jag riskerar anfall.

Men så ibland får jag en känsla av att jag förringar problemen, i synnerhet när jag pratar med andra. Kanske vågar jag inte riktigt erkänna att eventuellt har något som inte bara är ”inbillning” och som går att träna bort genom att utsätta sig för det som är jobbigt. Det är lättare att acceptera att man är lat och fjompig, för då kan man skärpa sig, än att man har svårigheter och störningar bortom ens kontroll.

Jag pendlar mellan de två synsätten, och har försökt bestämma mig för om jag är en hysterisk drama queen eller en sån där sjukdomsförnekare i värsta machostilen. Ingendera är särskilt smickrande, och det känns inte som om det går särskilt mycket framåt, utan mest i cirklar – i alla fall tills ikväll.

Jag har insett att jag nog är båda två. En sjåpig sjukdomsförnekare och en insiktsfull drama queen. Samtidigt.

Imorgon ska jag jaga rätt på den där stressade läkaren på hälsocentralen och fråga vad mitt EEG egentligen visade, och oavsett resultet be om en remiss till neurologen. Och om det så krävs ska jag plocka fram mina värsta drama queen-fasoner och epilepsianfalla hälsocentralen.

Läs även andra bloggares åsikter om epilepsi, sjukdom, vård, EEG, funktionshinder, ångest, psykisk hälsa, social fobi, stress, psykisk sjukdom, anfall, självkännedom

Shakespeares transvestiter

Testet ”Which Shakespeare Character Would You Be?” påminner mig om varför det är svårt att låta bli att gilla Shakespeare. Kalla mig prettonörd, men det man läste i litteraturhistoria i skolan som skrivits de senaste fyra hundra åren har inte särskilt hög queerpotential jämfört med honom. Pojkar som spelar biologiska kvinnor med manligt könsuttryck är liksom svårt att motstå. Male to female to male.

Korsett och underkjol från Shakespeare's Globe Theater

Jag blev Viola/Cesario från Trettondagsafton, och det är inte den enda men den bästa av Shakespears könsöverskridare, tycker jag. Viola är ungefär vad man idag skulle kalla för transvestit eller drag king: Hen är biologisk kvinna, men klär sig som man och går under namnet Cesario. Cesario får jobb hos en hertig, och i jobbet ingår att försöka få en grevinna som hertigen gillar att bli kär i honom. Problem uppstår när Cesario blir kär i hertigen, och grevinnan blir kär i Cesario. Triangeldrama med transknorr, ungefär.

Jag föreställer mig hur berättelsen hade uppfattats om det inte hade varit Shakespeare, utan om någon skrivit ihop en liknande berättelse idag utan att någon historisk koppling fanns. Då hade den sorterats under HBT och könsroller och genus och allt sånt, och därmed inte varit riktigt mainstream. Siewert Öholm hade kanske rasat och ett blogginlägg eller en tidningsartikel om pjäsen hade fått kommentarer om hur löjligt det är och hur PK allt måste vara nuförtiden, alternativt ”Vem bryr sig?!”.

Fast nu skrevs Trettondagsafton på 1600-talet, och dessutom av en så känd person som Shakespeare. Det gör det förmodligen väldigt knepigt att rasa mot; om man har bilden att allt var ”bättre” och mer könssegregerat förr så är det inte helt enkelt att hantera sånt som inte lever upp till ens idéer om hur det egentligen var.

Så skolelever får fortsätta att höra talas om William Shakespeare, och läsa texter och se filmatiseringar, och ingen tycker att det är något märkligt med det. Utom Sarah Palin, enligt ryktet, fast inte ens det ryktet sa något om Trettondagsafton. Fittfödda transpersoner är tydligen inte särskilt provocerande, åtminstone inte när de är 400 år gamla.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om William Shakespeare, litteratur, teater, kultur, historia, kön, könsroller, Trettondagsafton, transpersoner, drag kings, transvestism, genus, moralpanik, 1600-talet

Det går att lära bokstavslösa hundar sitta

”Bara för att du kan gå upp för en trappa innebär inte det att du per automatik får tillgång till hela samhället.”

skriver Henrik Ragnevi om varför Marschen för tillgänglighet även är viktig för personer med neuropsykiatriska funktionshinder. Jag håller med; det var därför jag stannade hemma igår.

Det har gått minst ett halvår sedan jag ansökte om ledsagning hos kommunen, men fortfarande finns det inget beslut utan bara ”oj, justja”-svar när man ringer. Jag visste inte hur jag skulle kunna blogga om det utan att få det att låta självömkande, så jag valde att låta bli. Tillgänglighet handlar inte bara om den fysiska miljön.

Jag skriver mina inlägg om DAMPtopia, och än så länge har jag bara naggat i kanten på allt jag funderar över. Hittills har det mest kretsat kring hjälpmedel; det är enklast så. Ofarligast. Att kritisera samhällsstrukturen och människors beteende är mer riskabelt, men det måste till.

”Mitt handikapp är andra människor” är det som jag alltid kommer tillbaka till – men andra människor måste inte handikappa mig. Att utrota hela den damplösa mänskligheten är inte lösningen. Det går att lära bokstavslösa hundar sitta. Faktiskt. Det är bara ibland som det är lite svårt att tro.

Relaterat: Bra intervju om Tourettes – förmodligen den mest missförstådda bokstavsdiagnosen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tillgänglighet, funktionshinder, Marschen för tillgänglighet, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, autism, OCD, Tourettes syndrom, tillgänglighet, bemötande, politik, psykologi, handikapp, fördomar, normer, neuronormativitet

En bra psykiater är en som skiter i mina känslor

Jag följer en blogg som heter Psykiatern, och genom den har jag fått reda på att det finns en annan psykiater som har en hemsida med namnet Psykiatern.se. Den första psykiatern (Peder Björling) är kritisk mot den andra psykiaterns (Tomas Eriksson) åsikter om KBT, och det är han inte ensam om.

Eriksson är nämligen motståndare till en psykologisering av psykiatrin, och jag antar att han menar att det är bättre med en medikalisering; mindre prat och mer piller, ungefär. Fast så långt går han aldrig, utan han nöjer sig med att kritisera KBT för att han anser det vara en ovetenskaplig metod. Idag skriver han på DN Debatt, och det som fångar min uppmärksamhet är slutklämmen:

”Hur skall man tolka den kritiklösa entusiasm som råder för KBT trots att man knappast kan säga att metoden har det starka vetenskapliga stöd som hävdas? Man skulle kunna tänka sig att förklaringen ser ut så här:

Det finns väldigt många människor som känner entusiasm över psykologiska behandlingsmetoder: inga läkemedel, inga biverkningar, angenäm behandlingsmetod där man riktigt kan få tala ut med någon som bryr sig och en känsla av att inte bara vara reducerad till en biologisk maskin som gått sönder.”

Nu vet inte jag hur det är med ”äkta” KBT eftersom jag fortfarande inte börjat den, men jag gissar att det inte skiljer sig så mycket från den anpassade blandning mellan KBT och DBT som jag fick i tre år – och i så fall är det definitivt inte någon ”angenäm behandlingsmetod där man riktigt kan få tala ut med någon som bryr sig”.

Om man börjar i KBT och hoppas på att få berätta allt om sin tragiska barndom och mötas av huvuden på sned och ”usch så hemskt” så lär man bli väldigt besviken. Det bästa min terapeut gjorde var att inte låta sig hindras av att jag grät eller fick anfall, utan körde på ändå. Ingen annan har gjort detsamma, utan nästan alla – oavsett om de förordar piller eller prat – reagerar med mjäkighet och försiktighet så fort man visar känslor. Syndomtycket gör en fruktansvärt handikappad, även när det är oönskat och reducerat till en kvart med en stressad stafettläkare som ska förnya ens recept.

KBT är ingen picknick, och det mest befriande av allt är att man faktiskt sällan behöver fundera över om terapeuten ”bryr sig” eller inte. Man är inte där för att bli tyckt synd om och hjälplöshetsförklarad. Man måste inte övertyga läkaren om att man mår tillräckligt dåligt eller tillräckligt bra för att få en viss medicin, få ändra dosen eller sluta. Man måste inte övertyga terapeuten om att man mår tillräckligt bra för att bli trodd, eller tillräckligt dåligt för att få hjälp.

Man bara är, och även om det är känslor man jobbar med hela tiden, så är de på sätt och vis irrelevanta.

En bra terapeut eller läkare för mig är en sådan som skiter i mina känslor; som inte hänger upp sig på att visa empati i tron att det är omtanke jag behöver. En bra psykiater i mina ögon är inte en sån som frågar hur sjuk jag är, utan vad jag tror är lösningen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, psykiatri, psykiatriker, behandling, vård, terapi, KBT, DBT, empati, känslor, Tomas Eriksson

Avmaskning framför och bakom scenen

Inatt drömde jag att jag var på teater. Jag minns inte vad det var för pjäs, för det var inte den som jag brydde mig om. Jag minns inte skådespelarna, för det var inte dem jag tittade på. Jag jobbade ju.

Det var på Storsjöteatern i Östersund, stora salongen. Av någon anledning var jag med i teatergruppen, och av någon anledning tänkte jag inte ens på i vilken stad jag var. Mitt jobb var att fixa med alla praktiska förberedelser; rekvisita och ljus och ljud. Testa mickar och byta en lampa som glappade. I verkligheten har jag sådan höjdskräck att jag får svindel av att stå på en stol, men nu klättrade jag utan tvekan flera meter upp på en stege. Med andra ord var det en väldigt orealistisk dröm.

Så när allt var klart och föreställningen skulle börja, så fick jag min belöning. Jag fick nämligen sitta och titta på, bakom scenen. På andra sidan det tunga svarta draperiet i fonden fanns det en stol framställd, bara för mig. Draperiet var genomskinligt, lite som såna där speglar som används i polisens förhörsrum i amerikanska tv-serier, och jag såg skådespelarnas ryggar – men det var inte de som fångade mitt intresse.

Jag studerade publiken: Hur människor i skydd av mörkret och uppslukade av föreställningen betedde sig som om ingen såg dem; deras ansiktsuttryck och kroppsställningar när de var avslappnade. Det här var deras masklöshet, förstod jag. Inte särskilt lik min egen masklöshet alls.

När jag inte har masken på går jag in i ett läge där jag gör saker jag inte längre kan hålla tillbaka. Jag spänner musklerna på ett spastiskt sätt, vrider kroppen och huvudet, stirrar med det som mitt ex brukade kalla ”den galna blicken” men ser sällan folk i ögonen, ticsar och fipplar med prylar och om jag talar så gör jag det utan krumelurer och sällan i hela meningar och så gott som aldrig med någon tillstymmelse till satsmelodi. När masken faller av mig blir jag plötsligt väldigt autistisk i min uppenbarelse.

När de här människorna tar av sig masken beter de sig som jag gör när jag försöker spela avslappnad bland folk. Kanske är det deras verkliga masklösa läge; kanske har de ingen mask att ta av sig utan blir aldrig naknare än såhär. Eller kanske är de bara bättre på att behålla den på.

Jag brukat alltid känna det som att det är jag som spelar medan alla andra är sig själva. Det brukar vara jag som står där på scenen och känner kravet att möta folks förväntningar och följa manus – även när jag aldrig fått en chans att läsa på.

Ibland, när jag står där med min panik och försöker fästa blicken på pannan hos någon i publiken som man får lära sig i böckerna, tycker jag mig se limrester vid hårfästet – och det ser inte ut som om det är håret som är det limmade, utan ansiktet. Jag har bara inte förstått varför. Nu när jag äntligen får sitta med och titta på inser jag att kanske är det lika mycket publiken som är de stora skådespelarna som de som står på scenen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sociala regler, etikett, beteende, psykologi, Aspergers syndrom, autism, social kompetens, drömmar, teater, relationer

Tvingas skilja sig – på grund av Göran Hägglund

Idag skriver SvD om Li Sam som på sätt och vis tvingas skilja sig – delvis på grund av Göran Hägglund. Sam genomgått en könskorrigering, är färdig med operationerna som krävs och ansökte redan för två år sedan om fastställelse av nytt juridiskt kön. Hon kan inte kan få det godkänt av Socialstyrelsens Rättsliga Råd – eftersom hon inte vill skilja sig från sin fru.

Äktenskapslagen må vara könsneutral numera, men när det kommer till könskorrigeringar gäller fortfarande kravet på att man ska vara ogift för att få göra den juridiska ändringen. Det är ju den gamla lagen om könstillhörighet från 1972 som gäller, eftersom den nya verkar dröja.

Lagförslaget presenterades i mars 2007, och när remisstiden gick ut i november samma år stod det klart att det fanns många brister i förslaget; bland annat är det skärpta kravet på kastrering inte bara ett steg bakåt, utan dessutom ogenomtänkt och uselt motiverat. Sedan dess har det legat och samlat damm på socialminister Göran Hägglunds bord.

Göran Ewerlöf från Rättsliga Rådet säger att ”Det är konstigt att det inte hänt något än”, och DO och RFSL håller med. Det senaste man hittar i Riksdagens databas är en fråga från Helena Leander (mp) som frågar Hägglund vad som hänt, och svaret är att förslaget är under beredning.

De har alltså haft mer än ett och ett halvt år på sig att skriva ihop en lag eller kräva en ny utredning, men fortfarande har inget hänt. Jag skulle gärna vilja tro att det är för att Hägglund och hans medarbetare tycker att det är ett så pinsamt dåligt förslag att de inte vill ta i det med tång. Det är den snällare, ickekonspiratoriska tolkningen.

För trots allt: Det är en kristdemokrat som sitter på makten att bestämma vad vi får och inte får göra med våra kroppar. Det är samma man som slingrade sig igenom en intervju med formuleringar om att det är bäst för barnen att växa upp med sina biologiska föräldrar – underförstått att alla familjeformer utom den biologiskt sammanklistrade kärnfamiljen är dåliga. En man som när han frågas ut om vad som egentligen händer med lagen lovar – trots att han inte kan leverera något svar:

”Jag har som kristdemokrat och som socialminister verkligen inte någon anledning att hantera den här frågan nonchalant eller att inte ta den på allvar. Det är precis för att jag tar den på allvar och inte behandlar den nonchalant som jag tycker att det finns alla skäl att överväga den.”

Så ja: att den nya lagen om könstillhörighet bara är förhalad på grund av en dålig utredning som lett till ett dåligt förslag som ingen vet vad man ska göra något åt – är den snälla tolkningen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könstillhörighet, könskorrigering, transsexualism, HBTQ, Li Sam, äktenskap, skilsmässa, normer, fördomar, kön, genus, lagar, Kristdemokraterna, Göran Hägglund, familj, lagar, fördomar, politik, regeringen, riksdagen, homofobi, heteronormen, kastrering, sexism

Hjälpmedlet som kommer ut ur garderoben och upp på hundrumpan

Projekt Sanitär Lägenhet fortsätter, även om det går långsamt. Idag lyckades jag faktiskt med att slå två flugor i en smäll: Jag har både hittat ett sätt att förenkla planeringen, och samtidigt äntligen fått användning för en av alla dessa prylar som bara ligger och tar upp plats.

Problem nummer ett

Jag har en whiteboardskiva i behändig storlek att skriva att-göra-listor på, men ingen plats för den. Å ena sidan vill jag kunna bära med mig den runt i lägenheten, å andra sidan måste den ha en egen plats så den inte ligger och skräpar. Det finns inte plats för den på kylskåpet så det räcker inte med att limma dit magneter, och det finns inga färdiga hål i den heller att fästa snören i eftersom den är tänkt att fästas med dubbelhäftande tejp. Problemet är dessutom att whiteboardpennor är precis som saxar – de älskar att försvinna precis när man behöver dem.

Problem nummer två

Jag har väldigt många saker som jag inte använder. För någon vecka sedan upptäckte jag säkert ett dussin gamla kjolgalgar som blivit kvar sedan den stora garderobsrensningen (i dubbel bemärkelse) för två år sedan. Kjolgalgar är såna där galgar som inte har sluttande ”axlar”, utan istället en vågrät pinne med två klämmor i varsin ände – och dessa ligger alltså och skräpar i drivor hos mig.

Lösningen

Whiteboard på kjolgalge

Man tar en kjolgalge, och klämmer fast whiteboarden i den. Pennan knyter man fast i galgen med ett snöre. Simsalabim har man en skrivyta som går att bära med sig, och som dessutom går att hänga upp på krokar och skåpknoppar och liknande. Jag kan alltså flytta runt den och hänga den på lite olika sätten om jag behöver det.

Den analoga kontrollpanelen i mitt kök: Anslagstavla och whiteboard

Rimligtvis lär detta fungera lika bra på lagom stor och inte alltför tung ”svart tavla” också – bara den inte har någon tjock ram. Jag har bara några få kjolar och klänningar sparade som minne, så att kunna använda kjolgalgarna till något vettigt känns riktigt bra. Platsen för tavlan var plötsligt given; det var bara att spika upp kroken. Nu hänger tavlan på en såndär hundrumpekrok från Ikea – som det ansår en analfixerad instablissemangsbög.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ordning, struktur, planering, whiteboard, inredning, NPF, ADHD, minnet, Aspergers syndrom, bilder, tips, IKEA, kök, listor

Shoppingterapi mot teknofobi

En gång köpte jag en dator jag verkligen inte borde ha köpt. Jag betalade 10 000 för något som visade sig vara defekt från början, men jag hade svårt att hävda mina rättigheter när expediten bara skrattade åt mig, så den står numera i min garderob och samlar skuldkänslor.

Sedan dess har jag ältat det fram och tillbaka, och utvecklat en slags teknofobi som sätter in så fort en dator eller någon annan apparat strular, eller om någon börjar prata om att köpa en ny dator. Det var sex år sedan, och jag borde ha kommit över det, men den datorn har blivit en symbol för min ofullkomlighet och mina svårigheter I.DI.S: Innan Diagnos Innan Stöd.

Idag har jag en helt annan trygghet. Inte nog med att jag är mer påläst om datorer och vet mina rättigheter; jag har dessutom personer som kan hjälpa mig att reklamera saker som inte fungerar. Jag har gett upp att försöka fixa precis allt själv – och jag får be om hjälp. Varken min egen skam, min dåvarande sambos ännu större skam eller det faktum att jag inte hade rätt till hjälp står i vägen längre. Jag är numera förklarad som varande  funktionshindrad – men mindre handikappad än någonsin.

Så nu har jag köpt en ny dator. Jag har läst på, jag har tittat på många olika, jag har tänkt och planerat och drömt och förhalat – och nu är den beställd. Min situation är annorlunda nu, så jag vågar. Pengarna är mina egna, och jag har ingen egen datortekniker beviljad enligt LSS eller så, men jag har ett boendestöd som kan hjälpa mig att slåss ifall det blir problem.

Jag har ofta funderat över vad man kan göra med den gamla datorn i garderoben; ifall det är möjligt att rädda den på något sätt. Hursomhelst kommer jag förhoppningsvis aldrig att hamna i den situationen igen. Kanske är det här början på slutet för min teknofobi. Jag hoppas det.

Läs även andra bloggares åsikter om datorer, stress, ångest, fobier, rädslor, shopping, prylar, teknik, funktionshinder, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, självkänsla, bemötande, teknik, teknofobi, boendestöd

Är du lönsam, patient?

”Förkylningar, lättare huvudvärk och t.o.m. träningsvärk är några diagnoser/symptom som prioriteras”

Ibland är jag naiv, och tror att de har skrivit fel. Det borde vara ett ”inte” i meningen ovanför, eller ett ”ned-” framför ”prioriteras”. Men den läkare som berättar om hur det fungerar på privata vårdcentraler i Stockholm säger inte inte. Patienter med små behov kostar mindre än de med stora eftersom vårdcentralerna får ersättning per avklarat besök.

Plötsligt börjar jag förstå hur det hänger ihop. Vårdpersonal och forskare har varnat för att människor söker hjälp för allt enklare saker, och liksom sjukförklarar sig själva. Jag har varit tveksam, men nyfiken. Nu tror jag att bilden börjar klarna.

Kanske är det inte bara alla dessa självhjälpsböcker och coachingprogram och allt vad det heter, och inte heller bara ett samhälle där kraven på individen är skyhöga. Jag tror inte heller att allt går att förklara med en läkemedelsindustri som tjänar på att hålla människor sjuka. Nu tror jag istället att jag vet att vården i sig kan vara nog så duktiga på att sjukförklara – men bara när det går att tjäna pengar på det.

Psykiatrin är en verksamhet som ofta blivit nedprioriterad och bantad in absurdum. Psykfall är inte särskilt lönsamma för privata vårdgivare, annat än om vi sätts på behandlingshem. Hur en psykiatrisk klinik skulle se ut om man prioriterade lindriga depressioner och livskriser före svåra depressioner, självskador, självmordsförsök och psykoser vågar jag inte tänka på. Det är svårt att tjäna pengar på psykiatrisk vård – tackolov.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, psykiatri, vårdcentraler, hälsa, sjukdom, medicin, privatiseringar, politik, vårdpolitik, Vårdval Stockholm, Stockholm, ekonomi

Blåblodiga bindor – en nostalgitripp

Sommar betyder vanligtvis solsting, svetteksem och svamp i armhålorna, men de senaste dagarna har jag sluppit det. Tackolov att det regnar och är kallt, annars hade jag hänfallit åt det klassiskt manliga beteendet: svettning.

På 90-talet fick jag lära mig på tv och i tidningar att kvinnor inte har kroppshår (och ändå rakar alla benen), att mensblod är blått – och att kvinnor bara svettas i deodorantreklamer. Jag gick i högstadiet och gymnasiet, rasade igenom någon slags pubertet och kämpade med min manliga identitet samtidigt som jag skrattade åt vansinnigt förvrängda bilder av hur tjejer är.

Jag har ganska mycket kroppshår, mitt mensblod är rött och jag svettas en hel del trots att jag aldrig har använt Rexona. Jämfört med de kvinnobilder som fanns när jag gick i högstadiet och gymnasiet är det uppenbart att jag inte är kvinna – fast det lär ju knappast finnas någon som lever upp till de kraven.

Kanske får man se det faktum att inte alla fittfödda ur min generation är transkillar idag som ett tecken på att könsidentiteten inte rubbas så himla enkelt – för uppenbarligen finns det massor av människor som inte gått på lögnen om att mensblod egentligen ska vara blått.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mens, svett, kroppar, ideal, kroppsvätskor, kroppshår, hår, biologi, reklam, ideal, skönhet, media, kvinnligt, manligt, kön, genus, könsroller, könsidentitet

Sverige riskerar braindrain av bokstavsfolk till DAMPtopia

När jag äter frukost i Sverige gör jag det framför datorn, men i DAMPtopia så bara slöläser jag morgonens nyheter samtidigt, innan det är dags att börja jobba. Ja, på riktigt. I DAMPtopia har jag ett jobb. Jag – som räknats som hopplös, orehabiliterbar och utdömd i Sverige – ses som en tillgång i DAMPtopia.

I DAMPtopia har alla rätt till ett arbete – och definition av vad som ÄR arbete är lite annan än i Sverige. Inkomsten är redan fixad – i DAMPtopia har alla medborgarlön. Sedan kan man tjäna extra genom att jobba, om man klarar det. Tillgången till jobb är dessutom lite annorlunda från i Sverige.

I DAMPtopia behövs inte företag som Left Is Right, för i DAMPtopia är det självklart att man väljer rätt person på rätt plats, oavsett om personen ifråga har lite andra förutsättningar och behov än vad som i Sverige anses vara ”normalt”. I DAMPtopia finns de ”gamla” sortens jobb kvar; både de ”enkla” och de mer specialiserade. Framförallt är det fullt möjligt att hitta platsannonser utan krav på ”social kompetens” – och det är ett sånt jobb jag har.

I Sverige är systemet inte byggt för att (re)habilitera personer med typiska bokstavsdrag, men i DAMPtopia är allt möjligt. Hade jag vuxit upp där hade jag förmodligen aldrig känt mig handikappad till att börja med, och därför aldrig heller blivit sjuk. Nu är det som det är, men jag får i alla fall långt bättre hjälp här än i Sverige.

Det finns en överhängande risk att mina blogginlägg leder till att Sverige utarmas på potentiell arbetskraft; en braindrain när bokstavsfolket flyttar till DAMPtopia för att de tror att det är bättre där – och det är det. Som invandrare här händer det ibland att folk säger att det måste vara en chock att komma till DAMPtopia från ett så mentalt fattigt land som Sverige, och visst är jag benägen att hålla med.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om DAMPtopia, NPF, diagnoser, arbetsmarknad, politik, arbetsmarknadspolitik, jobb, visioner, psykisk ohälsa, funktionshinder, social kompetens, habilitering, rehabilitering, Sverige, arbetslöshet, sjukdom, medborgarlön, ADHD, ADD, Autism, Aspergers syndrom, Left is Right, kompetens

När bögarna får gifta sig så kanske man kan börja diskutera tvångskastrering

”När kyrkan ska ta ställning till frågan om äktenskap för par av samma kön, är en relevant fråga om detta skadar eller gagnar människor. Kyrkan vill stödja trofasta relationer, och i ett bibelteologiskt perspektiv är kärleksbudet för oss överordnat andra bud och förbud i Bibeln”

Ärkebiskop Anders Wejryd citeras i ett pressmeddelande från Svenska Kyrkan. Kyrkostyrelsen föreslår ”ett äktenskap för alla”; bibehållen vigselrätt och en och samma vigselordning. Knappast någon överraskning.

Själv letar jag fortfarande efter alla tappade trådar. Vårtröttheten har slagit till rejält, tror jag – överallt. För närmare två veckor sedan frågade någon i en tråd på Qruiser vad folk tror kommer hända nu. Jag svarade:

”En vän till mig spådde för något år sedan: ”När bögarna får gifta sig och allt det är över, så kanske man kan börja diskutera tvångskastrering*. Tills dess är det nog hopplöst.”

Det har blivit märkligt tyst såhär post-äktenskap. Min spådom är att nu kommer en hel del personer att luta sig tillbaka och tycka att det är nog, att allt som ska uppnås redan är uppnått och att inget mer behöver göras i detta fantastiska Sverige.

Min spådom är också att ifall det händer så lämnar de fältet öppet för alla som inte har varit så högljudda tidigare. Det ger folk världens chans att dra in som en ångvält och föra fram transfrågor, queerfrågor, bifrågor och polyfrågor, tex.

*) Det ligger ett lagförslag i malpåse sedan något år som bl.a. föreslår att man skärper reglerna och kräver att den som ändrar könstillhörighet måste sakna könskörtlar som hör till ”motsatt” kön, vilket skulle drabba en del transsexuella och intersexuella.”

Över två månader har gått sedan äktenskapet räddades, och jag har hittills inte sett något som tyder på motsatsen. Nu letar jag bara efter instruktioner för hur man bygger en ångvält.

Alla konservativa som befarade att könsneutrala äktenskap skulle leda till allt möjligt annat hemskt enligt det sluttande planets logik: Ni hade rätt. Inte för att det leder till övergrepp på barn och djur och sånt – men det frigör krafter som går att använda till andra frågor, som transpersoners  rättigheter. Kampen är inte över. Den har bara börjat – och det står 1-0 till HBTQ-rörelsen.

Uppdatering: Aftonbladet hakar på. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, könsneutrala äktenskap, politik, kyrkan, Svenska kyrkan, äktenskap, bröllop, vigsel, kärlek, relationer, transpersoner, lagar, kastrering, transsexalism, intersexualism, aktivism