Knulla på hjärnan – ett öppet brev till Marcus Birro

”Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva? Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare?

Man får intrycket att alla religionsmotståndare i Sverige har fått knulla på hjärnan. Är det allt ni tänker på? Vem som gör vad med vem? Har inte kyrkan andra svar? Har ni inte själva andra frågor, om livet, konsten, döden, skulden, förlåtelsen, trösten, kärleken?”

Hej, Marcus Birro. Tack vare Tor Billgren fick jag syn på ditt brev där du kräks på såna som mig. Du försvarar katolska kyrkan genom att angripa HBT-rörelsen i någon slags utbrott, så jag tänkte svara på några av dina frågor.

1. Hur många är dessa transpersoner egentligen?

Det är svårt att säga hur många transpersoner som finns: Dels för att förmodligen de allra flesta inte lever öppet, och dels för att det inte är självklart hur man definierar ordet. Om man går på uppgifterna på Lukas Romsons hemsida lär siffran förmodligen landa på MINST 100 000 personer i Sverige, och förmodligen mycket högre än så. Om du tycker att det är konstigt att du inte ser transpersoner vandra på gatorna är det förmodligen för att vi sällan ser ut som om vi gått vilse på väg till prideparaden.

2. Varför hör man inget från dem själva?

Det är precis det du gör just nu om du läser detta. Det finns en hel del transpersoner som hörs och syns, och jag är bara en av många. En del jobbar inom organisationer som RFSL, KIM, FTM Sverige, INIS och TS Väst medan andra driver mer fristående projekt eller engagerar sig mer i sociala nätverk. En del av dem är helt öppna, medan andra är mer diskreta med att nämna sin egen historia, men jobbar med transpolitik ändå. Några har blivit ofrivilligt outade av sensationslystna journalister, och några lever halvvägs in i garderoben men får det att fungera ändå.

Alla kallar sig inte transpersoner, och framförallt är det inte alla som går runt med en skylt om halsen där det står ”transperson”. Med andra ord har du med största sannolikhet hört transpersoner själva uttala sig i debatten, fast du inte förstod det då.

3. Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare?

Nej, självklart inte. Det finns alltid någon som har det värre. Vi kan diskutera vilka frågor som är de allra viktigaste i åratal, men det är mer effektivt att bara jobba på.

Fram tills i januari i år var det fullt tillåtet att diskriminera transpersoner – med undantag av transsexuella som skyddades redan tidigare. Brott mot transpersoner är inte inräknade under hatbrott eller hets mot folkgrupp, och därför vet man inte hur vanligt det är. Däremot vet man att transpersoner ofta mår psykiskt dåligt och att självmordsförsök är vanligare än bland bögar och flator som inte är transpersoner – och att det finns en koppling till transfobi och cisnormativitet.

Lägg därtill att det ligger ett lagförslag som i praktiken kan komma att utsätta människor (både vuxna och barn) för onödiga medicinska risker – enbart för att de som skrivit förslaget är livrädda för gravida män. Lägg till all osynlighet och all okunskap som folk i allmänhet har om transpersoner. Lägg till de vars såkallade familj, deras kyrka och deras ”vänner” har vänt dem ryggen för att de kommit ut – eller bara vägrat att acceptera dem och låtsats som ingenting. Lägg till alla gånger människor blir kallade för fel namn och fel pronomen eller blir avvisade från toaletter, omklädningsrum och provrum av genuspoliser. Lägg till alla som mobbas i skolan eller på jobbet för att de inte följer könsnormen.

Lägg till alla gånger man får höra frågan varför transpersoner utmålar sig själva som offer och självömkar. Lägg till alla journalister som hellre gör ofarliga personporträtt som beskriver en lidande människa än talar om politiskt glödheta frågor med en aktivist – även om det är samma person. Lägg därtill alla dessa människor som tror att trans handlar om sexualitet, och bloggare som tror att det att kämpa för mänskliga rättigheter är att ”få knulla på hjärnan”. Då börjar du förmodligen närma dig svaret på frågan om varför transpersoner inte hörs och syns.

Vi gör det. Vi syns, fast vi är osynliga. Vi ropar, fast de flesta av oss inte har någon röst.

En del transpersoner är troende, även om det inte är självklart att de är välkomna i den kyrka de vill gå till. En del tappar sin tro när människor ställer sig i vägen mellan dem och Gud, medan andra hittar vägar att komma runt människorna. En del är ateister från början. En del har såna religioner att de aldrig behöver möta något nämnvärt motstånd. Det stora hindret är nämligen sällan religionerna själva, utan människorna som utövar dem.

Och om du tror att transpersoner inte har med kristendom att göra så tror jag det vore nyttigt för dig att gå på teater imorgonkväll. Peterson Toscano gör sin föreställning ”Transfigurations” om könsöverskridande i Bibeln. RFSL Stockholm på Sveavägen 59, klockan 20:00 på nationaldagen. Jag kommer inte att vara där själv, men förmodligen kommer det att finnas en del transpersoner på plats, så du kan se dem med egna ögon. De bits inte.

PS. Trist att du slutar blogga. Näthat är onödigt, oavsett vilket håll det riktar sig åt. Tips: Psykbryt bloggar bra. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transpersoner, HBTQ, Marcus Birro, transfobi, cisnormativitet, katolska kyrkan, tro, religion, politik, kristendom, fördomar, sexualitet, sexualpolitik, sexism, fördomar, teater, Peterson Toscano, Bibeln