Ge mig en jättekuk och jag är redo att tro på könsbyten

Ett halvt dygn har gått sedan första testosteronsprutan. Vad har hänt sedan dess? Har jag märkt några fysiska förändringar? Ja, faktiskt.

Jag har hört flera säga att de ganska snabbt efteråt känt en tupp i halsen, och jag har ibland tänkt (och sagt) att det kanske kan vara placebo. Nu har jag själv gått med en tupp i halsen hela dagen, och eftersom jag vanligtvis bortförklarar alla fysiska symtom hos mig själv som det överhuvudtaget går som ”psykiska” så borde jag naturligtvis vara konsekvent. Eller så kanske det är så, på ”riktigt”.

Vad har jag märkt i övrigt? Inte så mycket. Min kropp har inte exploderat i hårkaskader, och jag har varken blivit aggressiv eller översexuell. Min röst är fortfarande ljus, om än med en spindelvävsskir slöja av heshet. Jag har inte så mycket till skägg, jag har ingen jättekuk och fortfarande bröst.

Med andra ord är det tur att jag är lite mer upplyst än att tro på de som pratar om ”könsbyten” som magiska förvandlingar som hokus pokus över en natt får en att gå från ett kön till ett annat. Varken skalpeller eller sprutor är några trollstavar. Kanske vaknar jag imorgonbitti luden som en varulv, med en stubin lika kort som mitt arbetsminne, en basröst som får fönsterrutor att skallra och en kuk som är en halvmeter lång och vill knulla allt som rör sig. Ifall det skulle inträffa kan jag tänka mig att börja tro på åtminstone vissa utvalda delar av könsbytesmyten.

Fast att försöka byta kön slutade jag med för snart tre år sedan, som tur var. Att sluta försöka vara tjej bara för att andra sa att jag var det är nog det bästa jag gjort. Jag brukar ju säga ”Jag ska inte byta kön, det är bara min kropp som ljuger om vem jag egentligen är”; nu är det dags att sluta ljuga. Ge mig en jättekuk inatt och jag är beredd att börja tro på könsbyten – annars lär jag vakna imorgon och äntligen vara ett steg närmare att vara mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsbyte, fördomar, normer, testosteron, hormoner, Nebido, könsidentitet, kön, acceptans, vård, målbrottet, puberteten

Sex, choklad och rakhyvlar – varför en aspergerdiagnos är bra att ha

Aspergers syndrom är verkligen en tillgång, i synnerhet på Minous sätt. Hen är inte bara snäll och klok – utan hen kan dessutom vara otroligt jobbig och irriterande när det behövs. Som till exempel när det gäller att övertala människor som praktiskt taget gett upp att orka kämpa, att få läkarsekreterare att bryta patientsekretessen i en livsavgörande situation – eller att få skicka paket mot postens regelverk. Hen kan visserligen ta ett nej, men inte nödvändigtvis när hen förväntas göra det. Den där rädslan för att vara obekväm och konstig har liksom aldrig varit hens grej och hen utnyttjar det medvetet när det behövs.

Om man har ett sånt där gammalt grönt Sverigepaket med förbetald frakt så ska man väl få använda det, tyckte Minou. Hen har ju redan betalat en gång även om det var ett par år sedan – men det räckte inte för Posten. Kartongen är för gammal; de använder inte såna längre. Isåfall måste hen betala frakten, fast den skulle vara inräknad. Då träder den där Maniska Minou fram. Hen ringer några samtal, och efter lite tjatande går de med på att hen ska få skicka paketet. Och här är det nu, proppfullt med godsaker.

Jag fattar inte hur allt rymdes i lådan, för det var så mycket prylar: Två rullar linneduk att måla på, en gördel, en kimono och fyra (!) paket nori. Två filmer (Boys Don’t Cry och Breakfast on Pluto) som lån, en queer bok om djurs sexualitet som lån och tre böcker som present; däribland Penisboken. Några småsaker som notislappar och ett par söta glasburkar, och en nalle, ett större minneskort till min mobil, en spegel, en avslappningsskiva, rökelse och en massa badbomber. Därtill två askar veganska chokladpraliner och en liten påse med hygienprodukter som schampo och lotion – och mitt livs första egna rakhyvel.

Och så, inlindad i papper med påskriften: ”Testopresent!”: En liten söt handduk broderad med en kille som är på väg att raka sig. Det är ju min fjortonårsdag idag och min första dag av puberteten, fast jag enligt mitt personnummer är dubbelt så gammal. Å andra sidan påstår mitt personnummer att jag är kvinna, så det är inte att lita på.

Men tack, söta, snälla, underbara Minou för paketet, och tack för att jag får ha dig som vän. Jag vet att om det inte hade varit för Asperger hade vi förmodligen aldrig lärt känna varandra. Det finns så många saker som är bra med att ha en aspergerdiagnos; folk kan googla på den och ramla in i ens blogg, för att två och ett halvt år senare vara en så nära vän att man bara inte förstår hur man klarade sig utan henom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bilder, presenter, paket, social inkompetens, psykologi, vänskap, Minou, könskorrigering, bilder, testosteron, rakning, Aspergers syndrom, bloggosfären, relationer, internet, diagnoser, NPF

Besprutad i rumpan

Såklart var jag en hel halvtimme för tidig när jag satte mig i väntrummet. Det var väl då insikten började komma. Hela vägen till sjukhuset* hade jag känt mig lugn och glad, men nu började det pirra i magen på allvar. Efter en lång väntan blev det äntligen min tur, och jag följde med distriktssköterskan in på rummet. Trots att hon verkade rutinerad och professionell hade hon aldrig gett Nebido förut, och eftersom jag lyckats slarva bort bipackssedeln fick hon sätta sig att slå i FASS för att kolla att det jag sa stämde: Långsam intramuskulär injektion i sätesmuskeln.

Så var det bara att lägga sig på britsen med byxorna nedhasade. Först låg jag på mage, men eftersom hon tyckte att jag inte slappnade av bad hon mig att lägga mig på sidan. Det var nämligen först när jag låg där på den prassliga pappersklädda britsen och jag hörde henne göra i ordning själva sprutan bakom min rygg som insikten slog mig med full styrka: Jag ska få testosteron!

Det kändes knappt varken när hon stack eller när hon började spruta. Injektionen tog flera minuter, och under tiden stirrade jag in i den sjukhusgula vävtapeten och försökte känna efter hur det kändes. Det var nästan så jag önskade att jag kunde se själva sprutan, fast jag egentligen är rädd. Efteråt fick jag ligga ner några sekunder, för att inte svimma sa hon, men jag kände mig inte ett dugg yr. Hon skrev in sprutan i journalen, och vi pratade lite om blodproverna jag ska ta inför nästa gång, och så fick jag ta med mig den tomma kartongen hem som minne.

När jag gick ut från behandlingsrummet och stängde dörren ramlade det stora leendet över mig. På väg ner för trapporna kände jag att muskeln var öm i ett område stort som en femkrona ungefär, och att det spred sig en lätt smärta över korsryggen i några få stötar. Det var lite jobbigt att gå i trappan eftersom höger skinka var lite stel, men ändå lyckades jag förvirra mig ner två våningar under jord innan jag fattat att jag gått för långt. Det är ett trapphus jag ofta går i, och där halvtrapporna har fondväggar i olika färger så det är lätt att veta var man är, och där de våningar som ligger ovan jord har fönster – och ändå reagerade jag inte förrän jag kom till kulverten. Så upprymd och och upptagen med mina känslor och tankar var jag.

Långsamt gick jag hemåt, lätt haltande. Ibland kändes det knappt alls och ibland gjorde det ont, men det var inte så farligt. Om man utan större problem kan gå två och en halv kilometer efter att ha fått en spruta i rumpan så är det ju inte så illa. Såhär två och en halv timme efteråt känns det precis som vanligt förutom en väldigt lätt anspänning över stämbanden som inte fanns där innan; lite som när man börjar bli hes. Och jag ler oavbrutet.

*) I Sandviken ligger alla hälsocentraler samlade på sjukhuset; antagligen för att fylla utrymmet när nästan alla avdelningar lagts ner eller flyttats till Gävle.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, Nebido, vård, hormoner, könskorrigering, transsexualism, sprutor, rädsla, förväntan

Rumpchock! Fyra milliliter testosteron i

Rumpchock! Fyra milliliter testosteron i

Originally uploaded by trollhare

Rumpchock! Fyra milliliter testosteron i höger skinka. Det kändes inte så mycket att få själva sprutan, men när jag gick nerför trapporna fick jag lite ont, och såhär på vägen hem rör jag mig försiktigt. Annars känns det jättebra.

Transsexuella järnvägen – var god tag plats

Såhär på morgonen innan första testosprutan passade jag på att ta mina mått, så att jag kan hålla koll på hur kroppen förändras. Inte för att det kommer att hända något över en natt, men om två år kanske det är intressant att ha något att jämföra med.

• Vikt: 75,2 kg
• Blodtryck: 110/70
• Vikt bröst (ungefärligt, vägda på vägghängd köksvåg): Vänster 302 g, höger 353 g
• Midja: 80 cm
• Höfter: 100 cm
• Midja-höft-kvot: 0.8
• Över brösten (ungefär där jag skulle vilja att bröstvårtorna satt): 100 cm
• Under brösten (det mått folk använder när de väljer behå): 88 cm
• Höger överarm (på tjockaste stället): 29 cm
• Höger lår (ungefär fem centimeter nedanför skrevet): 55 cm

Det var några år sedan jag tog mina mått senast, men jag märker att jag har ungefär samma mått som för sex år sedan, innan viktuppgången. Midjan har lagt på sig några få centimeter, och låret och överarmen med. Brösten har såklart minskat i takt med att de närmar sig golvet, men det undre måttet har varit detsamma sedan jag sexton år gammal köpte min första behå.

För några dagar sedan tog jag lite bilder. Många av dem blev mindre smickrande, eftersom jag för en gångs skull inte har valt kläder och poser för att se mindre tjejig ut.

Jag i min binder

Däremot är det är först när jag lägger upp dem som jag ser att mitt fläsk väller ut över kanterna på bindern i armhålan. Visst känner jag det dagligen, men jag tänker inte så mycket på det när jag fotar. Om jag är lite småtjock gör inte så mycket; jag oroar mig mer för andra drag. Jag är hellre en tjock och ful kille än en snygg tjej. Inte för att jag någonsin provat på det sistnämnda, men ändå.

Fortfarande känns det hela så overkligt att jag nog inte kommer att fatta något förrän efteråt. Jag vet inte om jag ska säga att jag är framme eller att jag äntligen är på väg. Så jag säger såhär: Jag har sprungit i nästan tjugonio år för att hinna med tåget. Nu är jag äntligen ombord, och jag väntar bara på att det ska rulla ut från stationen.

Om mindre än två timmar är det dags för avgång.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, bilder, testosteron, vård, väntan, utseende, kroppen, mått, vikt, blodtryck, övervikt

Nio timmar till sprut i rumpan – men inget mandomsprov

Det är nu jag borde skriva ”Jag är fortfarande kolugn; det här är precis det jag väntat på i hela mitt liv”, eller hur? Det är nu jag borde berätta hur fantastiskt det känns att äntligen, äntligen – om bara nio timmar – få min första testosteronspruta, och hur mycket jag har längtat efter den här dagen.

Det är sant: Jag har längtat, och jag är jätteglad. Det var visst bara en liten detalj jag glömde när jag valde mellan spruta och gel: Även om jag har tränat bort min nålfobi så har jag fortfarande sprutfobi. Det är trots allt inte samma sak att ta blodprov som att få en spruta.

Youtube

När jag ser såna här filmer mår jag illa; killar som helt lugnt ger sig själv sprutan i låret, som om de inte gjort annat. Jag vet att det är vanligt att injicera själv i andra länder, men jag är väldigt glad att slippa det. Framförallt för att det i mina ögon framstår som ett mandomsprov – ett prov som jag är säker på att jag inte skulle klara.

Jag är ett mantimmer; Sjåpig och spruträdd. Och det känns rätt bra att få vara det utan att känna mig som mindre man.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, sprutor, fobier, sprutfobi, hormoner, vård, väntan, transsexualism, könskorrigering, kön, genus, manlighet, könsroller

How to be cool without looking cool

DSC00112

Originally uploaded by trollhare

Persiennerna är neddragna och i samtliga rum står fönster på glänt för att skapa korsdrag – dygnet runt. Kläderna är urhoppade och vätskekonsumtionen liknar en maratonlöpares. Glass äts. Hela kroppen duschades i ljummet vatten för bara några timmar sedan, och sedan dess har handleder spolats med iskallt vatten ett par gånger, och nacke och panna blötts med detsamma.

Ändå räcker det inte; utöver den vanliga dåsigheten börjar jag närma mig värmeslag. Min kropp tål verkligen inte värme; jag brukar känna att värmen är för stark om jag har shorts och t-shirt när det är tjugo grader, och nu är det antagligen närmare trettio. Det är då det är dags att försöka uppfinna ett immanuelkompatibelt kylsystem.

Jag har en kylbar ögonmask som jag fick för några år sedan, så jag provar att använda den. Fodralet är gjort i bomull, och fästs med kardborreband. Inuti ligger en påse fylld med något som jag tror är vetekorn, och torkad lavendel som sprider en svag lukt. Man lägger masken i frysen i väntan på användning, och tanken är alltså att ge skön kyla åt trötta ögon.

Nu råkar det vara så att kardborrebanden även passar runt halsen, så masken sitter bra som en halskylare. Jag har suttit med den i snart en timme, och bara upptäckt ett problem: Den blir för varm alldeles för fort. På mindre än en timme når den kroppstemperatur.

Formen är bra, men innehållet behöver modifieras. Jakten på den perfekta avkylaren fortsätter så länge värmeböljan håller i sig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om värme, kyla, väder, sommar, svalka, bilder, värmeslag, värmebölja, hälsa, NPF, känslighet, autism, Aspergers syndrom, sensorisk dysfunktion, kroppstemperatur, perception

Människor som inte tror på könsbyten vs. Ytliga människor (Eller: Fördelar med att se ut som en flata)

Idag hade jag min sista träff med den vanliga terapeuten, eftersom jag ska få börja i KBT i höst. Ett helt år har vi träffats, och först idag insåg jag att vi knappt pratat om min transsexualism. Könskorrigeringen, ja, men inte funktionshindret som sådant. Hon har frågat lite då och då hur det går med utredningen, och jag har gett de praktiska detaljerna. Känslorna, tankarna och upplevelserna har jag däremot hållit för mig själv – och det utan att jag ens märkt det.

Först när vi börjar prata om sprutorna och om framtiden slår det mig att jag knappt berättat något alls för henne. Jag berättar att jag önskar att jag kunnat få sprutorna lite tidigare så jag skulle passera lite bättre när jag börjar plugga, eller som jag sa till henne: Så jag kunde vara mer trovärdig. För även om det dröjer längre innan jag kan uppfattas som kille bara sådär, så vet jag att bara det faktum att man ser ut som om man ”försöker” kan göra stor skillnad. Inte bara för att det är lätt att säga fel pronomen eller namn om man har svårt att se en kille (respektive tjej) framför sig hur väl man än menar, utan för att en del människor helt enkelt är ytliga nog att visa större respekt för en transperson som ser ut på det sätt de förväntar sig att en transperson ska se ut.

Jag vill gärna tänka att det där halvdussinet människor som uttryckligen använt just mitt utseende som ett argument för varför de inte ”tror” på att jag är transsexuell är ett undantag; att de andra som hellre pratar om det som en vanföreställning och en psykisk åkomma eller att de ”inte tror på könsbyten” är vanligare. Det är svårare att hantera att folk tar sig friheten att döma andra personer och tvångsköna dem mot deras uttryckliga vilja, än att de har fördomar om könskorrigeringar generellt. Det blir mer personligt då, och medan man kanske slipper det förstnämnda om man ser ut på ”rätt sätt”, är det sistnämnda inget som går att lösa genom att ändra sin egen inställning eller kropp eller något liknande.

Jag tror att om man hänger upp sig för mycket på andras uppfattningar så riskerar man bara att bli olycklig på kuppen. Man kommer inte ut som transperson i någon form en första gång för att man strävar efter att anpassa sig efter omgivningen – tvärtom gör många det för att de bestämt sig för att deras eget välmående är viktigare än andras åsikter. Just därför är det synd att se att en del verkar fastna i att ge andra människor rätten att bedöma och döma deras utseende – och att få höra att man som tjej ”ser ut som en transvestit” och som kille ”ser ut som en flata” är inget man är förskonad ifrån ens i transkretsar, tyvärr. Normerna återskapas även i miljöer där de borde vara utrotade.

Ett råd som fastat i mitt minne är: ”Taking testosterone won’t give you a perfect society”. Fördomarna försvinner inte för att ens utseende förändras – däremot kanske risken att själv konfronteras med dem minskar. Visst vore det enklare att komma till skolan och ha en mörk röst och ett juridiskt namn som jag kan stå för, men det är som det är. Och dessutom: att vara så ute som det bara går, samtidigt som man inte passerar som kille, har den fördelen att det är så mycket lättare att genomskåda ytliga människor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, transpersoner, kön, könsidentitet, könskorrigering, testosteron, fördomar, normer, utseende, ideal, transfobi, heteronormen, HBTQ, psykologi

Högteknologisk aväckling

Ett tecken på att det är sommar och värmebölja är antagligen att garderoben är full med rena kläder och strumplådan varit orörd i en månad – samtidigt som underkläderna är slut. Jag har redan handtvättat fem kalsonger; det var fem dagar sedan. Nu verkar det inte bättre än att jag – utöver att ställa mig och handtvätta en stund igen – måste skriva i en tvättid.

Glamourös handtvätt av underkläder

Jag har funderat över att skaffa en egen tvättmaskin, även om kostnaden skrämmer mig lite. Min hyresvärd går bara med på att man hyr av dem och betalar en summa varje månad i tolv år tills den blir avgiftsfri. Min diskmaskin, till exempel, hade kostat 4000 att köpa kontant, men på tolv år kommer jag att ha betalat 12 000 i dagens penningvärde. En tvättpelare kostar sammanlagt på dessa tolv år 30 000, men hade jag kunnat köpa den i butik hade jag kommit undan med en tredjedel. Då ingår i och för sig leverans och installation, men ändå.

Trots det känns det mer och mer som den enda vettiga lösningen att skaffa egen tvättmaskin. Jag älskar min diskmaskin; det är ingen överdrift att säga att den har förändrat mitt liv. Även om tolv tusen är mer än en månadslön för mig så är det definitivt värt det. Kanske skulle jag upptäcka att en tvättmaskin kunde ge en liknande effekt.

Diskmaskinen

Tanken på att inte behöva planera tvättandet svindlar. Helt plötsligt kommer jag inte längre att tänka ”oj, nu glömde jag att skriva i tvättiden” varje gång jag går ut eller kommer hem; jag kommer inte att gå upp kvart i sju på lördagsmorgnar för att det var den enda tid man kunde få med en veckas varsel. Jag kommer att kunna skita i grannar som stjäl tvättider eller som lämnar kvar ett berg av överparfymerade tvättmedelsrester i facket. Och jag behöver inte oroa mig för att glömma tvättidereller för att glömma kvar något i tvättstugan. Och framförallt behöver jag inte längre gå runt i skitiga kläder. Jag kommer förmodligen att känna mig fräschare då.

Att skaffa egen tvättmaskin känns bara så vuxet. Det är sånt som barnfamiljer gör. Å andra sidan är jag ju en vuxenbäbis, så det kanske är precis det jag behöver.

Läs även andra bloggares åsikter om tvätt, tvättmaskin, planering, tid, minnet, ordning, städning, hygien, renlighet, bilder, sommar, stress, maskiner, teknik, ADHD, Aspergers syndrom, NPF

Vackra brev fyllda med nonsens

Inatt drömde jag att jag satte mig och skrev brev till personer jag inte haft någon kontakt med på många år, och som jag egentligen inte vill ha kontakt med. Det var inte de där jobbigaste personerna från mitt förflutna, vilket i sig är märkligt. Istället skrev jag till personer som jag brukar tycka har spelat en väldigt liten roll i mitt liv; såna jag aldrig lärt känna och aldrig tänkt så mycket på.

De personerna – de mindre viktiga – satte jag mig alltså och skrev brev till. Snigelpost. Jag vet inte vad jag egentligen skrev till dem; jag vet inte ens om jag visste det i drömmen. Det enda jag minns är att det inte var något komma-ut-brev eller reda-ut-gamla-konflikter-brev, och det var inte heller något försök att återuppta kontakten eller så. Nej faktiskt: Jag skrev brev utan att vilja ha kontakt alls.

Jag skrev med min snyggaste handstil, på papper jag dekorerat med glitter. Sedan satte jag mig och klippte ut lämpliga bitar ur en rulle med limegrönt omslagspapper och tillverkade egna kuvert. Adressen skrev jag med kalligrafipenna, och det blev faktiskt rätt snyggt om jag får säga det själv. Jag skrev på deras adresser, men inte min egen. När jag lagt i själva brevet klistrade jag igen kuvertet med ett snyggt klistermärke, och valde ut frimärken som matchade. Sedan gick jag omedelbart ut och postade dem.

Varför? Ingen aning.

Jag vet fortfarande inte hur man kan komma på att skriva brev utan att vilja ha kontakt. Jag ville inte ha något svar, och jag förväntade mig inget heller. Jag hade inget särskilt att meddela dem och jag bad dem inte om något. Jag försökte inte heller få dem att tänka eller känna på ett visst sätt; faktiskt tänkte jag inte på dem alls när jag skrev. Men skrev gjorde jag tydligen; det blev en fyra-fem kuvert med handskrivna brev med oviktigt innehåll till personer jag inte bryr mig om.

Såhär efter en stund förstår jag att drömmen antagligen säger något om mitt sätt att kallprata. Jag är dålig på sånt, så det blir ofta en monolog från antingen min eller den andras sida när jag försöker. Jag har alltid haft svårt att förstå hur begåvade, snälla och engagerade människor kan ägna tid åt en sådan märklig aktivitet, men jag har förstått att det fyller något slags behov hos dem.

Om man gör sig besväret att försöka säga något, och letar efter en röst och ett ansikte och ett kroppsspråk som är någorlunda kompatibelt med standarden, och försöker välja ord och fraser som fungerar med andra enheter i nätverket – så inte känns det som om vädret är det mest relevanta att diskutera. Att kallprata är för mig som att fylla vackra brev med nonsens. Det är förmodligen den konstigaste hobby jag någonsin stött på, men vem är jag att ifrågasätta människors livsval.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kallprat, kommunikation, språk, brev, drömmar, drömtydning, kontakt, relationer, social kompetens, psykologi, Aspergers syndrom, autism, NPF

Stonewall – 40 år av uppror

Idag, den 28 juni, är det 40 år sedan polisen i New York gjorde en razzia mot en svartkrog – en händelse som är så mytomspunnen att det är svårt att ens skriva något nytt om det. Året var 1969, och platsen Stonewall Inn. Det var ju inte det faktum att de inte hade alkoholtillstånd som fick polisen att komma dit, utan att det var en gaybar. På Wikipedia kan man läsa att poliserna krävde att alla personer klädda som män skulle visa ID-handlingar för att bli utsläppta, och att alla som klädde sig som kvinnor skulle gå in på toaletten med kvinnliga poliser för att visa underlivet.

Syftet var att arrestera de som inte matchade sina yttre könsorgan med sin outfit, och det gällde tydligen bara personer i kvinnokläder som befanns ha kuk. Personer med fitta i manskläder var kanske inte något som fanns i polisernas medvetande. Hursomhelst: De som skulle visas in på toaletten vägrade följa med poliserna, och flera av de som skulle legitimera sig vägrade de med. Resten är historia: Poliserna börjar arrestera folk. Redan utsläppta bargäster och andra som samlats utanför lokalen protesterar när poliserna tar till våld mot de arresterade, och upploppet som kommer att pågå i dagar börjar. Folk har fått nog av en livstid av trakasserier och hat, och slår tillbaka – och HBTQ-världen förändras för alltid.

Bok med transsymbol

När man pratar om den feministiska rörelsens historia brukar man dela in den i första, andra och tredje vågen. Första vågen, runt förra sekelskiftet och ett par decennier framåt, handlade mycket om rösträtt och i viss mån rätt till utbildning och myndighet för kvinnor. Andra vågen, som började på 1960-talet, kretsade runt kärnfamiljen, hemmafruidealet, preventivmedel och abort, medan tredje vågen, som började på 1990-talet, diskuterar skönhetsideal, horrykten och övergrepp. HBTQ-rörelsen i stort har väl också haft sina vågor; Från friskförklaringen av homosexualitet och HIV-stigmat – till partnerskap och barn och nu senast äktenskap. Äktenskap som ofta kallades för könsneutrala eller samkönade de senaste åren, och allteftersom åren gick mer sällan homoäktenskap. Långsamt börjar folk förstå att B, T och Q inte bara är till för att dekorera homosexualiteten.

Transrörelsen är på väg in i en ny fas: Det handlar inte längre bara om att kämpa för sin existens, utan också för sin rätt att leva ett bra liv. Att tvingas visa könsorganet för en polis och bli arresterad på grund av dess utseende händer kanske inte i västvärlden idag, men självutnämnda genuspoliser kan dyka upp lite varstans. Rätten att få vård  – och rätten att få rätt vård, och rätten att slippa sån behandling som är onödig och skadlig – och rätten att få bestämma över sin egen sexualitet, sina relationer och sin kropp är inte självklara mänskliga rättigheter för transpersoner idag.

Fyrtio år efter Stonewall är världen en annan plats, men ändå inte. Det finns fortfarande massor kvar att göra – men jävlar vad mycket som har hänt på vägen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Stonewall, HBTQ, homofobi, transfobi, heteronormen, läggning, kön, genus, könsidentitet, könsuttryck, transpersoner, homosexualitet, bisexualitet, queer, historia, politik, revolt, sexism, fördomar, normer

Jag är så onormal att jag slipper vara avvikande

På den tiden jag försökte leva som tjej var inte ”Vill du ha barn?” en fråga folk ställde, annat än som ängslig följdfråga till ”Hur ska du göra när du får barn då?” eller något liknande i ett samtal om varför jag trivs bäst själv, varför jag gillar att bo i lägenhet eller något sånt. Jag fick ofta försöka förklara varför jag inte vill ha barn, med varierande resultat. Jag vill inte ha barn eftersom jag inte har något behov av… vad folk nu har för skäl till att skaffa barn. Dessutom tror jag att jag skulle ha svårt att räcka till som förälder eftersom jag bara är ett barn själv, om än närmare trettio år gammal.

Det hände att folk i all välmening förklarade att jag nedvärderade mig själv, men det hände också att jag fick höra att moderskapet var kvinnans stora privilegium och att det var otacksamt att tacka nej till en sån gåva. Livmodersfeminismen och moderskulten i vissa grenar av den såkallade alternativa världen stod mig upp i halsen, och gör det fortfarande. Som tur var är jag immun mot det mesta av det sedan jag kom ut som transsexuell.

De senaste tre åren har jag bara fått frågan om jag vill ha barn några få gånger: Från utredaren som ställde diagnosen och från min syster, och kanske från någon mer. Gemensamt för dem är att de har frågat någorlunda förutsättningslöst, utan att förvänta sig ett ”Ja självklart”. Tvärtom märker jag att en del inte frågar alls, utan snarare utgår ifrån att jag inte vill ha biologiska barn. Från att vara nästintill tvungen att njuta av moderskapets privilegier är jag numera praktiskt taget förbjuden att föröka mig.

De kvinnliga privilegierna har jag avsagt mig, för jag kände mig varken som kvinna eller särskilt priviligerad. I många år uppfattades det av en del som lite udda och avvikande att inte vilja ha barn. Inte alls, inte någonsin, inte under några förhållanden eller i några förhållanden. Idag är det däremot helt normalt att jag inte vill bli mamma – eller pappa, eller förälder överhuvudtaget. Med lagstiftarnas ord skulle jag ”riskera att orsaka förvirring i släktleden” om jag skaffade biologiska barn.

Visst tänker jag på alla de tjejer som vet att de inte vill ha barn, men ändå får höra ”jodå, vänta tills du blir äldre ska du se” fram tills de börjar närma sig 30. Det måste vara skitjobbigt. Som transkille har jag åtminstone haft det privilegiet att kunna tänka att om livmoderskaparna är så fördomsfulla att de tror att jag är tjej så är de ändå inte att lita på. Det har varit min hållhake för att slippa sugas in i biologihysterin. Man blir inte transsexuell på grund av folks fördomar, men att vara transperson i någon form kräver ett annat sätt att tänka runt kön – ett sätt som kan ha sina fördelar ibland.

Numera är det självklart att jag inte vill ha barn, eftersom jag förväntas vara i så svår konflikt med mina könsorgan att jag inte skulle komma på tanken att ha sex eller något annat som tvingar mig att uppmärksamma de där kroppsdelarna mellan navel och lår. Jag är så onormal att jag slipper vara avvikande.

Kanske lite off topic, men ändå ett svar på bloggutmaningen med tema: Mamma. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mammor, moderskap, familj, föräldrar, normer, barn, relationer, kvinnor, kvinnlighet, biologi, biologism, genus, kön, könsroller, transsexualism, könskorrigering, manlighet, män, HBTQ, graviditet, fördomar, ålder, sex, sexualitet

Det kan inte vara tårar, för en man förväntas inte gråta

”Du har då aldrig trott på tårar
Det passar inte för en karl
Om man är över femton vårar
finns inga känslor kvar.

Kan du förstå två våta kinder
Dom torkar lika snabbt igen
Man rår ej för att tårar rinner
När man har mist sin vän”

Ted Gärdestad, Jag vill ha en egen måne.Text: Kenneth Gärdestad 1972.

”There must be a cloud in my head
Rain keep falling from my eye-eyes
Oh, no, it can’t be teardrops,
For a man ain’t supposed to cry
So it must be raindrops
So many raindrops keep falling from my eyes”

Dee Clark, Raindrops. Text: Dee Clark & Johnny Otis 1960.

Den förra texten har aldrig fått mig att fundera. Det är ändå sjuttiotalet. Det är ändå androgyna Ted med långt hår. Det är ändå i gränslandet mellan det ”kommersiella” och det ”alternativa”. Då kan man sjunga att man gråter, och tillochmed nämna att killar inte ”borde” göra det. Så jag har tänkt på det som ett sjuttiotalsfenomen; som typiskt för Teds musik.

Den senare texten däremot är lite av en överraskning. Jag har älskat den låten i åratal, men inte tänkt så mycket på vad han egentligen sjunger. Visst har jag hört flera poplåtar från 1960-talet där manliga artister sjunger att de gråter över olycklig kärlek, men det slog mig aldrig att det skulle vara något konstigt med det förrän jag verkligen lyssnade på texten i Raindrops.

Det kan inte vara tårar, för en man förväntas inte gråta. Så det måste vara regndroppar.

Youtube

Oavsett om man översätter ”supposed to” med ”ska” eller ”förväntas” så blir det uppenbart att jaget i låten känner att det är obekvämt att inte kunna erkänna att man gråter för att man hindras av mansidealet. Det är en slags dold normkritik, antar jag. Redan 1960 skrevs det alltså låtar om mansrollen, även om det temat är dolt bakom olycklig-kärlek-köret. Jag har bara inte upptäckt det förut.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om musik, manlighet, tårar, gråt, känslor, 60-talet, 70-talet, androgynitet, ideal, kön, könsroller, olycklig kärlek, Ted Gärdestad, Dee Clark, Jag vill ha en egen måne, Raindrops, genus, macho, kärlek, kultur, nöje, historia

Bloggberoende – eller i behov av hjälpmedel

Vid åttatiden på morgonen slår jag på datorn, och upptäcker att uppkopplingen är död. Det blir en lång förmiddag av väntan; supporten säger trött att det är något fysiskt fel på basstationen och att de jobbar på att fixa det. Vid tolvtiden klarar jag inte längre av att sitta ner och sortera bildfiler i album längre, utan rusar upp och spikar upp en hylla och börjar smådutta runtom i lägenheten. Hela tiden intalar jag mig att jag inte har abstinens; att trycket jag känner över bröstkorgen inte är offlineångest, utan allmän stress och överhettning.

Jag är beroende; inte bara av bloggen, utan av att chatta med mina vänner, läsa nyheter och bloggar, googla efter information och allt sånt. Jag fungerar inte så bra offline, helt enkelt, men det inser jag först när jag framåt sen eftermiddag får tillbaka uppkopplingen och kan gå ut på nätet igen. Jag går ner i varv, slappnar av och andas lugnt och obehindrat.

Schersmin

Med internet går allt blixtsnabbt; jag behöver inte gå och hämta ett stenlexikon för att slå upp skillnaden mellan sodalit och lapis lazuli, eller en blombok för att kontrollera att det är en schersminbuske på bilden. Jag behöver inte leta upp boken någonstans i lägenheten, och sedan dessutom komma ihåg vad jag skulle använda den till, komma ihåg alfabetet så att jag slår rätt, komma ihåg hur orden stavas och allt det där. Det blir inte ett jätteprojekt.

Offline känner jag mig som om någon har tagit ifrån mig glasögonen och stoppat bomull i mina öron – och samtidigt drogat min hjärna så jag knappt vet vad jag heter. Online kan jag se, höra och tänka nästintill obehindrat. Inte så konstigt att jag mår dåligt när jag inte kommer åt det då.

Nu har jag varit online i nio timmar och börjar komma till ro. Jag skäms över att vara så beroende av uppkopplingen, men jag borde nog sluta med det. Det är inte ett missbruk, utan ett hjälpmedel.

Läs även andra bloggares åsikter om datorer, internet, uppkoppling, ångest, missbruk, bloggberoende, bloggande, ADHD, Aspergers syndrom, teknik, hjälpmedel, perception, koncentration, hjärnan, psykologi, bilder

Hur man undviker skitsnack genom att skylla på sin Asperger

Minou och jag pratade om en person som har haft problem på sin arbetsplats: Hon har blivit mobbad av kollegorna, och de har försökt göra sig av med henne med hänvisning till att hon har Asperger och Tourette och att det gör dem så rädda att de inte vågar jobba med henne. Det är inte hennes funktionsnedsättningar eller hennes beteende de är rädda för, utan diagnoserna som sådana. Observera att detta är vuxna och förmodligen välutbildade människor som jobbar på en arbetsplats där medmänsklighet är ett varumärke, som tror att människor med neuropsykiatriska funktionshinder per automatik innebär att man är ett direkt hot mot sin omgivning.

Hursomhelst så gled samtalet in på vilka samarbetssvårigheter som personer med Asperger ofta kan ha på riktigt. Ett problem som Minou och jag båda kom på direkt var att många med Asperger inte alltid förstår vad som ska hållas hemligt och inte. Om Kalle säger till Stina att Pelle är lat och slarvig, så är det inte säkert att Stina förstår att man inte ska berätta vad Kalle sagt för Pelle. Hela systemet med att snacka skit bakom ryggen på folk är en sån sak som många med Asperger inte har grepp om.

Att prata om människor som inte är närvarande är en sak – men åtminstone jag räknar alltid kallt med att det jag säger om personer i deras frånvaro mycket väl kan komma att nå dem på ett eller annat sätt, så jag har få hemligheter. Jag tar dessutom sällan illa upp när jag får veta att folk pratat om mig, eftersom jag utgår ifrån att personen ifråga räknat med att jag kanske skulle få veta. För mig är avslöjandet en logisk konsekvens av allt skvaller, all ryktesspridning och praktiskt taget allt prat om en frånvarande person hur oskyldigt eller elakt det än må vara, men jag har insett att det kanske är en lite ovanlig tolkning.

Just det att skvallra bakom ryggen på folk med syftet att… vad det nu är. Jag vet inte. Att prata skit för skitens skull, kanske? Att binda människor närmare genom att knuffa andra längre bort? Att få andra att se sämre ut, så man själv blir lite snyggare? Hursomhelst är det ett stort socialt handikapp om man rör sig i en miljö full med skitsnack att inte kunna koderna. Inte bara riskerar man att såra Pelle om man råkar berätta, utan man riskerar dessutom att Kalle blir sur. Det är det märkligaste av allt, ändå: Att människor tror att deras skitsnack aldrig kommer att komma ut, så till den grad att de känner sig bedragna ifall skvallret trots allt når den det handlar om. Det säger ganska mycket om hur fega folk i allmänhet är, som inte säger ifrån på något sätt.

Någon gav mig rådet att när jag blivit skicklig på att identifiera skitsnack avbryta personen som snackar skit och säga ”Du har inget emot att jag säger det till henom va?”. Jag tror fortfarande inte riktigt att jag är tillräckligt bra på själva identifieringsbiten än, men det kommer nog. Antagligen hade det varit svårare att bestämma sig för att göra en sån sak som att säga till om jag inte var brutalute med mina diagnoser och i värsta fall kan utnyttja. Ibland är det fantastiskt skönt att ha en sköld av Asperger att gömma sig bakom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om etikett, social kompetens, skitsnack, skvaller, rykten, relationer, psykologi, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, sociala svårigheter, hemligheter, ärlighet, diagnoser, lögner

”Jag har väl DAMP eller något”

Rubriken har tydligen väckt människors ilska. Det är någon halvkändis vid namn Gunilla von Platen som jag inte vet något om som kläckt ur sig att hon har DAMP som svar på hur hon hinner med allt:

”Hon är grundare till och driver kundserviceföretaget Xzakt Kundrelation, som sedan starten år 2000 ökat sin omsättning till i år beräknade 100 miljoner kronor. Nu väntar expansion och stora nyanställningar. Utöver det är hon engagerad i styrelseuppdrag, biståndsprojektet Hand in hand och har två små barn.

– Jag har väl damp eller nåt, säger hon och skrattar”

Det anmärkningsvärda som jag ser det är att folk i kommentarsfältet säger att om man har DAMP på riktigt så är man faktiskt jättehandikappad, och därför måste hon sluta använda det ordet. Visserligen tycker jag att det är fel att använda diagnoser slarvigt (fast jag gör det själv hela tiden), men jag tycker att det finns hundra värre sammanhang att säga det i. Att säga att man har DAMP för att man kan hålla många bollar i luften och alla de där klyschorna ser jag som ett mindre problem än att säga att man har DAMP för att man har kort stubin och alla de ännu jobbigare klyschorna.

Jag har sett det ett antal gånger förut, i forum och i bloggar: Så fort någon säger att de har någon bokstavsdiagnos blir de genast ifrågasatta. Det gäller att veta sin plats, och har man det inte på papper så är det inte alltid så lätt att säga emot. Om man säger det för lättsamt får man höra att man hånar människor som har diagnosen ”på riktigt”, och säger man det för allvarligt får man höra att man gör sig själv till ett offer. För någon vecka sedan läste jag en bloggare som var upprörd över att en person hade beskrivit de positiva sidorna av ADHD: Det är en skymf mot de som verkligen LIDER av ADHD att inte lida själv, antar jag.

För att förekomma kommentarer om att det är ett sätt att spela en offerroll att tvinga på andra samma elände som man själv känner, så bör jag nog säga att det verkar vara få som berättar att de själva har diagnosen när de kritiserar såna uttalanden. Däremot är det ofta man kan bli uppläxad av en förmodat bokstavslös, som eftersom hen till exempel har en kompis som har en kusin som har ett barn med ADHD eller något sånt därmed vet allt om diagnoserna.

Jag har nämligen fått höra det själv: att jag borde läsa på bättre och sluta håna människor med Aspergers syndrom för det är faktiskt en ”allvarlig sjukdom”, och inget att skämta om, och så vidare. Jag brukar sortera den typen av kommentarer under samma huvudkategori som de kommentarerna där folk ifrågasätter om jag har en viss diagnos eftersom jag inte [valfri stereotyp]: De är välmenande människor som vill skydda bokstavsmänniskor – utan att förstå att alla bokstavsmänniskor inte behöver skyddas.

Så hur är det nu med DAMP och handikappifieringen? Tja, DAMP är ju vanligen i den svårare delen av ADHD-spektrat, med motoriska svårigheter och problem med perceptionen därtill. Om ADHD generellt brukar man säga att det är ett sätt att fungera på som gör en till en utmärkt entreprenör om man bara kan bemästra sina svagheter. För att kunna tänka utanför ramarna underlättar det nämligen om man inte vet att ramarna finns där, och för att kunna vara precis och exakt är det en fördel om man inte ser skogen för bara träd.

Jag skiter fullständigt i om Gunilla von Platen har ADHD eller inte, men jag förstår inte riktigt på vilket sätt det skulle vara omöjligt att vara högpresterande och ha ADHD samtidigt. Det jag ser som det stora problemet är inte om någon tar fasta på de positiva sidorna och säger sig ha DAMP utan att samtidigt kunna visa läkarintyg, utan problemet är när folk säger att har man ADHD är man sjuk, störd och jättehandikappad per automatik: Om det sägs på ett elakt sätt för att det är elakt, och när det sägs i all välmening är det ett sorgligt tecken på att det fortfarande alltså inte är självklart.

Bara för att ADHD är ett funktionshinder enligt böckerna så betyder inte det att man måste vara handikappad. Handikapp skapas ju i omgivningen; det är ofta där problemet ligger.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, NPF, diagnoser, Gunilla von Platen, funktionshinder, lidande, sjukdomar, störningar, DAMP, fördomar, stereotyper, Aspergers syndrom, handikapp

Min trasiga regnbåge – draperiet alltså

Min trasiga regnbåge – draperiet alltså

Originally uploaded by trollhare

Min trasiga regnbåge – draperiet alltså – är trassligt. Medan jag reder ut det hör jag säkert fem olika killar sjunga att killar inte ska gråta, men att de inte kan låta bli. Jag som brukar ha skuldkänslor över att min sextiotalspop är heteronormativ. Den kanske är queerare än jag tror?

Nebido – bara för män

Jag är ofta rädd för att ta saker för givna; om jag förväntar mig något positivt och verkligen planerar som om jag räknar med det, så kommer jag bara att bli förtvivlad när planen spricker. Ett steg i taget är inte bara säkrare, utan också enklare. Därför hade jag inte tänkt så mycket på hur jag skulle få i mig sprutan när jag väl fått den i handen. Den dagen, den sorgen, tänkte jag. Det hade ju varit snöpligt att vara tvungen att avboka en skötersketid för att man inte fått medicinen utskriven.

Nebido - frihet i en liten ask

Dagens uppgift var därför att fixa en tid på hälsocentralen för att bli besprutad, och eftersom jag var trött bestämde jag mig för att chansa och helt enkelt gå dit. Inte för att jag är så naiv att jag tror att man bara kan dyka upp och få hjälp på en gång, men för att boka en tid. När jag är trött gäller det att hushålla med resurserna, och att gå en halvmil i stekande sol på tom mage kändes mindre krångligt än att ringa ett telefonsamtal.

Men nej, det gick såklart inte. Man måste ringa, förklarade receptionisten, så det var bara att vända hemåt igen. Bara det att jag försökte säger väl antagligen något om hur jag fungerar. Det hade känts mer onödigt att ringa än om det faktiskt hade varit möjligt att få en tid genom att dyka upp IRL.

Så jag ringde till slut deras telefonsvarare, och blev uppringd efter en timme. Sköterskan frågade vad det var för spruta, och när jag sa ”Nebido” verkade hen inte känna till den, men jag sa att det var testosteron. Hen frågade hur det ska injiceras, var det skrivits ut och om jag har medicinen med mig själv. Jag fick hursomhelst en tid, och vi lade på. Några sekunder senare ringer samma person igen, efter att ha slagit i FASS.

”Är du verkligen säker på att det är Nebido du ska ta? Det är ju manligt könshormon? I FASS skriver de som om det mest är för män.”

Jag förklarar lite snabbt, och hen förstår. Vi lägger på än en gång. Jag har en tid på tisdag. Då ska det bli spruta av.

Läs även andra bloggares åsikter om Nebido, testosteron, vård, könskorrigering, hormoner, hälsocentraler, medicin, bilder, FASS

Naiviteten räddade mig

Jag gick och la mig halv nio igårkväll, och somnade omedelbart och sov i tio timmar. När jag vaknade var jag osäker på om jag drömde, men när jag gick upp såg jag den lilla vita asken med silverfärgade ränder och testen NEBIDO med stora bokstäver.

Nebido

Nu är klockan snart tio, och jag ska ta mig till hälsocentralen för att bli besprutad. Det är tur att jag hunnit träna bort min sprutfobi med alla dessa blodprov jag tagit under de senaste åren.

Nästan sju år har gått sedan jag sökte hjälp första gången. Hade jag vetat hur lång tid det skulle ta och hur jobbigt det skulle bli hade jag förmodligen inte vågat. Naiviteten räddade mig, antar jag. Naiviteten och mina vänner.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, Nebido, medicin, vård, transsexualism, könskorrigering, hormoner, väntan, naivitet, hopp, längtan, känslor, bilder

Michael Jackson: Mannen som anklagdes för att vilja bli kvinna

Michael Jackson är död. Och nej, jag tänker inte skriva något om hur mycket jag beundrade honom eller hur mycket jag saknar honom. Jag har aldrig varit något större fan av hans musik – men jag har ibland tänkt att det måste vara en mycket ensam människa.

Det jag minns bäst är tyvärr alla rykten. Framförallt de hånfulla kommentarerna innan han berättade att han hade vitiligo: Han var svart men ville bli vit. Han har opererat ansiktet sönder och samman. Hans barn är inte hans biologiska, och han har problem med relationer. Han har klappat ihop ett antal gånger, han har fobier och nojor. Och så vidare. Det här är inte ett försök att svärta ner hans rykte; det har han lyckats ganska bra med själv som omgett sig med småpojkar, och jag lägger ingen värdering i att må psykiskt dåligt. Däremot har han varit en ständig påminnelse om att psykisk ohälsa inte är något som är förbehållet fattiga människor.

Man liknar honom vid Elvis, men jag tänker snarare Marilyn Monroe. Hursomhelst; Symbolen för det sena 1900-talets onaturlighetsideal är död, och likaså mannen som anklagdes för att vilja bli kvinna med alla möjliga rykten, gliringar och skämt därtill, innan folk fattade att det var en bluff och ännu ett sätt att utmåla honom som ”onaturlig” – eller om det var tvärtom: Att vilja ge könskorrigeringar en aura av onaturlighet genom att förknippa dem med Jackson.

Förhoppningsvis är det inte så han blir ihågkommen, och jag är glad att inte längre få höra folk göra den kopplingen så fort man säger ”könsbyte”; som om könskorrigeringar vore jämförbart med cirkus Jackson. Världen har gått framåt sedan 1900-talet och människor är mer upplysta. Fler människor vet idag att ett androgynt utseende inte nödvändigtvis har med vare sig könsidentitet eller läggning att göra. Tackolov.

Jag hoppas att hans död innebär ett avslut på den tid då det ansetts vara spektakulärt att bryta mot snäva könsgränser; jag hoppas att ingen i framtiden kommer att få sin androgynitet ifrågasatt och förlöjligad. Hoppas kan man ju alltid.

Relaterat: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Michael Jacksson, kändisar, kön, genus, könsroller, androgynitet, media, rykten, död, psykisk ohälsa, musik, nöje, transsexualism, könskorrigeringar, HBTQ, naturlighet, onaturlighet, 1900-talet, heteronormativitet, androgynitet

Min bästa födelsedag någonsin

Klockan var strax efter elva när jag blev inkallad till doktor K. Jag var nervös och han verkade väldigt stressad i början, men sedan blev det bättre. Han tittade lite i mina provsvar och sa att allt såg bra ut, och började fråga om min transsexualism: Hur länge har jag känt såhär, när var det jag bestämde mig för att söka vård, hur har min omgivning tagit det, hur var det i skolan, vad gör jag nuförtiden och vad har jag för framtidsplaner, och så. Jag berättade lite snabbt, och sedan började vi prata om själva behandlingen.

Han uttryckte det så bra: att det inte är ett tecken på sjukdom att man får biverkningar i början – för testosteronet gör en inte sjuk, utan frisk. När man gått på testosteron ett tag har kroppen vant sig vid det såpass att det är det naturligaste tillståndet. Det kändes underbart att höra det på det sättet, när det mesta man får veta är att man mixtrar med kroppens balans och utsätter sig för risker och är allmänt onaturlig.

Han frågade om jag ville ha gel (Testogel) eller spruta (Nebido) och för mig är valet enkelt. Att ta en spruta var tredje månad är mycket enklare än att kleta med gel varenda dag. Och faktiskt: Inte en endaste gång ens i början av samtalet behövde jag känna mig orolig för att han skulle bromsa. Det var självklart att jag var där för att börja behandlingen och inget annat. Raka puckar gillar jag.

Sedan började vi prata om Concerta och ADHD, och han sa att det nog inte är några problem. Eftersom det inte finns någon forskning på hur testosteronbehandling påverkar medicinering med Concerta visste han inget, men han föreslog att ifall jag känner mig mer dampig (fast det ordet använde han inte såklart) av testosteronet så kanske jag ska höja dosen Concerta.

Efter det tog han mitt blodtryck, och sedan satte han sig och skrev ett intyg till hälsocentralen som jag fick med mig, och sa att han skulle fixa receptet på en gång. Innan vi skildes åt sa han ”Nu får du börja ditt nya liv, Immanuel”. Jag gick ut därifrån med ett så brett leende att jag trodde att käken skulle spricka. Efteråt, när jag satt under en rönn på sjukhusområdet och åt lunch smsade jag Dennis som fyller 25 idag. Jag skrev:

”Det här är nog min bästa födelsedag någonsin”

Och det är så det känns: Idag och imorgon är mina nya födelsedagar, utöver den där gamla i september. Hur mycket jag fyller? Fjorton idag, pubertet imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, Nebido, transsexualism, hormoner, vård, könskorrigering, mediciner, Concerta, ADHD, biverkningar

T Time! Testosprutan är uthämtad, nu åte

T Time! Testosprutan är uthämtad, nu åte

Originally uploaded by trollhare

T Time! Testosprutan är uthämtad, nu återstår att ta sig till hälsocentralen för själva injektionen. Det får bli imorgon.

”Jag vill ha testosteron!” sa jag när lä

"Jag vill ha testosteron!" sa jag när lä

Originally uploaded by trollhare

"Jag vill ha testosteron!" sa jag när läkaren frågade vad jag ville få ut av besöket. Recept är skickat elektroniskt, och i kuvertet ligger ett intyg att visa på hälsocentralen för att få dem att sticka mig. Lycka.

Immanuel is gender troubled. Butlers que

Immanuel is gender troubled. Butlers que

Originally uploaded by trollhare

Immanuel is gender troubled. Butlers queera klassiker har stått på min att-läsa-lista sedan jag blev utbränd. Jag köpte den för flera år sedan och har hela tiden tänkt att den dagen jag klarar av den är jag frisk från utbrändhetens effekter i hjärnan. Det tog fem år, men nu är jag här. Och vad passar bättre att läsa på sjukresebussen på Dagen T?

”Le åt livet – du kanske är värd det?” s

"Le åt livet – du kanske är värd det?" s

Originally uploaded by trollhare

"Le åt livet – du kanske är värd det?" står det ovanför dörrposten inne på en toalett på Gävle sjukhus. För egen del tycker jag det känns bättre att hånskratta åt livet.