”If you’re well adjusted to this society, you’re mentally ill”
Så började författaren Oliver James sitt lilla tal på mötet jag var på igår; en hearing i parlamentet om bidragsreformer. Han fortsatte med att berätta att så faktiskt är fallet: Storbritannien är det land som lider mest av psykisk ohälsa i Europa, hävdade han.
En forskare vittnade om att fattigdom orsakar psykiskt lidande: Stressen över att inte vara säker på att ha tak över huvudet och mat på bordet är skadlig, såklart, och leder in i en ond cirkel. Att satsa på fattigdomsbekämpning lönar sig även rent ekonomiskt.
En baronessa från överhuset river ner applåder när hon säger att det arbete som kvinnor faktiskt redan gör måste uppvärderas om man ska kunna prata om något slags val mellan att göra karriär och att vara hemmamamma. Som muslim är hon van vid att kvinnors arbete är synliggjort och uppskattat, men i det vita Storbritannien måste alla mammor lämna bort sina barn till främlingar.
En tjej berättar om hur svårt det är att få ekonomin att gå ihop när man på grund av funktionshinder inte kan ta vilket jobb som helst, och hur man ändå tvingas söka jobb som man vet att man inte klarar bara för att fylla sin kvot och inte bli av med bidraget. En annan berättar om hur svårt det är att jobba mer än heltid med att se efter sin dotter med svåra funktionsnedsättningar som närsomhelst kan bli livshotande – och samtidigt stå till arbetsmarkandens förfogande.
En tredje, som representerar English Collective of Prostitutes, berättar att det finns en direkt koppling mellan prositution och nedskärningar: varje gång man skär ner i bidragssystemet ökar antalet nya sexarbetare. Många är ensamstående mammor med barn med funktionsnedsättningar. För att ha råd med vård och mediciner och rehabilitering och färdtjänst och anpassningar i hemmet för sina barns skull går mammorna på gatan.
Men mest minns jag tjejen som berättade hur det är att leva som asylsökande: Hennes barn är på en annan kontinent, och hon får inte ha dem hos sig. Hon måste jobba för att få tak över huvudet trots att hon är sjuk, och jobbar för löner långt under existensminimum. Alternativet är att hitta en man att leva på.
Det är vad alla dessa kvinnor ser som enda alternativ, och att leva med en man för att man inte har något annat val är att direkt skapa förutsättningar för våld, säger någon. Alla instämmer.
Diskussionen är så lik den i Sverige, fast ändå inte. I Sverige är det bara Kristdemokraterna som använder ordet ”familjevänlig”. Det är ingen som säger att hemmafruar måste ha rätt till sin egen inkomst, så de inte är ekonomiskt beroende av män. Hemmafruarna är ju på sätt och vis försvunna i Sverige; mamma sa att det lät som det gjorde på sextiotalet. Men likheterna finns, helt klart.
De frågar inte efter hur sjuk man är, för det skiter de i.
