Från Stonewall till Moskva i klänning

Hela Europa tittar mot Moskva idag inför finalen i Eurovision Song Contest ikväll. Det är en passande dag att demonstrera för HBT-personers rättigheter – och bli gripna för det. Demonstrationen är förbjuden, men det stoppade dem inte. Malena Ernman är en av de artisterna som innan hade uttalat sig om det, och vädjat till myndigheterna att inte hindra demonstrationen. Det räckte inte, såklart. Inför kamerorna släpas demonstranterna iväg och arresteras efter bara fem minuter. Idiotiskt och sorgligt – och ofantligt klumpigt gjort av rysk polis.

Jag hoppas att det här kommer att leda till att de får det hett om öronen; redan är det på förslag att artisterna i sympati ska bojkotta kvällens final. Om någon faktiskt gör det återstår att se.

Person i brudklänning, förmodligen kukfödd, med kavaljer arresteras av rysk polis

Hursomhelst: Märk väl att den bild som både DN och SvD lägger som första bild inte visar jättemaskulina vanligbögar, samtidigt som de kallar det för ”gaydemonstration” och ”demonstration för homosexuella rättigheter”. Eftersom jag inte vet vilka de är på bilden och hur de identifierar sig tänker jag inte säga att det nödvändigtvis är fel, men jag tänker på hur man pratat om Stonewall. Transpersoner och transsexuella spelade en viktig roll även den gången och deltog i kampen sida vid sida med bögar, flator och bisexuella, fast deras insats sedan har osynliggjorts när man beskrivit upploppen.

Det var 40 år sedan i New York. Idag är det i Moskva. Det kan vara värt att komma ihåg det nästa gång någon frågar varför ”transor” och andra vill åka snålskjuts på det som ärkebögar har byggt upp. Utan fjollor, transpersoner, transvestiter, transsexuella, dragqueens och dragkings, butchflator och femmeflator och flator överhuvudtaget och bisexuella av alla kön och intergenders och könskrigare av olika slag skulle regnbågen bara ha en enda färg.

DN1 0ch 2, QX, AB och ledare, SvD 1 och 2, BBC. Mer ESC: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ESC, Eurovision Song Contest, Melodifestivalen, musik, Malena Ernman, Moskva, Ryssland, media, homosexualitet, transpersoner, HBTQ, politik, demonstrationer, rättigheter, Stonewall, historia, USA, poliser, demonstrationer, homofobi, underhållning

Passerbar pipa på provrumsförklädd porrklubb – please!

Livet börjar återgå till det normala, och jag börjar få perspektiv på londonresan.

Jag har passerat som kille inför en åttaåring, och kanske inför en man vid en herrtoalett och eventuellt inför en hund. Dessutom har jag åtnjutit skeptiska blickar – men inga konfrontationer – när jag gått på damtoaletten, i stort sett varje gång.

Jag har inte passerat inför provrumsvakten på Primark, som skrattade åt mig när jag sa att jag inte var någon ”lady”. Att jag vill prova kläder från herravdelningen är inte skäl nog att släppa in mig i herrarnas provrum, utan jag ska såklart ta rulltrappan ner till damernas.

Jag passerar hyfsat, så länge jag håller käften. Tyvärr har det aldrig varit min starka sida. Någon tyst och stark machoman kommer jag aldrig att bli, för det är en sån sak jag inte förstår. Kanske de tysta starka männen i själva verket har pipiga ljusa röster som de försöker dölja.

Det var rösten som avslöjade mig vid provrummet, och jag undrar fortfarande vad som hade kunnat hända ifall jag blivit insläppt. Kanske springer killarna nakna därinne? Kanske har de sex med varandra? Kanske är ”fitting room” ett kodord som jag inte förstår, som den oskuld jag är? Fan också att jag missade det i så fall.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, genus, passing, manlighet, män, provrum, shopping, kläder, Primark, röster, målbrottet, transsexualism, könskorrigering, sex, nakenhet, oanständighet, service, bemötande

Psykfall med VIP-kort till läkarland

Lågutbildade får sämre vård än högutbildade. Såkallade invandrare får sämre vård än såkallade svenskar. Det förvånar mig inte ett dugg.

Är det något jag haft som ett trumfkort i rockärmen under mina sju galna år som psykpatient så är det min förmåga att åtminstone emellanåt tala akademiska. Det är nämligen inte bara hur bra svenska man talar (med ord och kroppsspråk) som har betydelse, utan även hur skicklig man är på medelklass. I synnerhet om man behärskar läkarspråk åtminstone hjälpligt så är det en enorm fördel.

Jag kan få vissa förmåner som jag inte skulle fått om det inte vore för att jag lärt mig att uttrycka mig och spela Duktig Patient – och detta bara genom att bete mig på ett visst sätt och uttrycka mig med vissa ord. Man märker det när man träffar en ny läkare; de är ofta rätt skeptiska i början, men när jag visar att jag är påläst om olika mediciner, diagnoser och behandlingar så öppnar det många dörrar.

Den allra största skillnaden kommer däremot när samtalet glider in på framtidsdrömmar eller familj. Om jag berättar att jag har en fyraårig högskoleutbildning så blir de ofta som en omvänd hand; jag går från att vara en hopplös patient i mängden till en som skiljer ut sig. Att råka nämna att min pappa är läkare ger ännu tydligare resultat: Läkare och psykologer börjar helt plötsligt att knyta an till mig, och tala till mig som om jag nästan vore en jämlike. Kuratorer, skötare och andra som står lägre i rang fungerar just den finten däremot inte på.

Första gången jag gjorde den resan kändes det hissnande och förvirrande att helt plötsligt mötas av engagemang istället för skepsis, och övergången har alltid känts väldigt besvärlig ur etisk synvinkel. Jag är övertygad om att den där lite tillbakalutade posen med armarna i kors är default hos psykologer och psykiatriker, tills de får veta att psykfallet framför dem inte är någon vanlig arbetare. De gånger jag träffat läkare som inte har fått veta något om min medelklassighet har de aldrig genomgått den där förvandlingen utan fortsatt behandla mig som om jag inte vet någonting om mitt eget bästa.

Så, nej, jag är inte förvånad. Att tala medelklass med akademisk brytning öppnar i sig många dörrar, men att komma ut som akademiker är definitivt en fördel för att få bättre kontakt med läkaren, och därmed bättre vård.

Livet som psykpatient är inte lätt när man ofta känner en mur av misstroende – min väg därifrån går alldeles för ofta ut på att vifta med medelklassens VIP-kort. Det behövs inga privatiseringar för att hålla klassamhället vid liv i vården; det finns redan så mycket att det räcker och blir över.

Mer: 1, 2, 3. Relaterat: 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, psykiatri, fördomar, klass, medelklass, utbildning, akademiker, rasism, politik, segregering, vårdpolitik, läkare

Poängen med att prata med sig själv

Mina piller (gammal version)

Nackdelen med att prata för sig själv är att man måste komma ihåg att låta bli att göra det samtidigt som man försöker ta sin medicin. Jag tar varje morgon två kapslar Concerta och ett multivitaminpiller, och imorse satt jag och orerade för mig själv samtidigt som jag stoppade pillrena i munnen och försökte skölja ner dem med vatten. Resultatet: Ett av concertapillrena slant från tungan ner i vattenglaset och sjönk som en sten och klibbade sig fast på botten. Hurra.

Jag har förstått att det är många som skäms över att prata för sig själv. Det gör inte jag, även om det händer att jag skäms för att jag inte skäms. Jag gör det nämligen väldigt ofta, och utan att tänka mig för, och skulle jag skämmas över det skulle jag aldrig hinna göras något annat. Jag skäms bara om mina viskningar råkar bli väldigt högljudda, sådär så folk inte bara tittar en extra gång utan verkligen vänder sig om och stirrar, eller om jag säger något som kan uppfattas som obehagligt. Eller, förstås, om jag gör det vid fel tillfälle. Att sitta i en läsesal på ett bibliotek med stränga tystnadsregler och reflektera över det man läser är skitjobbigt. Jag vet inte hur många gånger jag fått ilskna blickar av människor som tycker att mitt viskande är störande.

Att hålla inne viskandet är en del av masken jag tar på mig när jag träffar människor, men den hamnar som bekant ofta på sned. Det är verkligen inte lätt att hålla alla reglerna för saker jag inte bör göra bland folk och saker jag bör göra när jag är bland folk i huvudet samtidigt, så det säger sig självt att det blir en hel del snedsteg.

Att prata för sig själv kan vara ett sätt att träna uttal och mimik, och det är så jag använder det. Det är en slags övning för att kunna spela normal lite mer övertygande. Varje gång jag träffar människor i verkligheten är det som att stå på en scen inför tusen åskådare – då är det viktigt att ha tränat så man kan rollen så bra som möjligt innan dess. Kanske bara inte när man försöker svälja sina mediciner.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, ADHD, NPF, språk, kommunikation, sociala svårigheter, social träning, psykologi, språkutveckling, skuld, skam, tal, social fobi, normer, normalitet

Schemalagd ångest är minskad ångest

1. Skadliga för andras välmående, fysiskt och/eller psykiskt (tex. fälla kommentarer som inte är illa menade alls men kan uppfattas som sårande).
2. Uppenbart fysiskt skadliga för mig (tex skärande).
3. Triggande som leder till handlingar enligt 1 eller 2 (tex. att härda ut i sociala situationer som jag egentligen vet är mig övermäktiga, bara för att bevisa något).
4. Fysiskt sett potentiellt skadliga på längre sikt (tex. att låta bli att äta).
5. Potentiellt skadliga för relationer till människor jag bryr mig mycket om (tex. att dra mig undan och inte svara på tilltal).
6. Stressande, känslomässigt och perceptionellt (tex. starka intryck, uppmärksamhet och bara rent allmänt en hög dos mänsklig kontakt).
7. Beteenden som kan ställa till med problem i ”nödsituationer” (tex. att framstå som drogpåverkad framför väktare, som psykotisk hos läkare eller som aggressiv i en konfliktsituation).
8. Skadliga för mitt rykte eller andras uppfattning om mig.

Såhär ser min inofficiella lista ut för hur jag prioriterar att jobba med de svårigheter och problembeteenden jag har, på det känslomässiga planet. Mer praktiska saker, som ordning, planering och koncentration, har ett separat ”program”. Det är alltså såhär jag väljer vad som är viktigast att fokusera på när jag försöker lära mig att leva.

Listan fungerar även så att när man letar efter en lösning på ett problem, så är det okej att välja att ersätta det med något som kanske inte är perfekt, men som kvalificerar i en lägre kategori. Ett exempel, autentiskt även om det är flera år gammalt:

Morgon på dårhuset. Det är dags att äta frukost, men det är fullt med människor i matsalen och jag är inte kaxig nog att börja tjafsa om att få äta på rummet (3). Jag praktiskt taget VET att om jag äter i matsalen kommer jag att må så dåligt av att tvinga mig igenom situationen att jag kommer att släppa ut stressen med blod senare (2), så jag väljer att avstå från måltiden (4).

När det blir dags för lunch däremot, är det sämre bevakning i matsalen, så jag norpar åt mig några knäckebrödsskivor och smyger in på rummet igen. Även om jag blir upptäckt och uppstressad (6) av att bli tillrättavisad så är det bättre att äta knäckebröd i smyg än att inte äta alls.

Det första utkastet till den här listan skrev jag när jag började i en DBT-liknande terapi för fyra och ett halvt år sedan, och sedan dess har den ändrats och finslipats ett antal gånger. Inspirationen kom från en uppgift där jag skulle skriva ner tre saker jag ville jobba med i terapin, efter att vi pratat om hur man kan ersätta ett problembeteende med ett mindre skadligt.

En sak som inte har ändrats är ordningen i toppen: Det är högre prioriterat att förebygga skada hos andra än hos mig själv. Jag vet att det kanske låter självförminskande, och det var väl egentligen så jag tänkte från början – men sedan insåg jag att det fanns en poäng i det ändå.

Min starkaste trigger, som utlöser ångest och självskadeimpulser, har alltid varit misstanken om att jag sårat eller skadat någon annan. Därför har den högsta prioritet, och det är det som är allra viktigast att undvika. Fördelen med det är att jag då kan ”ursäkta” mig själv när jag till exempel märker att jag pressar mig själv för hårt, och det fungerar även som en bra ursäkt inför andra: ”Jag måste ta det lugnt nu, för när jag blir uppstressad blir jag inte att leka med”.

Det är såhär jag har jobbat i fyra och ett halvt år, mest på egen hand. Listan fungerar bra för mig, men jag tror att andra skulle välja andra kategorier och rangordna på ett helt annat sätt. Däremot tror jag på tanken med att ha ett system att följa; ett schema som ger någon slags känsla av ordning mitt i allt kaos.

Observera att det allra minst prioriterade området är beteenden som kan skada mitt rykte eller det intryck andra får av mig. Därav denna blogg. I stort sett allt annat är viktigare än att framstå som smart, rolig, positiv och kompetent – men så har jag förstås också det tvivelaktiga privilegiet att aldrig ha stått till arbetsmarknadens förfogande.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ångest, psykisk sjukdom, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, funktionshinder, självhjälp, självterapi, terapi, listor, psykologi, scheman, prioriteringar, social fobi, känslor, ångest, problem, självskada

Samkönade äktenskap i Tennessee – via tvångsskilsmässa

Heterosexuella bör se upp: Genuspolisen är ute efter folk. Bokstavligt talat.

Jo Rittenberry och Jeffery Phillips från Tennessee gifte sig för två år sedan, men nu har deras äktenskap ogiltigförklarats. Anledningen? Jo häktades nyligen för bland annat kreditkortsbedrägeri, och då upptäckte man att hon hade manliga könsorgan. Själv hävdar hon att hon genomgått könskorrigering på en kanadensisk klinik, som bekräftar att hon visserligen varit patient, men att hon inte genomgått någon underlivsoperation hos dem. Hon har sedan fått ett födelsebevis ändrat i grannstaten Kentucky, och använt det i Tennessee för att få ett körkort med ”kvinna” som angivet kön, och ett tillstånd att ingå äktenskap.

Nu råkar lagen i Tennessee fungera så att det är det kön som fastställts vid födseln som gäller för äktenskapslicenser, och det går inte att ändra oavsett om man genomgår könskorrigering eller inte, så därför räknas Jo som man. Och två ”män” kan inte vara gifta, och därför tvångsupplöser domstolen äktenskapet.

Med andra ord hade det fungerat helt enligt lagen om Jeffery i sin tur hade varit fittfödd, oavsett om han levde som man eller kvinna. En transsexuell man och en transsexuell kvinna får gifta sig med varandra, eller två män eller två kvinnor där den ena parten är transsexuell. Kruxet är förstås att man måste gifta sig i sitt ”gamla” juridiska kön, men det är alltid bra att veta att Tennessee på sätt och vis tillåter samkönade äktenskap. De erkänner dem bara inte officiellt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om äktenskap, samkönade äktenskap, kön, könsidentitet, politik, genus, transsexualism, könskorrigering, HBTQ, USA, Tennessee, lagar, brott, kärlek, relationer

För att be om hjälp måste man kunna tala först

Efter drygt ett halvårs tjatande fick jag till slut en samtalskontakt på psyk. Efter nästan ett år med regelbundna träffar med denna känner jag att jag haft det första samtalet som faktiskt gett mig något. Jippie.

Jag har svårt att göra mig förstådd och att förstå andra, som ett resultat av min Asperger. Det har jag lyckats förmedla förut, redan någon gång i vintras eller så. Idag lyckades jag med konststycket att förklara att det är det jag skulle vilja ha hjälp med: Att lära mig att tolka andra människors beteenden, och lära mig hur jag själv ska göra för att få människor att förstå vad jag vill få sagt. Jag tycker att jag har sagt samma sak i ett och ett halvt år, men den här gången gick det tydligen fram. Tror jag, åtminstone.

Mitt liv känns som en dålig satir emellanåt: Jag vill ha hjälp att lära mig att uttrycka mig, men eftersom jag inte kan uttrycka mig kan jag inte formulera vad det är jag behöver hjälp med på ett sätt som Normala Människor förstår. Det tog ett och ett halvt år innan jag nådde fram med ett enda budskap. Och så säger de att personer med ADHD inte har något tålamod.

Läs även andra bloggares åsikter om Aspergers syndrom, ADHD, sociala svårigheter, NPF, psykologi, psykiatri, vård, kommunikation, språk, relationer, beteende, tålamod, terapi

DAMP-hund sökes

Klockan var nästan halv sex när jag gick och la mig. Det var egentligen inte av sorg som jag satt uppe hela natten, utan för att min dygnsrytm har försvunnit. Jag har ingen att mata på morgonen, så jag glömmer att äta frukost själv. Jag har ingen som börjar rumla runt och leka utbrytardrottning vid midnatt, så jag glömmer att gå och lägga mig.

På den tiden jag sov mycket var det kaninerna som började rumla när de tyckte att det var dags för frukost; för att väcka mig sprang de runt i burarna och förde oväsen. När jag hade marsvin var det deras uppgift att sätta igång att illtjuta varje morgon för att tvinga mig ur sängen. Mina grannar måste ha älskat mig, i synnerhet på sommaren då de började redan vid fyrasnåret.

Sedan november 2001 har jag inte varit djurlös, mer än när jag var i England i tre månader. Jag har byggt mina rutiner runt djuren, och de har alltid funnits där. De har varit en ursäkt för att inte ta livet av mig, och min stora tröst och mina enda vänner fram tills för två år sedan. Jag har utnyttjat dem känslomässigt och hållit dem som gisslan i mitt hem. De har varit mina assistenter, utan att ha haft en möjlighet att få välja det själva.

Jag behöver någon som håller ordning på mig, och har länge funderat på att adoptera en hemlös hund. Jag har plöjt åtskilliga sidor och böcker om hunduppfostran och hjälphundar av olika slag, och vet vad jag behöver: en DAMP-hund. Jag behöver någon att slösa kärlek på, och om hen dessutom kan hjälpa mig på fötter är det bara bonus. En assistenthund är precis det jag behöver, och jag är trots allt ganska hundvan efter all tid jag tillbringat med Leia och Vallmo, och alla samtal jag och mamma haft om deras uppfostran.

Egen erfarenhet av Aspergers hundrom eller ADHunD är en merit, och gärna livserfarenhet. De normala, psykiskt friska och stabila är trots allt inte såna jag känner så stor samhörighet med, så en hund som är lika störd som jag själv skulle antingen bli katastrof eller helt perfekt. Jakten kan börja.

Läs även andra bloggares åsikter om hundar, djur, assistenthundar, hjälphundar, sorg, kaniner, NPF, Aspergers syndrom, ADHD, ADD, psykisk ohälsa, omplaceringsdjur

Propaganda för att normalisera det perversa fotbollsspelandet

”Vad håller Sveriges radio på med? I torsdags (30 april) sände radions P1 Studio 1 en hel timma från Transvestitfestivalen i Båstad. Man gick in intimt på alla områden och pratade bla. om trosor, BH-ar, underkläder och toppar. Bla. intervjuade man kommunalråd och butiksägare om vad det tyckte om festivalen.

Då undrar jag: är det detta mina licenspengar går till? Är det på så vis att jag betalar för sådana program, då kommer jag att sluta att betala den årliga licensavgiften för TV och radio i Kiruna. Någonstans måste någon sätta ned foten?

Jag undrar för hur många som detta program var adekvat. Hur många i Sverige är transvestiter? Jag uppmanar alla att inte betala TV-licensen om detta fortsätter. Det måste vara en försvinnande liten mängd som har kopplingar till transvestiter i Sverige. Detta måste vi rida spärr mot. Detta är knappast något som en majoritet av befolkningen ska vara tysta inför. Over and out.”

Den här insändaren publicerades i ett antal olika lokaltidningar, undertecknade av Jonas Dahlgren. Han är moderat politiker – och en f.d. robinsonkändis tydligen. Det är alltså så upprörande att ett radioprogram under en endaste timme rapporterar från transträffen i Båstad att han kände sig tvungen att spamma insändarsidor med moralpanik. Så jag roar mig med att skriva ett svar:

Enligt transföreningen FPE-S är ungefär en till sex procent av alla människor transvestiter, beroende på hur man räknar. Det är alltså ingen jättestor grupp, men större än vissa andra. Det är till exempel bara 0, 6% av alla invånare i Sverige som är med i Moderaterna, och inte ens en promille är medlemmar i Moderata Ungdomsförbundet. Det hindrar inte media från att rapportera från deras årsmöten och andra interna angelägenheter.

Man diskuterar i timmar på bästa sändningstid om det är ett bättre val att välja X istället för Y som ledare, och hur man ska formulera ett förslag till kongressen om fråga Z på ett sätt som ger det större chans att gå igenom, och vilka som kan tänkas rösta emot – och hur man kohandlar för att få sin vilja fram. Snuskiga, intima detaljer som egentligen bara berör en liten minoritet av folket – eller?

Det är en minoritet som är transvestiter i Sverige, men det är också en minoritet som är partipolitiskt aktiva, fotbollsfans eller intresserade av Mozart. Likförbannat fortsätter Sveriges Radio att sända program om intern partipolitik, sport och musikhistoria. Politiskt ointresserade, sporthatare och personer som ogillar klassisk musik skriver ibland små arga insändare när de tycker att det går för långt – men de går inte i taket och känner sig förföljda och styrda av en minoritet för att en kanal en endaste gång sänder en enda timme av propaganda för att normalisera det perversa fotbollsspelandet.

Jag tycker att det är helt okej att mina licenspengar går till att rapportera från moderaternas årsmöten och fotbollsmatcher, bara man gör det med måtta. Jag tycker tillochmed att det är okej att man emellanåt sänder timslånga program där kvinnor pratar om klänningar och smink och män om bilar. Trots allt kan de som tillhör någon slags förmodad majoritet inte hjälpa att de föddes på det sättet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om radio, transfobi, Sveriges radio, moralpanik, transvestiter, transpersoner, Moderaterna, politik, public service, media, journalistik, särintressen, tv-licens, HBTQ, kön, könsroller, politiker, minoriteter, Jonas Dahlgren, MUF, kändisar

Fina flickors privilegier: Våldtäkt

Jag ser att offerdebatten är igång igen. Lisa Magnusson skriver, och följs upp av bland andra Witchbitch och Amanda Brihed som håller med, och Jenny W som inte gör det. Det handlar om det där med att vissa feminister vill framställa kvinnor som offer, och hur farligt det är att gå in i en offerroll. Själv håller jag med, fast ändå inte.

Lisa Magnusson vänder sig emot bilden av våldtäkt som något som förstör livet för all framtid, och våldtagna som hjälplösa – offer. Just det. Jag håller med, men jag ser inte kopplingen till feminism. Tvärtom har feminister alltid kämpat med att balansera mellan synliggörande och stigmatiserande, medan det starkaste offerrollandet inte brukar komma från feministiska kretsar.

Offerrollandet har – historiskt sett – framförallt använts av personer som samtidigt delar in kvinnor i horor och madonnor. Fina (medelklassiga) flickor kan bli våldtagna; definitionen därav är att deras liv blir förstörda. Alla vi andra, oavsett kön och ärbarhetsrykte, kan inte våldtas eftersom vi inte är sköra små ungmöer. Vi hade fel kön, ett aktivt sexliv eller en kort kjol eller bara rykte om oss att vara slampiga. Vi var kära, fulla, flirtiga, ickeheterosexuella, sexarbetare, gifta, funktionshindrade, fattiga eller från en annan kultur… och därmed ovåldtäktsbara.

De brott som begåtts mot oss har varit osynliggjorda i ännu större utsträckning, och vi har mötts av ännu större misstro när vi försökt få rättvisa. Därför har vi inte heller varit våldtäktsoffer, förrän fram tills relativt nyligen. Det är vårt privilegium, eller deras, beroende på hur man ser på saken.

Jag tror att det är extremt sällsynt med människor som faktiskt vill vara offer, som eftersträvar syndomtycke. Däremot svämmar världen över av människor som vill ha någon att tycka synd om, och personer som blivit utsatta för övergrepp, eller som har svåra sjukdomar eller funktionsnedsättningar är ett lätt byte för dem. Precis som en person med en sjukdom måste bevisa sitt lidande för att få sjukpenning, måste en person som utsatts för våldtäkt följa mallen för Fina Flickors Beteende för att anses vara trovärdig – i polisförhör, i rättssalar och i samhället i stort.

Att värja sig mot syndomtycket är verkligen inte det lättaste. Det är destruktivt och skadligt att spela en offerroll, utan tvekan – men det har inte mycket med feminism att göra. Tvärtom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om offer, offerroller, utsatthet, övergrepp, våldtäkt, feminism, jämställdhet, genus, kön, könsroller, ideal, kvinnorollen, fördomar, sexism, brott, politik, HBTQ

Reseguide till normoland

I tolv dagar har jag varit i London. Jag har åkt tunnelbana i rusningstid, trängts på turistgator, gått på marknader med så mycket människor att man inte går utan snarare knuffas framåt, suttit på stökiga pubar och lyssnat på en hearing i parlamentet. Jag har sovit på en madrass i köket, eftersom min mamma snarkar, och väckts varje morgon av min hurtiga syster. Vi har varit ute bland folk hela dagarna, och det enda ställen jag fått vara ifred på är toaletten. Jag har haft människor omkring mig precis hela tiden: Normala människor. Bokstavslösa och odampiga.

Resultatet: Det jag gjort sedan jag kom hem igårkväll är att blogga två inlägg, göra några fåfänga försök att läsa ikapp på olika forum och bloggar, sova elva timmar, äta en knäckebrödsskiva utan något till, ta min medicin, lyssna på radioprogrammet och sedan… inget mer.

Klockan är fem. Det är tyst och stilla. Så oerhört skönt att inte höra en massa trafikljud, sirener och tunnelbanetåg och mobiltelefoner och människor som pratar. Jag måste inte tänka på hur jag beter mig varje sekund, eftersom ingen ser mig. Masken har suttit fast med superlim i nästan två veckor, men har emellanåt hamnat ohjälpligt på sned, i synnerhet mot slutet.

Det har på det stora hela varit härligt men intensivt. Medan jag reser är jag högpresterande; alla antenner är utfällda och idéerna sprutar fram. När jag kommer hem och hoppar ur kläderna till förmån för morgonrocken går min hjärna ner i varv. Det är först när jag kommer hem som jag förstår hur trött jag är, hur mycket jag gjort och VAD som jag egentligen har upplevt.

Att jag överhuvudtaget klarar att resa känns som ett mysterium i sig. Jag har på något sätt lyckats komma på hur jag ska göra för att få allt att fungera, för att det inte ska kännas skräckinjagande längre. Det är inte många år sedan jag såg resande som något jag hatade, men önskade att jag kunde gilla. Jag vet inte om någon skulle vara intresserad av att få veta hur jag gjort. Jag vet inte ens om jag vet det själv. Men jag kan försöka.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om resor, resande, trötthet, intryck, stress, semester, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, känslighet, London, England, människor, sociala svårigheter, perception, äventyr

Hellre slå tillbaka med ord än slående tystnad

Jag blir förbannad och ledsen när jag läser tidningarna idag. RFSLs ordförande Sören Juvas har misshandlats i Moldavien under en pridefestival, förmodligen av poliser eller av personer som tipsats av polisen eftersom det skedde utanför en polisstation. Syftet är förmodligen att skrämma HBT-aktivister till tystnad.

Läget för HBT-personer i Moldavien och på många andra håll i östeuropa är fruktansvärt, och i jämförelse framstår Sverige ofta som så mycket bättre. Och visst är det så – men det säger egentligen inte så mycket om hur bra det är i Sverige, utan bara hur förbannat illa det är på många andra håll i världen.

Samtidigt får man inte glömma att anledningen till varför svensk media skriver om det är för att det är en svensk som blivit utsatt. Den här gången. Det är inte första gången poliser blundar för och kanske tillochmed uppmuntrar till och deltar i hatbrott. Jag önskar jag kunde säga att det var den sista. Och jag hoppas att de inte lyckas med att tysta människor, utan tvärtom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hatbrott, misshandel, våld, homofobi, HBTQ, politik, Moldavien, fördomar, rädsla, brott, aktivism, RFSL, Sören Juvas, Moldova Pride, poliser, korruption, tystnad

License to freak

Jag var med i radio imorse ju, men det glömde jag nästan bort i villervallan. När programmet sändes låg jag fortfarande i sängen men orkade inte ta mig upp och slå på radion. Det är en sån sak jag skulle haft skuldkänslor av för några år sedan; idag har jag lärt mig att acceptera att jag faktiskt sover halva dagen efter att jag varit ute och rest i två veckor. Jag blir trött av människor och intryck, så det är bara att lära sig att acceptera det och planera för det istället för att låtsas som om det regnar.

Kajsa har nyligen fått diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning och berättar om sina tankar och känslor. Karin Johannisson är idéhistoriker och forskar på psykiska sjukdomar. Och så jag då, som babblar om Aspergers syndrom och ADHD.

”Vi riskerar att krympa normaliteten” säger Johannisson när hon pratar om trenden att sätta diagnoser på lättare psykisk ohälsa. Förut fanns en rädsla för att få en diagnoser, medan idag lyfter av en ansvaret litegrann och uppfattas oftare som en lättnad. Det är en enorm skillnad mellan djup depression och lätt nedstämdhet. Det finns risker med att sjukförklara sånt som egentligen är en del av livet. ”Vidga normalitetsbegreppet. Normalisera mer istället för att patologisera mer” är hennes recept för att sluta sjukförklara alla till höger och vänster.

På sätt och vis håller jag med, fast jag vet att Johannissons resonemang sorgligt nog ibland missförstås och tolkas som något slags vetenskapligt stöd för att psykiska sjukdomar inte ”finns”. Själv anser jag att det trista är att många människor idag är så begränsade i sin tankeförmåga att de enbart visar förståelse för människor som avviker från deras normer om de avvikande har en tydlig diagnos. Man behöver en licens för att få vara onormal, och det är det största problemet.

Jag skulle skriva något om mitt eget bidrag i programmet, men jag tycker inte att det jag sa var det bästa. De andra har viktigare saker att säga. Det finns så mycket att säga om psykisk ohälsa och diagnoser, att varje gång jag försöker får jag svindel och blir frustrerad över att bara kunna nagga ämnet i kanten och aldrig ta itu med det på allvar. Diagnosticera det om du kan.

___

Programmet (Tema: Är du normal? i Tendens i P1) går att höra på nätet, men det går också i repris 20:03 ikväll, och 23:30 imorgon. Passa också på att lyssna på gårdagens program, där Tina-Håkan berättar om att komma ut som transvestit, och även familjen berättar om sina känslor. Jag missade tyvärr stora delar av det, eftersom jag satt på tåget och hade usel mottagning, men det jag hörde var väldigt bra.

Mer diagnoser: Barn med ADHD får ingen undervisning, Anna Odells psykprojekt ställs ut och hon åtalas (läs mer i SvD). Jag återkommer med en djupare analys. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om diagnoser, radio, P1, Tendens, sjukdomar, funktionshinder, Karin Johanisson, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, psykiatri, normer, fördomar, normalitet, emotionellt instabil personlighet, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, rättigheter, historia, filosofi, media

Vila i frid, älskling

Lizzy Guevara: December 2002 - 12 Maj 2009

Min älskade älskling är död. I över sex år har hon stått ut med mig, för hon har inte haft så mycket till val. Hon har sett mer än de flesta kaniner gör; hon har sett mig när jag mått som sämst och som bäst, och följt med på ett antal semestrar inom Sverige. Varje gång jag har åkt bort, eller bara gått ut en stund, har hon hälsat på mig när jag kommit hem. Idag gjorde hon inte det.

Kaninvakten Dennis har berättat att hon varit lite hängig och inte druckit så mycket de senaste dagarna, och visst har jag anat redan innan att det inte är långt kvar. Sex och ett halvt år är ett ganska långt liv för en kanin; inget av hennes sex syskon lever längre.

Redan som foster var hon dömd till ett jobbigt liv; Hennes mamma levde under fruktansvärda förhållanden, och var höggravid när hon räddades därifrån. Gevvis och två av hennes bröder – Gandhi och Wollis – kom så småningom till mig, och jag har försökt att ge dem allt jag kan och försöka skapa en trygghet ändå. Om jag lyckades vet jag inte. Jag vill så gärna tro att hon hade ett bra liv hos mig, men att veta att hon dog ensam…

Hon är inte ensam längre. Hon har alla sina vänner nu: Mamman och de sex syskonen och Kax och Rebella och Saga och Lennon och Nemi och Mandi. Min älskling har skuttat vidare till grönare ängar. Nu är jag ensam kvar, med bara människor att ty mig till. Det ska väl gå, det med. På något sätt.

Sov gott, älskling. Tack för allt du gett mig. Jag önskar jag kunde gett en bråkdel av det tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om kaniner, livet, döden, relationer, kärlek, djur, familj, vänskap, sorg, bilder

”Det finns ALLTID en anledning att åka b

"Det finns ALLTID en anledning att åka b

Originally uploaded by trollhare

"Det finns ALLTID en anledning att åka bort från Skövde" sa min bror. Tåget stannar inte ens där den här gången. Jag hoppas att min älskade inte heller gör det så länge till.

Andrum i göteborg. Bror och mor äter veg

Andrum i göteborg. Bror och mor äter veg

Originally uploaded by trollhare

Andrum i göteborg. Bror och mor äter vegetarisk lunch. Bror hoppas på marsvinsinfluensa, men vi har klarat oss i två veckor utan symtom så det blir han nog utan.

Respekterad galenskap

Peterson sa något om att utöva makt med sitt bloggande. Man kan inte bara få människor i säng, utan även dit man vill. Jag tror inte han pratade om sitt eget bloggande, utan det lät som om han menade mitt, så jag skrattade. Få folk i säng med bloggen?! Herregud, det finns väl inget som är mer avskräckande för potentiella dejter än en blogg full med gnäll, tjat om psykiska besvär, tarmfunktionsbeskrivningar och bilder på eksem och allt sånt.

När jag bloggbantar, som under den här resan, tänker jag väldigt mycket på bloggen och vad den kan tänkas ge för intryck. Jag ältar misstag jag gjorde för flera år sedan -  hemska inlägg som slagit helt fel och konstiga kommentarer jag skrivit hos andra – och överlag mina nojor inför att träffa människor IRL som läst min blogg, men aldrig har jag tänkt tanken på att använda den för att marknadsföra mig själv och försöka framstå som något annat än usel.

Sånt som andra gör allt för att dölja frossar jag i, och på något märkligt sätt lyckas jag ta mig fram ändå. Jag har vänner, familj och bekanta. Det finns människor som vill kännas vid mig trots att jag plockar ut de pinsammaste och jobbigaste russinen ur ältarkakan och tuggar dem långsamt tills de knappt existerar längre. Det mest skrämmande av allt är att få människor ställer mig mot väggen, skäller ut mig, grälar på mig, tillrättavisar mig, markerar att de ogillar mitt beteende eller liknande.

Folk verkar respektera mitt sätt att vara komplett galen: Den insikten kommer mer och mer. Jag vet inte varför, hur eller om det ens är sant. Men det betyder förmodligen att jag borde börja respektera mig själv och ta mig själv på allvar, när andra så uppenbart verkar göra det. Det hade varit lättare att låta bli, men jag har väl inget val. Som vanligt.

Peterson Toscano – Jesus utan klänning och skägg

De senaste timmarna eller så har jag pratat oavbrutet om Peterson Toscano. Min mamma och min syster är nog ganska trötta på mig, men det kan inte hjälpas. Jag har träffat honom för första gången i verkligheten och sett hans föreställning Transfigurations – Transgressing gender in the Bible och sedan fått förmånen att prata med honom efteråt. Om jag bara hade haft något vettigt att säga hade det säkert varit helt perfekt, men nu hade jag bara föreställningen eller föreläsningen eller vad man ska kalla det i huvudet. Den väckte så mycket tankar och känslor och insikter att jag inte vet var jag ska börja.

Det är ingen vetenskaplig föreläsning, på så sätt att det inte är någon torr och tråkig genomgång av olika teorier. Det är inte heller en vanlig pjäs eller monolog eller standup-komedi, eftersom det finns en tydlig pedagogisk ambition. Rollspel? Enmanshow? Jag letar efter rätt ord på svenska, men jag hittar inget. Det är Peterson, helt enkelt.

Vissa av berättelserna är ganska kända, medan andra är såna som bara den mest bibelbelästa kommer ihåg – men det finns något för alla att upptäcka. Publiken jag satt med var alla såna som kan bibeln på sina fem fingrar, men verkade ändå överraskade av perspektiven de kanske aldrig tänkt på. Jag som tycker att jag kan transhistoria ganska hyfsat lärde mig framförallt mer om Bibeln, som betydelsen av män i prinsessklänningar. Oavsett förkunskaper tror jag att man kan få något ut av det – men framförallt är det roligt. Riktigt kul. Peterson spelar machomän och machokvinnor och fjolliga eunucker och transmän och transkvinnor och jag vet inte vad med samma övertygelse – eller kanske är eunucken allra bäst.

Peterson är på väg till Sverige i början av juni. Schemat är inte helt klart än, men jag hoppas verkligen att folk tar chansen att se honom uppträda. Det är SÅ värt det, jag lovar. Oavsett om man vill se på bibeln med nya ögon, eller lära sig mer om könsroller i historien, eller kanske bara veta mer om bibliska hatbrott och komma ut-historier så är det en bra start. Det enda jag saknar är en bibel i handen för att omedelbart kolla vad som egentligen står.

Han är rolig, påläst och intressant. Han är Peterson Toscano; ganska jesuslik i sig själv fast utan skägg och klänning, men med kjol och kärleksbudskap. Jag hoppas att få se honom i Stockholm igen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Peterson Toscano, kön, könsroller, Bibeln, kristendom, Jesus, transpersoner, genus, HBTQ, religion, Peterson Toscano, teater, nöje, historia

Morrande hundar och manlighet

En morrande hund var en av dagens trevligare erfarenheter. Vi var bjudna på middag hos hundens människor, och han skällde kaxigt vid dörren innan den öppnades. Han var glad att se min syster, men sedan morrade han när han såg mig.

Jag hade aldrig träffat honom förut, och tänkte inte så mycket på det – förrän flera timmar senare när en av hans mattar berättade att han är rädd för män och personer i uniform, efter en händelse med poliser inblandade.

Antingen ser min hatt ut som en polishatt, eller så passerade jag som kille inför en hund. Eftersom han fortfarande morrade när jag tagit av mig hatten vill jag gärna tro på det senare.

Jag luktar som en man enligt främmande hundar. Jag som trodde att jag framförallt luktade vedervärdigt efter en hel dags promenerande i stekande sol – kanske är det precis så män överlag luktar.

Organhandel sökes

En hjärna skulle jag vilja ha. Det låter så praktiskt och verkar så himla smidigt. Jag är i den där stora staden där det bor massor av människor och allt är till salu. Måhända jag kunde hitta mig någon att köpa här? Om man kan hyra människors kroppsöppningar och kanske tillochmed köpa deras njurar – varför inte deras hjärnor?

Tampongers betydelse för statsfinanserna

Veckans brittiska skandal måste vara en härva som får Mona Sahlins tobleroneaffär att framstå som hur oskyldigt som helst.

Premiärminister Gordon Brown har låtit skattebetalarna stå för städningen av hans brors lägenhet. Immigrationsminister Phil Woolas har köpt kvinnokläder och tamponger, och någon parlamentsledamot har reparerat toalettstolen två gånger på osedvanligt kort tid och dessutom låtit hantverkare dekorera husfasaden i ”mock tudor style” – allt på statens bekostnad. En annan ledamot har renoverat för skattepengar och sedan sålt bostaden med vinst. Hundmat, godis, blöjor, vinflaskor och lyxhotellnätter är andra saker som politiker har fått ut ersättning för mot uppvisande av kvitton. Dock fick den som ville köpa en extra barnvagn till sitt andra hem avslag; de är trots allt byggda för att kunna transporteras.

Undan för undan läcker informationen ut, och politikernas försvar verkar vara: Vi har inte gjort något fel, utan det är helt enligt reglerna. Man HAR rätt till ett andra hem som parlamentsledamot; ett hem i valdistriktet och ett i London. Det har alltså tolkats som att man har rätt till… det mesta.

Det som fascinerar mig mest är ändå att jag hittills inte hört ett enda skämt om vad en man ska med tamponger och kvinnokläder till. Det underlättar förmodligen att jag inte tittar på tv. Men någon enstaka Toblerone känns ganska futtig i jämförelse, helt klart.

Om det inte vore för mig…

”Om det inte vore för mig skulle det vara ganska kul att bo i en storstad” tänkte jag idag.

”Om det inte vore för mig” ska inte tolkas som ”Om det inte vore för att det är så mycket människor och jag är så förbannat trött på att bli trött”, eller ens ”Om det inte vore för att jag alltid skäms så fort jag gör bort mig”. Det ska tolkas som ”Om det inte vore för att jag jämt gör fel och beter mig konstigt”.

Jag kämpar för att inte identifiera mig med min diagnos, och jag tycker inte att jag bara är mina svårigheter, men det är trots allt så jag tänker om mig själv: Min förmåga att säga och göra avvikande saker, saker som ibland bara är udda eller nästan roliga och ibland uppfattas som snobbiga, elaka eller ohyfsade – det är det som utgör mitt JAG utåt. Den roll jag spelar i sociala sammanhang är alltid Den Konstiga, och om jag inte får den rollen så vet jag inte vem jag ska låtsas vara istället.

Om det inte vore för mig skulle livet förmodligen vara mycket lättare. Å andra sidan verkar det som om normalspelande människor har trista liv. En del oroar sig för att vara som alla andra; andra oroar sig för att sticka ut. Ingetdera känns särskilt lockande, ärligt talat. Om det inte vore för mig skulle mitt liv vara rätt tråkigt, tror jag. Men vad vet jag om hur det är att vara normal.

Damen med lampan – och de mindre politiskt korrekta

Florence Nightingale-museet idag var riktigt intressant för den som tycker att sjukvårdshistoria och kvinnliga äventyrare är spännande. En av de första sakerna man lärde sig var att Florence – döpt efter staden hon föddes i – hade ett manligt namn. Ja, alltså, innan hon blev känd uppfattades Florence som ett manligt namn, medan det idag tolkas som kvinnligt.

Medan vi gick genom det lilla museet i sjukhusets källare pratade mamma och jag om relationen mellan doktor och sköterska och könsroller och den vita ickehandikappade övre medelklassens privilegier att vara goda människor. En liten, liten del av utställningen tillägnas jamaicafödda Mary Seacole som var extremt skicklig som ”doctress” – men som först ratades FYRA gånger innan hon fick bli krigssjuksköterska, och det bara för sin hudfärg. Mary Seacole är inte i närheten av att vara lika känd som Florence Nightingale.

Medan jag skriver detta tipsar pappa på telefon om en artikel i Läkartidningen om en annan av de som var med och modernisera sjukvården under krimkriget: James Barry. Det ska tydligen släppas en film som heter ”Heaven and Earth” om honom i år. James Barry beskrevs av Florence som ”den hårdaste varelse jag någonsin mötte i armén”. De kom inte överrens, och det var först efter Barrys död som han blev outad. Ja, just det. James Barry tillhör de där som förmodligen haft åtminstone delvis kvinnligt biologiskt kön, men levt som män.

Florence Nightingale var inte den enda som jobbade för att förbättra sjukvården, men hon är den som det passat bäst att skriva om: Vita medleklassflickor som söker äventyret och bryter sin könsroll lite lagom för att göra goda gärningar är lättare att hantera än svarta kvinnor som är något mellanting mellan läkare och sjuksköterska – eller manliga läkare som vid sin död upptäcks ha kvinnliga könsorgan.

En sightseeingtur genom mitt matsmältningssystem

Ingen svininfluensa än så länge, peppar peppar. Femton bekräftade fall i Storbritannien. Tre skolor i London har stängt på grund av smittan, och elever och personal har alla försetts med Tamiflu i förebyggande syfte. Examensproven är i fara. Några få personer har vi sett med munskydd, men de har alla sett ut som om de skulle kunna vara japaner så det räknas inte riktigt. Folk överlag verkar vara lite mer medvetna om hygien än förut. ”Catch it, bin it, kill it” är NHS slogan som syns lite varstans för att lära folk att snyta sig i papersnäsdukar och tvätta händerna. En elvaåring som tillfrisknat berättar att det är som vilken förkylning som helst, vilket bekräftas av experter, men ändå står det ”deadly flu” på en del tidningar. Rädsla säljer.

Mamma och jag tvättar händerna med sprit innan vi äter ute, och peppar peppar, hittills har det fungerat. Jag som alltid ofelbart får någon slags förkylning när jag reser har klarat mig i en vecka – men däremot åkte jag på en klassisk matförgiftning igår och låg och vred mig större delen av natten. Jag kunde följa det onda från magsäcken och hela vägen ner genom tarmarna, som en sightseeingtur genom mitt matsmältningssystem.

Sens moral: Handsprit i all ära, men såkallad grekisk sallad på ett sjaskigt café är inte att rekommendera. Idag mår jag bra, trots att jag var analfixerad inatt. Kan man inte kräkas är det ju bara ett sätt som gäller att få ur sig det onda. Freud var förmodligen aldrig magsjuk.

Människor måste hållas kopplade

I England springer hundarna lösa och ingen skriker av rädsla och blir arga för det. Hundarna är nämligen väluppfostrade. Det är vad vi kommer fram till efter en hel eftermiddag i Hampstead Heath, där det springer fler hundar än människor känns det som emellanåt. När man närmar sig de mer bebyggda delarna av parkerna står det att hundar måste hållas kopplade – annars är okopplat det vanliga, även på gatorna.

När vi kommit hem och sitter och äter middag ser vi hur poliserna flockas på gatstumpen utanför fönstret. Två fotpatrullerande poliser kommer dit och pratar med killarna som står där. De har inte fört något oväsen. Jag tvivlar på att de slagits eller försökt begå något som helst brott; de bara hänger där, men det räcker alltså. Ingen verkar störas av deras närvaro – mer än poliserna. Det är nämligen förbjudet för personer under sexton att vistas på gatstumpen utanför community centret; det räknas som antisocial behaviour. Det är ungdomsgård där ikväll, men man får inte vistas på trottoaren utanför. Mycket logiskt.

En tredje polis kommer till platsen, och en fjärde och en femte. Sedan kommer en vuxen ut från ungdomsgården och pratar med polisen. En polis antecknar något, och sedan skingras de. Killarna går åt ett håll och poliserna åt ett annat.

Efter en stund är killarna nere på trottoaren igen. Såklart. Det finns inte så många andra ställen att ta vägen.

I Sverige är folk rädda för hundar, men inte för människor i samma utsträckning. I England verkar det vara lite tvärtom.