Visa mig din ordlista och jag ska säga dig vem du är

Jag smsar Robin som fyller år idag. Robin säger att han ska jobba hela dagen. Mitt svar:

”Tråkmåns! Jag ska träffa en ny psyko —”

Då träder T9 in och föreslår något av följande ord:

Psykopat

psykos

psykotisk

psykolog

psykologen

psykopat

Det är alltså baserat på de ord jag lagt in i ordlistan eftersom jag använder dem ofta. I den ordningen, med det vanligaste överst. Uppenbarligen har T9 räknat ut att jag träffar fler psykopater än psykologer; med tanke på att det är nästan ett år sedan jag träffade en riktig psykolog senast så stämmer det kanske. Imponerande.

Läs även andra bloggares åsikter om T9, ordlistor, mobiltelefoner, teknik, ord, sms, psykologer, psykopater

Det går inte att förbjuda det som inte syns

- Du säger att det är en tolkningsfråga det här. Det står ingenstans i lagen att män inte får heta kvinnonamn och vice versa?

- Nej, inte uttryckligen i lagen, det gör det inte. Inte i Sverige, däremot i ett antal andra länder gör det ju det. Det är vanligt.

- Så vem är det som har tolkat fram det här då?

- Ja… I det här fallet är det kammarrätten i Göteborg.

- Det är inte våra lagstiftare alltså?

- Nej, men man kan väl säga såhär: När namnlagen kom till så var det väl ändå självklart att man inte skulle kunna kalla en pojke…

- När kom den till?

- Den kom… Ja, vad är det nu? Sextio… Nu slår du mig på fingrarna här.

*skratt*

- Det var inte meningen. Men det var länge sedan, menar du?

- Nej, det var inte så länge sedan. Det var ju… eh, ja… väl… cirka trettio år sedan.

- Okej.

- Men det har ju hänt mycket på den tiden.

- Mmm. Och då var inställningen en annan.

- Ja, då berördes inte den där frågan i lagstiftningsprocessen, om det skulle vara si eller så. Antagligen därför att det var självklart att man inte kunde kalla en man för kvinnonamn.

Skatteverkets jurist Lars Tegenfeldt grillas lite av journalisten i Studio Ett i P1, angående namnlagen. Även Pia Lennart som fått sitt fjärde avslag är med i programmet. Hon gör en jättebra insats, och jag måste säga att jag faktiskt får mer och mer respekt för Skatteverket. Och mindre och mindre för domstolarna.

För övrigt är namnlagen från 1982, men olämplighetskriterierna är inte ändrade från den gamla lagen från 1963, och det är ett förarbete till den som är det enda som nämner något om kön: att ”gossebarn” inte bör ges flicknamn. Inget om vuxna människor, såklart.

Vi pratar om en tid då orden ”transsexuell”, ”transgender” och ”transperson” inte existerade; tre år innan Harry Benjamins bok The transsexual phenomenon gavs ut. ”Transvestit” fanns redan som begrepp, men detta var innan Stonewall, innan Grupp 8, på den tiden då även homosexualitet var sjukdomsklassat och året efter att våldtäkt inom äktenskapet började kallas våldtäkt juridiskt och fem år efter att kvinnor tillåtits bli präster och… tja, det var en annan tid.

Världen har utvecklats sedan 1963. Tackolov. Så det kanske inte är så konstigt att man inte tänkte sig att det kunde finnas ”män” som ville ha ”kvinnonamn” och tvärtom när man skrev namnlagen, lika lite som man tänkte på att två personer av samma kön kunde gifta sig med varandra. Det är svårt att skriva en lag och tänka på människor som man inte ens har ett ord för eller vet existerar. Å andra sidan betyder det att det inte gick att förbjuda heller.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namnlagen, lagar, radio, Skatteverket, namn, kön, genus, könsroller, jämställdhet, transpersoner, HBTQ, transvestism, transsexualism, lagar, domar, juridik

Homolobbyn rekryterar lågstadiebarn

Youtube

Ethan McNamee är nio år gammal och blev upprörd över homofoba skällsord på lekplatsen. Sedan fick han veta att ett par i området där han bor i Denver, Colorado, inte får gifta sig bara för att de är killar båda två. Då startade han en kampanj.

I lördags, samma dag som Europa förfasades över gripandena i Moskva, stod han på trappan till Colorado State Capitol och höll ett tal om homofobi och äktenskapslagen.

Youtube

Hans lärare intygar att det är Ethan som tagit intitativet, att det är Ethan som driver kampanjen själv med lite stöd av läraren och mamman, och att läraren bara är den som skrivit under ansökan om demonstrationstillstånd, eftersom Ethan är minderårig.

Jag är så himla fjompig, men sånt här gör mig rörd. Mitt hjärta smälter. Enligt de som känner honom har Ethan alltid varit en sån som engagerat sig i orättvisor och velat hjälpa människor. Något säger mig att detta inte är det sista världen ser av honom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ethan McNamee, homofobi, HBTQ, äktenskap, könsneutrala äktenskap, USA, politik, aktivism

Menscykeln runt på nittio dagar

”Är det en kvinna eller man?”

Jag blev tvungen att påminna mig själv om att metabolmottagningen är en ”vanlig” avdelning på sjukhuset, där de allra flesta patienter inte är transsexuella, för att förstå att det inte var mig sekreteraren syftade på. Hon menade utredaren som skrivit remissen, vars namn hon försökte stava till. Jag firade nämligen vårdgarantins utgångsdag med att ringa för tredje gången och fråga vad som händer med min remiss till hormonläkaren.

När hon skrev in mitt personnummer fanns det ingen remiss inlagd i deras system, och inte heller när hon skrev in utredarens namn, eller den läkaren jag skulle till. Jag förklarade att jag pratat med en sekreterare förut, som sett att den faktiskt ligger där. Hon frågade när det samtalet var och jag sa ”före påsk”. När skrevs remissen undrade hon? ”Den artonde februari. Tre månader sedan”, sa jag med en så neutral röst jag kunde. Det var som om jag kunde höra bekymmersrynkan i hennes panna när hon skrev på tangentbordet.

Till slut hittade hon remissen, oåtgärdad. Jag skulle tydligen ha fått en remissbekräftelse utskickad från början, och nu efter tre månader är remissen fortfarande inte bedömd. ”Han har nog inte sett att den kommit in” sa hon. Läkaren har semester den här veckan, men sedan ska hon prata med honom, och ringa upp mig igen.

Jag har haft min diagnos sedan den femtonde oktober. I 216 dagar har det varit officiellt bekräftat att jag ÄR transsexuell, utan att ha fått börja någon behandling. Utredaren skickade remissen dagen efter vår träff i februari, så i åttionio dagar har den legat bortglömd hos hormonläkaren.

Jag har ju redan ställt in midsommarmenopausfesten, eftersom jag förstått att det skulle bli uppskjutet. Nu hoppas jag mest på att få första sprutan innan midsommar – eller åtminstone innan alla går på semester.

När remissen skrevs hoppades jag att jag bara skulle behöva vänta två menscykler till; alltså att det bara skulle ta mellan två och fyra månader. Nu har jag haft tre cykler på lika många månader, och det ser inte bättre ut än att det kommer att ta två eller tre till innan de försvinner. Men med lite tur kanske jag kan sätta punkt efter Pride. I augusti borde jag vara mensfri. Alltid något.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, vård, testosteron, läkare, vårdköer, vårdgarantin, remisser, väntan, planering, transsexualism, könskorrigering

Inte psykiskt – utan psykiatriskt störd

Jag tänker ofta på snacket om diagnossjuka; om människors behov att sätta etiketter på lidanden för att våga se dem. Själv har jag lärt mig leva med något som jag inte har något namn på.

Jag har Aspergers syndrom, ADHD och transsexualism, förmodligen Tourettes syndrom och social fobi, och kanske epilepsi. Och så något mer. Inte borderline, inte bipolär, inte depression, inte schizofreni, inte ditten, inte datten. Men att det existerar är bortom allt tvivel.

Det jobbiga är inte att inte ha något namn på det. Det jobbiga är inte att det inte går att förklara på ett enkelt sätt, att inte veta vad det beror på eller att inte få någon förklaring. Det jobbiga är – förutom såklart själva symtomen – att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det, och hur jag ska ta mig därifrån.

Därför gillade jag borderlinediagnosen. Med den i näven fick jag hela tiden min självbild bekräftad: Jag var hysterisk och nojig och allt i hela världen var mitt fel och det gick inte att lita en sekund på något jag sa, tänkte, kände eller upplevde. Människors värsta fördomar om att borderlines är si och så matade mitt ego – inte som i att jag odlade en martyrroll, utan snarare som att jag frossade i självförakt.

När diagnosen togs bort visste jag att det var ett steg framåt, men samtidigt saknade jag den. Tanken på att uppfattas som trovärdig och i grunden god, som att jag gör så gott jag kan och inte kan hjälpa att det blir fel ibland, gav mig panik. Jag skämdes över den reaktionen, och det gör jag fortfarande. Det är inte friskt att vältra sig i självförakt på det sättet, som en inverterad narcissist.

Idag har jag inget ord på det, och därmed inget färdigt manus för hur jag ska spela min sjukroll. Det har varken gjort mig friskare eller sjukare, bara mer förvirrad. Mitt förhållande till diagnoser är helt klart stört.

Läs även andra bloggares åsikter om diagnoser, psykisk ohälsa, sjukdomar, borderline, självförakt, psykologi, funktionshinder, självkänsla, psykiatri, självbild

Heja Malena!

”Det jag är mest stolt över är att jag var den enda artisten som var för gayparaden och som tog ställning. Jag tycker gott att fler hade kunnat gå ut och säga någonting.”

Malena Ernman berättar för Aftonbladet om sin stora besvikelse från Moskva: Inte att hamna på tjugoförsta plats, utan att ingen annan av artisterna stod upp för mänskliga rättigheter och fördömde både demonstrationsförbudet och sedan polisens agerande när de arresterade paraddeltagarna.

Det hade visserligen varit mer effektivt att bojkotta tillställningen, men ändå: Rent moraliskt var hon definitivt överlägsen alla andra. Och låt mig gissa vem som kommer att röstas fram som ”Årets hetero” på Gaygalan nästa år. Kom ihåg var ni hörde det först.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Moskva, Ryssland, HBTQ, homofobi, transfobi, fördomar, Eurovision Song Contest, musik, media, Malena Ernman, makt, mänskliga rättigheter, politik, civilkurage

Tillfällig friskdom

”Förlåt att jag är jobbig” snörvlade jag. Per svarade att jag inte var jobbig, men att han inte trodde på mig. Jag är inte så handikappad som jag tror; det är inte så mycket av min Asperger som gör mig stressad i sociala sammanhang utan mer social fobi. Det är vad Dennis också brukar säga.

Så jag sitter där och försöker övertyga honom om att jag faktiskt ÄR socialt inkompetent och inte kan någonting och att jag är så himla störd att ingen vet var de ska göra av mig – bara en liten stund efter att jag sagt till mig själv att det säkert är för att jag är så högfungerande som jag inte får den hjälp jag ber om.

Jag antar att det är för mycket begärt att vara konsekvent när man självömkar. Jag kunde inte ens bestämma mig för om jag är frisk eller sjuk när det gäller borderline; det beror på vad som gör mig mest utsatt och missförstådd. Vilket antagligen är ett tecken i sig på att jag inte är helt frisk. Eller var.

Nu är jag mitt gamla vanliga allmändampiga jag igen, och jag börjar reflektera som jag brukar. Älta, som de säger att jag gör. När jag är i den hysteriska fasen ältar jag inte alls, och det är de enda tillfällena då jag inte gör det. Jag antar att det är någon slags tillfällig friskdom.

Läs även andra bloggares åsikter om diagnoser, ångest, psykisk ohälsa, Aspergers syndrom, social fobi, NPF, känslor, vård, psykologi, självömkan, borderline

Transsexuella är inte psykiskt sjuka i Frankrike

I Frankrike har man avskaffat transsexualism som en psykiatrisk diagnos. Det ska fortfarande gå att få hjälp att göra könskorrigeringar, men det räknas numera som en kroppslig sjukdom och inte en psykisk. Mycket intressant, då det är en evighetsdebatt inom transvärlden om transsexualism är psykiskt eller biologiskt, medfött eller förvärvat, statiskt eller föränderligt.

Själv letar jag efter någonting annat; någon tredje förklaring. Jag tror inte att det är min uppväxt som gjort mig transsexuell, men jag ser alldeles för många luckor av osäkerhet i biologiresonemanget. Till exempel så är det inte självklart att de skillnader i hjärnan som synts vid obduktioner av vuxna människor funnits där sedan födseln. Hjärnan utvecklas och förändras under hela livet.

Istället tror jag att den här uppdelningen i fysiska och psykiska orsaker och sjukdomar mest är till besvär. Att skilja kroppen från huvudet och försöka bestämma vilken som styr den andra är en evig hönan-eller-ägget-diskussion.

Det jag vet är att det är kroppen som är mitt problem, inte huvudet. Jag vet också att det inte fungerar att försöka åtgärda huvudet; jag har provat. Om det sedan är orsakat av hormonhalten i fosterlivet (inte omöjligt) eller att jag har en störd relation till mina föräldrar (inte troligt) eller en undertryckt homosexualitet (ännu mindre troligt) eller vad det nu kan vara spelar mindre roll. Det viktiga är att folk får en korrekt bedömning och en bra vård.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, könsidentitet, könskorrigeringar, genus, HBTQ, biologi, hjärnan, politik, vård, psykiatri, biologism, hormoner, psykologi

Med heterosexualiteten på bordet

Det var på Valborg – borgerlighetens högtid – jag läste ut kommunistsexboken. På tåget mellan Stockholm och Göteborg tog jag mig äntligen igen den sista delen av Med Lenin på byrån. Jag säger ”äntligen” för att det tagit flera månader för mig; varje avsnitt har behövt sjunka in och mogna. Det finns så mycket att fundera över – och det är ett gott tecken.

Det är alltså en doktorsavhandling i idéhistoria av Andrés Brink Pinto. Genom att analysera noveller publicerade i kommunistiska tidningar visar han hur olika ideal målas upp: Starka och maskulina arbetarkvinnor och arbetarmän, kamratskap som grunden för äkta kärlek och vilja att sätta klasskampen före den ytliga kärleken. De stora hoten har utmålats som den feminina och veka borgerligheten framförallt och såklart, men också som svekfulla flärdintresserade och därmed politiskt ointresserade arbetarflickor, som farliga borgarmän som förför eller våldtar arbetarkvinnor, som sjåpiga borgarkvinnor som utnyttjar sina hushållerskor utan någon som helst förståelse, som lömska borgarkvinnor som förför arbetarmän och lurar dem bort från klasskampen och ger dem könssjukdomar, som…

Ja, det säger sig självt att det till väldigt stor del handlar om heterosexuella relationer. Heteronormen är såklart stark; det är trots allt 1920- och 30-talet vi pratar om. Därmed inte sagt att homosexualitet uppfattas som något fel, utan framförallt som en avvikelse. Istället är det heterosexuella relationer som står i fokus; bra och dåliga. De dåliga är de som är ojämlika, och i synnerhet relationer över klassgränserna, eller relationer som lockar hjälten/hjältinnan bort från sitt övertygelse och sitt engagemang. Den goda relationen är den mellan två starka personer – kamrater – som delar övertygelse och står sida vid sida.

Överlag tycker jag att boken är väldigt intressant, i synnerhet i diskussionen om den goda heterosexualiteten. För att vara en avhandling känns den inte alls särskilt träig, utan klar och konkret. Och visst känner jag igen mina egna drömmar om den jämställda relationen där man kämpar tillsammans för ett gemensamt mål – trots att jag varken är kommunist, romantiker eller förläst på vänsterlitteratur. Fast mina ideal är inte särskilt heteronormativa. Tackolov.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Med lenin på byrån, böcker, Andrés Brink Pinto, historia, kommunism, politik, ideal, relationer, kärlek, sexualitet, normer, HBTQ, heteronormativitet, klass, klasskamp, vänster, fördomar, media

Friheten i att alltid göra fel

Man brukar ju säga att kvinnor som skaffar barn diskrimineras i arbetslivet, eftersom de förväntas vara borta från jobbet mer. Nu kommer en brittisk forskare med ännu en dyster rapport: Kvinnor som INTE skaffar barn diskrimineras också. De blir baktalade på jobbet och blir inte befordrade eftersom de uppfattas som kalla och hårda.

Egentligen är det ingen nyhet. Jag vill minnas att den amerikanska feministen Susan Faludi tar upp det här, bland mycket annat, i Backlash redan 1991. Det låter så himla hopplöst. Men:

Den dåliga nyheten är alltså att vad man än gör så gör man ”fel”.

Den goda nyheten är att vad man än gör så finns det ”fel” som man inte gör.

Jag har lärt mig en sak när det gäller dubbelbestraffning: Den är mycket lättare att hantera när man slutar älta vad man själv gjort för att ”förtjäna” det. Det finns en märklig styrka i att inse att även om man gjort annorlunda så hade det fortfarande uppfattats som fel på något sätt.

Vägen till frihet för mig går genom det andra kan uppfatta som hopplöshet: Om jag gör lika fel oavsett vad jag väljer så är jag fri att välja det jag känner för. Jag behöver inte vara rädd att bli bestraffad, för det blir jag ju ändå.

Med andra ord: Jag kan sluta bekymra mig för att dra på mig olycka genom mina handlingar. Det har andra redan fixat åt mig. Vilken service.

Bra skrivet om föräldraskap, och skrämmande om mobbing på jobbet. Någon ny terapi som liknar KBT. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, härskartekniker, frihet, dubbelbestraffning, känslor, hopplöshet, hopp, könsdiskriminering, jobb, kön, sexism, jämställdhet, barn, familj, diskriminering

The complete guide to speaking Human

”Jag måste erkänna en sak för dig” sa Dennis. ”Förlåt att jag inte sagt något förut, men de tvingade oss”. Det hördes att han både skämdes och var sprudlande glad, samtidigt. Han tryckte ner mig så jag satt på hans säng i det rosa rummet, och öppnade sin garderobsdörr för att leta efter något.

”Nu ska du få en sak… Blunda”

Jag blundade. Han tog mina händer och la något tungt i dem. Jag öppnade ögonen.

Jag höll i en bok. Den hade ett grått omslag och var tjock som en tegelsten och såg egentligen inte mycket ut för världen. Varken titel eller författare stod på framsidan, men jag förstod omedelbart vad det var för en bok.

”Du är inte arg på mig va?” sa han nervöst.

”Nej… Herregud, nej!” Jag visste inte vad jag skulle säga. Det spelar mindre roll att boken har hållits gömd för mig i snart 29 år än att jag faktiskt fått det bekräftat att den finns. Han satte sig bredvid mig.

”Du kan få den, jag har ändå lärt mig den utantill.”

Jag började öppna boken, men han hejdade mig.

”Regel nummer ett är: Läs boken i smyg. Låt ingen se dig läsa, och berätta inte för någon att du har en bok.”

”Tack” sa jag, och la ner boken i väskan. Jag kramade honom hårt och länge. När jag kom hem öppnade jag den och såg titeln på försättsbladet:

The complete guide to speaking Human

Jag vaknade, och insåg att jag önskar att någon kunde ge mig den där boken i verkligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, kommunikation, sociala svårigheter, Aspergers syndrom, drömtydning, relationer, språk, vänskap, terapi, behandling, bäcker, sociala koder

Slöddrets privilegier (eller: det är synd om de starka)

Jag läste nyss en blogg jag halkar in på ibland; den har funnits ett bra tag och gör inte mycket väsen av sig. Varje gång blir jag lika fascinerad över sättet bloggaren ifråga uttrycker sig på.

För det första är den här personen oerhört begåvad och intelligent. Hen har alltid gjort rätt saker och aldrig varit i trubbel; helt enkelt jätteduktig.

För det andra har den här personen fått utstå ohyggliga lidanden då hen är uppfostrad i en anda där alla människor är lika mycket värda. Personer med olika svårigheter har fått samma möjligheter som henom, och det är grymt orättvist. Hen har till exempel aldrig fått delta i ett drogavvänjningsprogram, eftersom hen aldrig missbrukat, och hen har aldrig levt på socialbidrag eftersom hen är en God Fattig Som Inte Gråter Ut.

Det är inte som om någon hade förvägrat henom drogavvänjning om hen hade haft ett missbruk, men själva principen att hjälpa människor som har särskilda behov är fel. De svaga människorna är nämligen födda till att vara svaga och SKA inte få hjälp. De är ju obotliga och hopplösa.

För det tredje har tydligen en hel del av dessa såkallat misslyckade individer tydligen lyckats bättre i livet än personen själv. Det är där skon klämmer.

Här har vi alltså en människa som anser att hen ”lurats” att tro att alla människor är lika mycket värda, och som sedan upptäcker att en del personer som hen dömt ut som slödder faktiskt har ett ett bra liv.

Slutsatsen då kan naturligtvis inte vara att det är värdefullt att satsa på rehabilitering, så att människor kan övervinna sina svårigheter. Självklart inte. Slutsatsen måste såklart vara att man måste avsluta alla sociala åtgärder och rehabiliteringar och behandlingar, så att de dåliga människorna får veta sin plats i samhället.

Slöddret är å ena sidan obildbart och hopplöst, men å andra sidan hotfullt om de utvecklar sin fulla potential. Ack ja. Fullkomligt logiskt.

(Ja, jag är ironisk)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, funktionshinder, svaghet, fascism, ableism, missbruk, fattigdom, droger, högerextremism, rehabilitering, fördomar, bloggar, socialbidrag, vård, stöd, hjälp

Spela människa

Att ha Aspergers syndrom i en neurotypisk värld är som att plötsligt befinna sig på en scen där alla andra spelar en pjäs de repeterat i åratal. De förväntar sig att man själv ska klara det lika galant, utan att ha fått läsa manus eller ens veta vad pjäsen handlar om.

Det kanske dämpar människors irritation om man förklarar att man inget förstår för att man precis ramlade ner från ingenstans. Det kanske minskar antalet suckar och stönar och himlande med ögon om man verkligen anstränger sig för att försöka hänga med. Men man gör fortfarande fel gång på gång så länge ingen bryr sig om att sätta sig ner och förklara de mest grundläggande principerna.

Valet regissören har är då att antingen avsätta tid för att ge extra stöd och ge en chansen att fixa det, eller att köra på och hoppas att det går att blunda bort problemen. Det kan fungera, men det kan också bli katastrof. En del skulle – bara för säkerhets skull – föredra att redan från början plocka ut de där till synes omöjliga personerna till någon enklare uppgift som att koka kaffe, och hellre köra med en man för lite, även om det betydde att de gick miste om en potentiell stjärna.

Som vuxen är regissören i ens liv en själv, men om man väljer alternativet att ge extra stöd så kan det behövas hjälp utifrån. Det är inte alla förunnat att få tillgång till en teaterpedagog, och köerna är långa och kraven höga. Så man väljer i praktiken mellan att köra hårt eller att kliva av. Ja, så mycket till val är det väl egentligen inte.

Mitt val var att köra hårt, för att sedan komma upp i varv så mycket att jag ramlade av scenen. Efter snart fem år försöker jag fortfarande ta mig upp igen, och är på god väg. Och en sak har jag lärt mig: Jag sätter inte min fot på scenen igen innan jag fått en teaterpedagog. Frågan är om jag är tillräckligt mycket diva för att få igenom mitt krav. Det återstår att se.

Läs även andra bloggares åsikter om Aspergers syndrom, sociala svårigheter, relationer, social fobi, terapi, liknelser, stress, social kompetens, utbrändhet, vård, psykiatri, NPF, hälsa, psykisk ohälsa

Varför snälla killar inte får ligga

”Jag är så jävla trött på alla killar som tjatar om att snälla killar inte får några tjejer och tjejer vill bara vara med players och bad boys osv. Det är the biggest load of CRAP som jag någonsin hört faktiskt. —

Så, jag vill då dra slutsatsen att eftersom ni klagar på det här så betyder det att ni själva inte får något (Eftersom bad boys får ALLA tjejer enligt er). Det känns säkert jätteskönt att skylla det på att vi tjejer är dumma i huvudet och tänker med fittan, men det kanske är dags för er att ta en titt i spegeln och inse att det antagligen är er själva det är fel på.”

Honest skriver så himla bra, om att det snarare är gnällighet än snällhet som gör att ”snälla” killar blir ratade. Jag håller med – och jag inser att det definitivt inte handlar om något exklusivt heterodilemma. Så nej, kom inte och säg att det är något biologiskt och könsstereotypt.

Jag känner en hel del snälla killar; såna som är genuint snälla och ödmjuka och gulliga. Många av dem har dålig självkänsla och mår psykiskt dåligt, men tar inte ut det på någon annan. En del av dem har svårt att hitta någon, helt klart, men många av dem fastnar gång på gång i relationer med killar som verkligen inte är bra för dem. Vi snackar inte kriminella/våldsamma/manipulativa killar nu, utan människor som mår extremt dåligt men inte har någon sjukdomsinsikt. De snälla killarna fastnar i ett medberoende, där de försöker stötta och sätta gränser och vara både kurator, förälder och pojkvän. Det är verkligen inte lätt; det säger sig självt.

Men de killarna säger inte att de är snälla; möjligen suckar de uppgivet ibland att de är ”för snälla” när de för femtioelfte gången blivit brända. De som däremot kallar sig för ”snälla” fungerar ofta på ett annat sätt. Det är de ”snälla” killarna som använder sin snällhet som en sköld, och ibland som ett vapen.

De ”snälla” killarna är ofta bara väldigt bittra och ensamma, men i några få fall kan snällheten dölja en manipulativ personlighet. När man börjar prata med dem säger de det första de gör att ingen vill ha dem – och ganska snart förstår man varför. Att må dåligt och vara osäker är en sak, men det är få som orkar med en konstant jakt på bekräftelse.

Nu generaliserar jag massor, såklart. Det kanske hör till saken att jag räknar in mig själv i den sistnämnda kategorin. Jag tillhör de som gärna ser mig själv som snäll och ödmjuk – och klänger mig fast på människor som försöker skaka av mig och gnäller konstant.

Fast jag har åtminstone självinsikt nog att veta att det är min bitterhet som skyddar mig från kärleken, och inte min såkallade snällhet. Det är åtminstone ett steg på vägen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kärlek, relationer, psykologi, gnäll, bitterhet, självkänsla, självinsikt

Avbrott mot målbrott

Det är söndag den sjuttonde maj. På tisdag har det gått nittio dagar sedan jag träffade utredaren senast. Redan dagen efter låg remissen på hormonläkarens bord, men än så länge har jag ingen kallelse. De lovade att skicka ut en sådan så snart de tagit upp min remiss på konferensen, så jag antar att de inte ens tittat på den än.

Imorgon är det jag som ringer mottagningen och frågar vad som händer. Jag ska försöka låta bli att låta irriterad. Det blir så lätt så när man väntar för länge på målbrottet.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, vårdköer, hormoner, testosteron, könskorrigering, transsexualism, läkare, väntan, målbrottet

Mer fetma åt folket!

”Jag som fet måste få möjlighet att hitta mina ord, mina formuleringar om det jag lever i. Jag behöver stöd i att växa som människa, att hitta mitt självstöd. Ett stöd jag bara kan få om någon säger: ”Jag ser dig.”

Utan värderingar. Utan skambeläggande. Utan råd. I det utrymmet finns det plats för mig att definiera mitt eget liv, tillgodose mina egna behov.”

Lotti Törnros skriver så himla bra om fördomarna mot feta och överviktiga. Tyvärr handlar kommentarerna under artikeln mest om det vanliga tjatet om att man har sig själv att skylla och bla bla bla. De verkar inte ha tagit till sig ett ord.

Jag tänker ofta på att jag är en fet person i en någorlunda normalviktig människas kropp. Det var jag visserligen förut också, innan jag blev fet på riktigt, fast på ett helt annat sätt.

Då var jag fet av skuld och skam, idag som är jag fet på ett helt annat sätt. Inte fet som i hunsad och skuldbelagd. Inte fet som i dåligt självförtroende och ätstörningar och säckiga kläder. Inte ens fet som i hånad på öppen gata och utstirrad. Jag är fet som i att jag minns allt det, och fortfarande blir lika förbannad när folk häver ur sig grodor om överviktiga. För tillfället passerar jag som ganska smal, men mentalt är jag fortfarande fet.

Det hade varit trevligare att få hälften av de komplimangerna jag får idag på den tiden jag var fetast i världen men vägde sju kilo mindre. Jag behövde de bättre då. Eller varför inte när jag hade gått ner mina första fem kilo och fick höra att jag var en hycklare för att jag hade en ”McShit”-tröja. Det var ju uppenbart att jag levde på snabbmat, enligt killen på gatan.

Man blir inte lycklig av att bli smalare. Man blir inte olycklig av att bli tjockare -annat än att man med lite otur råkar ut för självutnämnda bantningsexperter som för det mesta aldrig varit feta själva. Det är därför jag aldrig kan prata om min viktnedgång på ett bra sätt: Inte för att jag skäms för att ha varit fet, utan för att jag ses som en bättre människa för att jag gick ner i vikt.

Bitter som jag är kan jag ibland tänka att jag tror att det är nyttigt för alla människor att prova på en rejäl övervikt en gång i livet, och utsättas för alla blickar och kommentarer och insinuationer. Det kanske skulle göra människor mer ödmjuka.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om fetma, övervikt, utseende, ideal, hälsa, vikt, bantning, skuld, skam, mat, ätstörningar, sjukdomar, fördomar, tabu, självkänsla, ödmjukhet, Lotti Törnros

Politiskt heterosexuella sagor från Moskva

Om det vore någon annanstans än Moskva och någon annan dag än den sjuttonde maj skulle jag skriva en massor om musiken jag hört ikväll. Jag skulle berätta hur patetiskt jag faller för en fiolspelande (heterosexuell) twink från Norge, och om Malenas snövita bländande nummer och om…

Men nu är det inte så.

Under gårdagen greps HBTQ-aktivister under en demonstration i Moskva. Trots mycket upprördhet låg det som ett tabu över hela kvällen. Man kan gissa sig till att det gått ut stränga order som påminner om att Eurovision INTE får vara politisk. Om man bortser från den svenska kommentatorn andades ingen en stavelse om det, och bland alla flaggor i publiken syntes inte en enda regnbågsflagga. Under poängutdelningen tyckte jag mig däremot märka en viss stelhet i många leenden. Det var väldigt få ”great show” och ”fantastic evening”, och något säger mig att det inte enbart var av tidsskäl.

Den söta norrmannen Alexander Rybak med fiol och sprattlande dansare skrapade ihop 387 poäng, vilket är rekord. När han så tagit emot priset och tog mikrofonen för att börja sjunga, men istället började prata på norska såg man verkligen svetten porla fram hos värdarna, som om de bara väntade på en order att ingripa. Men nej, inte ens efter att ha vunnit hela spektaklet sa han något mer spektakulärt än att han bjöd in alla norrmän att möta honom på flygplatsen imorgon. Locket på.

”Someone said no politics at esc. I agree! Where I come from there is nothing political about gay rights!! Its common sense. Nuff said” tweetade Malena igår eftermiddags.

”Att definiera politik är också ett politiskt beslut.” säger jag. Och det är klart som fasen att det är politik att vara opolitisk.

Idag är det sjuttonde maj. Norges nationaldag och IDAHO; International Day Against Homophobia. Jag hade kunnat tänka mig bättre sätt att börja den här dagen på. Rybaks ”Fairytale” är en gullig låt, javisst, men det som borde stått i fokus ikväll var det där som ingen egentligen pratade om. Istället förlorar vi oss i söta sagor om olycklig heterosexuell kärlek. Den politiskt heterosexuella bögen är född.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, homofobi, fördomar, diskriminering, trakasserier, Ryssland, Moskva, Eurovision Song Contest, media, musik, politik, Alexander Rybak, Norge, Fairytale, Malena Ernman, Sverige, Europa, fördomar, tabu

Inget ”great show” från ganska många poä

Inget "great show" från ganska många poä

Originally uploaded by trollhare

Inget "great show" från ganska många poängläsare. Att inte smöra för värdarna, är det ett sätt att markera något? Svenska Sarah Dawn Finer tillhör de som håller tyst. Många ser ganska sammanbitna ut.

Ingen rysk revolution efter tjugofem låt

Ingen rysk revolution efter tjugofem låt

Originally uploaded by trollhare

Ingen rysk revolution efter tjugofem låtar. Någon som minns Sillstryparn? "De sjunger om den spanska solen och svänger på fascistkärringkjolen". We’re doin’ the omoralisk schlagerfestival ikväll.

”Eurovision är europas största pridepara

"Eurovision är europas största pridepara

Originally uploaded by trollhare

"Eurovision är europas största prideparad." kommenterar Edward af Sillén och säger att den ryska polisen betett sig klantigt. Så mycket politik kan man göra av festivalen. Men att definiera politik är också ett politiskt beslut.

Pudersnö-Malena är väldigt vit, frostig

Pudersnö-Malena är väldigt vit, frostig

Originally uploaded by trollhare

Pudersnö-Malena är väldigt vit, frostig och vacker. Men än så länge, efter fem låtar, syns ingen HBT-revolution.

Gatorna i Sandviken gapar tomma. Alla ho

Gatorna i Sandviken gapar tomma. Alla ho

Originally uploaded by trollhare

Gatorna i Sandviken gapar tomma. Alla hoppas på Malena antar jag. Själv hoppas jag på protester och regnbågsflaggor.

Hur jag blev en av ”de andra” – eller: Ordet ”normal” är en bluff

”Jag är alltid nervös när jag ska träffa normala människor”

Han satte nästan maten i halsen av skratt, och jag skyndade mig att tillägga ”Normalare än jag alltså”. Jag antar att han inte är van att bli kallad normal. Fjolliga bögar brukar kanske inte gå runt och känna sig normala – om det överhuvudtaget finns någon som gör det. ”Normala människor finns inte. Det är bara något som kvällstidningarna hittat på” är ju min catchphrase.

Jag har aldrig tillhört ett”vi” och kan inte påstå att det är något jag sörjer, eftersom jag inte kan sakna något jag aldrig upplevt. Eftersom jag inte valt det finns det inte heller någon mening med att vare sig sörja eller idealisera ensamheten. Det enda val jag gjort är att försöka lära mig att leva.

Jag är ingen vanlig bög – inte ens någon vanlig fjolla – eftersom jag har fitta och bröst och ljus röst och blir misstagen för att vara tjej hela tiden och inte ens kan visa mitt pass för att bevisa att jag ÄR man.

Jag är ingen vanlig transsexuell eftersom jag är asexuell och funktionshindrad, och dessutom fjollig.

Jag är ingen vanlig bokstavsvuxen eftersom jag är transsexuell.

Jag är inget vanligt psykfall eftersom jag har Asperger, ADHD och transsexualism.

Jag är ingen vanlig överlevare eftersom jag har transsexualism, är asexuell och har Asperger och…

Ja, ni fattar. Jag passar inte in bland män, bögar, transsexuella,  bokstavsmänniskor, överlevare eller psykiskt sjuka, fast jag egentligen hör dit. Var jag än går så bär jag alltid utanförskapet med mig. Det är aldrig enkelt och självklart och det finns alltid något som måste förklaras. Bland bokstavsmänniskor är det min könstillhörighet (och till viss del min läggning) och i HBTQ-världen är det min dampighet (och till viss del min könstillhörighet) som måste outas för att göra mig någorlunda begriplig. Aldrig att jag bara är en i mängden – tyvärr och tackolov.

Visst har jag haft min beskärda del av elände, och jag skulle kunna skriva en kilometerlång lista över tillfällen då jag blivit utsatt för kränkningar och övergrepp av olika slag, relaterade till mitt ufoskap. Men det viktiga är inte att övertyga människor om att det är jättesynd om mig, utan det räcker med att konstatera att både i det stora samhället och det lilla finns normer och fördomar och förakt mot de för tillfället avvikande; det sistnämnda växer som ogräs även i de mest välansade trädgårdarna.

Jag skulle kanske kunna berätta om hur det är att vara en av ”de andra” – faktum är att jag tror att det är så min blogg uppfattas för det mesta: som att jag beskriver mitt utanförskap – men det förutsätter i så fall en sak som jag inte riktigt har koll på.

Jag vet att jag är onormal. Jag vet att jag är avvikande, udda, konstig, speciell, knäpp, störd, galen, annorlunda, unik och makalös. Jag vet att jag är ett freak, ett miffo, ett psykfall, ett föredetta dårhushjon och ett pervo. Men jag vet inte HUR jag är det.

Jag vet nämligen inte så mycket om vad ”normal” egentligen innebär, men jag läser och letar och lyssnar efter pusselbitar. Och ju mer jag försöker förstå innebörden av ”normal”, desto mer undrar jag om det ordet bara inte är en av världshistoriens största bluffar.

***

Det här är mitt bidrag till en bloggutmaning: Berätta om när du var en av ”de andra”: Brunchrapporten special – Om dom andra, sex timmar radio om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, i P3 Sveriges Radio, måndag 18 maj kl 10.02-16.00. Mymlan och Julia Skott och Sagor Från Livbåten och Cissi Wallin har redan gjort det. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om normer, normalitet, intolerans, fördomar, HBTQ, transpersoner, transsexualism, kön, genus, könsidentitet, NPF, Aspergers syndrom, ADHD, psykisk sjukdom, asexualitet, sexualitet, homofobi, transfobi, övergrepp, våldtäkt, mobbing, diskriminering, sjukdomar, funktionshinder

Man föds inte till offer, man blir det

Kränksjuka, kränktsjuka, kränkthetssjuka, offerkofta, martyrskap, politisk korrekthet… kärt barn har många namn.

Det senaste året har det blivit väldigt vanligt att ropa ”kränkt”, men inte från de som skulle kunna tänkas vara kränkta. Tvärtom. Så fort man påtalar en orättvisa beskylls man för att känna sig kränkt. Förut hette det att man blivit sårad, utsatt eller att man fallit offer för något. Idag heter det att man är kränkt, och det är något fult. Och javisst, att fastna i en offerroll är definitivt inte bra, men det är märkligt att det bara är vissa folkgrupper som kan vara kränkta.

Kvinnor. HBT-personer. Funktionshindrade. Invandrare. Muslimer. Låginkomsttagare. Arbetslösa. Sjukskrivna. Och så vidare.

Om en högerkristen rasar mot ”homolobbyn” så heter det inte att hen känner sig kränkt, utan bara förtryckt som heterosexuell. Om en man är upprörd över att kvinnliga feminister inte driver mansfrågor, eller om en person som har ett välbetalt jobb spyr galla över sjukskrivna och arbetslösa, eller om en såkallad svensk och vanekristen är förbannad över att man inte har skolavslutningar i kyrkan längre – så är de aldrig kränkta. De är bara rättmätigt upprörda och diskriminerade. Fokus hamnar direkt på sakfrågan och inte på deras personliga egenskaper och tidigare erfarenheter.

Man föds inte till offer för att man är homosexuell, kvinna, transperson, funktionshindrad, invandrare eller vad som helst, men man blir det. Om inte annat så för att man ständigt får höra att man är kränkt: Samma person tvingar på en offerkoftan och beskyller en samtidigt för att bära den, i samma ögonblick.

Lämna det åt experterna att avgöra vad som är rätt och fel, men låt mig själv få avgöra om jag är kränkt eller inte. Annars kommer jag verkligen att bli skitjobbig och jättekränkt, jag lovar.

Inspirerat av två artiklar om kränksjukan. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kränkt, kränkningar, offer, offeroller, psykologi, retorik, härskarteknik, makt, politik, HBTQ, kön, sexism, diskriminering, förtryck, invandrare, rasism, läggning, heterosexualitet, funktionshinder, psykologi

Bolltäcke: hjälpmedel för förlamande tolerans

Jag har ju som bekant problem med att komma ur sängen på morgnarna. Det brukar vara svårt att röra sig, eftersom jag oftast har sömnparalys när jag vaknar. Imorse låg jag i tre timmar, vilket är ovanligt. Det brukar bara vara en eller två, men nu när jag varit bortrest har kroppen ännu störrre behov av sömn än vad hjärnan har.

Paralysen gör att kroppen på sin höjd kan vända sig om sådär som man gör i sömnen, medan hjärnan är fullt vaken. Jag brukar inte få hallucinationer under min paralys, och det är inget som är jobbigt på något sätt. Möjligen är det frustrerande att komma på jättebra idéer för blogginlägg men inte kunna sätta sig och skriva dem.

Hursomhelst kom jag på att jag till vardags behöver lika mycket sömn nu som när jag var yngre, och lika mycket vila. Fem timmars sömn och åtta timmars vila; det var så det var då också. Skillnaden är att då tog det i genomsnitt tre timmar att somna, med resultatet att jag kunde gå upp direkt när jag vaknade. Kroppen var inte fastlåst i sömn, eftersom den redan hade fått sin beskärda del. Därför var det också först när jag legat vaken i fyra timmar som jag upplevde att jag tog lång tid på mig att somna, eftersom det innebär att jag måste ligga i sängen i nio timmar.

Det bolltäcket gör är alltså att få mig att somna fortare, men inte sova längre. Det påverkar inte mitt behov av sömn eller vila. Egentligen. Men om jag ska välja mellan att somna på en timme och ligga paralyserad i två, eller att somna på tre timmar och kunna skutta upp omedelbart, så tycker jag ändå att sömnparalysen är bättre. Inte minst för att jag för första gången vet vad morgontrötthet betyder. Sömnparalys har gjort mig mer tolerant mot andra människors dygnsrytm.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnstörningar, sömnbehov, trötthet, morgontrötthet, sömnparalys, psykologi, hjärnan, vila, stress, bolltäcke, hjälpmedel, sömnlöshet