Livets okränkbarhet (eller: varför abortmotståndarna nog sörjer abortläkare)

Wichita, Kansas. En man är på väg till söndagsgudstjänsten i sin kyrka när han skjuts till döds. Kanske är det religiöst motiverat; George Tiller var nämligen läkare och drev en klinik specialiserad på sena aborter, och så sent som i mars i år frikändes han i en uppmärksammad rättegång.

Det är enligt Wikipedia elva år sedan en abortläkare i USA mördades på grund av sitt yrke senast. Sedan dess har det visserligen skett inte färre än elva attacker av olika slag, mest bomber och mordbränder, och därtill har det skickats falska mjältbrandsbrev till hela 655 kliniker. I januari i år kraschade en bil rakt in i en klinik i Minnesota, och nu verkar det alltså som att 2000-talets första abortmord har ägt rum.

De antiabortgrupper som försöker verka rumsrena brukar ta avstånd från såna här dåd; de vill inte bli förknippade med mord. Istället brukar det heta att det är ensamma galningar och små extremistgrupper. Visst, en bred och splittrad rörelse kan inte ta fullt ansvar för vad folk gör i deras namn, och rent cyniskt kan jag fundera över det kanske finns mer än så bakom orden.

En man som skjuts ihjäl utanför sin kyrka; en läkare som på sin klinik erbjuder stödsamtal med en pastor och begravning eller kremering av fostret – en sådan person är svår att utmåla som alltigenom omoralisk i ett kristet sammanhang. Att överhuvudtaget svartmåla en död person är vanskligt, och martyrer är nästan omöjliga att kritisera.

Händelsen är tragisk, oavsett vilket motivet var. Aborträttsrörelsen har fått 2000-talets första martyr. Jag tvivlar, men jag hoppas att det är den sista. Rörelsen behöver fler personer som lever för kvinnors rättigheter än som dör för dem.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om abort, abortmotstånd, våld, terrorism, brott, hot, vård, etik, moral, läkare, George Tiller, USA, media, politik, mord, religion, Pro Life, Pro Choice, Kansas, sexualitet, mänskliga rättigheter, sexism, feminism, genus, jämställdhet

”Fri” i ”friskola” har inget med frihet att göra

Män drabbas också av hedersförtryck. Det är uppenbart, i synnerhet nu. Jag läser om killen i Egypten som skar av sin penis i protest mot att hans föräldrar ville tvinga honom att gifta sig med en tjej, trots att han var kär i en annan.

Det är med bakgrund av den händelsen som jag sätter mig och försöker komma på något att säga om folkpartiets förslag att slopa möjligheten att få dispens från till exempel sex- och samlevnadsundervisning och idrott. Man nämner ”invandrare” och underförstått handlar det om fundamentalistisk islam, trots att det om jag minns rätt även finns ”svenska” föräldrar inom ”kristna” frikyrkor som begärt dispens.

Å ena sidan håller jag med om att det är en rättighet att delta i undervisningen. Det behövs. Å andra sidan är det precis därför jag tror att tvång är fel väg att gå.

Jag tillhör de där jobbiga som inte tror att ”fri” i ”friskola” har något med ”frihet” att göra. Folkpartiet däremot verkar tro det – så till den grad att de gärna ser möjligheten att stänga den offentliga skolan mer och mer för barn till föräldrar som inte tänker tillräckligt ”svenskt”. Passar inte galoscherna kan man ju alltid sätta sitt barn i en religiös friskola, där de förmodligen inte kommer att få lära sig att all kärlek är bra kärlek eller att kondomer är bra. Då har man verkligen vunnit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex- och samlevnadsundervisning, sex, sexualitet, skolan, Folkpartiet, fördomar, invandrare, muslimer, islam, sekter, frikyrkor, religion, fundamentalism, frihet, Folkpartiet, skollagen, kunskap

Bra karlar reder sig inte själva

”Immanuel Brändemo har pratat med mor och far i telefon. Status: Mor planterar tvåhundra pilträd, far överväger att dricka latte på verandan.”

Min facebookstatus avslöjar en hel del, fast inte allt. Pappa berättade att det var han som övertalade mamma att bara köpa tvåhundra pilar, och inte tusen som hon hade tänkt sig.

Men vad gör då min pappa under tiden? Ja, han sitter nog där på verandan och dricker kaffe med en hund eller två bredvid sig och tittar ut över havet. Eller så tittar han på när min mamma jobbar. Det är så det brukar vara. Pappa fixar sånt som att diska och plantera i krukor och dammsuga och annat som går att sköta med en arm; mamma gör allt annat som måste göras akut och resten skjuts på obestämbar framtid.

Jag har bara vaga minnen av honom från tiden innan han blev sjuk, trots att vi levde med varandra i femton år före hjärnblödningen. Folk brukar fråga om det var jobbigt; om det är ett trauma att ”förlora” sin pappa på det sättet. Jag brukar säga att jag inte förlorat något alls – tvärtom.

Jag har sluppit växa upp i skuggan av en pappa som är störst och starkast, som det verkar vara för många andra. Jag har sluppit manlig-hets och machokamp under mina tonår. Inte bara för att min pappa är rätt så fjollig och genuscool av sig och för att alla trodde att jag var tjej, utan för att han inte är den där oberoende och fysiskt förmögna personen.

För mig är det inte självklart att bra karlar reder sig själva. För mig är det inte omanligt att be om hjälp eller erkänna att man inte klarar en viss sak. Min pappa har visat i ord och handling att det går alldeles utmärkt att vara man utan att vara fullkomlig och utan att leva upp till normer.

Jag hade egentligen inte ens reflekterat över det förrän jag började diskutera mansroller och föräldrar för några år sedan: Min pappa lever inte upp till normen om hur pappor ska vara. Han är inte stålmannen; inte störst och starkast. Men bäst.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om manlighet, mansroller, kön, könsroller, arbete, arbetsfördelning, genus, jämställdhet, funktionshinder, hjärnblödning, föräldrar, förlamning, förebilder, uppväxt, självständighet

Kärlek övervinner silvertejp

Syster, jag och mamma. Foto: Didi

En av de sakerna jag pratade med min älskling om inatt var det där med föräldrar och hur folk förväntar sig att föräldrar ska vara. Vi, eller åtminstone jag, kom fram till att folk är så himla fördomsfulla. De tror att det bara finns ett sätt att vara förälder på.

Min mamma har aldrig varit någon bullmamma. Hon har inte haft några ambitioner om att hålla hemmet skinande rent, och de gånger jag sett henne stryka har varit få. Hon är inte mycket för matlagning och andra världsliga ting, och lagom till påsk brukar julgardinerna plockas ner.

Om jag skulle säga samma saker om min pappa skulle han förmodligen uppfattas som fruktansvärt ojämställd, eftersom folk skulle utgå ifrån att min mamma skötte sånt. Sanningen är att ingen av dem gör särskilt mycket hushållsarbete – de har nämligen alltid haft bättre saker för sig. Uppfostra fyra barn, till exempel.

Mammaskap mäts inte i antalet hembakade bullar. Mammaskap står inte i motsättning till antalet improviserade lagningar med snören och silvertejp som blivit permanenta. Mammaskap har inget att göra med frånvaro av dammråttor; tvärtom. Det är bra för immunförsvaret att utsättas för lagom mycket skit.

Mammaskap, pappaskap, föräldraskap mäts inte i första hand i vad man gör för sitt barn, utan vad man gör MED dem. Mina föräldrar har visserligen ett hus som lagats med silvertejp och snören, och där standardrätten är makaroner med ketchup – men de har lagt krutet på oss barn istället. Kärlek övervinner det mesta, även silvertejp.

Det som stör mig mest är att jag inte hade kunnat skriva exakt samma inlägg på fars dag och få igenom samma budskap. Mammor får världen att fungera, men det betyder inte att de måste finna sig i den rollen.

Relaterat: 1, 2, 3, 4, 5, 6. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mors dag, mammor, kärlek, relationer, familj, kön, genus, könsroller, jämställdhet, städning, fördomar, sexism, föräldraskap, silvertejp, bilder

Tonårsromans med 48-åring

I stort sett hela den period som kan kallas natt pratade jag och min älskling. Efter tre timmar var han tvungen att gå och lägga sig. Då hade jag bland mycket annat förklarat för honom varför jag fortfarande är ihop med honom. Det är sånt som jag också behöver påminna mig om emellanåt.

För det första älskar jag honom.

För det andra vill jag vara med honom resten av mitt liv.

För det tredje är jag verkligen inte rätt person att säga något om att få tummen ur och våga frigöra sig. Är det någon i det här förhållandet som är patetisk så är det ju jag.

Han är 48 år, bor mitt ute i skogen, jobbar med elektronik och är en tvättäkta nörd. Folkskygg, ensam och väldigt blyg. Han har varit medveten om sin läggning i 35 år och försöker fortfarande sparka upp garderobsdörren. Han bor ensam med sin dominanta homofoba mamma som vägrar acceptera att hennes son är ett sånt ”misslyckande”. Förmodligen är det många som skulle sålla bort honom direkt och inte ge honom en chans, bara för att han inte är fri.

Men vem är då jag?

Jag är 28 år och bor i en småstad där jag knappt känner någon eftersom jag är så asocial. Jag är förtidspensionär, psykfall, socialt inkompetent dampunge och en expert på att stoppa huvudet i sandlådor. Sist hade jag sand i håret i tio år innan jag skakade av mig det. Jag har en snyftbakgrund som jag outar för att skrämma bort sexraggare – och det fungerar lika effektivt varje gång. Jag är en hysterisk galning, och – viktigast av allt – jag har en kuk på några få millimeter. Ifall vi skulle göra slut råder det ingen tvekan om att det är jag som förlorar.

Precis när jag berättat det ropade hans mamma på honom. Hon hade upptäckt att han satt uppe mitt i natten, och var rasande, så vi fick avsluta väldigt snabbt. Det är sånt som jag antar att en del föräldrar brukar göra om deras barn sitter uppe till tre om de har skola nästa dag. Per har inte skola imorgon, för det är söndag, och han är som sagt var 48 år.

Vi är två förvuxna tonåringar på väg mot någon slags frigörelse. Det är nitton år mellan oss, men egentligen är vi tretton båda två. Skillnaden är att han redan har kommit i målbrottet.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, mognad, frigörelse,  familj, medberoende, föräldrar, psykologi

En överkammad ADHD

”I mina ögon pågar ett gigantiskt SVEK mot barn. Vi SJUKDOMSFÖRKLARAR personlighetsdrag! Vad värre är: vi sjukdomsförklarar personlighetsdrag som är POSITIVA senar i livet om ungarna bara får blomma ”åt sitt håll”!!

HUR många kreativa människor eller mycket framgångsrika människor satt tyst i skolan, lydde allt de fick order om, dagdrömde inte o.sv.?? Nä, just det.”

Jag förstår Islandsmammans kommentar hos Peter, och håller med fast ändå inte. Att sätta en diagnos, till exempel ADHD, är inte nödvändigtvis att sjukdomsförklara personlighetsdrag. Men rädslan för att en själv eller ens barn ska stämplas som ”sjukt” är verklig, och jag ifrågasätter den inte. Det finns mycket fördomar om vad det innebär att tillhöra bokstavsfolket: Både vilka egenskaper man förväntas ha och hur man förväntas bete sig och fungera, men också hur man förväntas förhålla sig till sin diagnos.

Att få en diagnos innebär – i alla fall för mig – inte att man får en stämpel. Det innebär att man blir belyst med en UV-lampa så att den osynliga stämpeln som redan sitter där i pannan plötsligt blir synlig. Den har ofta redan kliat och svidit ett bra tag, utan att man vetat varför, och först när man ser vad det är kan man försöka lindra symtomen med olika salvor. Man kan också försöka byta frisyr och låta luggen växa så det inte syns, eller så kan man gå runt med ett tydligt märke i pannan. Hur många som egentligen bär på stämpeln är det ingen som vet; det är ju bara de som får utslag som kommer till läkaren.

Stämpeln är inte ADHD. Stämpeln är neuronormen. Därför finns det ett visst hopp om att en dag kunna tvätta bort stämpeln utan att för den skull skada huden under. Tills dess är det salvor som gäller om problemen är för svåra, och den eviga frågan: synligt eller överkammat?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om diagnoser, stämplar, NPF, stigmatisering, funktionshinder, ADHD, Aspergers syndrom, psykologi, psykiatri, stämplar, fördomar, normen

Avslöjande: Jag är Magdalena Graafs body double!

Jag har nått mina drömmars mål och blivit precis som Fran Fine: Fotomodell! Eller egentligen fotmodell, vilket bara gör det hela ännu mer otroligt. Mina fötter sägs sitta på Magdalena Graaf. Ja, alltså, det är ju inte hon själv som skrivit blogginlägget, utan Daniel Da Silva som driver med henne.

Mina fötter på Graafs blogg, skärmdump från Da Silvas blogg

Jämför bilden på Da Silvas och Graafs bloggar med den här.

Mina äckelfötter är publicerade på en kändisblogg. Det här är förmodligen så nära kändisskap jag kan komma. Coolt.

Synd bara att jag förmodligen blir tvungen att plocka bort min egen bild på fötterna nu. Det står ju tydligt på sidan av Graafs blogg: ”Samtliga bilder tillhör Wioliv AB och får inte användas utan tillstånd från bolaget”. Med andra ord har jag förlorat upphovsrätten till mina fötter.

Cred till Catta. Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, bloggande, bloggosfären, Magdalena Graaf, Daniel Da Silva, kändisar, bilder, fötter, upphovsrätt, skämt, humor, fotomodeller

Det är ju inget fel med mig, jag är bara störd

”Det är inte länge sedan jag kom ut som synestet. Jag tycker det är rätt coolt, och jag har liksom dragit in det i min ”Autism pride”-grej och ”Wohoo, jag har Asperger och jag är bäst”.

Men nu när jag väntar på att få veta om jag har epilepsi så kom jag på: Tänk om det jag tror är synestesi bara är såna epileptiska hallucinationer? Betyder det att det där som jag tycker är rätt häftigt egentligen är ett tecken på SJUKDOM? Eller kan man se epilepsi som något annat än en sjukdom? Kan man räkna in epilepsi i neurodiversity?”

Det är när jag är speedad och med lågt blodsocker som jag får ur mig de där sakerna som jag på sätt och vis tänkt på men inte kunnat formulera tidigare. Över en falafel löste Roger och jag världsproblemen, det vill säga våra egna problem. Jag minns inte ens vad hen svarade, men såhär dagen efter sitter det jag sa kvar i skallen.

Ifall min ”omogna” hjärna ser ut som den gör på grund av epilepsi, betyder det helt plötsligt att jag har en sjukdom, och att det jag njuter av är en hallucination och en giltig anledning till syndomtycke? Tanken skrämmer mig lite. Det är ju inget fel med mig, jag är bara störd.

Läs även andra bloggares åsikter om epilepsi, funktionshinder, synestesi, hallucinationer, NPF, Aspergers syndrom, ADHD, neuromångfald, sinnen, känslor, sjukdom, hjärnan, biologi

Vägra vara våldtäktsman

En hel eftermiddag och kväll på Uppsala Pride. Föreläsningar och panelsamtal om klass, etnicitet och funktionshinder och – såklart – HBTQ. På tåget hela vägen hem sitter Roger och jag och diskuterar känslor, diagnoser, politik och ideologi och jag vet inte vad. Väldigt mycket om hur man egentligen gör för att ta reda på vad som anses vara normalt, och om normen som säger att det är fint att vara fördomsfull fast den som är för fördomsfri uppenbarligen är socialt handikappad.

Strax efter midnatt skiljs vi åt i centrala Gävle, och jag kliver på bussen och börjar långsamt bearbeta dagens intryck. Det har varit en väldigt intensiv dag, och alla nya impulser och tankar jag fått kommer ta veckor att bena ut.

Jag åker snigelbussen, den som slingrar sig igenom byarna och stannar överallt. Därför är klockan över ett och himlen börjar rodna i nordöst när bussen rullar in i Sandviken. Det är bara två passagerare kvar; jag och en person som jag uppfattar som tjej, kanske i övre tonåren.

Min hjärna är helt slut, men när hon plingar och jag inser att vi ska av på samma hållplats skyndar jag mig att vara den som kliver av först. Jag går före henne över den korta stigen som leder från busshållplatsen till bostadsområdet. Av en enda anledning: Jag vägrar vara potentiell våldtäktsman.

Om jag passerar som man vill jag inte vara den som travar två meter bakom en tjej i försommarnatten. Det har redan hänt att människor har betett sig som om de uppfattat min närhet som lite hotfull bara för att jag uppfattas som en man som inte håller våldtäktsavstånd till förmodade kvinnor nattetid, och jag vill inte att det ska hända igen. Det är så onödigt att råka gå för nära någon och göra henom stressad och rädd.

Egentligen är det hela idiotiskt. Vad är det som säger att det inte är jag som ska vara rädd för personen som går bakom mig? Varför ska jag inbilla mig att en person med långt hår och sminkat ansikte och utbuktande bröstkorg inte skulle kunna slå ner mig, våldta mig, råna mig eller vad som helst? Varför är jag, som ändå har social fobi, inte rädd när jag är ute på natten (borträknat min rädsla för vampyren Robert och Darth Vader, som jag hela tiden spanar efter)?

Jag funderar över det vi pratade om; det där att veta vad som är normalt, och vikten av att vara lagom fördomsfull. Personer med känsla för normer skulle kanske tycka att jag gjorde rätt, eller att jag överdrev. Själv vet jag inget, utan försöker gissa och ta det säkra före det osäkra. För att överleva med kronisk fördomsbrist måste man lära sig att simulera fördomar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om etikett, normer, fördomar, sociala regler, social kompetens, genus, kön, sexism, våldtäkt, nätter, rädsla, psykologi, ångest

Pinsam och stolt över det. Det är jag, k

Pinsam och stolt över det. Det är jag, k

Originally uploaded by trollhare

Pinsam och stolt över det. Det är jag, kommer Roger och jag fram till. Real Life Experience på Upsala Pride.

DAMP-attack mot paraply avslöjar knarkets effekter

Vb: Mitt paraply är ingen bitleksak

Originally uploaded by trollhare

Jag har gått på Concerta i över fyra månader, slog det mig. Tyvärr kan jag inte riktigt förklara vad det betyder. Någonstans i mitt minne har jag en vag bild av ett kaos, en ilska, en stress och en känslomässig bergochdalbana som jag knappt märkt av att den försvinner undan för undan.

Visst har jag fortfarande kaos, ilska, stress och humörssvängningar – så sent som igår bet jag i mitt paraply på väg till terapin. Redan förra sommaren satte jag tydliga bitmärken i metallen, som gjorde att det inte gick att fälla ihop ordentligt. Nu har jag liksom fullföljt arbetet. Jag råkade böja till metallstången rätt rejält med handen när jag bet.

Ja, jag ska akta tänderna. Jag vet. Men det här är förmodligen första gången jag bitit i något olämpligt sedan jag började med Concerta. Mina pennor förblir hela, och när jag häromdagen desinficerade tangentbordet och musen kom jag på mig själv med att tycka att de där diskreta små tandmärkena på musen är nästan charmiga. Nostalgi, på något sätt.

Jag biter nästan inte i saker längre. Jag vrålar inte rätt ut i ilska särskilt ofta, stampar mer sällan i golvet och dunkar nästan aldrig huvudet i väggar, dörrar och skåpluckor. Mina grannar tycker förmodligen lite bättre om mig idag än för ett halvår sedan. Jag kan dessutom så smått börja planera dagarna och veckorna, eftersom jag inte längre behöver oroa mig för att energin ska ta slut närsomhelst.

Jag har fortfarande koncentrationsproblem, men inte lika stora. Jag har fortfarande problem med sociala sammanhang, även om jag inte blir riktigt lika trött längre och därmed har en lite mindre risk att tappa masken och göra bort mig. Jag är fortfarande ganska impulsiv, och har svårt både att göra en sak i taget och att avbryta saker jag råkat fastna i. Skillnaden är att numera är jag tillräckligt klar i huvudet för att kunna komma på strategier för att hantera det.

Medicinen ger ingen personlighetsförändring, och den tar inte bort alla svårigheter. Jag har inte bytt bort min rätt att säga ”äh, jag har DAMP” till mig själv när jag gör fel. Concerta botar inte ADHD. Men för mig, som knappt visste om att jag hade ett ”H” för ”Hyperaktivitet” innan så gör det en enorm skillnad. Det är först nu som jag börjar förstå hur bokstavslösa människor orkar med livet.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, mediciner, Concerta, vård, psykiatri, ADD, NPF, funktionshinder, bilder, paraply, känslor, humör, ilska, självskada, utbrott, stress, psykologi, psykiatri

Bokstavs-boom i Stockholm

Köerna för att få en neuropsykiatrisk utredning växer i Stockholm, trots extrasatsningar: 30 % fler remisser och 20% fler utredningar – på ett år. Dessutom är det ojämnt fördelat över staden. Förklaringen som en läkare i Farsta – som toppar ligan med 29 remisser per 1000 barn mellan 6 och 13 år – ger är:

”Det här är ett socioekonomiskt hårt område. Neuropsykiatriska funktionshinder ska visserligen vara normalfördelade. Men har man skolor där många har beteendestörningar så vill man utreda dem”

Det tror jag det ligger mycket i. Visst kan man diskutera ärftlighet och faktorer som hormoner under graviditeten, men man ska inte underskatta den sociala faktorn.

Å ena sidan känner folk till diagnoserna bättre idag än för, säg, fem tio år sedan, och man är bättre på att fånga upp de som behöver hjälp. Å andra sidan är kraven högre på eleverna, och de som inte hänger med får det svårare och svårare – och de kraven handlar framförallt om sådant som många bokstavsmänniskor har problem med, som att planera sitt eget arbete.

Men så är det en tredje faktor med i spelet: Skolan själv.

Det är vanligt att skolor – helt i strid med skollagen och läroplanen – kräver färdiga utredningar för att ens börja diskutera stödinsatser. Jag skulle inte bli jätteförvånad om det visade sig att de var lite mer generösa i mer välbärgade stadsdelar; man har helt enkelt råd. Jag skulle inte heller bli jätteförvånad om någon undersökte skolornas fysiska miljöer och organisering och ekonomiska planering å ena sidan, och remisskrivandet å den andra och kom fram till att det fanns ett samband.

För faktum kvarstår: I ett rum med dålig luft, dålig belysning, dålig akustik och 30 andra personer är det svårare att dölja sina koncentrationssvårigheter än i ett bättre inrett rum med tjugo personer. Lägger man till faktorer som sämre skolmat (som man därför inte äter) och färre praktiska lektioner är det än mer uppenbart att chanserna minskar.

Det betyder inte att de som går i fina skolor inte kan vara bokstavsbarn; de bara lär sig att dölja det bättre. Och såklart: När man är rik kallas det att vara excentrisk.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om skolan, NPF, funktionshinder, stöd, hjälp, psykiatri, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, skolpolitik, psykologi, statistik, forskning

Anledningar att ljuga för sin terapeut

Jag har precis berättat för min terapeut att jag ljugit mig igenom sju år i psykiatrin. Hon tog det ganska bra. Vi pratade om varför jag har så svårt för att be om hjälp, och då brast det för mig. Jag har inga problem med att berätta om hur dåligt jag mått tidigare – men jag kan aldrig berätta hur jag mår just då när jag sitter där. Det är en sak att berätta vad man tänkte dagen innan, en annan sak att säga vad man tänker för stunden.

Ju sämre jag mår desto mer ljuger jag. Om jag mår hyfsat kan jag erkänna det. Om jag mår riktigt bra så försöker jag att inte visa det alltför övertydligt – det finns en liten risk att uppfattas som manisk då. Men ju sämre jag mår desto mer döljer jag det, eller försöker i alla fall.

Hela vägen hem gömde jag mig under mitt svarta paraply och funderade över varför. Jag vet ju vad jag vinner om jag låtsas att jag mår bra när jag inte gör det:

För det första slipper jag uppmärksamheten det innebär att avslöja att man mår dåligt. Terapeuter och psykiatriker har liksom två lägen, och om de uppfattar några signaler på att man är över gränsen till att må väldigt dåligt så höjer de omedelbart vaksamhetsnivån. Förmodligen är de inte medvetna om det själva, men man ser det på deras plötsligt förändrade kroppsspråk och deras sätt att ta in en med blicken. Den uppmärksamheten är väldigt stressande, och jag gör vad som helst för att slippa undan.

För det andra slipper jag riskera att bli mer eller mindre påtvingad medicinering och inläggning. För en person som faktiskt bara blir sjukare av sånt så kan det vara motivation nog att ljuga. Tyvärr.

För det tredje… Jag fastnade där. Under hela promenaden grubblade jag på de långsiktiga vinsterna med att inte berätta hur jag verkligen mår för stunden. Betyder det att jag flyr från mina problem? Eller är det för att jag vinner energi på att slippa försöka leta rätt på min hjärna efter varje medicinering och inläggning? Har det att göra med mitt kontrollbehov? Är det därför jag fortsätter i samma stil, fast jag faktiskt börjar må så pass bra att jag rent logiskt vet att jag inte längre kommer ifråga för inläggning?

Först när jag kommer innanför dörren slår det mig: Det är för att jag aldrig gett upp hoppet. Hur jag än mår så har det alltid varit sämre någon gång tidigare – alltså blir det alltid bättre. Och just nu mår jag faktiskt rätt bra, utan att ljuga. Så jag antar att det är nu som jag borde öva mig i att tala sanning.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, terapi, social fobi, psykiatri, psykologi, stress, känslor, ångest, psykisk sjukdom, självmordstankar, sjukhus, mediciner

Veganfittor

”Jävla aktivister och vegan fitter!!! Hur fan ska vi sluta äta kött? Varför ska vi sluta? Här i Norden eller jag ska säga europa är vi så jävla fjoliga när det pratas om djur åk till LatinAmerika eller Asien och titta hur dom behandlar djur. Här i Sverige kan vi inte ha KFC för vi kan inte transpotera kycklingar för trångt????? Dom ska ätas för fan, vill vi ha husdjur kan vi köpa en katt eller hund! Jag börjar tröttna på vårt skit land med alla aktevister och veganer och politiker som inte tänker längre än näsan.. Länge leve Scan och alla andra kött fabriker..”

Jag skulle kunna skriva något om själva argumenten i kommentaren under debattartikeln om köttindustrin, men något säger mig att man inte når fram till meatomaner med rationella resonemang. Istället tycker jag att formuleringen i sig är talande.

”vegan fitter”

”fjoliga”

Som jag konstaterat tidigare är det enligt en del omanligt att vara djurrättsaktivist eller veg*n. Man förväntas nämligen vara känslosam och blödig då, och att känna empati är omanligt. Och omanlighet är något fult.

Det märkliga är att hur sakligt och rationellt man än framställer sina argument, så hänger blödighetsanklagelsen i luften ändå. Däremot är det aldrig ett tecken på känslosamhet att skriva ”Jävla aktivister och vegan fitter!!!”. Ilska är nämligen inte att vara känslosam – det är ju manligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, retorik, manlighet, genus, kön, könsroller, sexism, ideal, djur, djurrätt, kött, mat, filosofi, vegetarianism, veganism

Ett liv som hund

Och så var det ett nytt mowglifall. För några år sedan var det ”djungelkvinnan” och nu Natasja. En femårig flicka i Sibirien som omhändertogs från sin familj efter att inte bara ha levt i misär, utan dessutom ska ha levt instängd i ett rum i lägenheten med familjens hundar som enda sällskap.

Visst är det möjligt att hon faktiskt har blivit tvingad att leva med hundarna och utestängts från resten av familjen. Det händer att föräldrar och andra vuxna vanvårdar barn något helt absurt; tänk Pojken som kallades Det. Det finns också en hel uppsjö av olika berättelser om vilda barn, som av någon anledning inte vuxit upp med sina föräldrar utan uppfostrats av djur.

Men det finns också en annan tänbar historia. Det händer att barn med autism feldiagnosticeras som vargbarn. Inte ofta, naturligtvis, men ibland. Utåt sett kan symtomen vara lika varandra; avsaknad av ”mänskligt” kroppsspråk och tal, och istället ljud och beteenden som påminner om olika djur. Skillnaden är att autism är medfött, medan det snarare handlar om bristande stimulans och kontakt med människor när det gäller vilda barn.

Jag tänker inte säga att det är så för jag är ingen expert, men när det gäller ett barn som vuxit upp med sina föräldrar fast ändå inte ligger det nära till hands att undra om barnet ändå inte har någon form av autism eller utvecklingsstörning, och att föräldrarna inte visste vad de skulle göra. På många håll är det fortfarande en skam att få ett ”annorlunda” barn, och den enda hjälp som finns att få är att lämna bort barnet. Ett tydligt tecken om något på varför det är viktigt att ha en fungerande socialtjänst.

Vanvård? Javisst, oavsett vad som hände är det tragiskt och barnet förtjänar ett bättre liv än så – även om jag inte är övertygad om att det automatiskt är bättre att växa upp på barnhem än bland hundar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Natasja, barn, vanvård, barnmisshandel, psykologi, utveckling, autism, vilda barn, funktionshinder, fattigdom, misär, social deprivation, stigmatisering, skuld, skam, media

DYMOfili med abstinensbesvär

Fråga: Hur känner man igen en person med nördfetisch?

Svar: De ägnar gärna en hel timme åt att chatta med sin älsklingsnörd – och diskutera gamla modeller av DYMO-apparater.

Jag visste att det förr i tiden var vanligt att använda ungefär 25 millimeter breda etiketter för till exempel namnskyltar vid dörrar; jag minns själv hur det såg ut på min skola när jag var liten. Men jag har inget minne av att de där bruna eller blåa präglade etikettbanden på skylten utanför talpedagogen eller syslöjden använde gemener. Likafullt hävdar Per att han sett en sådan apparat, som kunde skriva breda etiketter med gemener, till skillnad från de vanliga småmaskinerna som nästan uteslutande skriver med versaler.

Per fick mig i alla fall på bättre humör sent igårkväll, och det behövdes. För inte nog med att Dennis är i Stockholm; min dymorulle som jag köpte för drygt en månad sedan är slut, och jag är inte ens klar med köket än. Den andra rullen, eftersom de säljs i tvåpack, är borttappad i röran i mitt datorrum.

Något säger mig att det vore lämpligt att köpa tio rullar nästa gång, så kanske de räcker i ett helt år. Frågan är bara hur jag ska hålla ordning på dem. Det är inte så lite ironiskt att tappa bort det som ska hjälpa mig att få ordning.

Läs även andra bloggares åsikter om dymo, etiketter, ordning, sortering, städning, organisering, apparater, teknik, hjälpmedel, nostalgi, nördar, nördigheter, nördfetisch, teknikhistoria, kaos, ADHD, Aspergers syndrom, NPF

En diagnos är ingen magisk knapp

Arbetarbladet skriver idag om de två stora problemen med samhällets hantering av personer med till exempel ADHD: Det är svårt att få en diagnos – och det är svårt att få hjälp även efter att diagnosen är satt.

För tyvärr är det så; det märker jag både för egen del och i många andras berättelser. Det är inte självklart att man får vare sig praktisk hjälp eller råd och stöd, och det man faktiskt får är ofta inte anpassat efter ens behov – i alla fall inte på mindre orter.

Jag brukar inte gärna skriva om det, eftersom det låter så bittert och dessutom kan få folk att ifrågasätta vad de egentligen ska med en diagnos till. Men: Om någon tror att en neuropsykiatrisk diagnos är en magisk knapp att trycka på för att få hjälp, och att allt fixar sig efteråt, så tar de fel. Det är bara en dörröppnare in i en ny hinderbana – men den banan brukar ha lite lägre hinder som är lite glesare utställda.

Dessutom ingår ett par bättre skor: Spikskor av papper att trampa byråkratin med. Och det är verkligen inte illa.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om diagnoser, vård, stöd, hjälp, NPF, ADHD, psykiatri, förväntningar, behov, kamp

Väderflickans milda makt

Ben är sjutton år och vill lära sig kyssas. Hans lillebror Erik vill vara ifred med tjejen han är kär i. Ben är liksom i vägen när man försöker imponera på en tjej, och är dessutom autistisk och säger och gör konstiga saker. Väderflickans milda makt heter pjäsen, och den har gått i flera år på turné för framförallt högstadie- och gymnasieskolor. Idag var det Sandvikens tur.

Jag var lite rädd att pjäsen skulle handla om Autism med stort A, men det gör den inte. Istället handlar den framförallt om kärlek och fördomar, men också ganska mycket om neurotyper och deras besatthet vid normer och status. Det sociala spelet som de såkallat normala ägnar sig åt filtreras ibland genom autistiska ögon, och det hade jag gärna sett ännu mer av.

Det är nästan pinsamt att se sig själv på det där sättet – vilket alltså är ett tecken på att föreställningen är väldigt realistisk och bra. Jag känner igen mig själv i både Ben och Erik; Ben i förhållande till min egen autism, och Erik i det kluvna sättet jag försökte hantera min före detta pojkväns. Egentligen är ämnet komplicerat och tungt, men det känns inte så.

Tonåringarna i publiken skrattade en del både åt det autistiska beteendet  och åt det neurotypa. Själv tycker jag att krocken däremellan är det mest intressanta.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, NPF, kultur, nöje, teater, Väderflickans milda makt, sociala regler, bröst, skuld, skam, känslor, kärlek

Ingen stolthet i London

En av Londons största transgrupper, TransLondon, har bestämt sig för att bojkotta årets London Pride. Det började med fjolårets incident, då en transkvinna inte släpptes in på damtoaletten, och det blev inte bättre av att man i år från arrangörernas sida bestämde att transsektionen i paraden skulle ha ”Priscilla”-tema för att göra reklam för musikalen. Stereotypt och fördomsfullt, bestämde TransLondon, och drog sig ur.

Sprickan i HBTQ-världen finns även i Sverige, även om den inte är i närheten av att vara lika djup. Jag funderar ofta över varför. Kanske är det för att Sverige är så litet att man är så illa tvungna att sitta i samma båt, oavsett vad man tycker om det.

Hursomhelst så skulle nog ingen komma på tanken att göra detsamma i Sverige; inte officiellt i alla fall. Tackolov.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, pride, transpersoner, transsexualism, kön, sexism, homonormativitet, transfobi, Priscilla, musikaler, London Pride, London, England, fördomar

Nja till könsbyten i EU

”4. Juridiskt könsbyte
Är du för att transsexuellas rätt att juridiskt byta
kön erkänns inom EU-lagstiftningen?
Svar:
• JA – 57,8 % (52 st)
• Möjligen/inte tagit ställning – 26,7 % (24 st)
• NEJ – 15,5 % (14 st)”

En av de mindre uppmärksammade frågorna i RFSLs enkät om politikers HBT-vänlighet inför EU-valet är också en av de där skillnaden är störst: Frågan om juridisk könskorrigering. Diskrimineringslagar och hatbrott är lättare att ha en åsikt om, medan så fort man rör sig i den högra kanten av bokstavskombinationen HBTQ blir svaren mer osäkra.

Det hela förutsätter naturligtvis att man på något sätt erkänner EUs centralisering, såklart; Annars hade förmodligen fler svarat ja. Och visst hade det varit fint ifall man faktiskt hade den rättigheten i hela EU, men jag är tveksam till att använda EU på det sättet. Om en sån fråga är upp till EU kan man lika gärna driva ”bevara äktenskapet” på EU-nivå.

En sak är säker: De rosa rösterna verkar vara eftertraktade. Politikerna som skrivit egna svar berättar gärna att de minsann gått i prideparaden. Men den stora frågan är ändå vad de gör resten av året.

Mer EU-val: 1, 2, 3, 4, 5, 6. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, politik, EU, EU-valet, påverkan, könskorrigering, transsexualism, diskriminering, partier

HBTQ är en bokstavsdiagnos

Ibland hamnar man på hemsidor som gör en nostalgisk; sidor som varken till design eller innehåll aldrig verkar ha lämnat 1900-talet. Homosidan är en av dem, och trots att det inte står någon avsändare förstår man direkt att det måste vara en bibelborgare (högerkristen fundamentalist) som ligger bakom. Av en slump ramlade jag in på sidan, och det tog en stund innan jag förstod att den fortfarande uppdateras.

Homosidan är till för att ”informera om homosexualitet”. Så mycket till information eller för den delen homosexualitet hittar man inte, men däremot en samling länkar till olika artiklar som underförstått ska ha med homosexualitet att göra: sexuella övergrepp, könssjukdomar, könsneutrala äktenskap, tidig sexdebut och – ADHD.

Skärmdump från Homosidan

De länkar nämligen till en artikel i bibelborgarnas husorgan Världen Idag (som inte är tillgänglig för ickeprenumeranter. Så lämpligt) som Frk F uppmärksammade i våras, där en forskare tydligen ska ha påstått att barn får ADHD av dagis. På homosidan sammanfattas artikeln såhär:

”Tidig dagisstart kan ge ADHD. Stora dagisgrupper och lite personal kan allvarligt skada ettåringars förmåga till anknytning. Det hävdar en av Norges främsta barnexperter, Lars Smith. Resultatet kan bli ADHD, ätstörningar och depressioner, varnar han. (Världen idag 090318).

Kommentar: Hemmamiljön är därför bäst för ett barn upp till 2 års ålder. Detta visar också hur känsliga barn är under sina två första år och störningar under denna tiden kan ge problem för hela livet.”

Jag som ständigt är på jakt efter kopplingar mellan HBT och neuropsykiatriska funktionshinder blir genast nyfiken. Vad står egentligen i den där artikeln? Varför är det en homosexuell fråga? Jag grubblar, och kommer fram till några tänkbara samband som jag visserligen aldrig hört talas om, men det kanske bara är jag som inte känner till dem:

• ADHD orsakar homosexualitet. De barn som inte får ADHD löper därmed antagligen större risk att utvecklas i heterosexuell riktning.
  
• ADHD kan förväxlas med homosexualitet, och därför är det viktigt att veta om barnet gått på dagis eller inte för att ställa korrekt diagnos. Således löper dagisbarn även större risk att drabbas av heterosexualitet och bisexualitet.
  
• Det är redan välkänt att dagis orsakar homosexualitet hos barnen, och nu även ADHD.
• Det är underförstått att homosexuella föräldrar i större utsträckning än heterosexuella (bisexuella existerar naturligtvis inte) sätter sina barn på dagis tidigt. Därför ger homoföräldrar sina barn ADHD, och heteroföräldrar ger sina barn bokstavsbrist.

Tyvärr utgår alla de här teorierna ifrån att ADHD inte är medfött utan något man får av omgivningen – å andra sidan är det precis så de som gör hemsidan uppfattar homosexualitet också.

Som av en händelse har Jonas (alias Psykbryts-Psyk) och jag har om att instablissemanget kanske borde gå i en sektion i prideparaden i år – under en bajsbrun regnbågsflagga. Vi är inte jätteseriösa, men nog skulle det behövas. HBTQ är en bokstavsdiagnos.

Om någon undrar: Jag har aldrig gått på dagis, utan bara hos dagmammor och på kyrkans barntimmar. Och se vad det blev av mig…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homosidan, heteronormativitet, homofobi, fördomar, homosexualitet, heterosexualitet, HBTQ, sexualitet, moralpanik, ADHD, NPF, psykologi, dagis, forskning, samband, läggning, pride, instablissemanget

Lådor med droger och hyllor med knark

Kökslåda med DROGER

Skafferihylla med KNARK

Städning är tråkigt – inredning är roligt. Om man bakar in städningen i ett inredningsprojekt lurar man sig själv att göra tråkiga saker och inbillar sig dessutom att man har roligt på kuppen. Till exempel kan jag inte bara dammtorka skafferihyllor – jag måste möblera om innehållet på ännu ett nytt, smartare sätt och pimpa och ha mig.

Den här gången har jag startat ett jätteprojekt där jag bland annat går loss med min etikettmaskin. Hittills har jag fått rätt hyfsad ordning i köket, och för mig betyder det mycket att kunna klistra lappar för att komma ihåg var saker och ting är. Det innebär att alla saker har en bestämd plats, dessutom.

Till exempel har jag numera en låda full med droger, och en hylla full med knark. I droglådan ligger mina mediciner, vitaminer och lite olika kosttillskott och örtmediciner som jag tar ibland, och i knarkhyllan finns allt snask: Choklad, popcorn, riskakor, kex, nötter, solrosfrön, torkad frukt – och nori som jag ibland har helt sjuka cravings för.

De senaste dagarna har jag okynnesstädat lite då och då fast jag egentligen borde ha gjort andra saker. Det är bara så kul att pyssla, och jag är barnsligt förälskad i min etikettmaskin. Jag är kanske lättroad, men när solen skiner vill jag inte gå ut. Och att städa är trots allt ingen dålig motion det heller.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om städning, bilder, ordning, struktur, psykologi, kök, inredning, projekt, etiketter, mat, mediciner, organisering

Myten om den fria rörligheten

”I den här stian är det så trångt att grisarna bokstavligt talat måste stå på varandra.”

Nej, någon fri rörlighet är det inte tal om bara för att folk i Sverige köper danskt griskött. Inte för att det är så jättemycket till fri rörlighet i svenska stior heller.

Youtube

Igårkväll när jag surfade runt på Marschen för tillgänglighets hemsida hittade jag en länk till ett gammalt blogginlägg om att det är fel att kräva tillgänglighet i lagstiftningen. En affärsägare som inte vill ha funktionshindrade kunder ska inte heller behöva tvingas till det. Det vore en inskränkning av äganderätten, och som bekant är äganderätten alltid viktigare än rätten att delta i samhället.

Någon föreslog att det är fel att kräva lagar mot diskriminering, utan att det är viktigt att låta marknadskrafterna styra. Affärer, serveringar, anläggningar och hemsidor som man inte kan utnyttja får man se till att bojkotta, som om det inte är det man redan gör. Själv har jag ganska få ställen som jag bojkottar av det skälet, och det känns ju verkligen *ironi* uppfriskande att se det som en bojkott och inte som en utestängning. Det blir ett val jag gör och inte ett val någon annan har gjort åt mig. Precis som grisar borde bojkotta grisfarmer och slakterier, antar jag.

Jag är inte ett dugg rörelsehindrad, men så mycket till fri rörlighet är det då inte tal om. Skillnaden är att när man slår grisar skriker de, men det hörs sällan långt utanför slakthusets väggar. Slår någon mig säger jag ifrån, eller går hem och skriver ett argt blogginlägg istället. Av någon anledning är det lite svårare att ignorera de djur som pratar flytande människa.

Varavegan och Alexander Chamberland bloggar bra. Uppdatering: köttetnocentrismen frodas såklart. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om djurrätt, djurplågeri, Danmark, grisar, griskött, kött, köttindustrin, speciesism, funktionshinder, fri rörlighet, liberalism, kapitalism, äganderätt, funktionshinder, tillgänglighet, diskriminering, politik, bojkott, lagar

Kön är som en ask choklad; du vet inte vad du får innan du smakat

”Större delen av vår verksamhet är kvalitetssäkrad, men inte könsbestämning. Det finns alltid en risk för att man ser fel.”

Citatet kommer från verksamhetschefen på kvinnokliniken i Sundsvall, där man beslutat att skärpa policyn att inte avslöja fostrens kön om det inte finns medicinska skäl.

Man kan diskutera fram och tillbaka om det är rätt eller fel av sjukvårdspersonal att berätta könet på ett foster, och om det är rätt att tillåta abort på grundval av kön precis som vilken annan abort som helst. Men faktum kvarstår: Det finns inga garantier för att det foster som ser ut att vara en pojke eller flicka på ultraljudet visar sig ha det förutspådda könet när hen föds. Eller tjugo år senare.

Valet mellan att behålla eller abortera ett foster utifrån dess kön – eller för den delen valet att på västerländskt jämställt vis ”bara” ställa upp en massa könade förväntningar på blåklädda blivande fotbollsstjärnor och rosaglittrande prinsessor – riskerar att sluta i besvikelse om man tycker att könet är viktigare än barnet.

Den tänkta prinsessan visar sig ha snopp. Den som alla trodde var en prinsessa ville hellre spela fotboll. Den tänkta fotbollsspelaren som hade snopp och allt började efter några år att visa prinsesstendenser. Eller så visade det sig efter femton år att prinsessan egentligen var en prins.

Kön är som en ask choklad; du vet inte vad du får innan du smakat.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om barn, kön, genus, förväntningar, könsroller, sexism, abort, ultraljud, medicin, vård, graviditet, barn, könsabort, jämställdhet, fördomar

Jag är ett kylskåp

Jag brukar ju inte trampa folk på tårna på vanligt vis, utan trampar alltid runt med spikskor. Likaså har jag ända sedan jag varit liten inte varit smidig som ett kylskåp, utan som en sopcontainer: Jag är inte bara fet, ovig och klumpig, utan även full med skit. Och så luktar jag illa. Så tänkte jag under många år.

Men jag har börjat förändras, och den usla självkänslan börjar ge efter. För någon vecka sedan kallade jag mig faktiskt för kylskåp. Klumpig, ja, och minst lika ovig som jag var som barn, men inte lika mentalt fet som jag var då – och framförallt inte full med skit.

När jag tänker efter inser jag hur mycket jag liknar ett kylskåp. Jag är ganska fyrkantig och fördetmesta skinande vit även om sommarsolen kan få mig att byta färg till tomatröd på någon timme. Och så är jag kall. Inte cool, men känslokall. Fast bara utåt. På insidan är jag snarare överhettad emellanåt. Ett inverterat kylskåp, det är jag.

Förr i tiden trodde man att autism orsakades av kylskåpsmödrar: Mammor som inte kunde knyta an till sina barn gav dem autism. Idag har forskarna insett att det är skillnad mellan autism och social deprivation. Ändå händer det att man hittar små lämningar som sägs komma från kylskåpsmamman i samtalsrum på psyk och i journalanteckningar, som om hon är ett mytologiskt väsen som springer runt och leker med människorna. Ingen har sett henne, men alla följer hennes spår.

Min mamma är definitivt ingen kylskåpsmamma. Och inte för att någon frågat, men min pappa är inte heller någon kylskåpspappa. Ändå är jag ett kylskåp: Motoriskt och socialt klumpig, och ibland till synes känslokall. Ovig och osmidig både fysiskt och mentalt. Ganska fullproppad med alla möjliga varor: Från batterier och eteriska oljor till surkål och kolasås, och kanske en gurka som börjat ruttna. Men inte bara sopor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kylskåp, liknelser, autism, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, psykologi, självkänsla, DAMP, psykiatri, kylskåpsmammor, forskning, utveckling, fördomar, barndom