Fem bokstäver på en skärm sätter världen i gungning

Där är jag ju! Pick pick, säger hjärtat. Läser artikeln i GD; den blev bra. Går in på Arbetarbladet. Den hann jag aldrig få läsa igenom eftersom de bara gjorde en snabb telefonintervju. Den är också bra, men… oj.

Det är påskafton. Växeln är stängd, och signal efter signal går fram på nyhetsjouren utan att någon svarar. Artikeln har legat uppe i ett antal timmar redan, och tryckts i papperstidningen och allt.

De skriver ut mitt gamla förnamn. Och jag vet inte ens vad jag känner.

Fram tills för två år sedan var jag väldigt öppen med det namn som mina föräldrar gett mig. Jag använde de två namnen liksom parallellt, även om jag kände obehag när folk använde mitt tjejnamn. Sedan slutade jag att outa det för alla som inte måste få veta, och försökte så gott det gick att göra det svårtillgängligt på nätet. Jag lyckades tillochmed få hitta.se och eniro att ändra i sina register – tills jag bytte abonnemang och registrerades igen.

Så nej, det är inte omöjligt att få veta det namnet. Jag har lärt mig att leva med att spåren finns där. Man kan inte radera sitt förflutna. Jag visste dessutom att domarna skulle bli offentliga och att det kunde hända att någon obetänksam journalist skulle nämna det. Det var en risk jag tog när jag bestämde mig för att driva det till domstol.

När jag för ungefär två år sedan slutade använda mitt tjejnamn märkte jag att folks attityder började förändras. Det var lättare att bli tagen på allvar och få bekräftelse. Om det namnet läckte ut skulle jag kanske hamna där igen, i ett könsligt ingenmansland. Så tänkte jag.

Jag förväntade mig att jag skulle må dåligt; att hela min värld skulle svaja. Det gjorde den, i någon minut. Men två år har gått. Jag är inte samma människa. Och det namnet är bara fem bokstäver på en skärm. Det är inte jag, och det säger ingenting om vem jag är. Det säger bara något om det som en gång var.

Om ni kan tänka er att få veta det namnet, så kan ni läsa artikeln här. Den blev ändå rätt bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namn, identitet, namnändring, media, journalistik, anonymitet, transsexualism, nojor, domar, namnlagen, genus, fördomar, HBTQ, transpersoner

Frisk skrivning om sjuk vård

Dominika Peczynski skriver idag på Aftonbladet Debatt om hur viktigt det är att inte sjukskriva sig för depression. Ja, i alla fall verkar det vara så de som kommenterat tolkar det.

Det är skillnad på depression och depression, och det är långt ifrån självklart att man får den hjälp man behöver. Har man inte möjlighet att betala själv är det väldigt svårt att få terapi, och en del jobb är svårare än andra att sköta med psykiska problem. Och är man riktigt dålig så är det rentav omöjligt att jobba minsta lilla innan man blivit bättre.

Ibland går det att undvika sjukskrivning och ibland inte. Men i grunden förstår jag hennes inställning; att bli sjukskriven innebär en jättestor risk. Det är lätt att tappa rutiner, att gå helt upp i sina känslor, att förlora sina vänner och helt enkelt fastna i en ond cirkel.

Det kanske är dags att börja prata om sjukskrivning som rehabilitering. Är man till exempel utbränd, eller i riskzonen för det, fyller sjukskrivning en verklig terapeutisk funktion. Man måste bryta sina vanor tvärt. Andra situationer kräver däremot andra åtgärder.

Jag har ibland haft skäl att fundera över om det händer att läkare sjukskriver patienter för att det minskar det akuta behovet av terapi – i alla fall om terapin som behövs inte finns tillgänglig. Ett (påhittat men fullt realistiskt) exempel:

En person med sociala svårigheter (till exempel Aspergers syndrom) blir  skenbart mindre handikappad av att isoleras – även om funktionsnedsättningen som sådan definitivt inte påverkas. Man vet att på andra ställen finns det hjälp att få, men inte där man bor. Det kan tillochmed vara så att det finns i grannstaden i samma landsting, men att de inte tar emot patienter från ens hemkommun. Istället för att få kvalificerat stöd för att lära sig att hantera svårigheterna står man där med en terapeut som inte har någon som helst kunskap om vad funktionshindret innebär eller vad man kan göra. Då är det inte så konstigt om det framstår som mer rationellt att bli sjukskriven och säga upp kontakten med omvärlden och gå och gömma sig under en sten, även om man vet att man förmodligen skulle klara att jobba om man fick hjälp. Det är en sund reaktion på en sjuk vård.

Ur patientens synvinkel är det en direkt lättnad – på kort sikt. Ur läkarens och terapeutens synvinkel är det en kompromiss. Ur landstingets synvinkel är det kostnadseffektivt. Alla borde vara nöjda. Eller?

Det stora problemet är inte sjukskrivningarna. Det stora problemet är möjligheten att få vård; rätt vård i rätt tid. Det är svårt att få terapi och det är ännu svårare att få rätt terapi. Även om man vet vad man vill och behöver kan man kämpa i åratal förgäves. Sjukskrivningar är tänkta att underlätta behandlingen och påskynda tillfrisknandet – inte som en ursäkt för landstinget att slippa göra något.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, terapi, behandling, psykiatri, psykologi, psykisk sjukdom, NPF, funktionshinder, depression, sjukskrivning, Aspergers syndrom, Dominika Peczynski, isolering, terapi, hälsa

Ursäkter för att äta mer godis – ADHD style

Såhär i frossartider meddelar DN och Aftonbladet att snasktillverkarna Spendrups, Karamellkungen och Exotic Snacks gör samma sak: De har bestämt sig för att plocka bort azofärgämnen och E104 (kinolingult) från sina produkter. Spendrups har redan plockat bort kinolingult ur hallonsodan, och Karamellkungens azogodis ska försvinna i sommar. Exotic Snacks wasabiärtor ska vara fria från kinolingult från och med nästa år.

Färgämnena har det gemensamt att de anses kunna orsaka eksem hos de som redan är känsliga – men också hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter enligt en del studier. Nej, man får inte ADHD av godis, men det finns teorier om att symtom som redan finns kan förvärras. Själv har jag den teorin att bokstavsmänniskor överlag har en lite annan känslighet än bokstavslösa när det gäller sånt man stoppar i sig, så det vore inte förvånande.

Hursomhelst tycker jag att det är ett bra beslut. De här ämnena var förbjudna i Sverige tills EU ropade ”handelshinder!”, och det finns ingen poäng med att använda dem annat än för att ge en klatschig färg. Jag tror inte att folk kommer att sakna dem.

Däremot misstänker jag att en och annan kommer att använda den här påminnelsen som ursäkt för att äta lite extra av mindre farliga godissorter i påsk. Choklad är ju ett säkert kort för att undvika azofärger. Green & Blacks Maya Gold, till exempel.

___

Bra bloggat: Åsa Westlund, Beckan. Mer mat: Ägg förskönas. Anledningen till varför jag inte jublar hittar ni här. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om godis, azofärger, tillsatser, mat, färgämnen, eksem, känslighet, koncentrationsproblem, hyperaktivitet, NPF, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, påsk, konsumtion, politik, EU, lagar, regler, förbud, hälsa, Spendrups, Karamellkungen, Exotic Snacks, psykologi

Jakten på kungliga småsnoppar

Jag går i en korridor i ett gammalt hus. På väggarna hänger stora tavlor. En del föreställde landskap, och andra porträtt. Jag stannar till framför ett porträtt av en person som jag tycker ser ut som Elisabeth I.

Det strama androgyna ansiktet och små svarta ekorrögon är det enda mänskliga i hennes stela uppenbarelse. Det röda håret är inkapslat i en strikt uppsättning och klänningen har en såndär kvarnstenskrage vid halsen. Synnerligen obekvämt.

Det kan inte ha varit lätt, tänkte jag. En galen pappa (Henrik VIII) som avverkade sex fruar under sin livstid, och däribland avrättade mamman (Anne Boleyn) för att få gifta om sig. Detta eftersom Elisabeth inte dög som tronföljare på grund av sitt kön. Ja, det var ju inte det enda han gjorde i jakten på en son – han hade redan startat en ny kyrka och brutit med Vatikanen eftersom de inte gillade att han skilde sig. Allt i jakten på kungliga småsnoppar.

”Oh, the drama” suckar jag högt. Då ser de svarta små ögonen på mig med ilska. Plötsligt känner jag något blött. Kvinnan på tavlan har spottat mig i ansiktet. Jag vaknar upp, alldeles förskräckt. När jag förstår att det bara var en dröm lugnar jag ner mig.

Ja, jag är historienörd, och jag har en lite ovanlig tidsuppfattning. Men Elisabeth I har en särskild betydelse för mig, uppvuxen som hon var i skuggan av en person som tillskrivits alla möjliga psykiatriska diagnoser. Medberoende, såklart – men inget offer. Ingen tyst och ödmjuk kvinna.

Och så var det ju det där med könet. Jag har undrat hur ofta en sån som Elisabeth funderade över varför hon inte var man. Det hade ju varit så mycket enklare då. Hade hon haft snopp hade hon haft första tjing på tronen och inte behövt vänta ut en sjuklig halvbror och en halvsyster – och däremellan halvbroderns föreståndares svärdotter i några veckor.

Nej, jag tror inte att Elisabeth var transperson. Jag vet inte vad hon tänkte och kände, och det är en enorm skillnad mellan att vilja ha rättigheter som förknippas med ett visst kön och att ha en viss könsidentitet. Men även i 1600-talets England måste det ha varit möjligt att åtminstone leka med tanken.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om historia, Elisabeth I, England Henry VIII, drömmar, kön, könsroller, genus, makt, politik, psykologi, jämställdhet, kungahus, England, kvinnor, sexism

Orsaker elefanter homosexualitet?

Det var en gång en misstänkt bög: En prepubertal kille som kelade med andra killar, och var aggressiv mot tjejer. Det var också en gång en politiker som rasade mot detta, eftersom en bög inte skulle producera de barn han ansåg att samhället hade rätt att kräva när de köpte bögen.

Det var en gång en elefant på ett zoo i Polen. Och en konservativ lokalpolitiker vid namn Michal Grzes.

”Vi har inte betalat 37 miljoner zlotys (92 miljoner kronor) för det största elefanthuset i Europa, för att en homosexuell elefant ska bo där. Tanken är att vi ska ha en flock, men Ninio föredrar manliga vänner framför kvinnliga, hur ska han producera ättlingar?”

Homofobt? Ja, kanske det. Fast framförallt en cynisk syn på ickemänniskor som egentligen inte är ett dugg ovanlig. En elefant eller en hingst eller en ko eller en höna – det de har gemensamt är att deras existensberättigande mäts i pengar, baserat på deras förmåga att skaffa barn.

Om det inte vore för att det mesta sköts på ”onaturlig” väg skulle jag säga att deras värde låg i vad de presterar sexuellt, men nu är det inte så. Efter vad jag förstått går det att inseminera elefanter också, så det är förmodligen inte det rent praktiska som är den stora oron.

Däremot är det ett uppenbart problem för den som vill låtsas som om det bara är människor som avviker från heteronormen. Vem vet; människobarn kanske kan bli homosexuella av att se en bögelefant.

Uppdatering: nu har nyheten nått Aftonbladet. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om elefanter, djur, djurrätt, speciesism, HBTQ, homofobi, Polen, zoo, politiker, fördomar, läggning, homosexualitet, barn, graviditet, insemination, normer

Dagens ord: Autistik

Autistik är en beteendeovetenskaplig gren som inriktar sig på att studera förhållandet mellan ”autistiskt” och ”neurotypt” (ickeautistiskt) beteende. Exempel på frågor som autistiker avhandlar är:

• Hur välutvecklad är den omtalade neurotypa förmågan att sätta sig in i andras känslor – egentligen? Kan en neurotyp någonsin förstå hur en autist känner?
  
• Hur kan man hjälpa neurotyper som känner sig handikappade av internets kommunikationsformer? Räcker det med att använda bildstöd (smileys), eller behövs det en särskild pedagogik för att lära dem att behärska språket?
  
• Hur utvecklas autistiska respektive neurotypa drag i en person som fått sin autismspektrumdiagnos i vuxen ålder? Kan autister som alltså redan bedömts vara autistiska plocka upp autistiska beteenden från autister de lär känna under sin kommautprocess, och alltså utvecklas i en mer autistisk inriktning?

Frågorna här ovan får ses som typiska för den såkallade klassiska autistiken. Det finns även en inriktning som problematiserar och ifrågasätter själva indelningen i ”autister” och ”neurotyper” eftersom det enligt dem spär på fördomarna och dessutom osynliggör de som befinner sig mittemellan.

Autistiken är beteendeovetenskaplig, eftersom den inte tar plats på universiteten. Istället lever den på internetforum, i bloggar och på mailinglistor – precis som man kan förvänta sig av en rörelse där de drivande är autister.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, autismpektrum, NPF, aspergers syndrom, neurotyper, psykologi, filosofi, beteende, kommunikation, internet, normer, fördomar, generaliseringar, diagnoser, spårk, dagens ord, autistik

Ett kylskåp i balettkjol

För mig har det aldrig varit något konstigt att man kan ha en kropp som ser ut som ett kylskåp, och grenar som armar och en balettkjol som enda plagg. Jag har aldrig reflekterat över att någon annan skulle kunna uppfatta det som absurt, fram tills en dag för snart ett år sedan när jag satt på tåget och klottrade medan jag repeterade en föreläsning. Tyst i mitt huvud satt jag och babblade om att alla är olika och har olika behov och olika sätt att förhålla sig till sin kropp – när jag såg en av de där kylskåpsballerinorna växa fram på papperet.

Det är sån jag är när jag försöker förmänskliga mig själv: ett kylskåp i balettkjol. I ett års tid har jag försökt att tänka om, och försökt hitta något annat att vara. Det har gått väldigt trögt. Jag har försökt vara människa, ängel, kentaur, demon (såklart)… Inget har fungerat särskilt bra.

Så jag har gått tillbaka till att vara kanin. Jag trivs trots allt ganska bra med det – och dessutom slipper jag känna skuld över att vara människa.

Läs även andra bloggares åsikter om dissociation, kroppskännedom, kroppen, transsexualism, självbild, identitet, människor, ideal, kaniner, djur

Dagens asexobjekt: Jesus

Ola Salo för Jesus Christ Superstar

Dagens asexobjekt är det mest självskrivna av alla, men det är sorgligt ändå. Jag har ända sedan jag hörde talas om det velat se Ola Salo som Jesus, och nu är det ju på tok för sent.

Fan fan fan.

Sasha och Simon och jag som hade planerat att gå och se föreställningen tillsammans nere i Malmö, men tack vare att vi tillsammans kan bygga ett helt alfabet av våra bokstäver blev det aldrig av. Här blir inga jesusbarn gjorda.

Idag är det lag på att man ska ha det tråkigt och tänka på Jesus, så det gör jag. Fast jag tänker inte så jättemycket på den Jesus som dog på korset, utan mest på att jag börjar känna mig som en stalker.

Jag får trösta mig med att musiken har släppts på skiva. Det är alltid något, även om jag hade hoppats på en film.

Läs även andra bloggares åsikter om Jesus, Jesus Christ Superstar, Ola Salo, musik, musikaler, långfredag, påsk, bilder

För att kunna tacka ja måste man ha lärt sig säga nej

Igår var planen egentligen att blogga ett inlägg innan jag gick till hälsocentralen. Jag hade en tid halv elva, och sedan skulle jag handla på vägen hem och ägna dagen åt att vräka i mig godis i lugn och ro framför datorn. Trodde jag. Istället hade jag knappt kommit utanför sjukhusporten när den första journalisten ringde.

Som så många andra med Aspergers syndrom har jag jättesvårt att hantera plötsliga förändringar. Har jag ställt in mig på en sak blir jag jättestressad om planeringen ändras, även om det egentligen är en rolig överraskning. Spontanitet och jag går inte så bra ihop, helt enkelt. Utom i ett enda fall – när det handlar om något jag är nervös inför.

Om jag istället hade fått en hel dags försprång, så hade jag förmodligen varit mer förberedd – men gjort sämre ifrån mig. Fördelen med korta väntetider är att man inte hinner oroa sig så mycket innan. Man hinner inte gå upp i katastroftankar och komma på alla de där sakerna man INTE ska säga. Man hinner inte tänka på att man har ett konstigt skratt och ett eksem på halsen och att man säkert kommer att röra till allt och känna sig som värsta dampmonstret.

Jag tränar på att vara spontan emellanåt; att inte låta mina krav på förutsägbarhet styra alla delar av mitt liv. Paradoxalt nog finns det ett enda sätt att nå dit: Att ta kontrollen.

Jag har börjat säga nej till ändringar som rubbar mina cirklar för mycket. Om mitt boendestöd ringer vid nio och undrar om vi kan flytta den där tiden halv tolv till klockan tio istället så säger jag nej – även om det betyder att det tar flera veckor innan jag kan få en ny tid. Jag vet att jag inte klarar av att prestera något vettigt om jag inte har minst ett dygn på mig att gå upp i varv och ställa in mig. Det är bara att göra sig själv en björntjänst att ställa upp på saker man egentligen inte fixar.

Det faktum att jag blivit bättre på att säga ifrån gör det helt plötsligt möjligt att välja. Det är en skithäftig känsla att upptäcka att man har en egen vilja, och att man visst kan göra saker emellanåt som blir hyfsade trots att man inte ägnar en vecka åt att förbereda sig.

För att kunna tacka ja måste man ha lärt sig säga nej. Och så förstås det svåraste av allt: Man måste veta vad man egentligen vill.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, planering, struktur, rutiner, viljestyrka, självständighet, spontanitet, NPF, stress, Aspergers syndrom, förutsägbarhet, oro, nervositet, tid, psykologi

Viktigt meddelande från påskharen

Glad påsk!

Det krävdes femtio bilder för att få till en enda där hon inte är på väg därifrån (alternativt tuggar morot med öppen mun) – men här har ni henne: Min alldeles egna påskhare Gevvis.

Gevvis har massor av chokladägg att dela ut, hälsar hon. De är ganska små och smuliga, visserligen. Jag har inte smakat dem själv, men både haren själv och mammas hundar intygar att de är delikatesser. Säg bara till så kan du få hur mycket du vill. De är dessutom utmärkta som gödsel för plantor som behöver växa snabbt.

Jag kommer att blogga varje dag i påsk eftersom jag inte har något liv, men jag vill ändå passa på att hälsa alla en glad påsk redan nu. Eller Pesach. Eller en helt vanlig helg.

Hursomhelst hoppas jag att ni har det riktigt gott. Själv ska jag äta massor av godis – men de där äggen får nog Gevvis behålla för sig själv.

Glad påsk!

Läs även andra bloggares åsikter om påsk, påskägg, påskharen, kaniner, bilder, pesach, högtider, fest

Inget trams om trans här inte!

12:35 The Local, nättidningen med svenska nyheter på engelska, publicerar en artikel om kammarrättens beslut, där de kallar mig för ”transsexual woman”.

13:53 Journalisten/bloggaren Julia Skott tipsar mig om länken på Facebook, och nämner att hon frågat dem om deras val av pronomen.

14:51 Jag ser länken.

15:35 Jag postar ett blogginlägg där jag nämner det lite i förbifarten. Jag tänker maila dem också såklart, men saker kommer emellan.

17:02 En journalist på The Local ringer upp och ber om ursäkt och berättar att de ändrat i texten. De använder nu manliga pronomen om mig och skriver ”transsexual” istället för ”transsexual woman”.

17:17 Jag klickar in på artikeln igen och ser att de mycket riktigt ändrat – och blir våldsamt imponerad.

Heja! Såhär ska det se ut!

Det är inte så lätt att veta vad man ska och inte ska säga och skriva om trans, och det blir inte lättare av att människor känner olika inför namn och pronomen och sånt – men det är alltid härligt att se att folk lyssnar och lär sig.

Jag vill förresten passa på att tipsa om min lilla guide för genusförvirrade journalister.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, namn, namnlagen, namnändring, The Local, media, journalister, språk, transpersoner, transsexualism, kön, genus, politik

Man kan inte få allt här i världen, men kanske rätt namn

På väg från sjukhuset ringer de från GD. Reportern håller min kammarrättsdom i sin hand och vill ha en intervju. Några timmar senare sitter vi på ett café och jag försöker berätta så strukturerat det bara går. Tusen stickspår senare är det dags att ta bilder, och jag poserar såklart vid stålkaninen på torget.

Stålkaninen i vintras

På väg till bilen frågar journalisten hur jag skulle vilja att man tar upp transfrågor, eftersom jag har gett henne broschyren.

”Det har gjorts en del freak show, och sedan har det gjorts en del personliga intervjuer. Det senare är bättre såklart. Men det som behöver tas upp är framförallt de politiska frågorna”

Hon nickar. ”Som vilken politisk fråga som helst” säger hon. Jag mmar, och inser att vi ägnat en och en halv timme åt namnlagen. Vi har inte pratat om mig; inte vad jag känner eller vad jag varit med om eller drömmer om eller så, mer än som lite bakgrund. Vi har pratat juridik och lagstiftning och HBTQ-kamp. Det känns härligt och lite ovant.

Jag hoppas jag är lika nöjd när jag får se det i tryck. Tills dess får ni nöja er med att jag är med i The Local. Jag är tydligen en transsexuell kvinna, skriver de, vilket såklart är fel. Nåja. Man kan inte få allt här i världen, men förhoppningsvis åtminstone rätten att heta det man vill.

UPPDATERING: The Local har ändrat artikeln, innan jag ens han maila. Och de ringde och bad om ursäkt. Mycket imponerande!

Läs även andra bloggares åsikter om HBTQ, politik, lagar, namnlagen, media, journalister, transpolitik, intervjuer, bilder, Sandviken, namn, lagar, transpersoner, transsexualism, kön

Äntligen epilepsi?

”Psykiska problem sa du? Aspergers syndrom, ADHD, transsexuell patient…”

Läkaren läser högt ur min journal, och skriver ADHD med stora bokstäver på papperet framför sig. Stryker under, eftertänksamt. Springer sedan ut ur rummet för att tala med sin kollega. En kort ordväxling och hen kommer in igen.

Jag har aldrig ens träffat den här doktorn förut, men jag förklarade mina symtom och svarade på henoms frågor. Det som tagit fyra månader för min läkare på psyk att glömma bort fixas på mindre än en kvart på hälsocentralen. Remiss till EEG ska skrivas redan idag.

Jag ska äntligen få veta om jag har epilepsi eller inte. Det har gått ganska många år av förträngning och bortförklaringar, och jag har skyllt på det mesta som överhuvudtaget är möjligt fram tills den dagen i höstas då jag fattade hur det låg till.

Nu först börjar livet ordna upp sig tillräckligt för att orka göra något åt det. Så skönt att äntligen komma någonstans.

Läs även andra bloggares åsikter om epilepsi, vård, EEG, läkare, undersökning, medicin, psykiatri

Homolobbyn intar dagis idag

”Stjärttorsdag” säger Jonas, i sann bajsteoretisk anda. Transbarnens dag, säger jag.

365 dagar om året är det tillåtet för de flesta barn att ha långbyxor, oavsett kön. En dag om året är det helt accepterat och normaliserat för småpojkar att ta på sig rosa volangkjol och sminka sig.

Det är lite märkligt att de som vanligtvis skriker högt över att Sverige har förfjollats inte verkar se sambandet. Homolobbyn har i själva verket förskansat sig på dagis, lekis, fritids och lågstadieskolor över hela landet. De håller barnen i ett järngrepp – och ingen vågar ifrågasätta det. Det är märkligt tyst både från konservativa kristna och från nynazister. Inga konspirationsteorier alls.

Det här är inte ett gladpåskinlägg. Det här är en genusanalys av ett rituellt beteende. Varje skärtorsdag funderar jag över hur det kan tänkas kännas att en enda gång om året få ha kjol, när man inget hellre vill än att bära den jämt. Det finns säkert många fler pojkar som får gå till dagis och lekis och skolan i kjol till vardags idag än på min tid, men ändå. En gång om året är det normalt att klä sig i kjol och bli fotograferad och få höra att man är söt; oavsett kön. Traditioner är så underbart queera ibland att jag inte fattar att folk inte ser det.

Jag tänker fortsätta att blogga hela helgen igenom, så jag önskar inte en glad påsk än. Men jag önskar alla en underbar skärtorsdag, oavsett om det innebär påskkärringar eller bara godisfrossande eller något annat. Själv ska jag och påskharen min äta godis hela helgen. Det är vår tradition.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om påsk, skärtorsdag, påskkärringar, kön, könsroller, manlighet, mansrollen, drag, HBTQ, homofobi, fördomar, traditioner, godis, barn, transpersoner

Queerkunskap för 60+

Pappa och jag diskuterar tangentbord; otillgängliga sådana. Det borde finnas tangentbord för enhänta. ”Jag ska fråga Per om han vet något”, får jag ur mig.

- Per? Är det din virtuella pojkvän? Han som du aldrig träffat?

Jo, det stämmer ju, och då frågar han om inte Dennis är min pojkvän också.

- Nej, Dennis är min fru. Fast vi är inte ihop.

- Aha. Är han transsexuell, fast åt andra hållet?

- Nej, han är bara fjollig. Det är sån han är.

- Ja, justja. Han är väldigt gay.

Min pappa är alltså snart 62 år gammal – och det levande beviset på att ålder och heterosexualitet inte är någon ursäkt för att vara inskränkt.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, polyamori, föräldrar, relationer, kärlek, HBTQ, acceptans, homofobi, ålder, kön, könsroller, genus, Bimbo Boy

Bloggosfären orsakar fjollighet

En ny undersökning visar att den typiska bloggaren är en kvinna mellan 16 och 20 år. Och det är skillnad mellan könen i vilka bloggar de helst läser. Kvinnor läser helst om mode och design, vardagsbetraktelser och foto och konst, medan männen hellre läser om IT och bloggande, journalistik och media och politik och samhälle.

Sofia på Bloggvärldsbloggen funderar vidare över det där med könsskillnader i bloggandet, och konstaterar att av de tio mest lästa bloggarna är det ingen som är med på listan av de tio mest länkade. Av dessa tio mest lästa är sju skrivna av kvinnor. Hon undrar om det har något att göra med att tjejer inte hjälper varandra, men jag skulle snarare säga att det handlar om vilken typ av blogg man skriver. De som jag kallar för glambloggar (som skriver om mode, skönhet, kändisfester och så vidare) är inte kända för att vara särskilt ”bloggiga” alls. Många av dem är snarare som nättidningar, som Kulturbloggen brukar säga, även om det såklart finns undantag.

Det handlar inte så mycket om kön som om vilken sorts blogg man har, tror jag. Istället kan man fundera över hur det kommer sig att det är just den här sortens bloggar som många läser men få skulle erkänna att de gillar. Tvärtom är det många (killar som tjejer, men kanske mest killar) som öser ur sig så mycket skit de orkar, och får massor av hejarop och ”tummar” för att de skriver rena kränkningar.

Det är liksom legitimt att hata glambloggare, eftersom de är kvinnor (eller fjollor) med ”kvinnliga” intressen. Bara det att blogga är i sig en ”kvinnlig” syssla, och därför måste en del av de Vanliga Bloggarna emellanåt markera gentemot dem att de inte aaaaalls är som de, på samma sätt som heterokillar manifesterar sin läggning med bögskämt och en del straight acting-bögar ryter mot fjollor och transpersoner. Man vill ju inte riskera att bli tagen för att vara SÅN.

Skillnaden är inte så himla stor egentligen. Bloggosfären har helt klart en tjejstämpel och internet har förfjollats i och med det. Jag väntar bara på att antifeminister ska förklara att allt är genusvetarnas fel.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, kön, könsroller, könsskillnader, jämställdhet, bloggar, bloggosfären, modebloggar, mode, skönhet, kändisar, kvinnlighet, manlighet, sexism, fördomar, undersökningar, HBTQ, homofobi, feminism

I väntan på ord

Den åttonde april. Ett helt år har gått sedan jag för första gången klev in i den bajsbruna tegelbyggnaden en råkall och blåsig vårdag. I 365 dagar har den byråkratiska klockan tickat. Jag är halvvägs till nytt personnummer, enligt glädjekalkylen.

Jag ligger faktiskt i fas med schemat: Efter ett år i utredning påbörjar man hormonbehandling och real life experience. Det senare innebär alltså att man kommer ut och börjar leva som kille (eller tjej) på heltid, ifall man inte redan gör det.

För några minuter fastnar jag i tankar: Finns det NÅGON som inte vet?

Familjen, släkten, vännerna, vänners familjer, bekanta, personer jag träffar i egenskap av patient eller brukare… Alla vet. Och väldigt få av dem har några som helst problem med det.

Det finns så mycket att säga, så mycket att ta ställning till och fundera över – men än så länge saknar jag ord. Så jag väntar. På orden, och på kallelsen till hormonläkaren. En dag kanske jag kan tänka klarare än jag gör nu. Jag hoppas det.

Ett år har gått. Rent fysiskt har ingenting ändrats. Inombords har det hänt så mycket, men hälften går inte att sätta ord på. Så jag får väl nöja mig med detta:

Jag mår bättre än någonsin.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, kön, könsidentitet, vård, vårdköer, väntan, identitet, komma ut, fördomar, transfobi

Moralist javisst!

Jag läser hos Witchbitch, hos Hanna Fridén, hos Lisa Magnusson, hos Blogge… och fattar ingenting, så jag läser i Expressen istället. Skådespelerskan Tuva Novotny har tydligen skrivit ett manifest för hur hon vill framstå i media. Hon vill inte bli stylad inför fotograferingar, till exempel, för hon vill vara en bra förebild för tjejer.

Nu har jag ingen aning om vad Novotny egentligen menade eftersom jag inte läst originalintervjun, så vi lämnar det. Det är diskussionen som sådan som är den intressanta: Kristdemokrat, moralist, statsfeminist…

Är man kristdemokrat om man inte vill spela sexig? Är man moralist om man vill vara sig själv? Är det ett hot mot andra människors sexuella frihet att vilja visa att det finns fler sätt än ett? Finns det egentligen en motsättning överhuvudtaget mellan att vara sexuellt frigjord och att inte spela på sex?

Vi kan ta mig som exempel.

Jag är sexliberal; jag pratar om sex mest hela tiden och glömmer lätt bort att det finns massor av människor som har idéer om vad som är normalt och onormalt sex. När jag blir påmind om att det finns de som på fullaste allvar uppfattar det som lite förbjudet och perverst att ha trekant eller analsex brukar jag alltid skratta rakt ut. Om jag vore kändis skulle människor rasa mot mig för att jag är för frigjord.

Jag är en bitterfitta; jag bryr mig inte om mitt utseende, uppfattas för det mesta som sur och har inget som andra skulle räkna som sexliv. Och jag trivs alldeles utmärkt med det och skäms inte för det. Tvärtom pratar jag gärna vitt och brett om min asexualitet och om rätten att vara ful, lättkränkt och tråkig. Om jag vore kändis skulle människor rasa mot mig för att jag är moraliserande.

Man borde kunna vara alldaglig och göra en grej av det utan att det uppfattas som att man fördömer de som vill vara sexiga. Man borde kunna prata öppet om asexualitet utan att lägga in en ”jag ser inte ner på sexuella”-disclaimer varje gång. Tyvärr går det inte. Varje gång jag försökt uppfattas det som att jag moraliserar över andras läggningar och val. Jag – en transsexuell bög som ägnat ett och ett halvt år av mitt liv åt att jobba med rätten till penisproteser – klumpas blixtsnabbt ihop med påven och kristdemokrater ifall jag inte är noga med att påpeka skillnaden varenda gång. Vi har inte kommit längre än så.

Det privata är politiskt, men det betyder inte att man måste vara ”sexig” för att vara frigjord, precis som man inte nödvändigtvis är homofob för att man är heterosexuell. Sån är min moral, bland annat. Så ja, jag är moralist. Och jag lovar att Göran Hägglund aldrig kommer att klappa händerna åt mig för det.

Uppdatering: Det fanns visst andra som sa det jag ville säga. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexighet, moral, etik, kön, könsroller, feminism, genus, jämställdhet, asexualitet, prydhet, skönhet, utseende, ideal, Tuva Novotny, Lisa Magnusson, Hanna Fridén, Blogge Bloggelito, Witchbitch, bloggosfären, prydhet, tråkighet, moralism, kristdemokraterna

ADHD, Asperger eller Tourette? Dina morgonvanor avslöjar dig

Alla människor har drag av en neuropsykiatrisk diagnos. De flesta har någon gång känt igen sig i ADHD eller Aspergers syndrom eller kanske Tourettes. Det betyder inte att man faktiskt har det. Men för dig som ändå väldigt gärna vill ha en kvällstidningsdiagnos kommer här ett test av dina morgonvanor:

1. Du vaknar, och när du försöker resa dig upp ramlar du ur sängen. Det tillhör din morgonrutin, så du är van. Det hör också till att gå in i dörrposten på väg ut på toaletten, alternativt snubbla över bänken i hallen – trots att du inte har något synfel. När du ska hyvla gurka till frukosten lyckas du med konststycket att råka skära dig på osthyveln.

Tänkbara diagnoser: ADHD/ADD (av den sorten som förut kallades DAMP) eller Aspergers syndrom.

2. Det enda du har i huvudet när du vaknar på morgonen är att få i dig din medicin. Utan den kommer du inte ihåg resten, som till exempel att ta på dig kläder på både över- och underkroppen innan du går hemifrån.

Tänkbara diagnoser: ADHD eller ADD.

3. Du slår på datorn som vanligt och upptäcker att det sista du gjorde igårkväll var att googla efter ovanliga tics. Är det normalt att tvångsmässigt och regelbundet klappa sig själv på kinden och säga med lillgammal röst ”duktig flicka!”? Även om man är kille? Eller att sitta framför datorn efter duschen och förstrött tvinna sitt könshår? Eller att…

Tänkbara diagnoser: Tourettes syndrom.

4. Du ägnar inte en tanke åt att om du nämner könshårstvinnande som exempel på tics kommer en del människor som har Tourettes att tycka att du sprider onödiga fördomar om hur sexfixerade de är.

Alternativt: Du ägnar inte en tanke åt att om du skriver om könshårstvinnande så kommer folk som läser din blogg att tro att du gör det själv.

Alternativt: Du inser att folk kanske kommer att tänka tanken, men förstår inte varför det vore något att skämmas för. De flesta vuxna människor har könshår. Vad är det för skillnad mellan att tvinna huvudhåret eller könshåret? Va?

Tänkbar diagnos: Aspergers syndrom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, NPF, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, tvångssyndrom, diagnoser, psykologi, tvång, tics, internet, klumpighet, glömska, minne, mediciner, könshår, sociala regler, tabu, google, sex, fördomar, diagnoser, generaliseringar

Dagens ord: Projektdiarré – plötsligt händer det

I oktober kom jag på att jag behöver nya märkband till min dymo.

I slutet av februari insåg jag att jag behöver köpa såna där vanliga klisteretiketter också.

Sedan ungefär en vecka tillbaka är mina multivitaminpiller slut.

I lördags skulle jag städa kaninburen, men halvvägs till badrummet kom jag på att soppåsarna var slut, så sedan dess bor Gevvis i hallen.

Idag har jag köpt dymoband, etiketter, vitaminer och soppåsar. Dessutom har jag bokat tid på vårdcentralen och tagit reda på en massa information och skrivit ut ett intyg. Vissa dagar är man verkligen effektiv.

Somliga kallar det ketchupeffekten; själv tänker jag på min plötsliga effektivitet som projektdiarré. Man är förstoppad i dagar, veckor, månader – och så bara släpper allt för någon timme och man gör allt det där man borde gjort för evigheter sedan. Och känner sig sååååå duktig.

Älska ADHD!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, planering, rastlöshet, effektivitet, struktur, ordning, shopping, NPF, dagens ord, projektdiarré, ord, språk

Vampyrens överlevnadsguide för vårsolen

Idag är det skitdåligt väder ute, och enligt Aftonbladet kommer det att hålla i sig hela påsken. Solen skiner och alla utropar ”åh så härligt!” medan jag bara skakar på huvudet. Det är ljust, ja. FÖR ljust. Jag blir trött och yr och rastlös och får sömnproblem och framförallt: ont i huvudet och ögonen.

Vår och sommar är med andra ord inte min grej, och det är jag tydligen inte ensam om. En hel del bokstavsmänniskor har verkligen svårt med värme och ljus. Men det finns några knep man kan ta till för att överleva den här eviga längtan efter hösten.

Det första man ska tänka på är såklart att undvika att gå ut när solen skiner som mest så gott det går. Det andra man ska tänka på är att passa på att gå ut när solen INTE är så jobbig. Sena eftermiddagar och kvällar eller väldigt tidiga morgnar är ljuset inte så starkt. Ja, och så mulna dagar förstås. Kroppen behöver ju trots allt både motion och D-vitamin.

Sedan kan man såklart använda olika knep för att dämpa ljuset.

Jag och mina solglasögon (och Sasha) bakom XX Boys-banderollen på Pride 2007 (foto: Zeb)

Solglasögon är en självklarhet. Jag använder såna som är slipade; alltså vanliga glasögon och solglasögon i ett. De kostar kanske någon tusenlapp hos optikern, men det är det värt för den som inte vill använda linser. Det finns också såna som man sätter fast med clips utanpå de vanliga glasögonen, men de är dels klumpiga (jag tycker att clipsen stör synfältet) och dels är de tillverkade i så mjuk plast att de väldigt lätt får repor.

Tänk på att solglasögonen åtminstone ska vara CE-märkta för att ge ett bra skydd mot UV-strålning. Jag har valt ett par rejäla bågar med stora glas som täcker mycket och som dessutom är väldigt mörka. Prova dig fram; för mörka glas kan göra att man ser sämre.

Keps eller solskärm eller hatt med brätte är inte helt fel det heller, för att skugga ögonen. I väntan på att hitta rätt hatt kör jag med gubbkeps.

Till sist kan man fundera över färgen på kläderna, i synnerhet om man tillhör den delen av befolkningen som har något som sticker ut allra längst ner i synfältet. Det låter kanske fånigt, men en knallvit tröja och stora bröst reflekterar en hel del ljus upp i ansiktet. En mer dämpad färg på tröjan kan faktiskt göra skillnad, om än liten.

Sedan har jag ett råd för den som sitter inne: Skäms inte! Stå emot alla käcka kommentarer, öppna fönstret på glänt och dra ner persiennen. Man måste inte älska solsken. Man är inte en bättre människa för att man går ut i det såkallade fina vädret. Håll ut. Det kommer en november varje år, jag lovar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om väder, sol, solsken, ljus, ljuskänslighet, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, perception, vår, sommar, ljus, sinnesintryck, känslighet, tips, bilder, solglasögon, kläder, vanor, motion, D-vitamin, hatt, keps, solskydd,påsk

Med rätt att knarka

Ja just ja. Det var ju det där med att ta med sig knarket till utlandet.

Vad kräver brittisk lag? Ah, bara ett intyg. Apotekets schengenintyg och för säkerhets skull det där från läkaren ifall hon hunnit skriva det. Originalförpackningar och recept på papper och exakt mängd. Inte ett piller för mycket. Då ska det gå.

Kommer jag att orka med resan och alla intryck bättre nu när jag har Concerta? Vad ska jag ha för strategi för att inte trötta ut mig alldeles? Har handdatorn ett flygsäkert läge? Tänk om de stoppar mig i tullen eller i säkerhetskontrollen och de tycker att mina intyg inte räcker? Tänk om jag inte hinner fixa intyget i tid och måste lämna medicinen hemma?

Det är alltså tre veckor kvar, och jag är redan uppe i katastroftankar. Jag är inte ett dugg flygrädd – men däremot övertygad om att jag inte klarar något alls. Jag har flugit till England hur många gånger som helst – jag har tillochmed åkt dit helt på egen hand och pluggat. Men jag har aldrig haft med mig narkotikaklassade mediciner.

Tur att jag har min Concerta. Den hindrar inte tankarna från att komma, men den håller mig på jorden tillräckligt för att jag ska klara av att få ta med mig den upp i det blå.

Läs även andra bloggares åsikter om Concerta, medicin, regler, Apoteket, intyg, lagar, mediciner, droger, ADHD, koncentration, resor, smuggling, NPF, stress, oro, Storbritannien

Annika Östberg: Skuld och oskuld

Faktorer att ta med i beräkningen: Såkallad svensk. Blond. Kvinna. Trasig barndom. Droger. Mindre lämpliga pojkvänner.

Alla har en åsikt om Annika Östberg. Många tror sig veta vem hon är: ett offer för omständigheterna eller en kallhamrad mördare. Det är extremt sällan någon som dömts för mord väcker sympati hos allmänheten, men det har hon gjort. För att hon är svensk? För att hon är kvinna? För att hon varit med om så mycket? Kanske alltihopa.

Jag känner inte Annika Östberg och vet inte vem hon är. Jag har inget att säga till försvar för det brott hon var delaktig i. Men den uppmärksamhet hennes fall har fått sätter fingret på var gränsen går mellan skuld och oskuld.

Folk vill så gärna sortera världen i offer och förövare; 100% ondska mot 100% oskuld. Sanningen ligger oftast däremellan. Kanske är det lättare för många att se de nyanserna när det handlar om en person som framstår som svensk, eller som är kvinna. Man kan bara önska att det inte skulle spela någon roll, men det gör det. Frågan är om det nödvändigtvis är fel att se brottslingar som människor.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Annika Östberg, mord, USA, brott, media, bloggosfären, sympati, kön, genus, politik, straff, fördomar, rasism

Handikappet varar fram till påska

De senaste dagarna har varit fulla av självömkan och ältande, och jag känner nästan att jag måste be om ursäkt för det. I fredags fick jag ett besked jag var beredd på – men min reaktion hade jag inte kunnat förutse.

Jag måste bli Patient. Jag måste vara Sjuk. Det räcker inte med att bara ha symtom; man måste spela en roll. Som vanligt har jag inget manus, så jag improviserar. I fyra månader.

Ingen säger något. De bara tittar på mig när jag håller monolog, och svarar inte när jag ber dem uttryckligen om hjälp. Sedan får jag veta att det inte är tillräckligt. Efter fyra månader har jag fortfarande inte fått ur mig det de vill veta, men jag får inga ledtrådar om vad de faktiskt behöver för att kläcka ur sig den där jävla remissen.

Det är inget farligt. Det är inget dödligt och det lär inte bli värre än det varit de senaste åren. Det är knappt pinsamt längre eftersom jag lärt mig att stå ut. Det enda som är pinsamt är att jag låtit dem hållas; att jag liksom trott på att något ska hända. Nu vet jag bättre, så jag går direkt till de jag skulle sökt mig till redan från början.

Mellan november och april har ingenting hänt, förutom att jag känt mig mer handikappad än någonsin på just den här fronten. Det får vara slut med det nu.

Läs även andra bloggares åsikter om självömkan, vård, sjukdomar, funktionshinder, remisser, diagnoser, utredningar, medicin

Dagens ego

Självrannsakan

Självömkan vid påminnelse om

• Självförminskning
• Självförnedring
• Självförsakelse

Men  när jag kommit så långt: en plötslig

Självinsikt om att jag trots allt tagit mig därifrån för egen maskin. En insikt som leder till

Självrespekt.

Läs även andra bloggares åsikter om känslor, tankar, minnen, ångest, självömkan, självinsikt, självrespekt