Kön, sex och DAMP – en sammanfattning

Hanna Fridén bloggar autism och sexualitet, och jag passade på att dra en liten kort introduktion till det lilla jag vet. Det finns så mycket att säga om bokstavsdiagnoser och genus, att det är svårt att reda ut allt. Att det inte finns jättemycket forskning färdig gör det hela mer komplicerat. Men en snabb sammanfattning:

• Bokstavsfolk avviker ofta från förväntningarna på hur en man eller kvinna ”ska” vara. Tjejer kan vara högljudda och ta plats, och killar kan vara ödmjuka och tystlåtna. Det har inte nödvändigtvis något att göra med medvetna val eller dåligt självförtroende eller så, utan det är bara att vara sig själv.
• Personer med autismspektrumdiagnoser är ofta fördomsfria, och en del är medfött könsblinda. Man vet inte hur man ska bete sig för att spela den könsroll omgivningen kräver, och kräver inte heller att andra gör det. Och klyschan att det inte är könet utan personen man faller för är verkligen sann för många med Aspergers syndrom. Homofobi, transfobi och sexism är relativt ovanligt, även om det såklart finns undantag.
• Det finns studier som visar på att hormonnivåerna i moderlivet kan ha betydelse både för autism och för transsexualism. Det skulle isåfall kunna förklara varför det är så vanligt att ha åtminstone tydliga drag av bokstavsdiagnoser bland transsexuella och transpersoner.
• En annan teori är att en transperson som tillexempel har försökt leva i en begränsad eller felaktig könsroll i många år har utvecklat autistiska drag som en reaktion på detta, och att de för en del släpper betydligt efter att man kommit ut och vågar vara sig själv.

Det här var bara några av alla saker som jag funderar över och ständigt letar mer information om. Jag samlar allt jag hittar här under etiketten aspiequeer, som också är namnet på en programpunkt på fjolårets Stockholm Pride. Vi var fyra transpersoner med bokstavsdiagnoser som diskuterade allt mellan könsnormer inom psykiatrin till möjligheten till ett feministiskt engagemang som medfött könsblind. Det var väldigt populärt, och det blir förmodligen något i år igen om vi bara får tummen ur.

Det finns inte jättemycket forskning på området, men det växer. En bra bok är Gunilla Gerlands Autism: Relationer och sexualitet och en bra hemsida är Autismforums sida om sexualitet. Man kan också göra sitt för att bidra till forskningen – genom att anmäla sig som testperson!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, kön, könsidentitet, autism, NPF, ADHD, ADD, funktionshinder, HBTQ, transsexualism, transpersoner, forksning, genus, könsroller, fördomar, sexism, jämställdhet, feminism, aspiequeer, Stockholm Pride, manligt, kvinmligt, normer, sexualitet

”Är du man och fått detta resultat bör du fundera över ett könsbyte. Eller du kanske redan är transa?”

”Du är en riktig kvinna. Du älskar att städa, tvätta, laga mat och diska. Barnen tar du gladeligen hand om. Du gillar att sminka dig och klä dig snyggt och skriker högt om du ser en spindel. Att bli av med sådana, det är männens jobb. På krogen är det sliskiga drinkar som gäller eller ett glas vin. Du är kvinna ända ut i fingerspetsarna. Är du man och fått detta resultat bör du fundera över ett könsbyte. Eller du kanske redan är transa?”

Jag älskar fördomsfulla onlinetester. Jag talar och tänker som en man, men beter mig som en kvinna. Det roligaste är att INGENTING av det som de nämner ovan är sånt som jag skulle kunna tänka mig.

Varje fråga hade tre alternativ, och jag tvekade inför vart och ett eftersom inget av dem stämde. Dessutom undrade jag om det betydde att man kunde få ett tredje kön tilldelat. Så jag försökte igen, med näst bäst alternativ.

”Du är en riktig man. På helgerna åker ölbacken fram och sporten är det du föredrar på TV:n. Du tycker att kvinnans plats är i hemmet och själv tar du inte mycket för att bli lite skitig om händerna. Du är man ända ut i fingerspetsarna. Är du kvinna och fått detta resultat är det dags att fundera på könsbyte.”

Jamenja. Så skönt att veta att jag inte passar in på någondera av könskonserverna det allra minsta. Det matar mitt PK-ego.

Läs även andra bloggares åsikter om genus, könsroller, sexism, fördomar, manligt, kvinnligt, internet, tester, kön, stereotyper

Patienter förlorar en miljard varje år på försenad vård

1,1 miljarder per år – det är vad det kostar patienterna att landstingen inte följer vårdgarantin. Och då har de alltså bara räknat inkomstbortfallet för patienter som tvingats till sjukskrivning för att de inte fått vård i tid.

De har inte räknat in vad det kostar vårdgivaren att skjuta upp nödvändig vård så att sjukdomen förvärras och blir mer svårbehandlad. De har inte räknat in vad det kostar att handlägga sjukskrivningarna på Försäkringskassan. De har inte räknat in kostnaderna för ett högre tryck på mer avancerad och akut vård när det helt enkelt inte håller längre. De har bara räknat vad det kostar patienterna som får vänta: totalt över en miljard kronor. Varje år.

Vad försenad vård betyder för livskvalitén ingår såklart inte i undersökningen. Det är inte lika lätt att mäta. Patienter som redan är sjukskrivna eller pensionerade när de söker vård är dessutom osynliga i undersökningen. Det är något att ha i bakhuvudet när man läser om vårbudgeten, som mest uppmärksammats för sina förslag om att trolla bort arbetslösheten.

En regering som kämpat för att det ska ”löna sig att jobba” och byggt sin image på att stigmatisera och misstänkliggöra alla som står utanför arbetsmarknaden har det inte helt lätt idag. Stackare.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, vårbudgeten, regeringen, ekonomi, hälsa, sjukvård, forskning, alliansen, sjukskrivningar, sjukdom, vårdgaranti, vårdköer, arbetslöshet

Forskningen närmar sig svaret på fittfobigåtan

Per frågade.

Robin frågade.

Dennis hade inget val, som vanligt.

Jag berättade hur marängen blev till slut:

”Som flytningar”

Det är synd att jag inte har någon kontrollgrupp av ickehomosexuella män och andra kön och läggningar, men anmärkningsvärt är att de kvinnor som fått höra ordet ”flytningar” i marängsamband kunnat skämta om det. Dessa herrar kunde det inte, utan reagerade framförallt utifrån att det var äckligt. Vilket jag höll med om.

Betyder det att det är statistiskt säkerställt att bögar i högre grad än ickebögar tycker att flytningar är äckliga? Att deras äckelkänsla är starkare? Kanske för att de inte förknippar det med något som trots allt kan vara trevligt också? Börjar vi närma oss lösningen på fittskräcksgåtan?

Läs även andra bloggares åsikter om maränger, slem, äckel, flytningar, kön, bögar, sex, sexualitet, ovetenskapliga undersökningar, forskning, könsorgan, läggning

Bäst?!

”Kan du rekommendera några andra bra bloggar skrivna av Aspergare? Man blev lite sugen att veta mer!

Trollhare är förmodligen bäst!”

Det där missade jag förut. Jag var så nöjd över Hanna Fridéns kloka svar på mina frågor om Asperger och feminism att jag inte riktigt läste igenom resten av inlägget med frågor och svar.

Det är väl nu jag ska bli sådär ”åh, tack!” och visa känslor på ett alldeles lagom översvallande sätt. Det gör jag inte. Men glad blir jag. Väldigt.

Jag börjar lära mig att tåla komplimanger; det skulle jag aldrig trott för bara något år sedan. Å andra sidan är det så många saker jag var övertygad om att jag aldrig skulle göra.

Tack.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, bloggande, Aspergers syndrom, Hanna Fridén, NPF, bloggosfären, komplimanger, känslor

Legitimerad transsexuell – med rätt att rubba världen

”In Swedden transsexual people have been able to change there name legally since 1972.

If a person does not go through the transsexual medical process, they will be refused by the Skat office.

The two people mentioned have not went through medical process’s, so therefore are not transsexual. Most likely they are transvestites, trying to use a law for transseuxal people.

Journalists should check the legal facts in these cases before printing a story. If they journalist had, it would have been noticed that these people have not supplied the relevant medical/legal material to the Skat office.

If someone claims to be trnassexual, ask for proof, such as a letter from a clinician. A lot of transvestites claim they are transsexual when they are not.”

Det är ganska uppenbart att signaturen Nemesis som skrev den här kommentaren under The Locals artikel om namndomen har blandat ihop korten rejält, och eftersom jag anar att den personen följer min blogg tar jag mig friheten att svara.

Det är en massa faktafel i kommentaren, såklart: Namnlagen säger inget om transsexuella, ingen har sagt att Madeleine är transsexuell och man måste inte ha fått vård för att vara transsexuell. Det var för övrigt hela poängen med artikeln: Att vi INTE skickat in läkarintyg, och ändå fått rätt. Ja, och så var det där med min könsidentitet.

Det är inte första gången jag får höra att jag inte är transsexuell, utan transvestit. Det hände redan för sju år sedan, när jag var desperat efter stöttning för att orka slåss för att få vård, och det har sedan dess varit ett allroundverktyg för TS-talibaner för att hålla mig (och många andra) på mattan för att vi inte är tillräckligt inskränkta och trångsynta för att leva upp till deras uppfattning av vad en äkta transsexuell är, tycker, tänker och gör.

Misstänksamheten gror som vanligt, ser jag. Läkarintyg att visa upp för journalister – vilken fantastisk idé! Det är ju verkligen jätteviktigt att alla VET att jag är Transsexuell På Riktigt och inte bara fejkar. Min diagnos är inte något som bara angår mig och min läkare och mina närmaste, utan det är en nationell angelägenhet. Precis som journalister brukar kräva läkarintyg från personer som påstår sig ha diabetes, epilepsi eller ADHD när de gör reportage om dem.

Legitimerad transsexuell, japp. Jag ska självklart be min utredare om det nästa gång jag träffar henne. Jag ska be att få det utskrivet i mitt nya namn, så kan jag scanna in det och lägga in det här på bloggen till allmän beskådan.

Jag behöver inte intyg för att få byta namn, men för att få leva öppet – och det är alltså framförallt andra som har eller har haft samma diagnos som kräver det. En liten grupp, men ändå. Det rubbar inte min världsordning att det finns de som har samma diagnos – och ändå inte tycker precis som jag. Tur att jag inte identifierar mig med min diagnos; då skulle jag förmodligen känna mig lika hotad som de gör.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, transfobi, transpersoner, HBTQ, normer, fördomar, internet, media, namn, namnlagen, lagar, missunnsamhet, diagnoser, misstänksamhet, vård, könskorrigering, identitet, intyg, Skatteverket, integritet

Minska snuskpratet – ta på kondomen?!

Minou har lösningen på alla världens problem: Kondomer!

Ja, man kan alltså inte bara använda dem för att ha säkrare sex, för att bära vatten i eller för att tillverka penisproteser – men kan också sätta den på mobiltelefonen. Nu när det varnas för att mobilerna är bakteriefällor så finns det ett enkelt sätt att komma runt hysterin.

• Om man ligger hemma med influensa eller kräksjuka och vet att man har en massa baciller på händerna hur man än tvättar sig – på med kondomen.
• Om man ska in på sjukhus och har en skitig mobil som riskerar att sprida bakterier – på med kondomen.

Till exempel. Jag tror att det var ett ögonblicks ingivelse från henoms sida, så det är helt oprövat, men jag tycker det är en genial idé.

Naturligtvis är det bara ett komplement till att tvätta händerna och rengöra telefonen och så, men det kanske fungerar? Det ser nog lite fånigt ut, och jag vet inte om glidmedel är bra för telefonen eller om det går lätt att höra och prata genom gummit – men det är avsevärt billigare och lättare att få tag på än såna speciella skyddsöverdrag.

Typiskt att oskuldsfulla jag aldrig har kondomer hemma sedan jag skickade dem till katolska kyrkan, annars hade jag provat omedelbart. Kondomer är bra till så himla mycket, den saken är klar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kondomer, hygien, bakterier, smittspridning, idéer, mobiltelefoner, medicin, vård, sjukhus, sjukdomar, magsjuka, vinterkräksjuka, influensa, infektioner, renlighet

Det finns annat sex än flator

Aftonbladet skriver att en av nätbokhandelns verkliga jättar – amerikanska Amazon – har rensat ut en massa sex och skildringar av homosexuell kärlek från sina topplistor. Tanken var att bli mer familjevänliga.

Nu läser jag på The Guardian att de hävdar att de gjort ett misstag, och att det var många olika sorters böcker som blivit klassade som ”adult material” och därmed plockats bort från listorna – inte bara homolitteratur utan även böcker sorterade under till exempel hälsa och kropp och själ.

Lite ironiskt ändå att de bland annat plockade bort Jeanette Wintersons förmodligen delvis självbiografiska Det finns annan frukt än apelsiner. Hela boken handlar om att växa upp som flata i en extremt religiös och sexfientlig och homofob miljö, men är väldigt sparsam med sexbeskrivningar. Istället är de karaktärer i boken som pratar mest om sex de personer som predikar om hur fult det är.

Det känns väldigt träffande, på något sätt. Väldigt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, böcker, sex, sexofobi, Amazon, näthandel, internet, bokhandlar, Jeanette Winterson, Det finns annan frukt än apelsiner, fördomar, heteronormativitet, sexualitet, konservatism, USA, homosexualitet

Från knarkare till knarksmugglare på tio minuter

Jag har varit så mycket på Apoteket att tillochmed ansiktsblinda jag känner igen tjejen jag hamnar hos. Det var henne jag pratade med båda gångerna de inte hade fått in receptet. Lite pinsamt då, men inte så farligt.

Jag ska ta med mig Concerta till England och behöver ett intyg för narkotikaklassade mediciner. Det tog tre försök för mig att fylla i min del av blanketten rätt hemma, och apotekaren börjar fylla i sin del där hon står. Så ber hon om medicinburken, och jag plockar fram den. Hon läser på kartongen:

”Vid behov? Har du tagit den så, eller varje dag?”

Det står mycket riktigt: ”1 depottablett vid behov”. Hoppsan. Jag tar ju två varje morgon; det är ju vad medicinsköterskan och jag har kommit överens om. Jag förklarar att det måste stå fel, och berättar att det är ett nytt recept på väg in. Hon kollar i datorn, men det har naturligtvis inte kommit in än eftersom jag ringde och förnyade det bara någon timme innan. Det är bara för mig att gå hem och hämta en annan burk där det står rätt dos.

På vägen hem intalar jag mig själv: ”Jag skäms inte, jag skäms inte, jag skäms inte”. Om jag jobbade på apotek skulle jag tycka att det var lite småskumt att det kommer in en människa med ojämna mellanrum och vill ha högre doser av narkotikaklassade läkemedel än det står i receptet.

Hur var det nu: Skulle jag inte tvätta bort knarkstämpeln?

Som tur var har jag ju sparat alla gamla burkar. I en korg i köket ligger alla mina mediciner, och jag har inte orkat rensa ut de tomma. Det lönar sig att vara lat, tänker jag – tills jag inser att det här är bara burkarna. Klisterlapparna med dosering, läkarnamn och personnummer och allt det där sitter på kartongerna. Och de ligger inte i korgen. Oj.

På spisen hittar jag en gammal kartong: ”Dosering enligt anvisning” - det duger ju inte heller. Så börjar jakten på kartongerna – i pappersinsamlingen. Tackolov att jag sparat på mig i minst ett halvår: Fyra stora pappkassar och två kartonger. Jag rotar och rotar och tömmer till slut ut en av dem på vardagsrumsgolvet. Inte en enda concertakartong.

HelvetesjävlabajsMENS!!!

Jag börjar gråta, som den barnrumpa jag är. Fan att jag inte kollade det i förväg, och fan att min läkare skriver fel och fan att jag inte haft något boendestöd på över en vecka och inte har något inplanerat förrän nästa onsdag. Jag måste fixa detta själv, och jag klarar det inte.

Så när jag står där och självömkar ser jag den. En kartong! Och en till, och ännu en. Alla concertakartonger ligger i min soffa. Att jag inte kollade där. Så duktig jag är! Jag har löst det på egen hand! Så kollar jag på fynden och ser:

”Dosering enligt anvisning”

”1 depottablett vid behov”

och

”Enligt ordination”

Gah! Jag ringer psyk igen, och ber dem att säga åt doktorn att skriva ut rätt dos på etiketten när de ändå förnyar. Sekreteraren är förstående och säger att rätt ska vara rätt; hon ser ju i datorn att jag ska ta två. För en gångs skull är det inte jag som gjort fel. Jag hade faktiskt rätt; jag SKA ta två om dagen. Lycka och lättnad.

Det är då jag inser att jag fortfarande automatiskt börjar tvivla på mig själv så fort någon säger något annat. Om jag inte hade hittat kartongerna hade jag kanske själv börjat undra om jag verkligen hade recept för alla dessa pillerburkar. Det krävs inte jättemycket för att rubba min självtillit, men jag jobbar på det.

Jag hade rätt. Jag mindes inte fel. För en gångs skull. Då spelar det mindre roll att någon kanske tror att jag knarkar.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, ADD, Concerta, medicin, Apoteket, vård, England, narkotikaklassade läkemedel, regler, misstag, lagar, tullen, intyg, byråkrati, skam, födomar, känslor, minne, självtillit

Det ska löna sig att inte ha problem

Skolminister Jan Björklund vill att man ska kunna stänga av elever som stör undervisningen. Det är väl ett led i hans kampanj för hårdare tag i skolan.

Det här sker alltså samtidigt som det ofta är jättesvårt att få hjälp för de elever som har svårigheter. Barn med olika sorters problem får svårare att få hjälp när skolhälsovården bantas, och de med olika medfödda svårigheter tappas bort. De tysta och lugna eleverna är lättare att nonchalera än de som river klassrummet; det är därför flickor med till exempel ADHD och Aspergers syndrom är underdiagnosticerade. Den som sitter tyst och kämpar med att överhuvudtaget komma igång blir visserligen förhoppningsvis sedd som ett barn med svårigheter – men det tvingar inte skolan att ingripa. Visst, lagen säger att alla elever har rätt till stöd, men i praktiken fungerar det inte så.

Det är inte ens säkert att det räcker att ha en utredning och en diagnos. En vän berättade att hennes son inte fick något stöd i skolan – TROTS sin diagnos. Först när han började slå tillbaka och andra föräldrar hörde av sig till skolan och oroade sig för sina barns säkerhet fick han plötsligt den hjälp de hade krävt i åratal. Sens moralen är alltså:

Var stökig, annars får du ingen hjälp.

Att stänga av elever kan säkert vara en rimlig lösning, som en sista utväg. Frågan är hur många andra utvägar skolorna ska pröva innan dess. Som det har varit har de lugna eleverna med svårigheter kommit i kläm. Hur sjukt det än låter så lönar det sig att riva klassrummet – och nu försvinner alltså även den möjligheten. Det är avstängning och bestraffning som är melodin.

Jag undrar då i mitt stilla sinne hur en elev som behöver hjälp ska bete sig för att förmedla det; hur man balanserar mellan ”osynlig” och ”ligist”. Och vem som lyssnar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om skolan, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, bråk, stökighet, barn, svårigheter, psykiska problem, ångest, stress, koncentration, stöd, vård, skolan, politik, Jan Björklund, straff

Lyckligt misslyckande

Någon säger att det enda jag kan förändra är min inställning.

Någon annan säger är att det bara är att ändra inställning så kommer resten av sig självt.

Vissa säger att jag aldrig kommer att komma tillbaka; att jag måste sluta slåss.

Andra blir bestörta över att de tycker sig se att jag slår mig till ro.

En terapeut som förvånat utbrister ”Tror du fortfarande att du kan komma tillbaka till högskolan?!”.

En läkare som bekymrat säger ”Du kan ju inte bli förtidspensionär nu; du har ju hela livet framför dig”.

Dubbla budskap. Att aldrig veta vad jag borde säga. Framstår jag som naiv om jag tror att jag klarar av något? Framstår jag som lat om jag inser mina begränsningar?

Varför säger alla att det är JAG som ser världen i svartvitt?!

Så har det varit fram tills alldeles nyligen. I all förvirring har någon slags trygghet spirat. Jag får misslyckas; det är inte hela världen. Men jag får också försöka lyckas. I fem år har jag väntat på en chans till det senare. Nu äntligen ska det bli av.

Läs även andra bloggares åsikter om karriär, drömmar, framtid, psykisk sjukdom, utbrändhet, NPF, Aspergers syndrom, ADHD, studier, hopp, stress, psykiatri

Bitterhetsbrist och normala mardrömmar

Det jag fasade för har hänt: Jag har tappat min bitterhet och kan inte framkalla den det minsta längre. Som om det inte vore nog har jag börjat svänga mig med äckelkäcka klyschor som ”jag förstår” och ”det blir bättre”.

Det händer att jag har mardrömmar om att jag köper stickade polotröjor och jobbar som kurator eller terapeut eller något sånt och går runt och håller masken. I själva verket fattar jag inte ett piss, och det vet både jag och patienten, men jag är den som är friskförklarad så hen har inget val. Jag svamlar och älskar att höra min egen röst.

I en av drömmarna gick jag hem efter jobbet. Jag bodde tydligen i en tjusig villa med min fru och våra tre barn. Sedan vaknade jag kallsvettig.

Det betyder förmodligen att jag är på väg att bli psykiskt frisk. Jag håller på att byta sida; bli En Av De Friska. Som tur var behöver jag aldrig bekymra mig över att bli normal. Jag tror den vissheten underlättar övergången betydligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om friskdom, sjukdom, bitterhet, psykisk sjukdom, drömmar, mardrömmar, förståelse, distans, psykologi, normer, fördomar, normalitet

Kedjereaktion för ADHD: Fäst dig vid pengarna

Fastkedjad plånbok

Jag pratade med en vän som berättade att hen inte ens visste om henoms plånbok blivit stulen. Korten var spärrade såklart, men hen vågade inte polisanmäla eftersom det vore så pinsamt om den faktiskt låg hemma någonstans. Jag frågade när det hände: Kanske en månad sedan, eller ett halvår. Det är precis så jag också skulle ha reagerat. Åtminstone förut.

Jag tappar så gott som aldrig bort min plånbok, och jag går nästan aldrig hemifrån utan den. Jag lämnar den inte på alla möjliga och omöjliga ställen. Jag kutar aldrig tillbaka in i affären eller caféet med hjärtat i halsgropen. Och så vidare. Nuförtiden, vill säga. Förut var det annorlunda.

Jag försökte i ett antal år att lösa det genom att ha en plånbok som var tjock och otymplig, så jag verkligen skulle märka om den saknades; samma princip som jag körde med min filofax. Stora klumpiga saker är svårare att tappa bort – fast det lyckades jag med hela tiden ändå.

Men nu tappar jag alltså åtminstone inte bort plånboken längre. Sedan något år tillbaka har jag nämligen en sån med en kedja med karbinhake som man fäster i byxorna (eller i väskan). Det innebär att om jag lägger upp plånboken på kassadisken när jag handlar något, och sedan går iväg utan att stoppa ner den så rasar den mot golvet och alla kort flyger ut – men jag blir inte av med den.

Någon sa att man ser ut som en tonårskille med en sån plånbok, vilket inte direkt avskräcker mig. Att det dessutom försvårar för ficktjuvar ser jag bara som en bonus – den stora risken är inte någon tjuv utan min egen förvirrade hjärna.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, glömska, minnet, hjälpmedel, stil, prylar, plånböcker, pengar, stress, design, bilder, oordning

Nya ledtrådar i sökandet efter svar på normalitetens gåta

För mig har det alltid varit ett mysterium hur en del människor kan uthärda ”lätt” beröring. Att det finns de som tillochmed GILLAR att bli smekta är obegripligt. Eller har åtminstone varit det, tills idag.

Sedan förut har man vetat att det finns ett samband mellan oxytocin och beröring; att det där ”lugn-och-ro-hormonet” triggas av smekningar och får människor att må bättre. Det har också visat sig ha samband med förmågan att känna igen ansikten och läsa av känslor, och kan lindra social fobi. Den påstås tillochmed kunna väcka liv i ett förhållande på fallrepet. Och det är erkänt att det finns något slags samband mellan låga oxytocinvärden och autism. Riktigt hur har jag aldrig lyckats ta reda på; förmodligen för att ingen riktigt vetat. Förrän nu.

En studie från Sahlgrenska i Göteborg visar att de såkallade friska/neurotypa/normala/funktionella människorna fångar upp smekningar med en sorts nervändar i huden som kallas för CT-nerver. Det är förmodligen de nervändarna som startar processen som frisätter oxytocinet, och det är förmodligen också antingen en skada på dem eller en feltolkning i hjärnan som gör att vissa personer – bland annat många bokstavsmänniskor – upplever smekningar som direkt obehagliga.

Det här ger inga tydliga ledtrådar om vad man kan göra åt känsligheten – men å andra sidan är det åtminstone för mig största problemet med beröring andra människors okunskap. Förhoppningsvis kommer det att bli bättre om man kan sätta ord på det.

Uppdatering: AB vet hur man sexar till det, DN är mer strama. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om beröring, känslighet, perception, nerver, biologi, NPF, autism, Aspergers syndrom, social fobi, psykologi, hormoner, oxtyocin, normer, fördomar, biologi, forskning, vetenskap, CT-nerver

Mappar för muppar

Färgkodade mappar

Den senaste månaden har jag ägnat ganska mycket tid åt att sortera papper, och såhär blev en del av resultatet. Det är inte jättetjusigt, men det fyller sin funktion.

Jag har provat det mesta förut:

Lösbladssystem

Allt ligger i en enda hög på till exempel ett eller flera bord och i högar i en bokhylla. Detta är det system min pappa använder, så det är vad jag har fått med mig hemifrån.

+ Man ägnar ett minimum av arbete åt att hålla koll och förlitar sig på sitt fotografiska minne. Ger en tjusig bohemkänsla som passar den som spelar på sin ”tankspridd professor”-image.

- Det är inte helt enkelt att veta var papperet man letar efter är, trots det fantastiska minnet. Dessutom är det plottrigt, vilket kan vara stressande i sig, och tar mycket plats.

Pärmar

+ Man vet vart man har papperna, och det ryms mycket i varje pärm. Känns professionellt och kontorsaktigt.

- Det är krångligt när man behöver ta med sig papperna. Dessutom kräver det att man antingen krånglar in varje nytt papper i en plastficka, eller slår hål på det för att sätta in det. Ett extra moment – som ger det osvikliga resultatet att papperna ändå samlas på hög.

Dragspelsarkiv

+ Man vet var man har papperna, och det går att sortera väldigt specifikt efter ämne. En del av dem är snygga.

- Svårt att få överblick över och svårt att hitta just det där papperet man letar efter. Det ryms dessutom inte så många papper i varje arkiv – inte ens i de stora vita klossarna från ÖB. Och, inte att förglömma: De är dyra.

Så nu kör jag alltså med gummibandsmappar, och jag tror att det är den bästa lösningen jag kunnat komma på. Det är billigt och enkelt att fortsätta hålla ordning med dem.

Mapparna är i olika färger för att vara lätta att känna igen. Jag har valt färgerna utifrån vad jag associerar de olika ämnena med:

• Transparent ljusgrönt=Försäkringskassan
• Blå=kroppslig vård
• Röd=boende
• Svart= blandat om vård (som inte passade någon annanstans)
• Gult=psyket
• Grönt=DAMP

Det sistnämnda är alltså mina papper om hjälpmedel, LSS-beslut och liknande. I bakgrunden kan man skymta en svart mapp med döskallar på – där ligger mina namnpapper.

Färgkodning är extremt viktigt för många bokstavsmänniskor, i synnerhet för oss som är väldigt visuella. Eftersom antalet färger på mapparna inte är tillräckligt många för att jag ska kunna ha unika färger för varje mapp har jag satt klistermärken på mapparna för att det ska vara ännu lättare att känna igen dem. Ja, och så etiketter förstås. Inuti mapparna har jag sorterat i plastfickor; såna där som är öppna på två sidor så det är lätt att ta i och ur papperna.

Jag hoppas att det här kommer att fungera; att jag inte står där om ett halvår igen och upptäcker att det inte alls var så bra som jag trodde. Jag har försökt att göra det så enkelt som möjligt för min hjärna att sköta det, så jag hoppas att jag lyckas hålla ordning. Vi får se hur det går – kanske har jag lyckats överlista min hjärna.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ordning, struktur, papper, organisering, bilder, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, mappar, stress, fotografiskt minne, städning, färger, minnet, psykologi

Autistisk empati

Ett dygns sökande är över. Jag har suttit och grubblat och oroat mig – fast jag inte har någon som helst relation till familjen. Den artonårige killen med autism som försvann i skogen utanför Kniva i Dalarna är hittad, och verkar inte vara fysiskt skadad.

Jag vet inte varför jag alltid bryr mig lite extra när det är personer med autismspektrumdiagnoser som råkar illa ut. Kanske inbillar jag mig att jag kan gissa deras känslor lite bättre än jag kan gissa ickeautisters känslor; det är fortfarande bara gissningar, men mer troliga.

Jag står ju mittemellan med min Asperger, och min egen bild av hur jag skulle vara om jag var mer autistisk är långt mer tydlig än min bild av hur jag skulle vara om jag var mer ickeautistisk. Förmodligen för att det är lättare att hitta beskrivningar av typiskt autistiska drag är beskrivningar av drag som räknas som typiskt ickeautistiska. Det är lättare att lära sig mer om det som uppfattas som avvikande. Normen är så mycket svårare att få grepp om, och därför är det svårare att känna med de man inte förstår så väl.

Hursomhelst: Nu är han alltså återfunnen. Tackolov.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, autismspektrum, empati, Aspergers syndrom, NPF, funktionshinder, känslor, förståelse, inlevelse, psykologi

Konstigt slem i webcam

Vad gör två bögar som längtar efter varandra en söndagskväll? Jo, diskuterar det där klegget. När jag kollade var det slemmigt och genomskinligt med ljusbruna klumpar – ska det verkligen vara så? Är det farligt?

Han frågade om han fick se, så jag slog på min webcam och visade. Han tröstade mig och sa att det nog skulle bli bra ändå. Det var nog helt normalt. Vänta och se om det blir bättre.

Det är kanske andra gången i mitt liv som jag gör det här. Jag är inte så van, ursäktar jag mig. Per säger att han aldrig gjort det, någonsin. Tyvärr. Men han skulle vilja.

Några sekunders tystnad.

Och jo, han hade rätt. Med tiden koagulerade marängen och blev en seg smet. Den går förmodligen att äta. Man måste bara våga vänta ut den.

Samma sak gäller för vår relation. Jag har väntat ett år på honom. Per har väntat i snart 48 på sig själv. Även om det är segt emellanåt vet jag att om jag fortsätter vispa ökar det chansen att det faktiskt blir något till slut. Jag måste tänka så för att orka.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, längtan, väntan, distansförhållande, frihet, maränger, bak, webcam, saknad

Homosexuella maränger

Söndag kväll, och du svänger ihop lite hönsmens och socker och tänker koagulera det i ugnen. Ja, alltså: Du bakar maränger. Ambitiös som du är använder du inte mixerstaven, utan vispar för hand.

Det tar tid. Du får ont i armen, och försöker byta av och vispa med vänster hand. Då blir du påmind om hur taskig motorik du har i vänsterarmen: Du kan visserligen röra handen fram och tillbaka, men inte göra den komplexa cirklande rörelsen som krävs för att vispa. Och inte går det fort heller.

Tänk så praktiskt det vore att vara tvåhänt. Kanske tillochmed att kunna använda båda händerna samtidigt i en osynkroniserad rörelse: att öppna ugnsluckan med en hand och samtidigt hålla formen i den andra – UTAN att formen tippar så mycket att innehållet rinner ut.

Vilken frihet det vore. Så härligt att kunna röra sig nästan hursomhelst. Du undrar vad de som har det så gör med sin begåvning? De måste ha ett väldigt rikt liv. De har liksom dubbelt så stora möjligheter som dig. Det är ju helt otroligt att -

Det måste vara såhär romantiseringen av bisexuellas alla ”valmöjligheter” börjar.

Jag vispar nästan helt perfekt med höger hand, och jag tror inte att jag vore så mycket lyckligare om min vänstra hand fungerade lika bra som min högra. Egentligen. Mina maränger blir väldigt homosexuella och trasiga, men det spelar mindre roll. Det viktiga är att de går att äta.

Läs även andra bloggares åsikter om fördomar, generaliseringar, maränger, bak, motorik, rörelser, mat, matlagning, bisexualitet, homosexualitet, romantisering, högerhänthet, tvåhänthet, rörelser, kärlek, relationer, HBTQ

Fjollighet vs. autism: 0-0

Jag kommunicerar som en man, enligt Blogthings högst ovetenskapliga test. Knappast oväntat. Är det något jag fått både skit och blommor för så är det min frånvaro av språkliga broderier och min raktpåsakighet, och det är ju en sån sak som brukar kallas för ”manligt”.

När jag skriver ett e-mail börjar jag alltid med att skriva precis det jag vill säga, så jag får det sagt. Sedan sparar jag mailet som ett utkast och gör något annat en stund. Först senare kommer jag tillbaka, och lägger till ”pyntet”.

Det är den biten som ofta är så svår att få till: Inledningsfras, kanske en liten förklaring till vem jag är eller åtminstone varför jag skriver, något snällt och uppmuntrande för att uppväga eventuell kritik… och sedan under själva meddelandet skriver jag återigen något snällt, och avslutar med en avslutningsfras och mitt namn.

Den taktiken har inte kommit automatiskt, utan jag har fått arbeta fram det under kanske tio års tid. Det har hänt att jag råkat trycka på ”skicka” istället för ”spara” – med katastrofala resultat. Folk har blivit förbannade och ledsna och sårade. Det är samma sak IRL; jag måste vara noga med hur jag bygger upp något jag tänker säga. Glömmer jag så framstår jag som ohyfsad eller rentav elak.

Är det ett manligt sätt att kommunicera att göra människor – oavsett kön och diagnos – förtvivlade på grund av klumpighet? Eller är det snarare autistiskt? Är det en ”normal” manlighet att ständigt bli missförstådd eller missförstå? Och framförallt: Är manlighet en funktionsnedsättning, eller är det omgivningen som orsakar handikappet?

Om såkallad manlig kommunikation var något som hade med manligt kön att göra hade jag blivit lite beklämd över mitt eget ordval, men nu tror inte jag på manlig och kvinnlig kommunikation på det sättet.

Jag tror inte att jag förfjollas av att tänka mer på hur jag uttrycker mig; jag tror inte ens att jag ”övervinner min Asperger”. Jag tror helt enkelt att jag anpassar mig för att folk ska lyssna på vad jag säger snarare än hur jag säger det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om språk, kommunikation, manlighet, kvinnlighet, kön, könsroller, genus, fördomar, autism, Aspergers syndrom, relationer, mail, NPF, funktionshinder, handikapp

Aspiequeer – en nystart

”I think being on the autistic spectrum is especially difficult for girls. Society has more expectations of how girls should behave, but girls with the condition don’t conform to that narrow female stereotype.

People have shouted at Emily in the street for exhibiting symptoms of her condition. People on the autistic spectrum don’t suffer because of the condition; they suffer because people don’t understand how to treat them.”

Fyra meningar i en intervju med en mamma i brittiska The Guardian. En av döttrarna har Aspergers syndrom, och den andra autism. Hon vet vad hon pratar om. Fyra meningar som fångar exakt det jag brukar tjata om – fast ändå inte.

De senaste dagarna har jag ägnat mycket tid åt att fundera över hur man kan utveckla begreppet aspiequeer – och idéerna har rasat över mig. Det finns så många olika aspekter att det är svårt att veta var man ska börja. Jag brukar vara bra på att börja nysta i härvor som aldrig når någon ände – kanske för att den änden jag borde leta efter inte finns.

Hursomhelst måste jag få ur mig allt. Jag försöker alltid ta för stora tuggor när jag väl kommer ihåg att äta, men jag ska försöka att servera det hela som plockmat så kanske det går. Vi tar ett steg i taget, så får vi se var vi hamnar.

Läs gärna om ickenyheten att flickors Asperger underdiagnosticeras i högre grad än pojkars.

Läs även andra bloggares åsikter om aspiequeer, Aspergers syndrom, autism, NPF, normer, kön, genus, könsroller, diagnoser, fördomar

Den sociala biologikostymen

Blogge skriver tänkvärt om ras, rasism, biologism, forskning och politik, med anledning av en debattartikel i DN. Det blir intressant när han börjar dra paralleller till kön. Det är ju en sån sak jag snöat in på, men jag upptäcker att Blogge drar lite förhastade slutsatser.

” Ta två slumpmässigt utvalda grupper från ”manligheten” och ”kvinnligheten” och vi finner att skillnaderna är mycket större inom respektive grupp än mellan grupperna. Om samma resonemang utsäger att det inte finns några ”raser” så blir konklusionen också att det inte finns några kön!

En radikalfeminist skulle förmodligen av detta dra ”slutsatsen” att detta bevisar att kön är ”socialt konstruerade”, och kanske kan man inom genetiken göra motsvarande radikala antagande att ”raser” också är ”socialt konstruerade”, d.v.s. något som kan förändras till något annat med lämpliga politiska verktyg – vi gör svenskar av kineserna!”

Att en stor del av det som många uppfattar som kön och könsskillnader är socialt konstruerat innebär inte att kön i sin helhet är socialt konstruerat, och samma sak med etnicitet.

Jag är en sån som när jag måste kryssa i ”ethnicity” i enkäter på engelskspråkiga sidor klickar på ”caucasian” eller ”white”. Min såkallat vita hud är väldigt blek även med svenska mått mätt, mina ögon är isblå och jag var blond som barn. Inget av det är socialt konstruerat. Det faktum att jag har lätt för att bränna mig i solen och har ljuskänsliga ögon och därför helst sitter i skuggan är ingen social konstruktion – och inte ens att min ljusskygghet kan ha något slags samband med D-vitaminbrist som i sin tur skulle kunna ha något slags samband med min autism (fast det håller jag inte för trovärdigt). Däremot är det socialt kontruerat att jag klickar i den rutan. Det förutsätter till exempel att jag vet vilken etnicitet jag har och vad den kallas.

Snoppar och snippor är inte socialt konstruerade (inte ens de rekonstruerade varianterna), och inte heller XX och XY, eller östrogen och testosteron. Däremot är den betydelse de egenskaperna tillmäts i allra högsta grad en social konstruktion. Det är bara att titta på vad som händer när man försöker diskutera hur man ska avgöra en människas kön:

• Somliga hävdar att det mentala könet är det viktigaste: Vad man känner sig som är det som avgör, och ingen annan kan säga att man har fel.
• Andra hävdar att det är förekomsten av en kuk eller fitta som är det viktigaste. En del tror på fullaste allvar att transsexuella byter kön; att det är själva operationerna som skapar ens könstillhörighet.
• Några är övertygade om att det är könskromosomerna som gör skillnaden, och vissa är övertygade om att det är det könsorgan man föddes med som avgör ens ”riktiga” kön. Hur man än lever, hur man än ser ut, vilka juridiska rättigheter man än har och hur många behandlingar man än genomgår och hur väl man än passerar som sitt upplevda kön – så kan man aldrig ”bli” det ”på riktigt”. De som har den här åsikten brukar sällan vilja svara på frågor om hur de ser på barn som fötts med ett oklart biologiskt kön. Jag misstänker att det är för att de inte har något bra svar.
• Några hänger upp sig på den juridiska biten: Om man har ett personnummer med en udda eller jämn näst sista siffra och vilket kön det står i folkbokföringen/passet/körkortet.
• För en del är vårdkarriären det som skiljer. Sökt vård för könskorrigering: 1 poäng. Blivit tagen på allvar och fått komma till en riktig utredare relativt snart: 2 poäng. Fått diagnosen transsexualism: 10 poäng. Börjat hormonbehandling: 15 poäng. Gjort en underlivskorrigering: 100 poäng. Till exempel.
• Enligt ganska många är det den sociala biten som räknas. Om man ser ut som en kvinna förväntas se ut, och beter sig som en kvinna och använder ett namn som förknippas med kvinnor så ÄR man kvinna – och tvärtom.
• Och så har vi då lagstiftarna, som vill definiera man som frånvaro av äggstockar, och kvinna som frånvaro av testiklar. De ser till fortplantningsmöjligheten i första hand.

Det jag försöker säga är att det inte är självklart hur man ska avgöra kön, ens rent biologiskt. Det må finnas biologiska skillnader – men vårt sätt att sortera, definiera och tolka dem är i allra högsta grad socialt konstruerat.

Och, viktigt att komma ihåg: Biologiskt är inte en synonym till medfött, naturligt, önskvärt, normalt,  eller oföränderligt. Bara för att man tycker sig se att de flesta såkallade könsskillnader är socialt konstruerade betyder det inte att man sätter upp ett ideal som alla måste rätta sig efter. Tvärtom.

Själv blir jag mest frustrerad över människors förmåga att begränsa sig själva och andra när de hakar upp sig på att följa normer – oavsett om de normerna klätts i biologikostym eller inte.

Lästips: Kim om sin transsexualism. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, ras, etnicitet, genus, könsroller, biologi, biologism, rasism, sexism, jämställdhet, könsidentitet, transsexualism, transpersoner, HBTQ, filosofi, biologi, Blogge Bloggelito

Knarka som Britney – i Västra Götaland

Jag har ju en tag här på bloggen där jag outar kändisar med bokstavsdiagnoser. En av mina grundprinciper är att aldrig vidarebefordra något som bara är ett rykte. Jag outar enbart personer som själva gått ut med sin diagnos – eller som varit döda tillräckligt länge för att förmodligen inte ta illa upp. Det är något slags försök att visa respekt.

Det svåra är då när man är osäker. Britney Spears påstår sig ha ADHD, och Lindsay Lohan och Paris Hilton med. Och visst, det är inte absolut omöjligt. Många med ADHD är kreativa och en hel del lyckas vända det till något positivt, och många mår också väldigt dåligt och det är inte ovanligt att fastna i missbruk i någon form. Fast nu har inte de här tjejerna gått ut och berättat om sin diagnos frivilligt. De har blivit outade – för att de åkt fast med Adderall; ADHD-medicinen som går att missbruka som bantningsdrog.

Jag kan inte lova att ingen av dem absolut inte har ADHD – när det gäller Britney Spears har jag tänkt tanken mer än en gång – men det är liiiiiite märkligt att de gör det på det sättet: De åker hellre fast och får knarkrykte än att tala ut om sina svårigheter i förväg. Om man nu vet att man har ADHD och är en superkändis borde man fatta att det är bättre för ens image; Folk älskar en tragisk person mer än en knarkare.

Sedan vet jag såklart att det för en del är först när de åker fast som de börjar reflektera över om de har ADHD. Det är en lite annan sak, och tyvärr kan samhällets dom bli väldigt hård över en sån person. Jag tänker inte säga något om att man måste komma ut och vara en förebild och bla bla bla – men jag tror att man själv kan vinna oerhört mycket på att faktiskt göra det. För sin egen skull, i första hand, och om det banar väg för andra är det bara bonus.

ADHD är ingen ursäkt för att missbruka, även om det kan vara en delförklaring till varför man började. Att det däremot är svårt att få vård är en annan sak. Fast om man har ett antal miljoner är det förmodligen enklare än om man är hänvisad till landstinget – i synnerhet om man bor i Västra Götaland. Landstinget har nämligen stoppat all behandling med ADHD-mediciner för vuxna av kostnadsskäl. Måhända att de hoppas locka fram en ny Britney på det sättet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Britney Spears, Lindsay Lohan, Paris Hilton, Adderall, ADHD, ADD, NPF, kändisar, skvaller, vård, mediciner, missbruk, droger, psykiatri, öppenhet, ätstörningar, bantning, skönhet

Dagens ord: Dysdiversi

”Att veta vad som är problemet gör inte från eller till för mig, men det är ett hjälpmedel för att försöka förklara för de där diversitetshandikappade normona som propsar på att man måste vara som dem eller så är man jäääääättekoooonstig.”

Så skrev jag hos Mymlan – och insåg att min språkskada har slagit till igen. Ett nytt ord har sett dagens ljus. ”Diversitetshandikapp” kändes emellertid inte helt rätt. Efter en stunds grubblande kom jag fram till ett bättre ord:

Dysdiversi

Symtom: Oförmåga att adekvat uppfatta och uppskatta skillnader människor emellan, framförallt när det gäller osynliga egenskaper och sätt att fungera. Nämnandet av diagnoser som ADHD, Aspergers syndrom och dyslexi i personens närhet triggar hos vissa en känslomässig kedjereaktion av sällan skådat slag, medan det hos andra snarare verkar vara en frånvaro av reaktion som tyder på en bristande insikt.

Ofta maskeras denna svårighet bakom en såkallad god tanke: Om alla människor är likadana är alla jämlika. En klassisk fras är ”det är synd att de gett dig en stämpel, när du är så normal”. Svårigheterna kan ta sig flera uttryck, men en vanlig variant är den svartvita tolkningen: Små skillnader är inga skillnader, större skillnader är gigantiska.

Behandling: Dysdiversi är framförallt något som drabbar omgivningen. Personer med dysdiversiva symtom kan ägna sig åt både osynliggörande och stigmatiserande av personer som avviker från deras uppfattning av vad som är normalt.

Att handskas med personer med dysdiversi kräver stor försiktighet och svåra personliga avvägningar; antingen riskerar man att ens särdrag förringas och förlöjligas – eller så riskerar man att utmålas som jättekonstig, avvikande, störd och annorlunda på alla tänkbara sätt. Värt att tillägga är att personer med dysdiversi ofta uppfattar denna konstighet som något självklart negativt.

Komorbiditet: Dysdiversi och empatiska superkrafter förekommer i väldigt stor utsträckning samtidigt, och det är troligt att det är dysdiversin som orsakar superkrafterna. Då dysdiversiva symtom framförallt triggas när patienten utsätts för personer med neuropsykiatriska funktionshinder är det lämpligt att se det som ett tillstånd inom det neurofoba spektrat, och en underdiagnos är neuroepidemiskt syndrom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om dysdiversi, NPF, Aspergers syndrom, ADHD, dyslexi, psykologi, funktionshinder, osynliggörande, härskartekniker, försvarsmekanismer, diagnoser, utanförskap, stigmatisering, språk, ord, dagens ord

Det klagas för lite – uppföljningen

Som ni kanske minns skulle jag ge det en vecka. I sju dagar skulle jag låta bli att klaga, kritisera och skvallra och varje gång jag kom på mig själv med att göra det skulle jag flytta mitt armband till andra handleden.

Första dagen gick sådär. Men vad hände sedan? Hur gick det? Har jag lärt mig en läxa?

Jodå, jag har fått mig en tankeställare. Det visade sig nämligen vara väldigt svårt att låta bli att klaga. Jag är en sån som när någon frågar: ”Hur mår du?” svarar antingen

”Jodå, det är bara bra”

eller

”Jag har fucking jävla MENS och trots att jag är djurvän och vegetarian och pacifist och vad som helst vill jag döda den där jävla koltrasten som skriker, och helst släcka den förbannade solen med”

Jag har svårt att uttrycka mina känslor på ett adekvat sätt, som det står i journalen. De senaste åren har jag börjat träna mig på att hitta ett mellanting, men även det kändes alldeles för gnälligt för det här experimentet. Så trots att jag mådde dåligt klarade jag inte att berätta det ens för min bästa vän, utan satte upp en fin fasad av att allt var bra.

Andra dagen på utmaningen var en såndär jobbigt varm dag, så jag svettades mycket och det kliade under armbandet. Till slut tog jag av mig det, och sedan dess har jag klagat, kritiserat och skvallrat ohämmat. Och jag mår mycket bättre så.

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, gnäll, kritik, optimism, pessimism, självhjälp, kommunikation, känslor

Hjälpmedel mot empatiska superkrafter

”En vanlig sak en diagnostiserad individ för höra från närstående efter att diagnosen ställts är:

”Det måste verkligen vara skönt nu när du vet varför du är som du är, med de sociala problem och beröringen och att du inte förstår det här och det här.”

Den diagnostiserade individen svarar oftast: ”Ja, det är väldigt skönt att veta hur jag fungerar nu och det har hjälp mig mycket att ta tag i mina problem.”

Tankarna går dock ungefär som så här: ”Men ditt jävla pucko, jag har väl förihelvete vetat i hela mitt liv att jag är socialfobisk och har problem med det där? Och TACK för att du drar mig över en kam, jag är kanske fortfarande en individ?”

Hanna Fridén har så rätt. I alla fall är det ungefär så jag fungerar.

Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv sedan jag började förstå att det fanns ett ord som beskrev ganska många av mina egenskaper – men anledningen har inte varit att jag har fått veta ”det här kan du, det här har du svårt för”. Inte i första hand.

Jag behövde ingen femtonmånadersutredning sammanfattad på nio sidor för att veta att jag är verbal och bra på ordkunskap men dålig på att memorera siffror. Jag behövde definitivt ingen diagnos för att veta att jag har svårt att förstå vad folk säger i telefon, att jag inte känner igen ansikten och att beröring gör ont. Sånt visste jag redan.

Det jag behövde var fem saker:

• En språklig verktygslåda. Begrepp som arbetsminne, generaliseringsförmåga och theory of mind var viktiga för att överhuvudtaget kunna tänka på hur jag eller någon annan fungerar.
• En inblick i hur man förväntas fungera. Sedan jag kom ut som aspie för sex år sedan har jag lärt mig massor om vad som anses vara normalt och inte. Det är lite som när jag var i tonåren och fick veta att det fanns något som hette synestesi; Jag blev förvånad, eftersom jag utgått ifrån att alla människor hade såna kopplingar mellan sinnena.
• En skuldsanering. Det är inte detsamma som att skylla ifrån sig, men en möjlighet att se på saker realistiskt och inte döma sig själv för saker man inte rår för. Ungefär: ”Ja, det var nog fel av mig att berömma henne för hennes stora näsa. Hon blev ledsen, och jag lärde mig att en del människor inte tycker att stora näsor är vackra. Det var inte för att jag var ond som jag sa så, utan för att jag inte vet sånt som folk förutsätter att alla vet”.

Dessa tre första brukar man inte behöva en formell diagnos för, utan det kan räcka med att läsa på och reflektera och diskutera med andra som fungerar på liknande sätt. Däremot finns det två andra behov som kan kräva mer.

• En möjlighet att bli respekterad och få sina behov förstådda. Att skuldsanera inför sig själv är en sak; att försöka övertyga andra om hur man fungerar är en annan. Många människor – kanske framförallt neurotyper – har svårt att förstå att andra inte fungerar som de och inte har samma referensramar. De utgår ifrån att de VET vad andra känner, tänker, tycker och vill, och behöver en varningsskylt som säger ”Stopp! Jag fungerar inte som du”. Det är såklart inte alla som överhuvudtaget ”tror på bokstavsdiagnoser”, men om man kan använda sin språkliga verktygslåda för att sätta ord på det och har en diagnos på papper ökar chansen.
• En möjlighet att få hjälp. I teorin ska alla som behöver stöd i någon form få det. I praktiken krävs det ofta en diagnos för att bli beviljad något alls. Det kan handla om kvalificerad terapi, hjälpmedel, daglig verksamhet, boendestöd… Har man dessutom en aspergerdiagnos kvalar man in under LSS och har rätt till exempelvis ledsagare om man behöver det.

Att förstå sig själv är inget som kräver en diagnos – men däremot kan den vara helt nödvändig för att göra sig förstådd.

Jag ser mina diagnoser som ett stöd för andra människor att förstå hur jag fungerar. De är ett hjälpmedel för personer med fallenhet för psykisk ekvivalens – eller som jag föredrar att kalla det: Empatiska superkrafter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, NPF, ADHD, ADD, psykologi, självinsikt, hjälp, stöd, utveckling, neurotyper, normer, fördomar, ord, diagnoser, psykiatri, hjälpmedel, funktionshinder, LSS, vård, stöd