Vilse i helheter

Hon ser en tavla av Carl Larsson: Två flickor står i köket och kärnar smör.

Jag ser en helgrön pusselbit vars nyans avslöjar nästan exakt var på väggen bakom spisen den hör hemma, så jag tittar på hakens rundning för att hitta rätt.

Hon börjar prata om motivet: Ett vackert kök. Stort och luftigt, fast lite opraktiskt förstås med vedspis och med vattenpump ute på gården. Tänk att leva så. Det är då det brister för mig och jag börjar berätta om vedspisars alla fördelar gentemot gamla eldstäder och om hur mycket bättre det var med pumpar jämfört med de gamla brunnarna, och om pärlspontpaneler som var så vackra men ack så ohygieniska, och om nationalromantik och historieförfalskning och vilken roll Carl Larssons konst har spelat för människors syn på det förflutna.

Så tystnar jag tvärt, eftersom jag inser att jag precis blottat min dampighet.

Hon ser två flickor i en tavla; jag ser pusselbitar och historiska fakta. Hon ser motivet medan jag går vilse i detaljerna. Det är inte meningen att säga så, men jag har inget annat språk.

Jag går inte vilse i detaljer. Det är hon som går vilse i helheter.

(Inte baserat på en sann historia, utan på flera) Läs även andra bloggares intressanta åsikter om helheter, detaljer, central koherens, nördigheter, specialintressen, psykologi, NPF, normer, hjärnan, pussel, historia, Carl Larsson, konst, romantik, kunskap, Aspergers syndrom

Sanningen om den feministiska konspirationen

”Varje man bör veta att han behandlats och kommer att behandlas på ett visst sätt på grund av sitt kön. Men varje man bör också veta att det enda perspektiv som identifierar och problematiserar detta bär namnet feminism. Det är sedan upp till varje man att avgöra om han bryr sig om detta.”

I en helt underbar debattartikel skriver Gustav Almestad om män, manlighet och feminism. Den är välskriven och nyanserad, och går att sammanfatta ungefär såhär: Om man vill diskutera fördomar om män och mansrollens begränsningar så finns det redan en utmärkt plattform att stå på, nämligen feminism – men det kräver att man slutar tävla om vem det är mest synd om.

Det känns som att det är precis det jag tjatar om hela tiden. Det har gått troll i genusdebatten. Jag vill kunna prata om manlighet, om mansbilder, mansideal och mansroller utan att bli beskylld för att vara mansfientlig – men också utan att bli tvångskramad av antifeminister med stickiga offerkoftor. Jag vill slippa insinuationer om att jag är kvinna eller pk-toffel eller bög eller fjolla eller en man som vill vara kvinna eller könsförrädare eller whatever. Framförallt vill jag inte sluta skriva om manlighet.

Från och med nu kommer jag att skita i vad antifeminister läser in i det jag skriver, och göra mitt bästa för se till så offerkoftorna känns omoderna och svettiga. Jag tänker inte längre låta mig hämmas av att en del människor ser alla försök att diskutera manlighet som en feministisk konspiration. Faktum är att det är precis det de är.

Bra skrivet om mansroller: Ronnie Sandahl. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, kön, feminism, könsroller, sexism, jämställdhet, diskriminering, fördomar, antifeminism, debatt, manlighet, mansrollen, stereotyper, normer, fördomar, påhopp, personangrepp, offerroller, retorik, psykologi, Gustav Almestad

När Wilma blir William

”Och jag antar att herr Daniel Pernikliski gärna ville (som ett litet barn på 7år) sova i rosaklädda rum, rosa lakan, kanske en liten Barbiedocka vid sidan om eller ännu bättre att gå till skolan med en rosa klänning. Det är klart att det inte är en idiotisk anledning att ta reda på barnets kön för att veta hur man ska dekorera rummet.”

”Pretentiöst dravel. Menar du att man istället skall vänta med att måla så att det nyfödda barnet själv får bestämma färgen på väggarna?”

Ack ja. Att det kan väcka sådan uppståendelse att säga att det är ett problem om föräldrar tar reda på könet på barnet de väntar av den anledningen att de tycker att det är relevant för att tapetsera barnkammaren.

Jag skrev igår att jag inte tycker att det är könsbestämningen som är det stora problemet, utan hur folk använder sig av resultatet. Det håller jag fast vid, och jag undrar i mitt stilla sinne vad som händer med dessa föräldrar när ultraljudet visar fel.

Säg till exempel att barnmorskan inte ser någon snopp på ultraljudet, och därför sluter sig till att det är en flicka, men att det barn som föds visst har en snopp. Det händer, även om det inte är jättevanligt. Om man då inte hängt upp sig på kön är det förmodligen ingen jättestor grej, men om man inrett en barnkammare med rosa hjärtan och förköpt sig på rosa babykläder och samtidigt är av åsikten att pojkar inte på några villkors vis kan ha något rosa så måste det kännas surt.

Vad gör man då? Renoverar om barnkammaren i all hast? Skänker allt det rosa till Myrorna och häftpistolar upp något blått tygstycke med bilar och fotbollar på väggarna i all hast för att skydda bäbisen från tjejbaciller? Eller är det då man inser att det kostar på alldeles för mycket att slåss för att begränsa människors liv, och med en trött suck klär på lilla William (som egentligen skulle hetat Wilma) bodyn med ”Sweet girl” skrivet i ett hjärta, och lägger honom i spjälsängen med den rosa filten?

Det vore intressant att få veta. På riktigt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, barn, barnuppfostran, färger, genus, rosa, blått, inredning, kläder, graviditet, genuspanik, överraskningar, Daniel Pernikliski

Varken pojkflicka eller flickpojke

”Man ska kunna leka med vad som helst utan att man blir en flickig pojke eller pojkig flicka. Leksaker och kläder är ju inte det som definierar oss som kön.”

Dagens bästa kommentar under en artikel om könsroller och barn, i synnerhet sista meningen. Man blir inte mindre flicka för att man hellre klättrar i träd än leker med dockor – och tvärtom.

Jag uppfattades aldrig som pojkflicka som barn, fast jag inte spelade flicka särskilt bra. Många av de där egenskaperna man tillskriver flickor – ödmjuka, sociala, omhändertagande och verbala – och de man tillskriver pojkar – hårda, fysiska, högljudda och självständiga – levde jag inte upp till. Men på ytan var jag flicka: de lekar jag gillade och de kläder jag bar och de fantasier jag hade uppfattades inte som särskilt pojkiga, har jag förstått i efterhand.

Hade jag betett mig likadant och varit snoppfödd hade jag förmodligen uppfattas som flickpojke i mer normativa ögon; en fjolla. Jag spelade ingen av rollerna särskilt övertygande, men gränserna för förmodade pojkar är snävare och mer tydligt markerade än de för förmodade flickor.

Nu blev jag som jag blev: några få manliga drag, och ännu färre kvinnliga. Mest av allt lever jag i gränslandet för vad som ens räknas som mänskligt. Men jag tror inte att det faktum att jag lekte med både bilar och dockor har gjort mig till den jag är – i så fall skulle snippfödda flickor vara på utdöende.

Mer genus: 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om barn, uppfostran, kön, könsroller, genus, könsidentitet, transsexualism, transpersoner, HBTQ, manlighet, kvinnlighet, fördomar, sexism, jämställdhet

Begåvade med envishet – och förbannade med kärlek

I 363 dygn har Operation Garderobsdemolering pågått, och gisslan är fortfarande inte fri.

Det händer att jag blir arg på honom för det, men för det mesta bara ledsen. Ofta förebrår jag mig själv för att jag är för hård, och någon enstaka gång för att jag inte ställer krav. Då och då förbannar jag mig själv för att jag är så naiv som hänger kvar i ett dödfött förhållande. Det skrämmer mig att jag inte tänker ”när vi ses” utan ”om”. Men på något sätt glömmer jag allt det där när jag pratar med honom.

Klockan närmar sig fem på måndagsmorgonen och himlen börjar ljusna. Längtan gör mig sömnlös. Jag vill inte gå och lägga mig ensam; då väljer jag hellre att inte gå och lägga mig alls. Jag saknar de fridfulla andetagen jag aldrig hört, och den kroppsvärme jag aldrig känt.

Framtiden ser lika hopplös ut som för ett år sedan, och vi är fortfarande ihop. Dumt? Förmodligen. Naivt? Jajemän. Men vi är begåvade med envishet båda två – och förbannade med kärlek.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, distansförhållanden, hopp, förtvivlan, längtan, relationer, garderoben, sömnlöshet, längtan

Varför män gör sig dummare än vad de är

Jag läser en oerhört intressant, välformulerad och fascinerande debattartikel på Newsmill. Börje Lundberg tar upp det han anser är en av anledningarna till varför pojkarna slås ut i skolan; de intelligenta pojkarna är ofta sent utvecklade fysiskt, och blir mobbade av de som fysiskt och socialt sett är överlägsna. Den fysiska mobbingen hämmar intelligensen hos mobboffret; utvecklingen stannar av och begåvningen förtvinar.

Vi har hört det förut, men det blir riktigt intressant när han hävdar att flickor som är sent utvecklade mer sällan blir fysiskt mobbade, och därför bevaras deras intelligensutveckling i större grad. Med andra ord är kvinnor generellt sett bättre än män på att utnyttja sin kapacitet.

Jag tror definitivt att det kan ligga något i det, och att det dessutom kan orsaka komplex även i vuxen ålder. Jag tycker mig nämligen ha sett det hos många personer som uppfostrats som pojkar att deras förhållningssätt till intelligens ofta är mycket mer problematisk än motsvarande hos personer som uppfostrats som flickor, oavsett klasstillhörighet.

Det är lättare att ge en tjej en komplimang för att hon är intelligent, än att säga samma sak åt en kille. Tjejer blir oftare bara glada, medan killar i större utsträckning blir generade. Jag har undrat varför. Kanske är det för att många killar går omkring och bär på en rädsla för att avslöjas som intelligenta?

Man kan kalla dem för aspisar, för nördar eller genier – det spelar mindre roll. Nördkomplexet är ett av de där mansmysterierna jag bestämt mig för att lösa. Tills dess att någon ger mig ett bra skäl till att dölja sin nördighet i vuxen ålder tänker jag fortsätta att nörda – och uppmuntra alla att göra detsamma.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om manlighet, kön, könsroller, puberteten, biologi, hjärnan, utveckling, intelligens, mansrollen, mobbing, begåvning, skolan, utslagning, Börje Lundberg, Newsmill, forskning

Fobitest à la Google

Det var länge sedan sist, men jag googlar ett namn och hittar ett par sidor. Innehållet bryr jag mig inte om egentligen, men jag läser ändå och kommer på mig själv med att le åt att det verkar gå hyfsat bra för honom. En av de där sakerna jag försökte pusha honom till att våga har han äntligen fått gjort. Jag har inte förstört hans liv, tydligen. Knutarna av skuldkänslor börjar lösas upp. Jag vet att jag inte borde ha några, men de finns där ändå.

Jag känner efter – och inser att det namnet jag varit livrädd för har tappat sin makt över mig. Jag har sörjt färdigt, och jag är inte rädd längre. Tvärtom.

Här har jag gått och väntat i två år på att anses vara frisk nog att börja bearbeta minnena. Alla i psykiatrin skjutit det ifrån sig och sagt att det måste vänta tills jag är stabil; om ett par år eller så kanske jag kan få någon riktig terapi men tills dess är det bara slöseri med resurser så det är bäst att inte prata om det alls.

Det har känts hopplöst att veta att man är för sjuk för att få hjälp – och så visar det sig att en del saker faktiskt går att orka ta sig ur ändå. Inte på egen hand; det hade jag nog aldrig klarat. Mina vänner har fått agera terapeuter när vården inte räckt till. Jag har ältat och tjatat och gnällt och gråtit – och av någon anledning finns de ändå kvar i mitt liv. De har inte gett upp fast jag gjort mitt bästa för att driva dem till vansinne.

Tack. Ni är underbara.

Läs även andra bloggares åsikter om relationer, minnen, namn, rädsla, känslor, PTSD, våldtäkt, trauma, psykologi, sorg, överlevnad, vård, psykiatri, terapi, vänner, vänskap, hjälp, stöd, hopp, tröst, ångest

Vaccin mot transchockade föräldrar

Plötsligt inser jag hur könslomässigt handikappad jag är: Jag har aldrig frågat mina föräldrar om de trodde att jag var en pojke eller en flicka när de väntade mig. Jag har inte ens frågat dem om de hade något ”pojknamn” som alternativ, eller om de fick veta mitt förmodade kön innan jag föddes.

När jag tänker efter var det förmodligen så – det handlar trots allt om USA för 29 år sedan. Jag kan tänka mig att barnmorskan eller gynekologen tog för givet att de ville veta. Det har faktiskt aldrig varit något jag reflekterat över, eftersom jag aldrig känt att mina föräldrar förväntat sig att jag ska vara flickig på något sätt.

Jag ser det inte som något jätteproblem i sig att folk vill veta könet på barnet de väntar, precis som jag inte ser något problem i sig om föräldrar skulle vilja veta om deras barn har ökad chans till autism. Det verkliga problemet är om de hänger upp sig på det och formar drömmarna runt barnets förmodade kön och förmodade friskdom för hårt. Det begränsar barnens möjligheter att utvecklas.

Det är dessutom såna drömmar som gör föräldrarna besvikna när barnet fem eller femton år senare visar sig ha ett annat kön är föräldrarna hela tiden trott. Föräldrar som inte hakar upp sig på kön till att börja med är förmodligen bättre rustade att hantera en sådan situation. Ett avslappnat förhållningssätt till kön är ett slags vaccin som hindrar chocken från att bli överväldigande, och det kan förmodligen också förebygga kronisk transfobi.

Mer barn: 1, 2, 3, 4, Läs även andra bloggares intressanta åsikter om barn, kön, könsroller, förväntningar, drömmar, fantasier, genus, graviditet, ultraljud, vård, transsexualism, transpersoner, fördomar, normer, sexism, cisnormativitet, transfobi

Bajsteorier om extremt offentliga toaletter

Jag går in i en affär och ber att få låna toaletten, och de pekar på den: Mitt i butiken står en ensam toalettstol. Så jag sätter mig och börjar bajsa, och tycker att det visserligen är en lite ovanlig planlösning, men varken pinsamt eller konstigt.

Kunder kommer in i butiken, och de ser mig och går förbi utan att reagera på att jag sitter där. Allt är helt normalt – och det är först när jag vaknar som förnuftet säger mig att det inte är en helt vanlig situation.

Den här drömmen har jag haft ett antal gånger, och det är en av de trevligare toalettdrömmarna jag brukar ha. Jag drömmer om toaletter i någon form minst en natt i veckan; det säger något om hur stor del de spelar i mitt liv. Det är uppenbart att det har något att göra med min tarmsjukdom – men det går också att tolka utifrån att jag behöver göra mig av med mentalt bagage.

Det handlar såklart om min blogg. Här bajsar jag ur mig allt som tänkas kan. Alla hämningar jag har och alla tvångstankar om att göra sånt som jag tror att man inte får – allt sånt sätts ur spel när jag sätter mig på toaletten mitt i butiken. Det konstiga är att ingen verkar reagera på vare sig den påtvingade intimiteten eller hygienen.

Jag vet inte om det är normalt att bloggbajsa såhär eller om det kan vara skadligt i längden, men jag vet hur mycket det hjälper mig så jag får leva med ovissheten. En bög gör ingen bajsteori, skrev jag förut. Kanske är det här mitt sätt att äntligen komma ur den anala fasen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om drömmar, drömtydning, toaletter, bajs, psykologi, självhjälp, bloggande, relationer, internet, bloggosfären, terapi, integritet, distanslöshet

Njutningsfull dominans

Någon frågar om bögar tänder på att se sitt eget könsorgan i duschen.

Någon klagar på att ”transor” bär klänning på stan; det är ju som att onanera offentligt.

Någon undrar om man är bög för att man stoppar upp morötter.

Någon ifrågasätter varför transsexuella män behöver penisproteser; duger inte den de redan har?

Varför sitter jag och läser sån här fördomsfull skit? Svar: För att jag triggas av det; inte sexuellt men mentalt. Innerst inne är jag en politiskt korrekt snobb.

Jag går igång på min egen dominans – intellektuell sådan. Och på ett asexuellt sätt; annars skulle jag nog kalla mig för egosexuell. Nu är jag bara en helt vanlig besserwisser på jakt efter tillfredsställelse – och Flashback Forum är en ständig källa till njutning.

Läs även andra bloggares åsikter om Flashback forum, internet, fördomar, myter, HBTQ, sexualitet, transpersoner, transsexualism, läggning, bögar, stereotyper, heteronormativitet, sexualitet, njutning, egoism, elitism

Ångrade könsbyten och vägrad könskorrigering

En läkare i Malmö har fått en erinran för att ha skrivit ut hormoner till ”en 36-årig man som önskat göra ett könsbyte” som DN skriver. Det var patienten själv som anmälde läkaren, eftersom läkaren inte hade stämt av med vare sig experter på könskorrigeringar eller det psykiatriska team som patienten tillhörde.

Det finns många fördomar om könskorrigeringar, och en vanlig är att det är många som ångrar sig. Den här händelsen är förstås tragisk, men det är inte representativt att det går till så. Tvärtom. Standard är ett minst ett år av utredning hos en psykiater, med grundliga psykologtester och samtal, innan det blir tal om hormonbehandling.

Så kallade ångerfall är egentligen väldigt få, just därför. Det finns de som går halvvägs och inser att det inte var det de behövde. Det finns de som ångrar vissa delar av behandlingen för att resultatet inte blev som de hoppats på. Det finns de som mår dåligt efteråt, för att de kämpat så hårt och inte vet vad de ska göra längre när de väl kommit fram. Och så finns det några få som inser att de har gjort en könskorrigering i onödan.

Det är för att förhindra sånt som utredningen är så noggrann. Så har jag försökt peppa mig själv, i alla fall. Självklart är det tragiskt att det görs felbedömningar. Frågan är hur stor andel av de som vet att de behöver könskorrigering som kommer ända fram.

Hur många fastnar hos husläkaren eller öppenpsykiatrin, som inte vill skriva en remiss? Hur många harvar runt i åratal hos en inkompetent psykolog som ska föreställa att vara utredare men vet mindre än patienten och därför inte vågar ställa en diagnos? Hur många ger upp och går tillbaka in i garderoben för att de inte orkar med utredningen? Hur många tar sitt liv i väntan på vård?

Jag vill inte ställa de två grupperna mot varandra. Det är onödigt, och ingen vinner på att tävla i lidande. Men förmodligen är det ett större problem att ganska många inte får vård än att några blir felbehandlade.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, könskorrigering, transsexualism, felbehandling, HBTQ, HSAN, psykiatri, hormoner, medicinering

Låt inte veganerna vinna

Det var inga djurrättsaktivister, utan en masshysteri. Det låg inget sabotage bakom glasfynden i kyckling, utan förmodligen var några fall misstag och resten fejk. Det är nu vi säger: ”Vad var det jag sa?”.

Alla som har sympatifrossat i kycklingkött för att inte låta ”veganerna” vinna kan sluta med det nu. Om man nu verkligen vill kämpa mot djurrättsaktivister till varje pris kan man skaffa sig hållbara argument. Det finns de som lyckas med det, men de är få jämfört med alla personangrepp och halmdockor och sluttande plan.

Om man inte vill låta veganerna vinna på walkover kan man förbluffa alla genom att faktiskt komma med något nytt någon gång. Det vore verkligen något.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om djur, djurrätt, glas, kyckling, mat, sabotage, kycklingskandalen, brott, djurrättsaktivister, terrorism, politik, konspirationsteorier, kött, mat, media, bluffar

Äldre män gör flickor till bögar

”Det finns ett visst mått av homofobi i upprördheten. Jag tror egentligen ingen tror på att en stackars pojk blivit manipulerad av den här gamla bögen och om man tror det är det ju en väldig nedvärdering av André, att ogiltigförklara honom fullständigt, förolämpande.”

Så säger Rikard Wolf om uppståndelsen runt att han är ihop med en kille som är 21 år, och han själv är 51. Och ändå dyker det upp i kommentarerna under artikeln:

”tycker att det är fel av en gammal gubbe att ge sig på en pojke var går gränsen? han kan ju vara pojkens pappa liksom”

Jag är inte ett dugg förvånad. Som sextonåring lärde jag mig att tjugotreåringar tydligen var jättefarliga, och när jag numera berättar att jag är ihop med en kille som är nitton år äldre kan man nästan läsa en del personers tankar. Jag är visserligen 28, men psykiskt funktionshindrad. Naiv och godtrogen och hjälplös – och tjej i deras ögon, även om de försöker att tänka om. Jag är ett enkelt offer och Per ett monster som utnyttjar handikappade flickor – fast han är bög, oskuld och bor med sin mamma. Det är mer rimligt att oroa sig för att han är som Norman Bates.

Unga män förleds in i homosexualitet, och oskuldsfulla handikappade flickor förleds in i sexualitet överhuvudtaget. För mig gick det riktigt illa: Jag gick från att vara handikappad flicka till mindre funktionshindrad bög. Äldre killar är sååå farliga…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kärlek, åldersskillnad, relationer, fördomar, sexualitet, homofobi, läggning, HBTQ, offerroll, psykologi, normer, funktionshinder, NPF, handikapp, kön, frihet, självständighet, Rikard Wolf, transsexualism

”Alla män är tjejer med snopp”

Och så gör vi en helomvändning. Jag vet att jag ofta gnäller på Malin Wollins krönikor, men idag har hon en poäng. Hon avslutar med att berätta det som tydligen är ganska okänt; att alla foster egentligen har kvinnliga könsorgan från början.

”Alla män är tjejer med snopp”

Det är tillspetsat, men jag förstår vad hon menar. Flicka är default, och det krävs en dusch testosteron i rätt tid för att blygdläpparna ska växa ihop, och en pung skapas, och klitoris ska växa till en snopp med urinröret mitt i istället för under.

Så ja: Män är tjejer med snopp. Eller snarare: Snoppar är förvuxna klitorisar, och klitorisar småsnoppar. De är egentligen alla varianter på en och samma kroppsdel.

För mig är det självklart att prata om min kuk som en kuk, även om den inte ser ut som såna förväntas göra. Än så länge är den väldigt kort, men det lär det bli ändring på. Jag vet att det är ganska vanligt bland transkillar att uppfatta den som en kuk även om den bara sticker ut några millimeter, precis som en del transtjejer kallar sina könsorgan för klitoris även om den är 15 centimeter.

Och då har jag inte ens nämnt de personer som fötts med oklart biologiskt kön. Att se kukar och fittor som två motpoler så långt ifrån varandra man kan komma är kanske inte direkt fel – däremot tyder det på dålig fantasi om man inte kan föreställa sig könsorgan som ser mer olika ut än så.

Mer genus: Feminist javisst.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, kön, biologi, könsorgan, Malin Wollin, kukar, fittor, intersexualism, transsexualism, ord, språk, testosteron, könsidentitet, hormoner, graviditet, kromosomer

Stig-Helmers syndrom

Första gången det hände blev jag förvånad över mitt eget ordval, men jag var lika ledsen som jag var inatt. Tillfällig sinnesförvirring, som det heter.

”Jag vill inte vara den onda svärdottern!”

Det är precis de känslorna som ploppar upp igen: Skulden över att vara den som skiljer överbeskyddade söner från deras dominanta mammor – även om sönerna råkar vara närmare femtio. Vi kan kalla det Stig-Helmers syndrom.

Jag faller för nördar och töntar; det finns inget charmigare. Nackdelen är att de ofta är ganska trasiga inombords och döljer det väl – och så är det då det där med svärmödrar. Sashas mamma var det inga problem med, men hon är också undantaget. Både min första och min nuvarande pojkvän står i skuggan av sin mor.

Jag vill klippa navelsträngen, men vet att saxen inte är skapt för mina händer. Jag vill säga så mycket, men vet att vad jag än får ur mig kommer det att låta som anklagelser och skuldbeläggande. Så efter tre timmar piper min telefon; batteriet börjar ladda ur. Något av det sista jag säger innan vi lägger på är att han verkligen borde se Milk.

”If a bullet should enter my brain, let the bullet destroy every closet door”

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, fördomar, psykologi, nördar, töntar, Stig-Helmer, homofobi, garderoben, längtan, föräldrar, familj, medberoende, Milk, film, mod, längtan

Manshatare, bögar och offrade pojkar

”Flickor beskrivs som manipulativa, och när de har sex är de villiga, omoraliska och fogliga offer. Killarna är aktiva, stolta, sexuellt oproblematiska och driftsstyrda.”

Så sammanfattar docent Ingrid Claezon de könsstereotyper som speglas i socialtjänstens utredningar av ungdomar. Tonårstjejer som umgås med äldre killar får den relationen granskad och ifrågasatt, även om de hävdar att de bara är vänner. Killar som umgås med äldre tjejer får däremot inga såna frågor. Tjejers sexualitet ses som problematisk och skyddsvärd, medan killar däremot förväntas klara sig själva.

Det är ett problem, helt klart: Killar som inte får det stöd de behöver, och tjejer som ibland överbeskyddas. Ingetdera är bra.

Jag kan redan höra hur antifeminister vässar sina argument för att tolka detta som ett tecken på hur diskriminerade män är. Och ja, det är de. Män ÄR diskriminerade på grund av sitt kön; kvinnor också.

Men det är knappast feminismen som uppfunnit myten om kvinnor som hjälplösa offer, eller myten om män som självständiga och starka. Tvärtom har feminister i decennier fått ta skit för att de vågat sig på att diskutera manlighetsideal och bilden av män. Den som överhuvudtaget vågat diskutera mansbilden har direkt fått stämpeln ”manshatare” eller ”bög” och uppfattats som att man vill tvinga alla killar att bli fjollor.

Livet är inte en tävling om vem det är mest synd om. Offerkofta är ett plagg som känns väldigt passé; osynlighetsmantel likaså. Om man ska angripa problemen med mansbilden kanske man ska börja med att diskutera vad man faktiskt ska göra åt problemen. Vi kan ju till exempel börja med att skrota idéerna om att rosa och blått bara kommer i en nyans vardera, och att lila inte existerar.

Relaterat: Självmordsstatistik, p-pillermoralism. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, fördomar, sexism, jämställdhet, utsatthet, feminism, antifeminism, genus, manlighet, ideal psykologi, härskartekniker, historia, sexualitet, övergrepp, forskning, barn, ungdomar, Socialtjänsten, LVU

En dag av tystnad

Det var en gång en pojke som skulle fyllt tolv år idag. Han fick inte uppleva sin födelsedag, eftersom han tog sitt liv förra måndagen. Carl Joseph Walker-Hoover valde döden efter att ha blivit mobbad i skolan, och varje dag fått höra homofoba skällsord.

Det råkar också vara Day of Silence idag. Skolelever i framförallt USA håller tyst en hel dag, och delar ut lappar som förklarar varför: En sympatiåtgärd för de som är tvingade till tystnad och inte vågar vara öppna med sin läggning eller könsidentitet eller könsuttryck. Ja, det är naturligtvis också framförallt ett sätt att uppmärksamma problemet med homofobi och transfobi i skolorna.

Det var i USA, men problemen finns i Sverige också. Såklart. Kanske inte riktigt i samma utsträckning, men ändå. Fast nej, det är inte totalt mörker. Inte alls.

Jag minns den gången jag hade praktik på en högstadieskola och såg två killar brottas på skoj i klassrummet innan en lektion skulle börja. Jag bad dem dämpa sig – och då sa de att de bara kramades. Jag var skeptisk; man brukar inte räkna ett fejkat strypgrepp som kramande. För att övertyga mig började de smeka varandra på kinden och säga gulliga saker. Inför hela klassen. Någon sa att de var söta ihop, och de bara log till svar.

Sånt ger mig hopp. Jag önskar att den stämning som var så självklar där och då skulle finnas överallt. Killar som kelar offentligt är en bristvara.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om day of silence, homofobi, transfobi, HBTQ, normer, fördomar, mobbing, sexism, genus, läggning, kärlek, skolan, USA, självmord, psykisk ohälsa, känslor

ADHD är som att vara Pippi men försöka passera som Annika

”Att ha adhd som vuxen beskriver hon som att vara Pippi men att försöka passera som Annika.”

Anna Kettner berättar om sin ADHD i Aftonbladet – och poserar i damptantströja. Så himla härligt att se.

Det är en väldigt träffande liknelse dessutom. Visst försöker man vara som Annika – tills det helt enkelt inte fungerar längre. Visst går det att sminka över fräknarna och binda upp flätorna och gömma dem under en välkammad brunettperuk, åtminstone för ett tag. Men förr eller senare börjar det regna och ens foundation rinner av, och peruken hamnar på sniskan och den där morotsröda flätan trillar fram.

Det finns i alla fall en sak som underlättar betydligt för den som är en Pippi i annikakostym: att försöka att inte haka upp sig på spelet för mycket. Att gå omkring och oroa sig för att tappa peruken är ett säkert sätt att begränsa sig själv. Och att då och då lufta hårbotten och slita av peruken och dampa loss totalt är i alla fall för mig en förutsättning för att stå ut.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, NPF, Anna Kettner, Pippi Långstrump, liknelser, normer, normalitet, fördomar, psykologi

En kropp är alltid ett potentiellt slagfält

Det privata är personligt, och en kropp är alltid ett potentiellt slagfält. Vissa sorters kroppar och livssituationer råkar bara vara skyddade: Den lagomsnygga, för tillfället funktionella kroppen – i synnerhet om kroppen räknas som manlig – och den heterosexuella livsstilen i medelklassförpackning med alla tillbehör.

När man pratar om kroppar (som i ideal, sjukdomar och funktionsnedsättningar, övervikt och så vidare) eller om livssituationer (som i hur ens familj ser ut och ens ekonomiska situation) blir det direkt så oerhört känsligt. Ändå trampar en del på och kastar ur sig antingen spydigheter eller ”sanningar”. Alla har en åsikt, och somliga är beredda att göra vadsomhelst för atttrycka den i halsen på folk.

Dessa är skyddade av en tillfällig spärr; det är inget som är orubbligt. Det går att lirka upp den spärren, och det börjar de som lever under det skyddet bli medvetna om. En del reagerar på det med en axelryckning och tycker inte att det är något problem utan snarare som en möjlighet; andra ser det som ett hot.

Jag försöker se det så; det blir enklast då.

Inspirerat av skillnaderna mellan inläggen och kommentarerna därunder på Newsmill: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kroppar, livsstil, skönhet, ideal, ytlighet, normer, fördomar, homofobi, hot, psykologi, försvarsmekanismer, politik, filosofi, privatliv, moral, etik, jämställdhet

Flexibel självömkan

Jag tror att det gick bra igår, för jag mådde bra och folk var trevliga. Visserligen tror jag att jag skröt ohämmat och var väldigt konstig, men jag vet inte.

Jag är hemsk som gör samma misstag gång på gång och aldrig lär mig. Jag måste fråga någon vad jag egentligen sa och hur jag var och vad jag ska tänka på.

Jag är hemsk om jag frågar människor för jag vill inte att de ska tycka att jag är osjälvständig och självupptagen och att de känner något slags ansvar för mig och att jag tynger dem.

Jag måste verkligen jobba på mitt självömkande. Det är förmodligen lättare om jag kan bestämma mig för EN strategi – eller åtminstone hålla fast vid en och samma självömkning i fem minuter och inte växla oavbrutet. Men jag är ju så flexibel och fri i tanken.

Och jo, det är självömkan och inte självförakt. Det ÄR väldigt synd om mig. Jag är ju tvungen att stå ut med mig själv, och jag är en hemsk person. Titta bara på hur jag sitter och skriver självömkande blogginlägg om självömkan. Ingen människa står ut med en sån person i längden. Det har jag bestämt.

Läs även andra bloggares åsikter om självömkan, social fobi, ångest, tankar, Aspergers syndrom, relationer, självbild, humor

Vemdå? Kvinna? Är det inte jag som är Immanuel?

Med tom mage svajar jag runt i centrala Gävle på jakt efter något att äta, och förbannar att jag har en såndär dag då allt får mig att må illa. Klockan är över fem och det enda jag fått i mig på hela dagen är några knäckemackor och en tugga fetaost. Min hjärna är tillfälligt i energisparläge, med andra ord. Då ringer Minou, och det första hen säger är ”De har berättat att en kvinna har fått rätt att heta Immanuel på radion!”

Först fattar jag inget. Vemdå? Kvinna? Är det inte jag som är Immanuel? Jag säger det inte högt, som tur var. Näringsbrist gör en korkad – det var bara några minuter tidigare som hen ringde och berättade att de intervjuade Madeleine på Ekot apropå att Skatteverket överklagat domarna. Jag borde ha fattat galoppen, men det tog några sekunder extra att koppla.

Medan vi pratar går jag in på Konsum och irrar runt mellan hyllorna på jakt efter något enda som kan gå ner i magen. Minou berättar att de outat mitt tjejnamn. Jaha. Det var väl det jag visste. Så spelar hen upp inslaget för mig i telefonen, och jag får höra. ”Fan!” säger jag när de nämner mitt tjejnamn. Högt. Hela affären stirrar, känns det som.

Vi fortsätter prata om det medan jag ställer mig i kön till kassan. Det är ett bra inslag ändå. De tar upp det på ett bra sätt och låter Madeleine komma till tals och så. Skatteverkets representant betonar att de inte har något intresse i att hindra människor från att ändra namn, utan de vill bara veta hur de ska göra.

”Jag är så outad som jag kan bli”, säger jag och lägger på. Och ställer mig och tuggar några kex innan det är dags att gå till bion. Milk. Den passar bra för att känna sig lite revolutionär.

Ilona bloggar bra. Några artiklar: Mittnytt, SR (inte samma som nämns i inlägget), Allehanda, MSN, UNT, Dagen. Läs även andra bloggares åsikter om namn, namnlagen, Skatteverket, media, Immanuel Brändemo, Madeleine, kön, könsroller, sexism, jämställdhet, HBTQ, transpersoner, transsexualism, radio, garderoben, film, Milk, lagar, media, radio

Pedofiler, djurknullare – och så jag

”Riksdagen står där med en dörrvakt som väljer vilka som skall få komma in till det fina äktenskapet. Men de har en dresscode.”

Så skrev min kompis Roger i sin dagbok den första april, och visst håller jag med. Man ska numera få ingå äktenskap oavsett kön – med en person. Bara en. Det är en seger för de som vill och får gifta sig, och jag är såklart glad för deras skull – men det finns anledningar att fundera över hur man ska gå vidare.

Det finns inga tydliga förslag på hur det skulle fungera rent juridiskt att godkänna polyallianser, och framförallt: tiden är inte mogen. Inte när det fortfarande finns kristdemokrater som likställer polyamori med övergrepp och tidelag – och som får stå nästintill oemotsagda. Även jag har lärt mig att inte börja ifrågasätta vad som vore så fruktansvärt med att tillåta polyäktenskap varje gång argumentet dyker upp. Det är otaktiskt – eller det har varit det åtminstone.

Månggifte har lyfts fram som ett skräckexempel från motståndarnas sida, som ett klassiskt sluttande plan: Först könsneutrala äktenskap, och sedan får man gifta sig med flera personer, och med barn och djur. Nu när kampen är i stort sett vunnen om könsneutrala äktenskap är det kanske dags att avslöja för alla oroliga högerspöken att deras misstankar stämmer: Folk kommer inte att sluta diskutera alternativ till tvåsamheten, snarare tvärtom.

Folk som vill leva flersamt kommer att fortsätta göra det. Folk som vill ha BDSM-sex kommer att fortsätta med det. Folk som inte vill ha sex kommer inte att börja ha det. Och så vidare. Och man kommer inte att ge upp några krav för att man ska vara tacksam över att en del får gifta sig.

Däremot kommer fler människor förhoppningsvis att lära sig se skillnaden mellan en jämlik relation mellan vuxna människor och en övergreppssituation. Jag förstår att det kan vara skrämmande nog.

Inspirerat av den glada nyheten att äktenskap som ingåtts i Canada faktiskt gäller i Sverige. Intressanta diskussioner inom kyrkan. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om polyamori, flersamhet, stigmatisering, läggning, sexualitet, HBTQ, könsneutrala äktenskap, religion, moral, etik, äktenskap, kärlek, lagar, politik, retorik, normer, fördomar

Mer mensvärk och aborter åt minderåriga! Eller?

Man tror inte att det är sant. Vice chefsåklagare Mikael Hammarstrand i Gävle säger att han inte skulle tveka att anmäla den barnmorska eller läkare som skriver ut p-piller till personer under 15 år för medhjälp till våldtäkt. Han hänvisar till sexualbrottslagen från 2005, som säger att det alltid är ett övergrepp att ha sex med en person som är under 15 år, oavsett om personen samtycker.

Det gör inte saken bättre att p-piller inte bara skrivs ut som preventivmedel, utan också mot till exempel olika mensrelaterade problem, som till exempel endometrios. En fjortonåring som ligger dubbelvikt av smärta ett par dagar i månaden ska alltså inte få stoppa lidandet genom att äta p-piller.

Om det verkligen skulle bli av, och man slutade skriva ut p-piller till personer under 15, så kan jag se i min kristallkula: Det kommer förmodligen att leda till några fler tonårsgraviditeter. Fler aborter och fler bäbisar vars föräldrar är tonåringar. Kanske ingen explosion, men ändå.

Det enda som är bra med det här är att man förhoppningsvis börjar diskutera lagen, och vad den egentligen säger. Kanske är det egentligen det som var poängen med utspelet.

Uppdaterat: Socialstyrelsen håller inte med, och inte RFSU heller. Bra bloggat: Catta. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, p-piller, vård, barnmorskor, ungdomsmottagningar, preventivmedel, åldergränser, övergrepp, sexualbrottslagen, lagar, vård, läkare, medicin, mens, mensvärk, PMS, endometrios, gynekologi, aborter, graviditeter, Mikael Hammarstrand, Gävle

Konsten att skaffa sig ett liv

Jag vill klara mig själv och vara högfungerande och duktig och självständig. Faktum är att jag inte är det, och då stannar jag hellre hemma än tvingas konfrontera sanningen.  Det är sånt jag är van vid, eftersom jag har så svårt att bestämma mig för att våga söka ledsagare. Jag behöver det och jag har rätt till det enligt LSS, det vet jag ju – men något hindrar mig.

Ikväll ska jag iväg på en sak, och har klamrat mig fast vid en kompis som lovat att leta upp mig och puffa igång mig. Det är tur att hen kunde, annars skulle jag aldrig fixa det, det vet jag. Jag vet inte hur jag ska bete mig eller hur man pratar med någon när man inte ens vet vilka man känner och inte. Om jag inte kan hänga upp mig på någon vän som ser efter mig kan jag lika gärna gömma mig bakom en plastväxt.

Varje gång jag skriver om det så känns det som om jag gnäller och misstror människor. Det gör jag inte; jag försöker bara förlika mig med det faktum att jag vill skaffa mig ett liv. Det är något helt nytt; jag har nog inte ens fattat det själv.

Läs även andra bloggares åsikter om ledsagning, hjälp, självständighet, kontaktpersoner, fördomar, Aspergers syndrom, social fobi, ansiktsblindhet, relationer, vänner, LSS, psykologi

Grattis till din ömma rumpa

Sasha har fått börja med testosteron! Ja

Originally uploaded by trollhare

Den här bilden skickade Sasha till mig idag, som ett bevis.

Nebido: Testosteron. Han har träffat hormonläkaren och fått receptet och sprutan i baken.

Det är klart jag är avundsjuk, men samtidigt väldigt glad för hans skull. Jag gissar att han är öm i rumpan nu. Jag önskar att jag också var det.

Hursomhelst: Grattis!

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, hormoner, vård, transsexualism, könskorrigering, bilder, medicin