Hon ser en tavla av Carl Larsson: Två flickor står i köket och kärnar smör.
Jag ser en helgrön pusselbit vars nyans avslöjar nästan exakt var på väggen bakom spisen den hör hemma, så jag tittar på hakens rundning för att hitta rätt.
Hon börjar prata om motivet: Ett vackert kök. Stort och luftigt, fast lite opraktiskt förstås med vedspis och med vattenpump ute på gården. Tänk att leva så. Det är då det brister för mig och jag börjar berätta om vedspisars alla fördelar gentemot gamla eldstäder och om hur mycket bättre det var med pumpar jämfört med de gamla brunnarna, och om pärlspontpaneler som var så vackra men ack så ohygieniska, och om nationalromantik och historieförfalskning och vilken roll Carl Larssons konst har spelat för människors syn på det förflutna.
Så tystnar jag tvärt, eftersom jag inser att jag precis blottat min dampighet.
Hon ser två flickor i en tavla; jag ser pusselbitar och historiska fakta. Hon ser motivet medan jag går vilse i detaljerna. Det är inte meningen att säga så, men jag har inget annat språk.
Jag går inte vilse i detaljer. Det är hon som går vilse i helheter.
(Inte baserat på en sann historia, utan på flera) Läs även andra bloggares intressanta åsikter om helheter, detaljer, central koherens, nördigheter, specialintressen, psykologi, NPF, normer, hjärnan, pussel, historia, Carl Larsson, konst, romantik, kunskap, Aspergers syndrom
Eller också går ni båda vilse i varann…?
Ja… det tror jag också.
Och jag går vilse i att analysera färgval, konstaterandet att Carl Larsson verkar vara en stor vän av konturer, och att om det på den tiden gjordes pekböcker för små barn borde dessa bilder varit med. “Var är stolen?” “Var är katten?”. Och kanske en titel: “Fantisera och berätta om bilden?”.
Sen går jag igång på att fundera vad han tänkte, vad sjutton katten stirrar på, och vad är det för trasliknande föremål nedanför byrån? Och varför är vedluckan till spisen öppen? Fast det är nog inte vedluckan, det verkar vara sotluckan.
Sen tänker jag att han borde ha tecknat serier.
Katten tittar inte på något – hen trycker sig mot spisen för att den är varm. Det är en golvtrasa för att torka upp spill från tunnan – och den öppna luckan är väl spjälluckan som är öppen för att få in maximalt med syre in till elden.
Men jag håller med om konturer. Det är en av de sakerna jag gillar bäst med Carl Larsson. Jag får ofta en tvångsmässig impuls att stryka över linjerna med fingrarna när jag ser en tavla av honom, för jag tycker de är så välgjorda. Jag är övertygad om att om han hade fötts hundra år senare hade han definitivt varit serietecknare – och hans fru Karin inredningsdesigner.