Nu har jag äntligen tagit igenom mig Med

Nu har jag äntligen tagit igenom mig Med

Originally uploaded by trollhare

Nu har jag äntligen tagit igenom mig Med Lenin på byrån, eller som jag kallar den: kommunistsexboken. En avhandling om kön, klass och sexualitet i den kommunistiska rörelsen av Andrés Brink Pinto. Kort recension: den är väldigt bra. Lång recension kommer senare.

Bajsväska. Precis när jag klivit av tåge

Bajsväska. Precis när jag klivit av tåge

Originally uploaded by trollhare

Bajsväska. Precis när jag klivit av tåget i stockholm och det är jättemycket folk dimper min axelremsväska i backen. Den väger bara fyra kilo, men det är tydligen för mycket för metallspännet som går rakt av. Jag som började bli orolig för att jag inte haft nåt kevin moment; när man kommer på vad man glömt i samma stund tåget börjar rulla eller flyget lyfter, som i Ensam Hemma. Det brukar betyda tur, för då vet jag att det inte blir värre. Det känns tryggt att veta att det enda jag glömt är att lita på det oväntade.

DSC00047

DSC00047

Originally uploaded by trollhare

Lyx är att äta lunch i lagom varmt och starkt solsken. Sallad med röd quinoa och fetaost och hummus på Gävle central. I Sandviken kan man inte ens köpa falafel, och här kan man köpa veganmackor. Skilda världar med två mil emellan. Café Lotus ftw!

Jag hoppas på misstänksamma passkontrollanter

Tower Bridge i regnbågsfärger

Jag hoppas på att det är någorlunda svalt, så jag slipper svettas så mycket under bindern, och att det inte är alltför soligt. Fast jag vill inte ha regn.

Jag hoppas på en passkontrollant som tittar misstänksamt på mig som om hen funderar över om det verkligen är mitt pass, även om jag tror att det är att det är för mycket begärt.

Jag hoppas, trots att jag egentligen ogillar tvångskönande, på fler ”sir” än ”ma’am”, vilket förmodligen också är ganska naivt. Hursomhelst hoppas jag slippa att tilltalas med ”love”.

Jag hoppas på att någon tvekar i dörren när de ser mig vid handfatet och tittar på skylten för säkerhets skull; jodå, det är damrummet. Varje gång har jag fått en sådan kick.

Jag hoppas på att inte schabbla bort det, och faktiskt lyckas träffa Peterson Toscano som är på europaturné nu. Och att jag inte gör bort mig då; jag har redan lyckats med att noja mig över att låta både som en fnissig skolpojke och som en stalker.

Jag hoppas på att göra roliga saker med mamma och syster, att kanske hitta någon spännande utställning och någon viktig demonstration, att få träffa alla på centret igen, att knäppa bilder tills minneskorten är fulla, att njuta av blommande parker…

Och jag hoppas att ingen glömmer bort mig under tiden. Jag ska försöka MMS-blogga tills jag lämnar Sverige imorgon, och sedan blir det mer sparsamt, men den tolfte maj är jag hemma igen. Förmodligen oerhört trött, och förhoppningsvis nöjd och glad.

Ha en härlig valborg och första maj!

PS. Det är onödigt att göra inbrott hos mig. För det första har jag en mördarkanin och en psykstörd fjollbög som vaktar, och för det andra är det dyraste jag har en fyra år gammal dator som tar en halvtimme att starta varje gång, förmodligen är full med virus, slocknar emellanåt utan förvarning och har knappt något arbetsminne alls. Med tjockskärm, dessutom.

Läs även andra bloggares åsikter om London, resor, England, pass, upplevelser, bilder, kön, transsexualism, genus, könsroller, bloggande

Farväl till rosa

Skärmdump från Qruiser

Ack ja. Det var kul så länge det varade.

För några månader sökte jag till en viss blekrosa klubb på Qruiser som var väldigt exklusiv: Endast de som klubbägaren själv ansåg vara (eller ha varit) transsexuell släpptes in. Jag trodde naturligtvis inte att jag skulle bli insläppt, men det blev jag tydligen.

Det var ganska fascinerande, eftersom jag verkligen ville förstå varför en del personer som själva har eller har haft transsexualism kan ha så starka åsikter om vad andra gör med sina liv. Jag ville så gärna veta om det finns någon ideologisk poäng med att aktivt motarbeta icketranssexuella transpersoners rättigheter, eller om det är en ren och skär försvarsmekanism, men inte blev jag så jättemycket klokare för det.

Men så idag tog det slut. Någon startade en tråd och frågade om bloggar om transsexualism, så jag tipsade om några av mina favoriter, och la till min egen på slutet. Då fick jag veta att eftersom jag tydligen förespråkar ett tredje kön räknas inte min blogg (underförstått: jag är inte transsexuell om jag inte är transfob), och klubbägaren bad mig att ta bort mitt inlägg.

Så jag sa hejdå till klubben, och la till ett PS:

”Det finns ingen motsättning mellan att ha transsexualism och att tro på mänskliga rättigheter även för transpersoner.”

Inte för att jag tror att det stod kvar i särskilt många minuter, men ändå. Om någon enda skulle tänka efter och tänka till om varför erkännandet av ett tredje kön skulle vara ett direkt hot mot transsexuella män och kvinnor, så vore det värt det.

Jag löste inte mysteriet. Kanske var det naivt att ens försöka. Men man vill ju vara fördomsfri och ge folk en chans.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om internet, transsexualism, transpersoner, transfobi, HBTQ, Qruiser, mänskliga rättigheter, politik, fördomar, stereotyper, bilder, bloggar, Trollhare, tredje könet

Lita på det oväntade

Dennis säger att jag är duktig; själv säger jag att jag är stressad och planlös. Jag åt frukost efter att ha ägnat fem timmar åt att fara runt och packa och städa och stöka. När jag ska resa bort glömmer jag så lätt sånt som jag lärt mig, eftersom alla rutiner rubbas redan innan man åker.

Att resa bort är fyra faser för mig:

Planeringen – förväntansfullt och detaljerat. Resor bokas, årstiden kollas upp, ögonen öppnas efter saker att göra. Mentalt ställer jag in mig på det och värmer upp.

Förberedelserna – den sista veckan innan kännetecknas av stress. Packningslista ska skrivas, kläder tvättas, kamerabatterier laddas, intyg fixas, pengar föras över så jag har precis lagom mycket på det tillgängliga kontot, skavsårsplåster och våtservetter med handdesinfektion köpas och kartor, oyster cards och eventuella kontanter ska grävas fram. Resesällskapet ska synkas och Gevvis ska gosas och burens städas och hö och pellets och morötter köpas och Dennis ska påminnas om att passa henne. Vädret ska kollas och vad som egentligen räknas som vätskor och pollenhalten på resmålet och vad det skulle kosta att mms-blogga från England och… ja, och så ska det till slut packas då, enligt konstens alla regler. Med minneskortet i byxfickan för att skydda mot röntgenstrålarna, och kamera, Concerta och knarkintyg i handbagaget men kortisonsalva i den incheckade väskan eftersom tuben innehåller mer än en deciliter.

Resan – oftast väldigt intensiv och för det mesta härlig men emellanåt extremt tröttande.

Hemkomsten – sova och smälta intrycken. Tröttheten sitter i lika många dagar som jag varit borta. Med andra ord lär jag vakna upp i slutet av maj.

Det är inte många saker jag fixar att göra utan stöd, men att resa går bra. Jag klarar det genom att försöka skapa rutiner där jag egentligen inte har några. Förr i tiden var alla resor kaos, men nu har både jag och de jag reser med lärt oss hur man ska göra det på ett bättre sätt. Jag klarar det, det känns skönt att veta.

Det svåraste är fortfarande att lära sig att hantera överraskningar och sinnesintryck, men jag har några teorier som jag tänker testa den här gången. Att lita på det oväntade är en svår konst. Vi får se hur det går.

Och nej, detta är nog inte sista inlägget innan jag åker.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om stress, resor, rutiner, planering, struktur, semester, England, London, flygresor, regler, lagar, mediciner, sinnesintryck, överraskningar, flexibilitet, trötthet, packning

Empowerment à la Sandvikens kommun

När jag träffade M1 förra onsdagen var det sexton dagar sedan förra gången jag hade boendestöd. Hon har ont om tider, men hennes kollega M2 har det ännu värre. Jag tror att jag har fram tills idag har träffat honom fyra gånger i år – fyra gånger på fyra månader, när jag borde ha fått minst en gång i veckan. När jag såg honom idag var det första gången sedan 17 mars. Sex veckor utan en tid.

Jag letar inte syndabockar. Jag lägger ingen skuld hos någon. Men visst, det har varit jobbigt att klara sig med en gång i veckan istället för tre. Sex timmar i veckan – ha! Vilket skämt.

Jag tyckte lite synd om honom. Det verkar som att han har insett att det inte fungerar, att det inte går ihop på något sätt. Jag förstår det. Problemen fanns redan från början, för ett år sedan, och ingenting blir bättre av att kommunen klämmer in fler brukare på lika många anställda och lika många timmar.

Så idag satte vi oss och fyllde i ett papper om att sänka de där sex timmarna som jag ändå aldrig har fått till fyra. Det är mer realistiskt, och får jag fyra timmar i praktiken så klarar jag mig.

Det positiva är att jag fått bättre självförtroende. Inte av att vara tvungen att klara allt själv, utan för att jag i jämförelse med kommunen är oerhört välfungerande. Jag är mer realistisk, mer välorganiserad och välstrukturerad – och framförallt har jag bättre tidsuppfattning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om boendestöd, stöd, hjälp, Sandvikens kommun, besparingar, nedskärningar, ekonomi, tid, tidsoptimism, tidsuppfattning, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, psykiska funktionshinder, funktionshinder, beslut, politik

Hilton Bloggar Trans

Transrykten har gått i åratal om en av ”bröderna” Wachowski, som bland annat gjort Matrix-filmerna tillsammans. Hon har kallats för transvestit tidigare, men nu verkar det heta att hon lever som kvinna, och kallar sig för Lana. Skvallerbloggaren Perez Hilton outar henne med paparazzibilder – och Aftonbladet hakar på.

Hälften av kommentarerna till Hiltons blogginlägg är mer eller mindre transfoba klagomål på Lanas utseende; av resten är hälften pepp och komplimanger till Lana, och den andra hälften är arga kommentarer till Perez Hilton för att han så okänsligt outar henne.

Jag är benägen att hålla med de sistnämnda; det var just därför inte alls självklart att skriva det här blogginlägget. Och det blir inte så mycket bättre av att Hilton skriver:

”Hopefully Wachowski will use his (!) celebrity to create more awareness for transgender people and issues.”

Ja, hoppas kan man göra; det gör väl egentligen jag med. Gudinnorna ska veta att det behövs positiva förebilder som också är transpersoner, men att outa människor mot deras vilja är ingen bra idé. Risken finns trots allt att man inte blir någon förebild då, utan martyr. Det vore väldigt onödigt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Lana Wachowski, kändisar, transsexualism, transpersoner, könskorrigering, HBTQ, outing, skvaller, kändisar, film, Matrix, kön, könsidentitet, stealth, transfobi, Perez Hilton, bloggar, fördomar, bilder, paparazzi

Banta med ADHD

På väg till Dennis skulle jag hämta ut tågbiljetter, så jag tog omvägen om Ica Maxi. Jag kommer dit, tar en kölapp till kioskkassan och väntar snällt. Det blir min tur, och jag förklarar att jag ska hämta ut tågbiljetter och lämnar över handdatorn med numret. Kassörskan börjar knappa in det, och jag börjar famla efter plånboken. Fan också, den ligger hemma.

Så jag går hem igen; det är bara en kilometer fram och tillbaka ju. Kommer tillbaka, med plånboken den här gången. Tar en kölapp; väntar igen. Räcker fram handdatorn. Hon knappar in numret – och det visar sig vara fel bokningsnummer. Jag har inte skrivit in det nya, utan det är numret sedan förra resan jag gjorde för flera månader sedan som ligger kvar.

Orka gå hem, slå på datorn, vänta en halvtimme för att den ska gå igång för att kunna kolla mailen och få den rätta koden så jag kan gå tillbaka en tredje gång. Krångel.

Med oförrättat ärende går jag hem till Dennis. I två korta sms på vägen berättar jag vad som hänt – och jag lyckas med konststycket att INTE säga ”DAMP” en enda gång. Det är en seger om något. Och det man inte har i huvudet får man ha i benen säger de ju; tankspriddhet ger bra motion.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, ADD, NPF, glömska, tankspriddhet, biljetter, motion, plånböcker, minnet, minnesproblem, koncentrationsproblem, stress

Jag och Dennis har sett Another gay movi

Jag och Dennis har sett Another gay movi

Originally uploaded by trollhare

Jag och Dennis har sett Another gay movie och skrattat åt stereotyperna. Vi är inte klyschiga alls.

Terrorismturism

Jag hatar att sprida stereotyper, men en av de där sakerna som gör att jag känner mig hemma i England är att man så lätt blir paranoid och tvångsmässig av alla uppmaningar och anslag och krigsrubriker och poliser och vakter och övervakningskameror. Det matchar mitt sinne så bra.

Jag har under många resor letat förgäves efter papperskorgar, och sett och hört meddelandena i tunnelbanan om att rapportera allt misstänkt så många gånger att jag fått sår i skallen. Varje gång tänker jag på Jean Charles de Menezes, och vilken tur jag har som har ett så västerländskt utseende att mitt beteende i första hand tolkas som sjukt eller möjligen drogpåverkat, men aldrig som att jag är nervös för att jag har en bomb i väskan.

Det blir spännande att uppleva London med pollenallergi när det finns två bekräftade fall av svininfluensa i Skottland och två obekräftade i mellersta England. Folk är förmodligen lite mer på sin vakt mot nysningar och hostanden. Kanske även jag som en blåögd blekfis kan få känna av terrorstämpeln litegrann. Det skulle verkligen att få mig att känna mig bekräftad som britt.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om svininfluensa, epidemier, utbrott, rädsla, nojor, Storbritannien, London, England, virus, smitta, infektioner, hysteri, paranoia, terrorism, rädsla, pollenallergi, sjukdomar

Spara på vårdkarusellen och betala för gungorna

Fler och fler ungdomar får aktivitetsersättning, alltså tillfällig förtidspension. Medan de som är över 30 chockrehabiliteras ut i arbetslivet har andelen förtidspensionärer-som-inte-ska-kallas-förtidspensionärer under 30 år tagit åt sig en större bit av kakan.

Det konstiga är väl mest om någon blir förvånad. Man skär ner i skolan och vägrar ge elever det stöd de behöver och har rätt till. Man skär ner på skolhälsovården, psykiatrin och… tja, det mesta. Kort sagt: Man sparkar undan kryckorna och kräver av människor att de ska gå ändå.

Det är ju det här folk har varnat för: Människor blir inte friskare för att man blundar. Tvärtom. Man kan inte spara på skola, vård och omsorg och tro att det inte kommer igen någon gång i framtiden.

Jag funderar ofta över hur jag ska kunna förmedla någon slags positiv bild av att komma tillbaka efter en lång tids sjukdom; hur jag ska kunna ge människor med samma diagnoser som jag något slags hopp. För att göra det bloggar jag om självkänsla, om styrkor och möjligheter och tips på hur man kan lära sig att leva med sig själv.

Men hur man orkar slåss mot skolor som vägrar följa skollagen, kommuner som bryter mot både socialtjänstlagen och LSS, årslånga köer till psykiatrin och avsaknaden av vettiga sysselsättningar – det har jag ingen aning om. Jag önskar jag visste det.

Bra bloggat: Veronica Palm. Dagens tips: Sofia Åkerman i Aftonbladet om självskada, och bra om DBT. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukvård, vård, nedskärningar, friskhets, rehabilitering, förtidspension, sjukdom, funktionshinder, aktivitetsersättning, sjukersättning, statistik, forskning, politik, skolan, lagar, stöd, vårdköer, psykiatrin, rehabilitering

Mitt liv som monster

Inatt hittade jag en såndär farlig facebookapplikation, ni vet en sådan som dels är lätt att fastna i och dels är en fantastisk möjlighet för de som vill snoka i ens privatliv. Living Social, där man listar fem saker: Fem favoritgodisar, fem ställen jag bott på, fem saker jag vill bli när jag blir stor… och så: Fem böcker jag älskar.

Det var inte svårt alls, till att börja med.

1. Till försvar för kvinnans rättigheter av Mary Wollstonecraft.
2. Purpurfärgen av Alice Walker.
3. De blåaste ögonen av Toni Morrison.
4. Frankenstein av Mary Shelley.

Sedan blev det svårt. Det finns ju egentligen så många bra böcker. Jag funderade över Kallocain, Jane Eyre, Egalias döttrar… Det var då jag insåg varför det har blivit svårare att prata om böcker bara för att jag kommit ut. Böcker som sådana är inte otvetydigt kvinnliga – men jag har praktiskt taget nästan bara kvinnliga favoritförfattare, och väldigt mycket feministisk litteratur.

En likhetsfeministisk uppfostringsbibel från 1700-talet, två berättelser om svarta fattiga kvinnors utsatthet och kamp i USA under första halvan av 1900-talet, och en skräckroman om hur fördomar skapar monster av udda varelser.

Jämfört med en bok om hur det är att vara kvinna i Sverige idag har jag större chans att känna att jag har en mer förväntad nivå av förståelse för en svart fattig tjej i en småstad i USA på 40-talet där det lägsta man kan vara är en svart fattig tjej. Inte för att jag förstår utsattheten, utan för att jag inte förväntas göra det. Om jag istället skulle läsa en roman om att vara en medelklasstjej från en småstad i Norrland på 80-och 90-talet skulle jag förmodligen fastna i självömkan över att inte begripa ett skit.

Jag BORDE ju förstå. Jag BORDE ju veta hur det är. Men nej, det gör jag inte. Den jag förstår bäst är monstret i Frankenstein. Fortfarande, efter alla dessa år och alla dessa friskförklaringar. En mor som skriver feministiska pamfletter och en dotter som i skuldkänslor över att ha orsakat moderns död i barnsäng skriver sig själv till monster. Mary Wollstonecraft och Mary Shelley.

Till slut la jag till Gay Witchcraft på femte plats. En man bland fyra kvinnor. Två handböcker, tre romaner. Offerrolla mig hit och dit, jag tycker fortfarande att de är bäst.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om böcker, genus, feminism, sexism, fördomar, kön, könsroller, Mary Wollstonecraft, Mary Shelley, Alice Walker, Toni Morrison, kvinnor, kvinnoroller, identitet, feminism, skuldkänslor, känslor, monster, utanförskap, Frankenstein

150 tecken och 45 minuter

Max 150 tecken. Hur sammanfattar man allt på 150 tecken? Hur sammanfattar man allt på 45 minuter?

Om jag skulle börja skriva en bok fanns risken att den aldrig blev klar eftersom det finns alldeles för mycket att säga men alldeles för lite som redan är sagt. Måttfullhet, Immanuel. Inte direkt min starka sida.

150 tecken och 45 minuter. Det är en bra början, och flera dagar före deadline. Nu är det bara att börja planera och drömma. Om några månader kommer resultatet. Det är lika spännande varje gång.

Jag vill egentligen så mycket mer än de där 45 minutrarna. Frågan är: Vad?

Läs även andra bloggares åsikter om tankar, projekt, drömmar, böcker, forskning, ansökningar, workshops, panelsamtal

Friskhetstecken: Avskaffat självbedrägeri

Inte bitter. Det är jag inte.

Inte cynisk, kall eller apatisk.

Inte hysterisk eller manipulativ.

Inte så förbannat borderline; det lockande löftet jag fick för ett år sedan om DBT ifall jag blev tillräckligt självdestruktiv igen har jag inte utnyttjat. Jag vill inte börja skära mig igen för att få hjälp, i synnerhet när det inte är DBT jag behöver.

Bara lurad. Det är min enda känsla.

Inte lurad av de som sa att det skulle bli bättre, för det blev det.

Inte lurad av de som sa att de alltid skulle finnas där, för de är fortfarande kvar.

Lurad av mig själv.

Att bli frisk är inte lätt. Att vara frisk är ännu svårare – i alla fall om man bara låtsas.

Jag har intalat mig att jag kan få hjälp om jag verkligen behöver.

Jag har intalat mig att jag klarar mig själv eftersom jag inte får så mycket hjälp.

Ingetdera visade sig stämma.

Så idag tog jag av mig masken, och berättade för första gången rakt ut det jag försökt säga i åratal men uppenbarligen inte lyckats få fram tillräckligt tydligt.

I en halvtimme berättade jag vad jag vill, hur jag egentligen fungerar och vad jag faktiskt behöver. Inga känslor trots att tårarna sprutade; bara saklig information. Sedan tittade icke-terapeuten på klockan och sa ”oj, vad tiden går”. Det kändes skönt att slippa få sympati efter det. Något hann hon plocka upp ändå.

Men en ny omgång med psykologen för att göra en ny utvärdering är på gång, tydligen. Kanske är jag tillräckligt sjuk för att få hjälp den här gången. Eller tillräckligt frisk.

Läs även andra bloggares åsikter om psykologer, terapi, självbedrägeri, stöd, hjälp, psykiatri, vård, sjukdom, friskdom, rehabilitering

Om vi tvingar alla lika mycket, blir vi jämställda då?

När jag gick i mellanstadiet brukade vår musiklärare förklara att om NATO ville invadera Sverige skulle det bara ta fem minuter att flyga från basen i Trondheim till Östersund. Nu är varken NATO eller Sovjet något hot längre, och av de tre militärförläggningar som fanns i staden är det ingen kvar.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill tvinga alla tjejer att mönstra, precis som killarna. Miljöpartiet är skeptiska, eftersom de är motståndare till påtvingad militärtjänst överhuvudtaget.

Här håller jag med Miljöpartiet, till viss del. Ska man överhuvudtaget ha en plikt att delta i någon slags test, som kan leda till att man tvingas gå en viss utbildning, så känns det inte som att det mest självklara är att hålla på med vapen, utan snarare med sjukvård och omsorg och annan samhällsservice. Då ska den också självklart vara könsneutral.

Försvaret verkar göra ett bra jobb vid katastrofer och olyckor, och det kan de gärna få fortsätta med. Men den stora frågan är inte varför kvinnor inte tvingas mönstra, eller varför män tvingas göra det. Det är inte ojämställdheten som är problemet, utan det faktum att det fortfarande är mer självklart att leka krig än att lära sig att ta hand om människor. Ja, och så tvånget i sig. Förstås.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om värnplikt, försvaret, politik, militärtjänst, krig, fred, katastrofer, olyckor, politik, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, pacifism, mönstring, tvång, lagar, vapen, samhälle, vård, omsorg, jämställdhet, kön, genus, könsroller

Mellan nästanfriskdom och jättesjukdom finns ingenting. Bara människor

Aftonbladet skriver om ännu ett av problemen i psykiatrin: att man sätter tjejer som tvångsvårdas för självskadebeteende tillsammans med killar som dömts till rättspsykiatrisk vård. Ett exempel de tar upp är Elin Liljeholm, som vid 21 års ålder efter många år av självdestruktivitet och självmordsförsök placerades på rättspsyk tillsammans med tungt belastade mördare och våldtäktsmän. Egentligen var vården bra, men det är fel placering ändå, säger hon:

”Det är det enda stället som har de resurser som krävs för patienter som jag. Men det är helt sanslöst att unga tjejer ska behöva sitta med farliga brottslingar. Det borde finnas speciella kliniker, med lika stora resurser, för oss, säger hon.”

Jag har som tur var aldrig varit på rättspsyk, men jag håller med. Utan att fördenskull fastna i offer/förövare-schabloner tycker jag att det är självklart. Däremot är det ganska talande att det händer.

Anledningen till varför man sätter en 21-årig tjej med självmordsförsök i bagaget på samma avdelning som dömda våldsbrottslingar är för att det inte finns några andra ställen. Man bommade igen de gamla mentalsjukhusen och kastade ut patienterna på gatan med de finaste intentioner – och när man inser att det faktiskt fanns vissa poänger med slutenvård sätter man patienterna på rättspsyk i stället.

Det daltas inte med kriminella, men samtidigt kan man ju fundera över vad som krävs för att få rätt hjälp. Nej, jag tror inte att samhället satsar för mycket på dömda brottslingar – däremot satsar man alldeles för lite på psykiatrin i allmänhet. Det är där problemet ligger.

Samtidigt tror jag att uppdelningen mellan ”friska” och ”sjuka” blir så mycket tydligare när de som inte är jättesjuka förväntas klara sig själva i stor utsträckning, medan de som är ”tillräckligt” sjuka sätts på rättspsyk. Ingen vinner på det: Varken de nästanfriska eller de jättesjuka, och inte heller samhället i stort.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiatri, psykisk ohälsa, självskada, självdestruktivitet, självmordsförsök, rättspsykiatrisk vård, tvångsvård, vård, brottslingar, sjukdom, stigmatisering, psykisk sjukdom, slutenvård

Konsten att lyckas i livet – utan hjärnblödning

Min högra axel hoppar aldrig ur led, men däremot brukar den låsa sig i ett konstigt läge om jag böjer armen för långt bakåt. Det gör lite ont men är mest obehagligt och opraktiskt, och jag vet ju att det går över av sig själv efter någon minut. Det är gudinnornas straff för att jag när jag gick i gymnasiet brukade gräva i ryggsäcken utan att ta av mig den, misstänker jag, eftersom det var vid ett sånt tillfälle det hände första gången. Med andra ord är jag numera försiktig när jag kliar mig på ryggen och så, men annars tänker jag sällan på det. Som imorse.

Hudläkaren skrev ju ut en salva att smörja eksemen med morgon och kväll, så jag ligger i sängen trött och dåsig efter gårdagens eskapader och sträcker mig efter tuben. Tar lite kortisonsalva på fingrarna, och börjar smörja in skinkorna. Då händer det: Axeln låser sig, och i och med det kan jag inte röra mig. Så jag suckar, och lägger ner huvudet på kudden igen. Det är bara att vänta tills det går över.

Under tiden tänker jag på hur praktiskt det trots allt är att ha två fungerande armar. Visst har jag taskig motorik och är klumpig och okoordinerad, men de fungerar rätt hyfsat båda två. Jag tänker på min pappa som fyllde 62 igår. När jag ringde för att gratta satt han på Göteborgs central och åt middag i väntan på ett tåg, så vi hann inte prata så länge.

Det händer att jag undrar om han vet hur handikappad han egentligen borde vara. Hallå, han är faktiskt förlamad i halva kroppen. Han har bara en hand som fungerar, dålig balans och halvtaskig motorik; han går långsamt och använder käpp och är dessutom nästintill döv på ena örat. Han kan inte knyta sina skor själv och inte bära en bricka på ett café – ändå envisas han med att åka tåg kors och tvärs över hela Sverige för jämnan eftersom han bor i Halland och jobbar i både Östersund och Oslo, och då och då åker han tåg eller flyg till olika platser runt om i Europa. Aldrig med någon slags ledsagare eller assistent, och en endaste gång har han åkt sån där truck på flygplatsen – efter att chauffören stoppade honom och frågade om han inte ville åka. Annars skulle han inte komma på tanken.

Jag borde vara mer som honom, antar jag. Jag måste bara komma på hur jag ska fixa det utan att få en hjärnblödning först. Det känns lite som en onödig omväg att gå.

Läs även andra bloggares åsikter om hjärnblödning, funktionshinder, förlamning, leder, armar, stroke, hjärnan, självständighet, handikapp, karriär, rörlighet, rörelsehinder

”Jag föddes visserligen med en biologiskt manligt kropp, men jag har aldrig känt mig som kvinna eller något annat”

Lärarnas Tidning har gjort ett bra reportage om transpersoner i skolan, och intervjuat en transsexuell elev och en lärarstudent som är nongender, alltså könlös. Tysta Tankar bloggar om det, och Christermagister kommenterar:

”Jag tycker inte att det är så viktigt vilket kön en individ har i många fall…men hen gör ju en väldigt stor grej av det genom att tala med kollegor och elever…men jag vet ju inte hur Kims “könlöshet” yttrar sig förstås… Spännande!”

Där var jag bara tvungen att svara. Visst är det på sätt och vis att göra en stor grej av det att ta upp det med kollegor och elever, men jag tror att det är nödvändigt om man vill bli sedd för den man är, och tilltalad med rätt namn och pronomen. Folk är ju inte tankeläsare. Så jag skrev:

”Att “göra en stor grej av det” som transperson är ofta nödvändigt för att folk ska förstå att det är allvar, varför och hur och så. Cispersoner (Cis=inte trans) gör ju också en stor grej av sin könsidentitet väldigt ofta, och även av de könsidentiteter de tror att andra har.

Skillnaden är att man inte behöver komma ut som cisperson. Det är ingen som ställer sig upp och berättar “Jag vill att ni ska veta att jag identifierar mig som kille och vill bli kallad Stefan och han. Jag föddes visserligen med en biologiskt manligt kropp, men jag har aldrig känt mig som kvinna eller något annat”.”

Det var inte illa menat på något sätt – absolut inte – men det kändes ändå som om jag fick till en poäng. Ganska många människor vars biologiska, mentala, sociala och juridiska kön matchar varandra manifesterar sin könstillhörighet väldigt ofta – och de definierar dessutom ofta andra människors kön flitigt och utan att tänka på det.

De flesta människor reagerar inte på att en person som uppfattas som tjej säger att hon heter Linda. De flesta människor tycker inte att det är något anmärkningsvärt att en person som uppfattas som kille blir omnämnd som ”han” av sin kompis. De flesta människor tycker inte att det är något speciellt med att få veta att när Anna var baby trodde alla att hon var en flicka, och att hon alltid känt sig som en flicka och sedan som tjej och kvinna och att det hela tiden har matchat det kön som andra har uppfattat henne som.

Ja, möjligen om det lades fram på det sättet skulle en del ögonbryn höjas. Det är först när man avviker från normen som man är så illa tvungen att göra en grej av det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, transpersoner, cispersoner, könsidentitet, identitet, roller, normer, fördomar, cisnormativitet, komma ut, garderoben, HBTQ, synliggörande

Hon lever – hurra, hurra, hurra!

Idag fyller två personer som betyder mycket för mig år. Min pappa fyller 62, och en annan person fyller sexton.

Fatta: Hon är sexton! Min… vad? Hon är inte min alls, utan sin egen. Jag skulle inte ha något emot att kalla henne för ”idol” eller något sånt, men om jag sa det skulle hon förmodligen ge mig en såndär ”men sluta, du är pinsam”-blick.

Hon är som hon är, och jag är som jag är. Det är hennes mamma som råkat föra oss samman, men jag känner ändå någon slags föräldrainstinkt. Jag har inte barn, vill inte ha barn och vet att jag inte skulle vara någon vidare bra förälder – men skulle jag ha barn skulle jag vilja att de hade hennes sinnelag.

Öppen och frispråkig och modig. Hon saknar den där ajabaja-ängeln på axeln som de flesta andra människor har. Cynisk men inte bitter; hård och mjuk på samma gång.

Det är svårt att inte fascineras, att inte älska en sådan människa – även om hon ibland säger saker som jag antar att såkallade normala människor varken skulle säga eller stå ut med att höra. Från dag ett har jag beundrat henne i smyg, och försökt komma på hur jag ska kunna få samma självförtroende.

När hon fyllde fjorton kände jag henne bara till namnet, men vi hade aldrig träffats. Jag gillade henne ändå, bara utifrån det hennes mamma hade berättat.

När hon fyllde femton var hon mitt uppe i en behandling mot en svår sjukdom, för andra gången i sitt korta liv: En sjukdom som en väldigt stor del av de drabbade dör av. Och blev påmind om just det av en kärringjävel i simhallen, på sin femtonårsdag.

Sedan ett halvår tillbaka är behandlingen avslutad. På återbesöket hittade de inget tecken på att sjukdomen kommit tillbaka, och livet börjar… återgå till det normala? Njae, men framåt.

Livet går framåt. Hon lever. Hurra, hurra, hurra, hurra!

Läs även andra bloggares åsikter om grattis, födelsedag, relationer, kärlek, vänskap, hopp, mod, styrka, självkänsla, självförtroende, familj

Acceptera döden – eller livet

Jag vill inte göra politik av personliga tragedier, men jag blev väldigt rörd av artikeln om Helenas och Fredriks kamp för sina barn, som jag bloggat om förut. Storebror Mathias är döende i en ärftlig sjukdom som orsakas av en kromosomskada. Lillebror Felix är ännu frisk, men bär på anlagen som gör att han förmodligen går samma öde till mötes. Det enda som kan rädda honom är stamceller från ett friskt syskon.

”De tampades med en barnläkare, som var aktiv i föreningen Kristna läkare och medicinare, och kände att de hade fått en motståndare. De kom inte vidare. Läkaren var kritisk till genteknik och stamcellsforskning och ville berätta för Mathias att han skulle dö. Alla måste få förbereda sig för att dö, menade läkaren. Helena blev förtvivlad. Varför skulle Mathias få veta att han skulle bli sämre? Varför ville hon ta ifrån honom hoppet?”

På det teoretiska planet kan man diskutera hit och dit om etik och psykologi. Men att på individnivå sätta sig på tvären och i princip förhindra livräddande vård… jag vet inte vad jag ska säga. Jag förstår inte varför en del kristna läkare tycker att det är viktigare att acceptera döden än att kämpa för livet. Det går inte riktigt ihop med min bild av vare sig läkaretiken eller kristendomen.

Hursomhelst är det tredje syskonet fött: En frisk flicka vid namn Emma. Två månader gammal, och blodet som sparades från moderkakan och navelsträngen kan rädda Felix liv. Det är huvudsaken.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om barn, forskning, sjukdom, livet, döden, vård, etik, moral, läkare, funktionshinder, kromosomer, kromosomskador, graviditet, kristendom, stamceller, fosterdiagnostik, forskning, vård, medicin

Koncentration, komplimanger och knark

I säkert två timmar var hon här. Jag babblade och hon lyssnade med mikrofonen i handen. Då och då fick vi avbryta för att byta minneskort i bandspelaren, och ett par gånger kom jag av mig mitt i en mening och sa ”förlåt, vad var frågan nu igen?”. Precis som vanligt.

Jag inflikade som alltid några ”jag vet att jag svamlar” för att visa att jag är medveten om det, men reaktionen var oväntad. Hon sa inte ”nejdå, du säger så intressanta saker så det gör inget”, utan ”nej, du gör det jättebra och vi håller oss precis till det jag hade tänkt mig”.

Oj. Det har jag ALDRIG fått höra förut, inser jag. Jag har aldrig fått höra att jag fokuserar på rätt saker, att jag är koncentrerad och har en röd tråd i något jag säger. När det enda positiva folk säger annars är att jag har originella infallsvinklar så suger man åt sig allt sånt.

Visst har jag fått en viss vana; det är inte som den första intervjun jag gjorde med lokaltidningen för snart ett och ett halvt år sedan. Den journalisten tyckte jag synd om, för att jag svamlade var inte på något sätt en överdrift. Så ja, jag börjar väl få någon slags medievana, men den stora skillnaden är förmodligen Concerta. Att hålla tråden när man pratar och inte dra iväg till något helt annat är så himla svårt när man har tusen saker i huvudet samtidigt, men med en medicin som gör mig mer samlad klarar jag av det bättre.

Hursomhelst ska det bli intressant att höra programmet sedan när det är klart. Det handlar om diagnoser och normalitet. Såklart.

Läs även andra bloggares åsikter om diagnoser, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, koncentration, psykologi, fokus, kommunikation, intervjuer, Concerta, mediciner, uppsatser, skolan, högskolan

Min gnälldetetektor är trasig

Sent igår fastnade jag framför Lotta Abrahamsson blogg. Hon skriver alltid så tänkvärt om Asperger och ADHD. Den här gångenvar det ett inlägg om att fastna i sina diagnoser och inte komma vidare; bland annat nämner hon att många lär sig att de inte kan utvecklas, och ramlar in i en passiv roll med mycket gnäll.

Jag tror att jag förstår vad hon syftar på, och jag tar inte åt mig. Egentligen. Det är inte mig det är riktat mot. Ändå vet jag att jag ofta får höra just det: Att jag gnäller. Det har visserligen blivit mindre av det det senaste halvåret, men ”frisk” från gnällande tror jag inte att jag är.

Uppvaknandet kom när en bekant lyfte frågan på ett annat forum, om attityder och inställningar. Jag ville säga en sak då, men vågade inte – eftersom jag blev plågsamt medveten om att jag gnäller konstant.

Antalet blogginlägg som jag raderat för att jag insett i efterhand att de uppfattas som gnäll… vet jag inte. Minst ett par trettio-fyrtio stycken som jag egentligen menat som något neutralt eller tillochmed positivt bemöts med ”åh, så jobbigt” varvat med ”men sluta gnäll” – utan att jag förstått på vilket sätt någon kan uppfatta det som något jobbigt. Är mitt liv så jävla miserabelt att det som jag uppfattar som positivt är andra människors mardröm?

Jag vet ATT jag gnäller, men jag vet inte HUR. Jag vet inte hur man förväntas uttrycka sig, och jag vet inte heller vad man förväntas tycka och känna om olika saker. Jag vet inte vad som är självklart negativt, och jag vet inte vad andra uppfattar som positivt. Jag vet inte hur man bygger en mening för att få den att låta neutral, och jag vet inte vilka ord som klingar negativt. Samtidigt är det nästan ironiskt att de gånger människor klagar på att jag gnäller är det väldigt ofta när jag försöker förklara mina svårigheter att förstå och göra mig förstådd.

Så jag gnäller. Jag vet. Men jag försöker att lägga pusslet och förstå hur man gör för att inte gnälla. Och jag gnäller förmodligen numera mest när folk gnäller på att jag gnäller. Tror jag. Min gnälldetetektor är trasig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om gnäll, klagomål, passivisering, offeroll, psykologi, kommunikation, Aspergers syndrom, NPF, relationer, internet, språk, sociala svårigheter

”Kåthet är ungefär som att vara kissnödig”

Det är svårt att förstå sexuella människor. Jag har insett det idag. Inte elakt menat, på något sätt, utan bara som ett konstaterande.

Minou och jag pratade tidigare idag om testosteronet. Igen. Hen undrade hur det fungerade för mig nu med det sexuella, och jag förklarade att även om jag rent fysiskt känner något ibland och vet hur jag ska göra och så, så är det ändå mest… en syssla bland andra. Som något småtråkigt man måste göra för att må bättre sedan.

Hen undrade om det var som att vara trött vid fel tillfällen. Att vara trött är ju trevligt när man ska sova, men inte annars. Jag sa ja, fast det var inte helt klockrent. Sedan pratade jag med Robin, och jag försökte förklara det igen med orden:

”För mig är kåthet mest till besvär, ungefär som att vara kissnödig”

Bingo. Det är precis så det känns. Jag är ganska tacksam över att känna det så sällan. Så visst är jag lite orolig för vad som händer när jag börjar med testosteron. Om kroppen vaknar och hjärnan inte följer med har jag antagligen ett problem. Men den dagen, den sorgen.

Läs även andra bloggares åsikter om sexualitet, asexualitet, hormoner, testosteron, sex, sexdrift, lust, attraktion, transsexualism, könskorrigering

Det tredje könet i världens största demokrati

1994 fick kinnars (även kallade hijras eller eunuchs) rösträtt i Indien. Nu är en del av dem villiga att ge upp det frivilligt – i protest mot att deras könsidentitet inte godkänns officiellt.

De är varken män eller kvinnor, enligt dem själva. Ur ett västerländskt perspektiv skulle man kalla dem transpersoner: Biologiska män som klär sig som och beter sig som kvinnor och vill tilltalas som ”hon” – men upplever att de har ett tredje kön.

”We want a third sex option on election ID-cards to end the humiliation and suffering our community faces. We do not want to identify ourselves as male or female. And why should we?”

säger aktivisten Laxmi Narayan Tripathi till Press Trust of India. Det pågår alltså val runtom i Indien, och i månader har kinnars kämpat för att kunna gå till vallokalen med ett röstkort med könet ”third sex”. Nu i slutstriden trappar de upp kampen.

I grannlandet Nepal finns redan ett tredje kön även juridiskt. För Sveriges del hoppas jag hellre på avskaffandet av juridiska kön. Det låter som en queer utopi, jag vet. Vi är inte i Indien ju, utan i världens mest jämställda land…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kinnars, hijras, transpersoner, kön, genus, tredje könet, Indien, politik, könsidentitet, val, bojkotter, juridiskt kön, HBTQ