Facebook avslöjar ADHD

17:37 Immanuel Brändemo ska ta mig till affären

*reser mig från datorn och går ut i hallen*

*borstar tänderna och plockar fram kläder*

*hittar posten och börjar bläddra lite snabbt i Djurens Rätt*

*återvänder till datorn för att kolla saldot på internetbanken innan jag går*

*konstaterar att jag har råd att handla mat och tänker på att jag ska spara till londonresan i maj*

*hittar ett viktigt blogginlägg om psykiatrin som jag måste sprida*

20:34 Immanuel Brändemo har DAMP

***

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, glömska, minnet, koncentrationsproblem, internet, bloggberoende, Facebook, bloggosfären, NPF

Skäggiga damers och fittfödda killars orgasmer

”Ludna damer får bättre orgasm”

Skriver Aftonbladet. Alltså: Mycket hår på kroppen är ett tecken på hög testosteronhalt. Det är knappast någon nyhet, och nu finns det tydligen forskning som visar att testosteronhalten har inverkan på förmågan att få vaginalorgasm, eftersom de som har högre testeronhalt också har tjockare slemhinnor.

Om det är en bättre orgasm än klitorisorgasmen lägger jag mig inte i. Men det är intressant ändå, men tanke på det här med hur en persons sexualitet kan förändras under könskorrigerande hormonbehandling. Även om det verkar som om de flesta fortsätter attraheras ungefär som tidigare så finns det ju de som byter läggning: från att gilla killar till tjejer, från ungefär 50/50 till nästan bara killar, och så vidare. Hormoner gör mycket, brukar Minou säga.

Testosteron höjer ju sexlusten, och kanske är det alltså dessutom så att transsexuella killar som får testosteron ökar möjligheten att få vaginala orgasmer. För många är det visserligen otänkbart att bli penetrerad där, men ändå. Det finns ju de som inte har några problem med det.

En del säger att sånt vågar de inte berätta för sin läkare av rädsla för att inte få den vård de behöver. De är rädda att inte uppfattas som tillräckligt transsexuella om de medger att de kan tycka att det är trevligt att ha ”omanligt” sex. Om det är överdrivet försiktigt eller bara klokt att hålla tyst vet jag inte. Men om man känner ett behov av att ”rättfärdiga” det faktum att man som kille tycker att det är helt okej att ha vaginalsex så finns det alltså en förklaring att ta till.

Och ärligt talat; man behöver inte ha skuldkänslor över ett fungerande sexliv som inte skadar någon. Eller åtminstone borde man inte behöva det.

***

Dagens tips: Debattartikeln ”Stärk unga transpersoners rättigheter!” och skriv under namninsamlingen mot kastreringstvånget.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transsexualism, hormoner, testosteron, kön, könsidentitet, könskorrigering, läggning, sex, sexualitet, orgasm, klitorisorgasm, vaginalorgasm, samlag, fördomar, cisnormativitet

Män som hatar kvinnor (eller: varför normala människor skrämmer mig)

Hatade Tim Kretschmer kvinnor? Var han mobbad? Vilken roll spelade det tyska skolsystemet? Vad betydde tillgången till vapen? Hur påverkades han av skräckfilmerna han tittade så mycket på?

Och så vidare. En sjuttonårig ”heltysk” medelklasskille som verkade så normal blev massmördare; det går inte att förklara med extrema klassklyftor eller invandring eller något sånt ”enkelt”. Han var, som Organiskt Intellektuell så träffsäkert skriver, en helt vanlig kille. Bara lite deprimerad, ensam och utanför.

Alla förklaringar tar slut någonstans. Utom den att han kanske hatade kvinnor. Tolv av de tretton offren på skolan var av kvinnligt kön, och han hade nyligen blivit dumpad av sin flickvän. Om det var medvetet att de flesta av offren var av kvinnligt kön vet vi inte; det är bara en spekulation.

Men ja, Tim Kretschmer var en helt vanlig kille. Kvinnohatare eller inte. Svårt psykiskt störd eller bara deprimerad. En helt vanlig MÄNNISKA, som verkade så normal.

Förstår ni nu varför normala människor skrämmer mig?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Tim Kretschmer, Tyskland, skolmassaker, media, förklaringar, våld, mord, massmord, psykologi, psykisk sjukdom, depression, psykiatri, sexism, olycklig kärlek, Winnenden, klass, samhälle, media, sorg, tragedier, normal, rasism, fördomar

ADHD-politik från alliansen

Regeringen ska satsa på psykiskt funktionshindrade: 240 miljoner kronor ska gå till nya jobb. Vilka typer av jobb det handlar om och vilka som kan komma ifråga för dem återstår att se.

Jodå, pengarna behövs. Utan tvekan. Men det känns lite bakvänt att hålla på såhär: Först kickar man ut folk från sjukförsäkringen med chockrehabilitering, och sedan inför man rehabiliteringskedjor och avsätter pengar för att få in funktionshindrade på arbetsmarknaden.

Jag som tycker att JAG är ostrukturerad och har svårt att se konsekvenserna av mina handlingar, eftersom jag ofta handlar på impuls. Det blir inte alltid så lyckat att göra saker i fel ordning; att sätta på diskmaskinen och sedan ställa sig för att laga middag och inse att kastrullen är i maskinen. Men min ADHD är tydligen ingenting mot alliansens politik.

Bra bloggat: Ett hjärta rött, Life of Hanna. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om funktionshinder, ADHD, psykiska funktionshinder, alliansen, regeringen, politik, psykisk sjukdom, Göran Hägglund, rehabilitering, Försäkringskassan, psykiatri

Med lite tur kommer jag aldrig mer att få höra att jag är en kvinnlig förebild

Imorgon ska jag möta min framtid. Det är förmodligen därför jag stressat upp mig hela veckan. Och det blir ännu bättre: Jag kommer dit som Immanuel. I mailväxlingen med den jag ska träffa har jag liksom inte sagt något.

För ett år sedan hade jag ett liknande möte, men med en annan person. Den gången sa hon i förväg att hon skulle kolla upp mig i databasen, så hon bad om mitt personnummer, och då passade jag på att nämna att det står ett annat namn i mina papper. Det mötet gick bra, men det rann ändå ut i sanden eftersom konflikter på annat håll sög musten ur mig.

Det första jag tänkte när jag vaknade imorse var att detta är andra gången jag gör något utan att ha förvarnat; utan att ha hintat att den Immanuel de ska träffa inte ser ut som de kanske föreställer sig att en Immanuel ska se ut.

Förra gången var när jag föreläste om Aspergers syndrom på Psykiatrimässan i Gävle i maj ifjol. Jag fick bara två kommentarer, och båda kom dagen efter. Den första från en person jag kallpratade med som missat min föreläsning:

”Men det står ju Immanuel i programmet? Och han? De har skrivit fel…”

Och från en som ville ha med mig på fler saker:

”Skulle du vara intresserad av att gå med i en tjejgrupp? Eller komma dit och prata med dem om hur det är att vara tjej och ha Asperger? Jag tror du skulle vara en bra förebild…”

I övrigt gick det över all förväntan att komma dit som Immanuel utan förvarning om min situation. Den här gången är det lite annorlunda. Det är min dörr till något slags mer svenssonaktigt liv, med människor jag förmodligen kommer att träffa flera gånger.

Med lite tur kommer de knappt att känna igen mig till hösten. Med lite tur kommer jag aldrig mer att få höra att jag är en kvinnlig förebild. Jag vill börja leva. Nu.

Läs även andra bloggares åsikter om framtid, drömmar, karriär, högskolan, psykiatrimässan, transsexualism, Aspergers syndrom, kommentarer, psykisk sjukdom, återhämtning, genus

Den normala psykstörda fjollan

”Du är normalare än du tror”

Det händer ganska ofta att Dennis säger så till mig, halvt på skämt, när jag tjatat lite för mycket om diagnoser. Jag maler på om Aspergers syndrom hit och ADHD dit, och han gör sitt bästa för att stå ut med mitt babbel. För det mesta skrattar jag eller spelar upprörd över ”förolämpningen”.

Men jo, det är sant. Eller snarare:

Jag är mer medveten om min normalitet än folk tror.

Nej, vänta, det blev också fel. Såhär ska det vara:

Jag är mer medveten om att jag har normala drag än folk tror att jag är. Problemet är att jag inte riktigt vet vilka de dragen är, eftersom jag inte vet vad som är normalt och inte.

När jag säger det brukar det slinka ur mig ett ”Jag har Asperger, jag fattar inte sånt” – någon minut efter att jag bestämt mig för att skära ner på diagnospratet. Dennis anstränger sig för att sucken inte ska höras; finkänslig som han är. Det kan inte vara helt lätt att umgås med en tvångsmässig diagnosticör, men jag jobbar på det.

Det är tur att jag har min neurotiska fjolla som kan lära mig allt om sånt. Han gillar nog inte att jag säger detta, men bredvid mig är den rosaglittrande fnittertippan med borderline förmodligen höjden av normalitet. Han har i alla fall insikt i vad som är normalt och inte. Och är det något jag fattat så är det att det är onormalt att inte veta vad som är normalt.

Läs även andra bloggares åsikter om normal, normer, diagnoser, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, vänskap, relationer

Genom tron på Jesus kan man blunda för sex

”Jag har stött på sådana här tokigheter tidigare att barn ska få sexundervisning. Nej, låt barn vara barn! Dessutom ska sex vara inom äktenskapets ramar. Om detta hade funnits ett större medvetande i samhället så skulle det resultera i att färre barn blev med barn!

Nej, tala med dem om Jesus! Det är den bästa undervisning som ett barn kan få. Genom tron på Jesus kommer de få ordning på sina liv, och var sak kommer på rätt plats!”

Så skriver bibelbloggaren Apg29. Mitt svar:

Jag har stött på såna här tokigheter tidigare att ”barn” inte ska få ”sexundervisning”. Det kommer ofta från folk som har missförstått ordet, och tror att man ska prata samlag med dagisbarn; som om det till skillnad från all annan undervisning var omöjligt att anpassa till åldersgruppen.

Dessutom kommer det ibland från folk som tror att det går att förebygga tonårsgraviditeter genom att låta bli att berätta hur man gör för att skydda sig. Experter brukar lyfta fram till exempel fattigdom och utsatthet, men också otillräcklig sexualundervisning som faktorer för tidig sexdebut och tonårsgraviditet. Att enbart förespråka avhållsamhet får däremot snarare motsatt effekt.

Om det hade funnits ett större medvetande om detta hos högerkristna debattörer så skulle det förmodligen resultera i en mer intressant diskussion om varför barn blir med barn.

PS: Kan någon förklara hur en trettonåring som INTE får lära sig något om skydd och risker från vuxenvärlden och som INTE får prata om sin kropp, sina känslor och sitt beteende med någon vuxen hen har förtroende för – men ändå är fysiskt mogen att ha sex och vill ha sex – ska kunna ta ansvar för sin sexualitet och sina relationer?

**

AB 1, 2, 3, 4, 5. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, sexualundervisning, mognad, barnuppfostran, relationer, graviditet, barn, sexdebut, oskuld, Jesus, tro, religion, högerkristna, Apg29, moral

Oberoendeframkallande knark

Igår när jag fyllde på dosetten med mitt dagliga knark resulterade det i en tom burk. Jag har alltså knappt en veckas dos Concerta kvar, så jag och boendestödet åkte ner till knarkmonopolets butik. Människan i vit rock slog i datorn, men hittade inte receptet. Doktorn hade inte förlängt det. Ingen svarade i någon telefon när vi ringde.

Vi bestämde oss för att försöka idag igen, men boendestödet kunde inte, så jag samlade kraft och ringde själv. På den vanliga telefonen. Japp, inte texttelefonen. Jag håller nämligen på att träna mitt arbetsminne.

Innan jag började med Concerta fungerade min hjärna i tio sekunder på telefon. Idag klarade jag av minst en minut. Jag fick veta att doktorn precis godkänt mitt recept, och att jag ska kallas till uppföljningsmöte – och jag skrev tillochmed ner det telefonnummer jag ska ringa i fortsättningen för att förlänga receptet.

Jag känner mig lika trött i skallen efteråt som alltid, men jag klarade det. Jag har inte tränat det flitigare än jag gjorde i alla dessa år innan Concerta, men på mindre än två månader märker jag att mitt arbetsminne förbättrats. Jag klarar av att prata – och minns dessutom de viktiga bitarna när vi lägger på. Det kostar enormt mycket energi, men friheten att kunna ringa ett vanligt telefonsamtal är underbar.

Mitt knark har ingen beroendeframkallande effekt på mig; det är snarare oberoendeframkallande. Helt klart.

Läs även andra bloggares åsikter om Concerta, medicin, arbetsminnet, minnet, koncentration, hjärnan, ADHD, telefon, frihet, vård, boendestöd, apoteket, läkare

Medicin mot DAMP-terroristernas biologiska krigföring funnen

I förrgår varnade jag för DAMP-terrorismen: Internet är ett vapen för att sprida ADHD rakt in i din hjärna. Igår fick jag reda på att det finns ett vapen som kan avstyra attackerna när inte AdBlock Plus och NoScript räcker.

Trollhare utan Readability

Det är förmodligen såhär du är van vid att se min blogg: en färgglad plottrig röra. Jag vet att det finns de som får svårt att koncentrera sig på texten när sidan ser ut så, så därför blev jag glad när Psyk tipsade mig om Readability. Såhär enkel och lättläst blir plötsligt min blogg då:

Trollhare med Readability

Readability är ett verktyg som blixtsnabbt förenklar sidan du försöker läsa. Det går att ställa in ett par olika alternativ, som till exempel ”stil” (typsnitt och färger för olika kontrast), teckenstorlek och marginaler. Sedan lägger man till Readability som ett bokmärke i sin webbläsare. När man så vill läsa en sida med Readability klickar man bara på bokmärket. För att gå tillbaka till det ”vanliga” läget är det bara att ladda om sidan.

Aftonbladet utan Readability

Tyvärr är det inte alla sidor som det fungerar perfekt på. Förstasidor på tex. bloggar och tidningar verkar vara svåra att få till, och för de communities jag provat med (Qruiser och Facebook) fungerar det inte. När jag prövade med en artikel på Aftonbladet trollades alla bilder bort. Det är ju framförallt tänkt att användas när man behöver koncentrera sig på en text, så man får kanske finna sig i det.

Aftonbladet med Readability

Notera att artikeln ovan handlar om ökat amfetaminmissbruk. Det är väldigt tragiskt, och det har sina poänger att det är just den artikeln jag länkar till. Det finns ju ett visst samband mellan amfetaminmissbruk och obehandlad ADHD.

Nej, man kommer inte att bli fri från något missbruk för att man börjar läsa sidor med Readability, men om man har svårt för många störande synintryck när man surfar – som många med till exempel ADHD, Aspergers syndrom, högfungerande autism och dyslexi har – så kan Readability vara en bra hjälp. När det fungerar, alltså. När det inte fungerar får man DAMP. Men det kan det kanske vara värt.

***

Hämta Readability här, och läs mer här.

Mer internet. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, Aspergers syndrom, dyslexi, NPF, perception, koncentration, funktionshinder, hjälpmedel, hjärnan, teknik, internet, amfetamin, missbruk, droger, Readability, datorer, program, läsbarhet, tips

Min regnbåge är trasig

Jag och mitt regnbågsdraperi

Mitt förflutna har gått sönder. Mitt regnbågsdraperi, som jag köpte för att det behövdes något att fästa blicken på, så all skitig disk i köket inte var det första man såg när man klev in genom ytterdörren. Så glamouröst var vårt samboliv.

Det var den första regnbågen jag släpade in i vårt gemensamma hem. Mitt ex var väldigt känslig för alla sorters förändringar, så det tog några månader av övertalning innan jag fick tillstånd att köpa det. Under den tiden aktade jag mig noga för att säga ”regnbåge”, utan sa istället ”färgglad” eller ”flerfärgad”. Först något år senare när jag köpte ett regnbågsfärgat nyckelband på Rättviks marknad fattade han vad jag sysslade med: Jag höll på att smygböga vårt liv. Det som varit ett vanligt draperi blev plötsligt en symbol för hur jag försökte manipulera honom och tvinga in honom i homosexualitet.

När jag flyttade till Sandviken hängde jag först upp draperiet i vardagsrumsfönstret, som en manifestation och en påminnelse om att jag inte behöver smyga med något längre, men eftersom jag älskar rasslet det ger ifrån sig hängde jag efter ett tag tillbaka det i en dörröppning. Varje gång jag gått igenom har jag njutit av ljudet och känslan mot kroppen; det är sensorisk terapi för mig.

Idag trasslade jag in mig i det för sjuttioelfte gången, och det rasade ner. Listen som alla trådarna är fästa vid bröts itu. Min första tanke är att skapa något helt nytt av trådarna med plastpärlorna. Det var liksom dags nu. Mitt förflutna är trasigt, men jag tänker inte laga det. Jag ska hitta på något helt nytt istället.

Läs även andra bloggares åsikter om minnen, relationer, samboliv, kärlek, regnbågar, draperi, inredning, ljud, sensorisk stimulans, garderoben, transsexualism, självständighet, frihet, läggning, fördomar, heterosexualitet, homosexualitet

Prepubertal självömkan om språkligt könsbyte

”Men så kom dagen då jag frågade. Du Trollet, varför vill du egentligen inte att man ska säga ”han” om dig? Jag vet redan att jag inte dejtar någon tjej, jag vet hur du känner dig, jag vet vilka kläder du vill ha på dig och varför du inte vill ha förkläde på dig när du bakar. Vill du inte att man ska säga ”han” när man pratar om dig också? Jo, svarade Trollet, men jag känner bara inte att jag förtjänar det.”

När jag läser Sara Löwestams blogg inser jag att det är precis så jag också skulle ha uttryckt det. Jag känner fortfarande inte att jag förtjänar att kallas ”han”.

Att be folk att kalla mig Immanuel är inget jättestort, men att be folk att säga ”han” är att be dem att se mig som kille. Det har hänt tre gånger att jag hamnat i öppen konflikt med folk på grund av det; med personer jag var i beroendeställning till. Därför är det sällan något jag säger innan jag hunnit läsa av dem ordentligt.

De flesta försöker åtminstone, även om de som är allra bäst* får till det ungefär varannan gång. Sedan finns det de som inte fattar något alls, och så de som verkar drivas av principer: De TROR inte på ”könsbyten”.

Det händer att jag känner mig dum som inte rättar folk, och det händer att jag känner mig dum som rättar folk. Det händer att jag känner skuld över att folk ber om ursäkt när de säger fel, och det hände att jag kände skuld över att folk inte bad om ursäkt utan vägrade att ta ordet ”han” i sin mun när de pratade om mig (notera imperfekt – det är människor jag sett till att göra mig av med). Jag vill inte göra folk så himla förvirrade och stressade, och jag vill inte tvinga dem att respektera mig.

Jodå, jag vet precis hur självömkande och kontraproduktivt det låter. Jag vet att jag måste förklara för att folk ska få en chans att göra rätt, så jag kämpar på. Jag vet att jag har rätt att kräva respekt, men mina komplex över att inte vara tillräckligt trovärdig som man lägger sig ibland som ett lock över allt vad logiskt tänkande heter.

Jag misstänker att den dagen jag har en mörkare röst och skägsstubb kommer det att vara lättare att få folk att se mig som kille. Kanske kommer mina komplex över att inte förtjäna ett pronomen att blekna i takt med puberteten. Jag hoppas verkligen det.

*) Borträknat folk i trans-/queerkretsar, alltså.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, transsexualism, kön, genus, respekt, acceptans, tolerans, transfobi, cisnormativitet, fördomar, komplex, internaliserad transfobi, HBTQ, pronomen, språk, identitet, bekräftelse, relationer

Heteroporr gjorde mig till bög

”För en tjej att klaga på mainstream porr låter till mig som att en kille skulle klaga över ljudet en dildo gör… Det har väl inte han med att göra?”

Ibland vet jag varken ut eller in, men den kommentaren känns så klockren. Det blir ibland alldeles för uppenbart att mainstreamporr är skapad för heterokillar.

Jag har inte sett jättemycket av den så kallade mainstreamporren, det erkänner jag. Jag är ju sexuell i perioder, och har sett kanske ett tjugotal timmar film totalt. Det lämnade mig mest med förstärkt fittfobi och sexuell frustration över att inte få se det jag ville: Killarna.

De manliga porrskådisarna var verkligen bara ett bihang till sin kuk. Man såg knappt deras ansikten, utan bara deras könsorgan. Det är så uppenbart att det är tänkt att man som åskådare ska gå in i hans roll och liksom bli den där killen som knullar och blir sugen och så vidare.

För mig fungerade det i början, och det stärkte mig lite i mitt manliga ego. När de filmade ur vissa vinklar var det ju som om det var jag som hade den där kuken. Problemet var ju det att i andra änden av kuken satt en tjej, och det var den biten jag försökte tänka bort. Eftersom det var omöjligt – fittan eller ansiktet eller brösten var ju i fokus mest hela tiden – så slutade jag med porr, tills jag hittade alternativ som passade mig bättre. Och aldrig mer med tjejer i.

Det fick mig att inse att även om jag kanske skulle kunna ha sex med någon, så skulle jag aldrig kunna ha sex med en kvinnlig person med fitta. Porren flyttade mig liksom ett snäpp närmare ”homo” än ”bi” på skalan, med sina uppfläkta könsorgan och övertydliga attribut. Det blev för mycket.

Det kanske är något att tänka på för de som raljerar över feministisk porr: mainstreamheteroporr kan utlösa homosexualitet.

Ack ja. Jag lider verkligen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, porr, läggning, mainstreamporr, HBTQ, kön, könsorgan, genus, heterosexualitet, homosexualitet, semisexualitet

Guden med jättekuken

Jag är uppvuxen i skuggan av en fallossymbol. Ja, alltså: Jag växte upp på Frösön, och jag var historieintresserad. Den leende gudens ö, som Aksel Lindström kallade den. En gång i tiden dyrkades Frö, eller Frej, där. Ni vet, guden med jättekuken. Fruktbarhetsguden.

Jag hade gångavstånd till gravhögar och utgrävda fornborgar där man bara kunde ana konturer i marken där murarna rests. Där uppe på klippan satt jag, med utsikt över Storsjön, och läste och drömde mig tusen år tillbaka i tiden. Romaner och facklitteratur om vartannat.

Det finns mycket att berätta; orden stockar sig. Ett genomgående tema var den avslappnade inställningen till sex och kroppar och kvinnor som liksom försvann och förstördes när kristendomen bredde ut sig och stränga regler infördes. ”Husfröjorna söker sina nycklar” är orden Aksel Lindström avslutar sin romantrilogi med. Kvinnorna letar efter den makt över sina liv som de tappat.

Jag växte upp i skuggan av detta. En jättekuk som slaknade; ett offerträd som sågades ner och byggdes över med en kyrka; en sten som restes till minne av kristnandet. En symbol för ofriheten, tänkte jag, fast jag fortfarande kallade mig kristen. Det finns alltid så många olika sätt att tolka en religion på.

Det jag skulle säga var att det finns gott om religioner som inte alls är särskilt sexfientliga, kroppsfientliga och livsförnekande; det gäller bara att hitta dem. Och hittar man ingen som passar går det utmärkt att uppfinna en egen; det gjorde jag.

Själv har jag brutit min förlovning med Jesus. Jag möter honom ändå flera gånger om dagen, i Ola Salos skepnad på mitt skrivbord. Han får finna sig i att dela mig med en massa andra  -bland annat guden med jättekuken.

***

Inspirerat av diskussionen här.

Vatikanen tycker att tvättmaskinen är guds gåva till kvinnan, eller nåt. Kvinnors porrsurfande. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tro, religion, kristendom, sex, sexualitet, sexfientlighet, normer, fördomar, sexism, kön, könsroller, jämställdhet, historia, Frö, Frej, asatro, hedendom, vikingatid, Frösön, arkeologi, könsorgan, fallossymboler, Jämtland

Magdalena Graaf: ”jag som alltid trott att jag var utvecklingsstörd”

Det händer att jag läser tidningsartiklar om kändisar. Jag erkänner. Den senaste veckans skörd har varit ovanligt stor: Alexander Bards DAMP och Tourettes syndrom, Dominika Peczynskis utbrändhet, Ulrika Jonssons inkontinens och Magdalena Graafs hjärnblödning.

Bortsett från hjärnblödningen är det såna diagnoser som är tabubelagda; såna som en del skäms för. Magdalena Graaf hör ändå dit, eftersom hon i samma artikel berättar att de hittat en ofarlig cysta i huvudet:

”Läkaren frågade om jag hade svårt att räkna och skriva när jag var liten, och jag som alltid trott att jag var utvecklingsstörd eller nåt. Att man inte visste det när man var yngre.”

När jag ser de orden hoppar jag till. En gång i tiden var hon utskälld för att vara bimbo, bara på grund av sitt utseende. Idag – ett par år, ett hårfärgsbyte och en bok om kvinnomisshandel senare – är orden sällan lika hårda, men jag kan tänka mig att komplexen har funnits kvar.

Att som f.d. bimbostämplad gå ut och berätta att man haft inlärningssvårigheter kräver rejält med mod – och förmodligen en diagnos av något slag; en cysta i huvudet, dyslexi, ADHD eller vad det nu är man har. Man behöver en förklaring, annars hamnar man lätt i ett fack som korkad/bimbo/idiot.

Jag hoppas verkligen att Magdalena Graaf återhämtar sig från hjärnblödningen, att hon börjar må bättre. Och jag hoppas att folk som är snabba att döma andra får sig en rejäl tankeställare.

***

Läs gärna mitt tidigare inlägg om fördomar om begåvning: Lagen om missfoster. Mer hjärna. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Magdalena Graaf, hjärnblödning, kändisar, fördomar, bimbo, ytlighet, hjärnan, inlärningssvårigheter, neuropsykiatri, Alexander Bard, ADHD, DAMP, Tourettes syndrom, Dominika Peczynski, utbrändhet, Ulrika Jonsson, inkontinens, media, kändisar, funktionshinder, NPF, cystor, fördomar, sexism, intelligens

Jag ångrar inte att jag lever

Det hände en sak inatt. Inget fantastiskt eller jättehemskt, utan bara… tankeväckande. Det går inte riktigt att förklara, för vilka ord jag än skulle använda så skulle det bli fel. Vad som hände är inte det viktiga, utan insikten som kom efteråt.

Förut var jag alltid rädd för att börja leva, eftersom jag trodde att så fort jag bestämde mig för det så skulle något hända. Om jag ville leva skulle jag förmodligen få obehandlingsbar cancer eller nånting sånt, och då skulle jag inse hur jag kastat bort mitt – fysiskt sett – rätt friska liv.

Sedan drygt ett år är inte självmord ett alternativ, och jag tror inte längre att jag kommer att få cancer för att jag tar vara på livet. Jag känner att jag lever; att jag utnyttjar livet på bästa sätt. Det var det jag insåg inatt.

Jag har inget jobb och ingen konventionell familj. Jag träffar ganska sällan människor i verkligheten. Jag är förtidspensionär vid 28 års ålder. På ytan är mitt liv misslyckat, men jag känner inte så. Även om jag kan ångra de val jag gjort tidigare, och även om jag ångrar vart och vartannat ord som slinter från mina fingrar, så ångrar jag inte livet idag.

Jag ångrar inte att jag lever.

Läs även andra bloggares åsikter om ånger, ångest, självmord, insikter, psykologi, PTSD, psykisk sjukdom, självmordstankar, döden, livet

Forskarlarm om DAMP-attack: Facebook är ett massförstörelsevapen

”Om en ung hjärna utsätts för en värld där allting går fort och där allt reagerar direkt när man trycker ner en tangent kan hjärnan vänja sig vid det. Barnen kan då kanske börja vänta sig lika snabba svar i verkligheten. Sånt beteende kommer vi då att beteckna som attention deficit disorder (ADHD)”

Professor Susan Greenfield varnar för problem med uppmärksamheten och koncentrationen vid för intensivt surfande på olika mötesplatser – och Metro och Dagens PS tolkar det som att Facebook orsakar ADHD. Hon nämner det faktum att många autister föredrar internet framför verkligheten och drar paralleler till en ökning i förskrivningen av ADHD-mediciner. Riskbloggen sammanfattar den vetenskapliga kritiken mot såna här påståenden på ett bra sätt.

Själv nöjer jag mig med att konstatera att ingen än så länge verkar ha genomskådat DAMP-gerillans plan. Vi vet ju att internet byggdes en gång i tiden av personer med autistiska drag; det är kanske delvis därför många av oss är så hemma här. Det är den officiella förklaringen.

I själva verket är internet ett massförstörelsevapen som tar sig in i folks hem och sprider DAMP-virus på det mest försåtliga av sätt. Tanken bakom är om en majoritet av världens befolkning var bokstavliga hade samhället varit mindre handikappande. Tänk vilka möjligheter som funnits om vi varit i majoritet och slapp få höra att vi var så himla unika att ingen vet vad de ska göra av oss.

Detta är ett gerillakrig. Det är din hjärna vi vill åt. Ge dig frivilligt, så kommer ingen att bli skadad.

***

Bloggat: vegangeekgirl. Mer hälsa: Sömnproblem och diabetes, hypnos, apoteketmonopolets avveckling. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, NPF, DAMP, autism, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, funktionshinder, internet, hjärnan, forskning, neuropsykologi, psykologi, uppmärksamhet, stress, koncentration, stöd, vård, LSS, internet, Facebook, barn, humor, ironi

Babyblått eller babyrosa? Varför inte båda?

Ett föräldrapar har valt att inte berätta för omgivningen vilket kön deras barn har. Jag följde diskussionen under artikeln i smyg. Det var mycket tal om ”genusgalenskap” och att det skulle vara skadligt för barnet. Det vore nämligen att förvägra henom hens könsidentitet; jag tror jag läste ordet ”barnmisshandel” även om jag inte kan svära på det. Till slut valde redaktionen på SvD att stänga av kommentarerna.

Men hur är det då? Är det att förvägra barnet sin könsidentitet att uppfostra henom könsneutralt?

Man brukar dra upp transsexualism i såna diskussioner, och det tragiska fallet David Reimer. Jag förstår likheterna, men jag ser också skillnaderna. En transsexuell person har vanligtvis problem med både sitt fysiska och sitt sociala kön. Man brukar lyfta fram hur viktigt det är med en förstående och öppen omgivning för att en transsexuell person ska må så bra som möjligt. Och det tror jag är den springande punkten; öppenhet och respekt.

Att sträva efter könsneutralitet provocerar. Men jag tror inte att frågan är om det är skadligt eller inte, utan hur man gör det på ett bra sätt. Som till exempel att inte förbjuda, utan snarare tvärtom se alla möjligheterna, som familjen i artikeln. Ett barn som får välja rosa kjol och en blå tröja med dinosaurier på lär knappast bli hämmad för det. Men det är förmodligen det som provocerar mest; insikten att barnet i rosa kjol kanske är en pojke.

***

Mer genus: 1, 2, 3, 4, 3, 4, 5. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, könsidentitet, genus, transsexualism, frihet, tvång, barn, barnuppfostran, normer, fördomar, HBTQ, David Reimer

Den teoretiska sexbloggen goes kommunistisk Blondinbella

”Jag är ganska billig, när jag tänker efter. Om någon hade velat ha mig, vill säga. I själva verket kan jag förmodligen inte ens få en urtvättad landstingssärk om jag ber snällt.”

Det var drygt en månad sedan jag skrev så om smygreklam i bloggar. Några veckor senare fick jag faktiskt ett erbjudande. Inte från Jensen-Cilag som vill sponsra mig med gratis Concerta. In my dreams; jag får fortfarande betala på Apoteket som alla ickebloggande ickeglamourösa varelser.

Erbjudandet kom från ett bokförlag, som frågade om jag ville recensera en bok åt dem. Jag googlade titeln och den verkade väldigt intressant, så efter ett dygns funderande tackade jag ja. Villkoret är såklart att jag är ärlig med vad jag tycker. Ingen reklam; det håller jag fast vid. Ska jag sälja min bloggsjäl till något, så inte ska det vara på rea. Det var lika självklart för förlaget som för mig.

Idag damp paketet ner på min hallmatta: Med Lenin på byrån: Normer kring klass, genus och sexualitet i den svenska kommunistiska rörelsen 1921-1939. Japp, så heter den, skriven av Andrés Brink Pinto. Jag läser innehållsförteckningen, förväntansfullt. Det här ska bli spännande att sätta tänderna i.

Jag sörjer inte att jag aldrig fått gratis smink och kläder, eller att jag aldrig gått på kändisfest. Det finns ju en anledning till varför jag inte skriver en modeblogg. Vad är en tråkig fest jämfört med en doktorsavhandling i idéhistoria om kön och sex och klass? Min lycka är gjord.

Nu vet ni hur man köper min blogg. Sätt igång och överös mig med presenter. Förvänta er inget annat än ärlighet, bara.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bloggar, bloggosfären, bloggande, Trollhare, modebloggar, Blondinbella, etik, bloggetik, böcker, presenter, reklam, historia, Med Lenin på byrån, Andrés Brink Pinto, sexualitet, genus, klass, kommunism

Sex är skittrist

Jag funderar över detta med religion och kroppsfientlighet, efter att ha läst ett blogginlägg om det. Carl Johan Rehbinder skriver:

”Min erfarenhet av sexualfientlighet hos personer i min omgivning (jag känner många religiösa personer, och personer från andra, mer sexualfientliga kulturer) är att de personer som är starkast sexualnegativa ofta är de mest sexfixerade personer man kan hitta någonstans – just för att de har en så stark antipati mot sex.”

Jodå, det stämmer; det är ju inte konstigare än att en person med ätstörningar är fixerad vid mat och måltider. Jag vet dessutom att det går alldeles utmärkt att dölja tvångstankar och liknande bakom en religiös täckmantel. Det har inte alltid så mycket med moral och tro att göra.

Själv får jag ibland höra antydningar om att jag är sexfientlig eftersom jag är asexuell, och dessutom skyltar med det. Det är ungefär som att säga till en heterosexuell att hen måste vara homofob. Kanske är det därför jag alltid pratar om sex, för att bättra på min image. Men jag håller fast vid att jag tycker att sex är skittrist att ha – men jätteintressant att diskutera.

***

Dagens sexualmoral: KD vill införa bäbisbonus, och mamman som förmodligen räddade sin dotters liv kan bli förlåten av kyrkan om hon ångrar sig. Så storsint. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, asexualitet, psykologi, fördomar, tvång, tvångshandlingar, tvångssyndrom, sexskräck, etik, moral, religion, tro, moralpanik, konservatism

Döden spatserar bland tulpanerna

Jag har haft John Holms Ett enskilt rum på Sabbatsberg i huvudet hela natten och är lite skönt melankolisk och riktigt inne i den sorgliga berättelsen om död. Sådär så jag blir förvånad över att jag inte har hans hesa, mörka röst när jag vaknar på morgonen.

youtubelänk

Det här är nämligen en av de där låtarna som jag inbillar mig skulle kunna få mig att komma i målbrottet – i motsats till Tiny Tims falsettsång i Tiptoe through the tulips.

youtubelänk

Jag funderar över den ständiga frågan: Hur mycket man kan tänka sig till en förändring? Går det att använda musik för att förändra sin personlighet?

I så fall är förmodligen Sabbatsberg en bra låt om jag vill bli en relativt maskulin men svårmodig karl, och Tiptoe om jag vill bli en tramsig fjolla. Jag är en såndär bortskämd typ som vägrar välja. En svårmodig fjolla är vad jag är. Nästan emo. Gud, jag är på väg att bli fjortis. Underbart.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, John Holmes, Tiny Tim, manlighet, ideal, förebilder, döden, svårmod, melankoli, fjollor, emo, idoler

Med kön som handikapp

En person jag lärde känna efter att jag kommit ut hamnade i sån genuspanik varje gång hon såg mig att hon verkligen könade mig tvångsmässigt: I var och varannan mening lyckades hon klämma in ett ”tjejen”. Varenda gång vände jag mig om för att se vem hon pratade med. När jag efter någon vecka påpekade att det var jobbigt slutade hon tvärt och bad om ursäkt; hon hade inte tänkt på vad hon egentligen sa.

Om jag tittar bakåt på mitt liv kan jag se att jag varit med om saker i egenskap av förmodad kvinna, och att jag fortfarande ibland blir bemött som en sådan. Ibland är det positivt, ibland negativt och ganska ofta neutralt. Jag kan se mönster och jämföra med forskning, och förstå att jag har såkallade kvinnliga erfarenheter. De erfarenheterna gjorde mig till feminist, men inte till kvinna.

Jag var sexton år, och det var genom den feministiska litteraturen som jag började förstå mitt social handikapp. Jag hade visserligen fattat att det fanns kön, men inte riktigt hur de såg ut eller fungerade – och nej, vi pratar inte könsorgan.

Sociala kön bygger nämligen på hur människor samspelar med varandra, och det är ett mysterium för mig. Man behöver ett visst mått av socialkunskap för att kunna spela en könsroll övertygande. Tror jag. Det är bara teorier från en utomstående ju.

Jag ska inte påstå att autister är fria från fördomar, och absolut inte att alla autister är könsblinda. Det verkar ju till exempel finnas en del med Aspergers syndrom som har väldigt tydliga uppfattningar om vad kön är. Att ha ett socialt handikapp är ingen garanti för att slippa tvångskönande, men det kanske ger en större chans att komma undan.

***

OBS! Skriv under protestlistan mot kastreringstvånget för transsexuella och intersexuella! Skriv under här, och läs mer här.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om kön, genus, könsroller, psykologi, sociala regler, autism, Aspergers syndrom, aspiequeer, könsblindhet, queerpraktik, fördomar, feminism, jämställdhet, internationella kvinnodagen

Varför finns inte internationella mansdagen?

Jag googlar ”internationella mansdagen” och får 530 träffar. De flesta av dem är av typen ”Varför finns inte internationella mansdagen?”. Några få är upplysta nog att veta att den finns, och påpekar då gärna att den inte alls får samma uppmärksamhet som kvinnodagen.

Det har säkert inget att göra med att kvinnodagen är sprungen ur en tradition som är mer än 150 år, medan den första mansdagen – den 19 november – instiftades 1999. Det har säkert inte heller något att göra med att det förmodligen är få män som engagerar sig. Nej, det är såklart feministernas fel. Sääääkert.

Jag vill gärna se en internationell mansdag, men jag vill ännu hellre se en Gender Diversity Day, då alla kön (och frånvaron av dem) bejakas och problemen uppmärksammas. Jag kan tänka mig en massa intressanta saker att diskutera och belysa. Kända antifeministen Per Ström är inne på samma idé; för ett år sedan lanserade han 8 september som den internationella mansdagen.

Jag hoppar upp och ner av lycka. Tills jag scrollar ner bland kommentarerna:

”Det är meningslöst att införa en mansdag. Den kommer säkerligen att inmutas av androgyna och ur genusperspektiv godkända män.”

Attans! Jag är genomskådad. Jaja, nu när planen är avslöjad är det väl lika bra att fortsätta.

***

Läs även ”Navelpetande orsakar manlighetskris”. Dagens mansdiskriminering: korta män tjänar mindre. 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om internationella kvinnodagen, feminism, genus, kön, jämställdhet, HBTQ, transpersoner, transsexualism, manlighet, män, mansrollen, antifeminism, Per Ström, internationella mansdagen

Fjantiga fruntimmer och skäggiga damer

Det märks att det är åttonde mars idag, och jag gottar mig åt uppmärksamheten. Mediamässigt är åttonde mars lite av en feministisk julafton. Jag läser om sexuella övergrepp som vapen i krig, om flickor i Afghanistan, och om Ragna Sylwan från Grupp 8 på den tiden det begav sig, som påpekar att ”Jämställdhet har vi den dag vi inte längre behöver prata om den”.

Jag läser Åsa Peterssens krönika om feministhat och nickar bedrövat. Jodå, jag känner igen det; de senaste åren har antifeminismen blivit högljudd, och feminister har blivit mer försiktiga. Det är visserligen bra med nyanser, men det är tröttsamt att alltid vara beredd på att försvara sig. Personangrepp har blivit standard, och en feminist förväntas stå till svars för i stort sett vad som helst.

Med det i bakhuvudet läser jag Alexander Chamberlands debattartikel, som meddelar att han lämnar Miljöpartiet till förmån för Feministiskt Initiativ. Hen passar också på att ifrågasätta normer:

”Varför vi går med på ett könsapart­heidssystem som berövar oss friheten att utvecklas som människor. Varför en bög klädd i rosa provocerar vissa så mycket att de mördar honom och varför det sägs vara onaturligt för en kvinna att inte raka sig under armarna.”

Artikeln möts av:

”Vilken fjant till fruntimmer !! F.I = Förlorad Individ. hej då”

”Tror han passar in i ett kvinnoparti. Är det inte tid att Växa Upp. Något förtroende får man inte.”

Att folk orkar. Det är lite som när intervjun med en kvinna om begränsningar och prestationsångest bemöts med ett demonstrativt:

”*gäspar*”

Jodå, visst är härskarteknikerna närvarande. Depp. Tills jag ser att Aftonbladet har skojat till det lite och klippt in Alexander Bards berömda skägg och glasögon på bilder av tre andra artister i Melodifestivalen: Henrik Strömberg från Scotts, Måns Zelmerlöv och Sarah Dawn Finer. Och i omröstningen ligger Sarah tvåa efter Henrik, med god marginal före Måns och Alexander själv. Hela 29,1% tycker att hon passar bäst som Bard. Och jag håller med; det rödblonda skägget matchar det lockiga mörkblonda håret perfekt.

Nej, jämställdhet har vi inte än, men vi är på god väg. Tills dess är det bara att fortsätta tjata – och sprida smygpropaganda. Skäggiga damer är bara ett vapen. Vänta bara.

***

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, jämställdhet, media, internationella kvinnodagen, 8 mars, feminism, härskartekniker, media, Alexander Chamberland, politik, HBTQ, könsroller, antifeminism, debatt, påhopp, internet, normer, fördomar, sexism, heterosexism, Alexander Bard, Melodifestivalen, Sarah Dawn Finer, Måns Zelmerlöv, Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ

Petra, Sarah, Sofia och Caroline – bröstattacker för jämställdhet

Jag vaknar på internationella kvinnodagen med en social baksmälla som heter duga. Slår upp tidningarna på nätet för att blogga om Melodifestivalen och Andra Chansen. Möts av bilderna på de tre som gått vidare. Jag såg ju programmet igår, och jag tänkte inte ens på det: Det var tre kvinnor.

Igårkväll tänkte jag inte på kön alls, men en dag som denna är det svårt att låta bli. Visst hade jag önskat att det varit Lili & Susie och BWO som följt Sarah Dawn Finer till Globen, men slumpen hade sett till att de tre ställdes mot varandra, och Sarah var den som gick vidare.

Hursomhelst: En rocktjej (Sofia), en balladprinsessa (Sarah) och en deppig och svagstark Pippi Långstrump (Caroline af Ugglas). Tre helt olika stilar. Tre helt olika utseenden och säkert tre helt olika personligheter. Tre människor, och tre exempel på hur stor skillnaden kan vara och ändå rymmas i ett begrepp som ”kvinna”.

Allt under överinseende av programledaren Petra Mede. Förra veckans ”bröstattack” ledde till en diskussion om hennes humorstil, och vi kom väl ungefär fram till att Petra har en sån humor som en del manliga komiker har, och att det är självdistansen som är så provocerande. Den gången kommenterade Petra Sarah Dawn Finers bröst, och igår gav Sarah igen – Petra fick en behå i födelsedagspresent. Underbart.

Människor som bjuder på sig själva, som har kul och är bra på sitt jobb. Och råkar vara kvinnor. Jag tror inte att Melodifestivalen är en termometer för jämställdhet, men det är härligt att se.

***

DN 1, 2. AB 1, 2, 3, 4, 5. SvD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Internationella kvinnodagen, feminism, kön, genus, könsroller, Melodifestivalen, Andra Chansen, Petra Mede, Sarah Dawn Finer, Sofia, Caroline af Ugglas, bröst, självdistans, humor

Veckans kroppsdel: Bröst

Varje gång jag duschat eller badat möter jag min egen spegelbild när jag kliver ur badkaret. Det är oundvikligt att se sin bara överkropp, eftersom handduken hänger precis vid spegeln.

Varje gång tröstar jag mig med att svepa handduken om midjan och tänka att jag aldrig kunnat med det där med att svepa den under armarna. Jag har aldrig fått den att sitta ordentligt då. Att svepa handduken över bysten är något som jag förknippar med tjejer; såna som döljer sina bröst på badstranden och i omklädningsrummet, men ibland visar en del av dem när de egentligen är fullt påklädda.

Jag är på sätt och vis tvärtom, inser jag, när jag kliver ut från badrummet och går runt i lägenheten med bar överkropp – och sedan klämmer in mig i bindern för att bli platt innan jag går hemifrån. Mina bröst är okej så länge ingen ser dem. Inräknat mig själv.

Det är bara jäkligt svårt att skriva på tangentbordet när de hänger i vägen hela tiden. Jag förstår inte hur andra lyckas.

***

Den här gången blev det inga bilder, men det kanske kommer nån gång i framtiden. Läs även andra bloggares åsikter om bröst, kroppar, komplex, transsexualism, kön, nojor