Veckans kroppsdel: Mina snygga lår

Idag är jag vårdchockad. I januari ifjol skrevs en remiss från min vårdcentral. Jag fick hem ett brev där det stod att det är typ 500 dagars beräknad väntetid, så jag räknade med att få komma till hudkliniken någon gång i sommar med mina eksem. Men så idag kom en kallelse; innan mars månad är slut ska jag få träffa en hudläkare. Det tog bara drygt ett år. Wow.

Dagen till ära har jag valt mina snygga lår som veckans kroppsdel. De är väldigt snygga idag, eftersom de vare sig vätskar eller är illröda och svullna.

Mitt snygga lår

Så här fina kan mina lår vara. Även skinkorna kan vara riktigt snygga emellanåt, om jag inte går i jeans för mycket. Det är numera ganska sällsynt att de börjar blöda och lämnar pinsamma mensliknande fläckar, tack vare att jag bosatt mig i morgonrocken och lärt mig vad som fungerar och inte fungerar för just mig att smörja med i olika stadier.

För närvarande har jag bara eksem på låren och skinkorna. Händerna är lite nariga, men det är inte som när jag var liten och hade stora fnasiga vätskande illröda sår över hela handflatorna.

Jag har haft atopiskt eksem sedan jag föddes, men det har aldrig varit så bra som nu – och nu ska jag för första gången träffa en hudläkare för dem. Lite ironiskt, men jag tar det som ett tecken på att mitt liv börjat ordna sig så mycket att jag numera har energi över för att tänka på såna småproblem. Vardagslyx har aldrig känts bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om lår, veckans kroppsdel, kropp, bilder, eksem, hudproblem, vård, vårdköer

Dagens ord: Målnervbrott

Psyk-Jonas uppfann ordet Nervsammanbrottsmål. Jag läste fel och tyckte det stod Målsammanbrott, men så såg jag att jag missat nerv. Jag pratar ju nerver hela tiden, så det är väl lätt att bli hemmablind. Men ett bättre ord kom jag på istället:

Målnervbrott

Målnervbrott är det som kan uppstå när du börjar prata och inser att din röst är alldeles för ljus. Du kanske passerade som kille, och så öppnar du käften och förstör allting. Du kanske tillochmed blir tjejad på kuppen. Självömkan och ångest och elände. Det är syndast om dig i hela världen.

Man kan försöka förebygga de värsta attackerna med att träna mindfulness och acceptans – men det som visat sig fungera bäst på vår försöksperson Immanuel är den där hägrande testosteronsprutan som morot. Om man vet att den inte är alltför långt bort är det lättare att stå emot attackerna.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om dagens ord, ord, språk, ångest, känslor, psykologi, transsexualism, könskorrigering, målbrottet, röst, kön, mindfulness, acceptans, testosteron

Gör det mig till lite mindre människa?

Imorse postade jag ett flummigt och rörigt inlägg om liv och död, och varför folk gör sådan skillnad mellan människor och ickemänniskor. Flummigheten och rörigheten representerar tillståndet i min hjärna ganska bra.

Jag har ägnat många timmar genom åren att försöka klura ut vad en ”människa” är, och sedan vad en ”normal människa” är. Längre än så har jag inte kommit, men hela tiden har det varit med siktet att förstå varför folk anser sig veta att det är SKILLNAD mellan människor och ickemänniskor. SKILLNAD som i mer än bara biologi. Jag har varit inblandad i så många diskussioner om det att det nästan är svårt att skilja det ena samtalet från det andra, men det finns vissa saker som kommer tillbaka gång på gång.

Ett av de vanligaste argumenten för att det är rätt att utnyttja och döda djur av bekvämlighetsskäl är att djur inte har samma värde; människor har ett mycket högre värde. När man frågar vad det värdet består av kommer det nästan alltid upp olika förmågor som man utgår ifrån att kor och grisar och minkar saknar. Som av en händelse råkar många av dem också vara såna som jag själv har vissa problem med, även om jag är medveten om att mina svårigheter är förhållandevis lindriga.

Det händer att jag påpekar det, även om jag oftast faller för bekvämligheten och får det att låta som att jag pratar om De Andra. Det är en stor skillnad mellan att säga

Men personer med olika funktionshinder då, som inte heller klarar det?

och att säga

Men alltså, jag har visserligen någon slags tidsuppfattning och någon slags kommunikationsförmåga och någon slags uppfattning om att jag är en individ – men jag har ändå ganska stora svårigheter med det, som en del av mitt neuropsykiatriska funktionshinder. Jag når inte på långa vägar upp till det som ses som ”normalt” och liksom genomsnittligt. Gör det mig till lite mindre människa?

Det förra öppnar för en rent teoretisk diskussion, där jag kan spela normal och neurotyp och inte blotta mig det minsta. Det är då man kan få höra såna saker som gör en smått mörkrädd.

Det senare är mer effektivt, men ökar såklart risken för personangrepp. Oftast blir det däremot bara någon slags diskussion om vad mina svårigheter egentligen består av, och folk anstränger sig för att hitta bevis på att de inte alls är så stora som jag tror, och dessutom att mina upplevelser av att vara långt mer autistisk tidigare är något slags romantiserat och falskt minne. För de vill ju inte att jag ska känna mig värdelös.

De ger mig en människostämpel, men inte villkorslöst. Och jag vet inte om jag ska vara tacksam eller förbannad.

***

Inspirerat av Jonas Franksson på Newsmill, angående dödshjälp och värdigt liv och allt sånt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om djur, djurrätt, funktionshinder, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, handikapp, hjärnan, mänskliga rättigheter, död, liv, dödshjälp, fördomar, speciesism, ableism, hjärnan

Dålig dampmamma-syndromet

Att dricka lite alkohol under graviditeten orsakar inte ADHD-symtom, enligt en ny nordisk studie. Med betoning på ”lite”, såklart. Mycket alkohol orsakar fetalt alkoholsyndrom (FAS), som bland annat kan ge samma symtom som ADHD. Men lite är alltså okej, även om det inte riktigt framgår hur lite som är lite.

Istället lyfter forskningsledaren Alina Rodriguez fram sociala faktorer under graviditeten. Hon säger till UNT.se:

”När vi tog hänsyn till sociala förhållanden ökade inte alkohol under graviditeten risken för att barnen skulle ha adhd-liknande besvär. Ju mer socialt utsatt mamman var, oberoende av alkoholintag, desto större var risken för adhd-symptom hos barnet”

En teori som Rodriguez tar upp är den om att social utsatthet ger höga halter av stresshormoner, vilket i sin tur kan påverka fostret.

Den rent medicinska biten har jag svårt att säga något om, men jag tycker att det är värt att notera vilken betydelse detta skulle kunna ha för synen på mammor till bokstavsbarn. Det är många som bär på en enorm skuld över att ha ”gett” sitt barn ADHD genom ett enda glas vin, eller ”gett” barnet autism genom att låta vaccinera det.

En gång i tiden var allt mammornas fel, för att de var kylskåpsmammor och inte kunde knyta an till sitt barn. Sedan när den teorin överbevisades och förkastades kom de nya dampmammaskulderna in; eftersom det i praktiken ofta är mammor som tar mer ansvar för barnen är det de skulden landar på. Nu har visserligen vaccinmyten spräckts, och det börjar gå upp för folk att det inte nödvändigtvis behöver vara uppfostran det är fel på, men jag har förstått att det är väldigt lätt att klaga på mammor i allmänhet, och mammor till bokstavsbarn i synnerhet.

Med detta menar jag inte att det är bra att dricka alkohol eller stressa för att ge sitt barn några extra glittrande bokstäver, fast jag inser att det kan låta så. Lite bokstäver är trots allt ingen garanti för ett lyckligt liv.

Men en dag kanske jag inte längre känner mig tvungen att försvara mina föräldrar inför olika ”experter”. En dag kanske jag inte behöver förklara gång på gång att de alltid gjort sitt bästa. En dag kanske jag kan sluta prata om mitt alfabet som om det vore någons fel. Som något fel överhuvudtaget.

Sydsvenskan, Nyheter 24, SvD, Dagen, HD, Expressen, DN, AB, Metro. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, alkohol, skuld, föräldrar, genus, mammor, barn, graviditet, nykterism, moral, fetalt alkoholsyndrom, ADHD, DAMP, NPF, droger, forskning, vetenskap, biologi, stress, hormoner, hjärnan, psykologi, autism, Aspergers syndrom, vaccin

Knark och steroider är de enda droger jag behöver – del II

”Men vad är det HÄR?! Beroendemottagningen?!”

Mitt boendestöd M2 hjälpte mig att ringa runt idag. Först för att reda ut mitt borttappade concertarecept, och sedan för att jaga en remiss till hormonläkaren: Utredarens sekreterare för att kolla att de faktiskt skickat remissen, sedan växeln som kopplade vidare till en konstig telefonsvarare som ingen begrep, växeln igen – och så beroendemottagningens telefonsvarare.

M2 har visserligen en lite otydlig röst, men ändå. Han frågade efter en viss person på METABOLmottagningen, inte Metadon.

Jag bygger tydligen ett rykte som knarkare väldigt effektivt.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, hormoner, vård, telefon, växeltelefonister, droger, Concerta, ADHD, transsexualism, boendestöd, felhörningar

Medmänskligt dödande

I söndags kväll satt jag och chattade med min älskling – om det mindre romantiska ämnet dödshjälp. Jag hade läst och tänkt hela dagen och vi pratade fram och tillbaka och försökte reda ut vad vi egentligen tyckte. Det var mycket men om och fast det förstås.

Enkelt är det inte, och det enda jag är säker på är att diskussionen om vad som är ett värdigt liv är absurd. Jag tror inte att det bara är min inlevelseförmåga det är ”fel” på, utan att folk verkligen inte KAN veta hur det skulle vara att vara någon annan, med andra förutsättningar. Allt är bara gissningar.

Skulle jag känna att mitt liv var bättre om jag kunde kommunicera obehindrat? Skulle jag känna att mitt liv var sämre om jag helt saknade språk? Jag vet inte, för även om min kommunikationsförmåga har gått framåt något enormt så förstår jag inte varför det i sig skulle vara ett villkor för att bedömas ha ett värdigt liv. Om jag tappar mitt språk, borde jag sörja? Ger det mig större rätt att ta mitt liv?

När jag läste lyssnade jag på musik, och helt plötsligt var det Johnny wanna live som slumpades fram: En djurrättsballad från 80-talet med Sandra. Den gör mig alltid så vemodig.

Youtube

”through his eyes i look inside his heart
he can feel like me and you
can’t defend himself cause he can’t talk
and this is why i talk you”

Det är den låten jag kommer på mig själv att nynna när jag läser om grisarna som skållats levande på ett slakteri. Att döda grisar i sig är inget som skapar särskilt många rubriker – det handlar om sättet man gör det på. Rätten att döda är villkorad till att göra det så humant som möjligt.

”Humant” är ett intressant ord. ”Human” betyder ”mänsklig”. Det är därför vi pratar om dödshjälp för människor, men avlivning för ickemänniskor. Folk intalar sig att det är en skillnad. Vari skillnaden består vet jag inte.

Det är ett av de största mänsklighetsmysterierna; varför det är så viktigt att dra gränser mellan ”människa” och ”ickemänniska”. 

***

Bra bloggat: Klipp och klistra, Vara vegan, Madonnan, Väldigt intressant – och läs första kommentaren under inlägget hos Folkpartiet i Sollentuna. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om djur, djurrätt, grisar, död, dödshjälp, avlivning, speciesism, filosofi, liv, slakt, kött, etik, moral, Sandra, musik, Johnny wanna live, funktionshinder, människor, empati, språk, kommunikation, autism, Aspergers syndrom, NPF, debatt

Intro till mitt liv

Jag slängde ut frågan på Facebook – den frågan som jag förträngt i minst ett halvår eftersom jag insett att jag bara stressar upp mig över min skrivkramp:

Ska jag skriva en självbiografi?

För även om jag kommer över skrivkrampen så är det ändå inte självklart. En självbiografi betyder massor av självrannsakan och minnen som poppar upp. Allt det som jag tycker mig ha bearbetat och sedan sorterat in i små prydliga lådor kanske exploderar som en tvättkorg om jag börjar rota i det.

Frågan är om den ska stå under Ohj eller Vla. Är jag en könsrollsfråga eller en psykisk sjukdom? Vilket är viktigast? Mest spännande? Och måste jag välja?

Sasha invände att jag är för ung. Jo, jag vet. Mitt liv har ju knappt börjat, så någon självbiografi blir det väl egentligen inte. Men kanske att jag får för mig att skriva ett intro till mitt liv.

Läs även andra bloggares åsikter om självbiografi, skrivande, terapi, minnen, transsexualism, psykisk sjukdom, NPF, Facebook

Trasig volymkontroll orsakar knarkchock

Lite småsunkig och trött efter en helg i sockrets klor ramlar jag in på Apoteket. Medan jag väntar fingrar jag lite småstressat på nummerlappen. DAMP-dag, i dubbel bemärkelse: Rastlös och okontrollerad – och lite orolig för att doktorn inte skickat in receptet. Hemma i dosetten ligger en enda Concerta kvar i tisdagens fack – halva dagsdosen.

Min tur: Jag räcker fram passet och apotekaren slår in personnumret i datorn. Hen vrider skärmen så jag kan se och frågar vilket av dem det är. Det finns bara två recept inlagda som jag fortfarande kan hämta ut på, och inget av dem är det nya. Edronax från i höstas, och ett recept från januari på 18 mg Concerta. Jag tar ju 72 mg om dagen, så en sån burk skulle bara räcka en vecka.

Människan i vit rock kollar lite mer, men nej, det ligger inget recept tillgängligt i någon högre dos. Hen frågar om jag pratat med doktorn, och jag svarar att medicinsköterskan sagt att doktorn hade fixat receptet, och att det ska vara 36 milligram Concerta och inte 18.

När jag precis sagt det inser jag att min röst är lite onödigt hög. Inte som om jag vore arg, men jag får en känsla av att hela Apoteket hört att jag försöker hämta ut en högre dos än läkaren enligt datorn godkänt. Det är så typiskt mig; min inre volymkontroll är alltid trasig när jag är uppe i varv, så det är först efter en stund jag inser att jag pratar för högt.

Om någon visste vad Concerta var skulle det kanske ha varit riktigt pinsamt. Narkotikaklassade ADHD-mediciner med amfetaminrykte slår helt klart den gången för några år sedan då jag i en liknande situation försökte hämta ut en allergimedicin som inte fanns inlagd. Den gången tyckte jag att det var jättepinsamt. Idag väljer jag att tro att ingen som var där förstod vad Concerta är.

I väntan på att få svar från läkaren blir det fyra kapslar om dagen i en vecka framöver. Och jag gör mitt bästa för att tvätta bort skamstämplen från mina bokstäver, utan tvekan.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, Concerta, medicin, Apoteket, ADD, NPF, droger, recept, vård, psykiatri, fördomar, missbruk

Med en fetisch för kortisonsalva – tankar om transsex

På Qruiser har det diskuterats transofiler, tranny chasers och objektifiering. Jag tycker det är jätteintressant, men har så lätt för att glida iväg i mina egna spår och hålla monologer. Jag tänkte i alla fall försöka skriva lite mer om det i framtiden – bara jag blir klok på mig själv. Här kommer till att börja med en (något modifierad) kommentar jag skrev i en av trådarna:

I mina ögon finns det en skillnad mellan att reduceras till en enda egenskap, eller att ses som en person som råkar ha den egenskapen, men att gränslandet däremellan är så himla luddigt. Om någon attraheras av mig vill jag alltid försöka reda ut VARFÖR. I ena änden har vi de som ”alltid drömt om att få knulla en kille med fitta” och i andra änden de som säger ”jag gillar dig, och att du sedan råkade födas sån är inte hela världen”. De allra flesta befinner sig förmodligen någonstans däremellan, men att försöka reda ut en sån sak samtidigt som man flirtar är inte helt lätt.

För mig är det samma sak som vilket funktionshindersfetisch som helst. Om någon skulle tända på till exempel eksem och vilja se bilder på det så skulle jag känna samma kluvenhet innan jag kunde vara någorlunda säker på vad hen var ute efter. Med de stora skillnaderna att:

1. det inte finns någon stor marknad för eksemfetischporr
2. mina eksem är inget som jag förknippar med ångest och starka känslor – det är inte på något sätt lika jobbigt som att vara ts
3. det finns inget motsvarande nylonrunkarstigmat när det gäller eksem. Jag har aldrig hört någon säga att jag har en fetisch för kortisonsalva och att jag inte borde ta upp vårdens resurser i onödan – mina eksem täcker ju relativt små hudytor och är inte så besvärande som de hade kunnat vara, och har varit tidigare

och, såklart:

4. Mina eksem har inte så mycket med min identitet att göra. Om jag hade haft en partner som tände på eksem och absolut inte ville att jag skulle behandla dem så skulle det såklart bli en konflikt, men det skulle inte nödvändigtvis leda till att jag kände att hen förnekade vem jag är innerst inne.

***

Tillägg: Jag glömde visst nämna det faktum att kön och könsbunden läggning är jätteviktigt för många personers världsuppfattning, och det förväntas påverka ens identitet på ett helt annat sätt. Hoppsan.

Tillägg 2: Att jag tog eksem som exempel är för att det känns konstigare att tänka tanken att någon skulle skriva ”Åh, jag jag blir så kåt av dampingar. Och du har tics också! Får jag se dem i cam?”. Och eftersom jag inte är helt öppen med min tarmsjukdom på Qruiser så får jag sällan såna förslag. Tackolov.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, läggning, fetischer, HBTQ, transpersoner, transsexualism, attraktion, dejting, kärlek, relationer, funktionshinder, eksem, sjukdomar, objektifiering, NPF, tics, IBS

”Psykfrisk” bloggare riskerar normalitet

Är det lättare att spela sjuk än att spela frisk?

Frågan poppar upp när jag läser om åtalet mot Anna Odell. Hon fejkade en psykos som en del av ett konstprojekt, och nästa morgon förklarade hon att allt bara var en del av hennes examensarbete från Konstfack. Idag presenteras brotten hon misstänks för: ”falskt alarm, våldsamt motstånd, ofredande samt oredligt förfarande”.

Det här är inget riktat direkt mot Anna Odell, och jag lägger ingen värdering i orden frisk och sjuk, men: Med undantag för såna bloggare som ägnar sig åt personangrepp verkar alla vara överens om att Anna Odell förmodligen är psykiskt frisk; att det var den där kvällen i januari som hon spelade, och att resten av tiden visar hon sitt sanna jag. Därav frågan. Hennes personliga hälsa är inte något jag tänker spekulera i – men däremot att människor förutsätts vara psykiskt ”friska” om de inte lyckas övertyga någon om motsatsen.

Jag funderar över den en stund; försöker komma på om jag någonsin spelat sjuk. Och visst, det har hänt att jag spelat lite mer störd än vad jag är – men då har det snarare handlat om att förstärka det subtila i kroppsspråket. Ja, och så har det förstås inte varit i psykiatrin, utan till exempel när man går genom säkerhetskontrollen på flygplatsen. Det är bättre att uppfattas som flygrädd eller utvecklingsstörd än att bli misstänkt som terrorist eller knarksmugglare för att man flackar med blicken och ger ett nervöst intryck.

I nästan alla andra sammanhang IRL strävar jag istället efter att fejka friskdom och neurotypi. Kanske tillochmed normalitet, i viss mån. Ingetdera är mitt ”sanna” jag. Om jag inte pratade oavbrutet om diagnoser och symtom skulle jag lätt passera som damplös 99% av tiden – men den hundrade gången skulle jag krascha så hårt mot världen att det inte är värt det.

Det går uppenbarligen att fejka en psykos. Det går också – för det mesta – alldeles utmärkt att spela psykiskt frisk och normal och damplös. Den uppenbara skillnaden är att den som spelar frisk inte utsätter någon annan för fara. I alla fall inte direkt.

***

Jag har redan bloggat om problemen med hennes arbetsmetoder, så det här är inte på något sätt ett försvar, nej. Bara en tanke.

Mer vård: I Uppsala vill de avskaffa läkarrocken. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykisk sjukdom, sjukdom, NPF, friskdom, diagnoser, normer, normalitet, fördomar, Anna Odell, konstfack, psykiatri, konst, psykologi, Aspergers syndrom, ADHD

Ingen riktig bög

”Du är ingen riktig bög!”

Robin kan, till skillnad från mig, sjunga. På riktigt. Men när jag frågar om han klarar av La Voix säger han bara ”inte i hennes oktav, tok heller”.

Jag som trodde att han var en riktig bög. Alla riktiga bögar har ju jätteljusa röster, det vet man ju. Som jag.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, La Voix, sång, röst, kön, manlighet, bögar, transsexualism

Jag suger – men på ett manligt sätt!

”Nu har jag jättetråkigt, så jag tycker att du ska sjunga för mig”

Hade någon annan sagt det hade jag viftat bort det. Hade det varit Dennis hade jag totalvägrat. Men det går inte att säga nej till Minou – i synnerhet inte när jag vet att jag egentligen behöver träna bort alla nojor och sluta självömka.

Så jag frågar vad hen vill höra: Vad som helst. Jag börjar leta i minnet efter låtar med lagom mörka stämmor, när jag inser vad den ultimata fobiträningen vore: Den låten jag haft i huvudet hela dagen.

Youtube

Med stöd av iTunes sjunger jag La Voix för Minou i telefon. Den ultimata ursäkten; det är inte många som klarar att sjunga jättesnabb opera, jättehöga toner och på franska. Man kan liksom inte förvänta sig perfektion då.

Jag hör hur jag gör allt fel; i de låga partierna är jag för lågt, och i de höga går jag upp i falsett. Att jag suger är ingen nyhet. Men jag gör det på ett manligt sätt: Min röst är för mörk.

Lycka.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, sång, sångröst, musikalitet, manlighet, köns, transsexualism, röst, komplex, La Voix

Min mänsklighetsförklaring: introduktion

I ett kvarts sekel var jag konstig. Det är det ord jag själv använde; det låg ingen värdering i det. Jämfört med demon var det så positivt som det bara kunde bli. De senaste sex åren har jag vant mig vid ett annat ord: Aspergers syndrom.

Jag har insett att det kan vara bra att berätta hur jag uppfattade det när jag fick min diagnos, på ett mer grundläggande sätt. Det finns så många fördomar om vad det innebär att få en diagnos, som får folk att dra sig för att söka hjälp. Jag vet att alla är olika, men jag känner absolut inte att jag har någon ”stämpel”. Tvärtom får jag ibland känslan av att bära någon slags tapperhetsmedalj. Jag vet inte om det egentligen är så himla mycket bättre, men ändå.

Jag ska försöka förklara vad som hände; både rent praktiskt och känslomässigt, under taggen ”mänsklighetsförklaring”. Det ordet ger i sig en föraning om hur jag ser på den processen. Alla är såklart olika, men det här är min version.

Så: vi börjar från början.

Läs även andra bloggares åsikter om Aspergers syndrom, NPF, diagnoser, funktionshinder, vård, psykiatri, identitet

Kön är gud och Immanuel dess könsblinda profet

”Barn är barn, och är knappast särskilt olika vad gäller kön. Är det så dåligt att låta Pop utveckla sin identitet baserat på något annat än omgivningens fördomar?”

Meidi uttrycker det som jag också tänker. Och jag funderar: Om folk tror att könsidentiteten sitter i det faktum att resten av världen vet vad man har mellan benen, så förstår jag varför genuspaniken är så stark idag.

Ett föräldrapar som inte svarar på nyfikna frågor om barnets kön provocerar, det är uppenbart. Varje gång jag försöker skriva något vettigt om varför det anses vara så hemskt att jag ska få heta Immanuel, eller varför det anses vara en statlig angelägenhet vad jag gör med mina äggstockar, så slutar det alltid med slutsatsen att kön är någon slags speciell faktor som slår ut allt vad rationellt tänkande heter.

Jag är inte mycket bättre själv, men jag tränar på det. Det är svårt att inte ta åt sig personligen när folk säger att den som har äggstockar och livmoder är en kvinna och aldrig kan bli en man – oavsett om det är mig specifikt det är riktat mot, eller bara rent allmänt. Även jag får genuspanik ibland. Det är svårt att hålla sig på en teoretisk nivå och överglänsa med argument när utgångsläget är att personen ifråga inte erkänner min egen identitet.

Därför kan jag på sätt och vis förstå att en del människor blir stressade av att möta någon som tydligt bryter mot deras föreskrivna könsroller – för det märks. Förr eller senare kommer ämnet upp. Min existens triggar liksom tankar, och folk känner att de behöver prata av sig. Några få går i försvarsställning och verkar känna ett behov av att förklara sig – i synnerhet en del ”kvinnliga” kvinnor vill gärna lyfta fram att de minsann kan byta däck eller att de älskade att klättra i träd som barn – men de flesta behöver bara få fundera högt.

Att komma ut som trans-nånting är att vara jourhavande genusterapeut. Det känns inte så lite ironiskt att jag – som tycker att jag är den i hela världen som kan allra minst om kön – är den som folk automatiskt vänder sig till.

Kanske säger det något om vad kön egentligen är: något som alla tror sig veta ungefär vad det är, och som många tror finns men långt ifrån alla – men ingen har sett kön i verkligheten. Lite som gud, med andra ord. Och jag är en högst motvillig profet.

***

Dagens guldkorn: Transvestiten Pia på dagisbesök, och DNs Malin Crona vill vara transvestit. Mer jämställdhet och genus: 1, 2, 3, 4, 5. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsblindhet, könsroller, könsidentitet, transsexualism, transpersoner, jämställdhet, feminism, queerpraktik, människor, psykologi, media, debatt

Operadivor och kukmonument – att köna en stad

Det var en gång en stad som var känt för tre saker: Ett stålverk, ett bandylag och Tomas Ledin. Det var en gång en stad som var obetydlig nog att på Googlemaps placeras i Stjärnsund – flera mil bort och i ett annat län. Det var en gång en stad där där Sandvik en höstdag varslade 900 personer – fler än antalet arbetslösa i hela kommunen.

Men det var också en gång en stad som hade en skola där stora kända personer gått: Både Prins Daniel och hollywoodstjärnan Geena Davis har gått på Hammargymnasiet. Och min egen BimBim: Dennis alias Bimbo Boy. Sandviken är rena kändisfabriken*, och nu senast är det Malena Ernman.

Kukmonumentet i Sandviken

Inatt insåg jag att min bild av Sandviken är lite förvrängd. Jag blev kär i det manliga; i en jättekuk som står framför Sandviks huvudkontor och är avbildat på kommunvapnet. Ja, egentligen är det en gammal hammare eller nåt sånt, men det är inte så jag ser den.

Jag har hela tiden tänkt på Sandviken som manligt. Det är först nu som jag börjar se det androgyna – och inser att det snarare är det som gör att jag trivs. Om man nu kan köna en stad, så inte är det så himla macho att fostra både en operadiva och en fjolla.

Och om jag hade begripit mig på kollektivism hade jag nästan blivit lokalpatriot.

***

*) Alltså: Jag växte upp i en stad som – bortsett från skidåkare – hade Lars Vegas Trio som största kändisar. Jämför.

DN 1, 2. AB 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Malena Ernman, Sandviken, Melodifestivalen, musik, tv, kändisar, kön, genus, Bimbo Boy, Tomas Ledin, Sandvik, bandy, industri, manlighet, kön, könsroller, androgynitet, genus, Geena Davis, Daniel Westling

Malena med rösten och Snälla Caroline går mig på nerverna (med bilder)

På sandviken.se uppmanades kommunmedborgarna att rösta på Malena Ernman

Jag bloggade ju tidigare ikväll om Caroline af Ugglas; om hur jag skulle vilja gilla hennes musik, men att det är något som gör det outhärdligt. Ikväll gick jag verkligen in för att försöka vara fördomsfri och avslappnad, men det slutade med att den gick mig på nerverna. Bokstavligt talat.

Varje gång jag försökt berätta något sånt här låter det så dramatiskt och hemskt. Det är inte synd om mig. Jag är inte sjuk. Jag har bara – som den damping jag är – en omogen hjärna som en tvååring; det är därför jag begåvats med synestesi, och det är därför jag har en motorväg mellan sinnesintryck och muskler. Ibland är det underbart och ibland mindre trevligt, men jag skulle inte vilja ha någon annan hjärna. Om man kan få orgasm av att äta surkål är lite spasmer någon gång ibland inte så himla mycket att bråka om.

Eh… nåja. Carolines sång träffade en nerv inom mig, och jag ryckte till. Hela låten igenom satt jag och skakade. I kanske en timme efteråt var jag spänd och stel och hade svårt att koncentrera mig – tills Malena stod på scenen, och de första tonerna i LaVoix ljöd. Ett sånt obeskrivligt lugn. Hela kroppen slappnade av på en sekund.

Jag (stålkaninen) möter Malena Ernman (snön) i Sandviken

Pudersnö, det är det hennes röst är. Det sa jag för två veckor sedan, och det håller jag fast vid. Iskall, frisk och mjuk. Sval och oändligt vacker. Massage för trötta nerver.

Jag vet inget om musik, och jag är totalt tondöv och omusikalisk, men jävlar vilken känsla jag får varje gång jag hör den låten. Det räcker för mig. Jag röstade med nerverna ikväll. Och ingen var förmodligen gladare än jag över att det var Malena som vann över Caroline.

Vilken röst!

***

För den som vill läsa mer om mina synestetiska äventyr med Melodifestivalen har jag lagt upp varje deltävling här: 1, 2, 3, 4.

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6. Newsmill. AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15. SvD 1, 2, 3. Sydsvenskan 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Malena Ernman, musik, Caroline af Ugglas, Snälla Snälla, La Voix, tv, kultur, nöje, media, Melodifestivalen, ESC, schlager, opera, Sandviken, bilder, snö, nerver, synestesi, NPF, Aspergers syndrom, känslor

Snälla snälla fortsätt vara ”ful”, Caroline!

Jag läser om Caroline Af Ugglas i Aftonbladet; att folk sagt att hon är äcklig och ful och allt möjligt. Och ja, det har jag märkt. Folk verkligen älskar att hata henne.

Själv älskar jag hennes stil; Ansiktsuttrycken och kroppshållningen. Jag gillar hennes röst när hon pratar och jag älskar Janis Joplin jag med. Det är bara rösten när hon sjunger som jag inte klarar av. Den får mig att må fysiskt dåligt, och jag vet inte varför. Det är inget personligt mot henne, utan bara ett konstaterande. Jag kan inte ens bedöma om hon kan sjunga eftersom jag är tondöv, men det utgår jag ifrån.

Däremot fick jag plocka bort ungefär ett dussin kommentarer till det inlägget som hade hennes namn i rubriken. Årets Melodifestival har präglats av två hatobjekt: Caroline af Ugglas och Petra Mede. Det är helt legitimt att hacka på dem tydligen, och gå över gränsen till uppenbara personangrepp.

Caroline nämner en tänkbar anledning: Att hon är en tjej som går emot strömmen. Det är det jag också misstänker. För visst kan man ha åsikter om ett framträdande, men det är en annan sak. Jag hade nästan förutspått att det skulle ske, eftersom ganska många bloggare verkar ha Alex Schulman som idol och tror att ju elakare de är desto coolare. Bitterhet är en synd; elakhet en dygd.

Och såklart: Det är fortfarande 2009 en dödssynd att inte spela sin könsroll enligt någon slags standardmall, i synnerhet om man är sångerska. Fina flickor grimaserar inte och är inte bittra och surfittiga och allt vad det heter. Å andra sidan är nog många av dem ganska upptagna med att vara just fina flickor, och därför är det förmodligen de ”fula” flickorna som har roligast. Så, Caroline, fortsätt vara en ”ful” flicka. Det behövs. Snälla snälla?

***

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Bloggar: Psykbryt och Witchbitch. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Caroline af Ugglas, Melodifestivalen, Petra Mede, Snälla Snälla, tv, musik, kultur, nöje, media, bloggosfären, sexism, kön, könsroller, fördomar, bittrofobi, Alex Schulman, internet, mobbing, trakasserier, påhopp, kränkningar, åsikter, känslor, bloggosfären

Självbo – vilket underbart ord!

”Jag glömde morötter! Gevvis kommer döda mig om hon inte får morot ikväll”

Jag har svårt för att se hur en liten dvärgkanin kan döda en människa, men det är inte bokstavligt menat. Gevvis vet att om människan äter godis så ska hon också ha. Gos och kärlek och uppmärksamhet, en ren bur, skuttfrihet, hö, pellets, morötter, russin, äppelskrutt, ett och annat obesprutat bananskal och såklart vatten – mer komplicerat är det inte att ha en kaninsambo. Hon gnäller aldrig över att jag glömmer att gå ut med soporna eller något av det där som människor brukar göra.

Jag har provat att leva i kärnfamilj, i kollektiv, i studentkorridor, som sambo – och sedan snart tre år som självbo. Det är det ordet jag saknat, och nu har jag hittat det, tack vare intervjun med Kicki Biärsjö i Aftonbladet. Förr i tiden brukade jag säga att jag var en ensamvarg, men numera är jag alldeles för social för att det ska stämma. Neurologisk individualist beskriver mig bäst, men det är för krångligt.

Men ja, jag är självbo. Jag trivs alldeles utmärkt, och är mer social än någonsin. Att ha någonstans att stänga in mig för mig själv emellanåt är en förutsättning för att överhuvudtaget orka gå ut då och då. Och – hur konstigt det än kan låta – för att kunna ha en relation.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, NPF, relationer, kärlek, självständighet, självbo, sambo, normer, familj, Kicki Biärsjö

Bakterieskräck och stökighet – en vinnande kombination

Om Facebook kunnat uppdateras via telepati:

6:59 Immanuel Brändemo är vaken och klar i skallen men trött i kroppen efter gårdagens äventyr

9:33 Immanuel Brändemo säger högt till sig själv ”Nej, nu MÅSTE du ta dig upp ur sängen”

9:34 Immanuel Brändemo med bolltäcke ligger i en hög på golvet.

Fördelen med bolltäcket är att jag blir lugn och sover bättre. Det tar dessutom bara en timme i genomsnitt att somna, och inte två eller tre. Nackdelen är att det är tungt att resa sig från, eftersom täcket väger några kilo. Och om man som jag sover i en 80 cm bred säng och har svårt med motoriken slutar det var och varannan morgon med att jag och bolltäcket ligger på sovrumsgolvet.

Fast fördelen med det – i sin tur – är att då MÅSTE jag resa mig upp. I synnerhet om sovrumsgolvet är täckt av urhoppade kalsonger och annan smutstvätt. Inget ont som inte för något gott med sig. Att ha begåvats med en kombination av bakterieskräck och stökighet har sina uppenbara fördelar ibland.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, stökighet, smutstvätt, bakterieskräck, bolltäcke, motorik, klumpighet, sömnstörningar, NPF, ADHD, Aspergers syndrom

Sverige omsprunget av Danmark och Norge – i snigeltakt

”På denne baggrund finder Justitsministeriet, at anvendelsesområdet for bemyndigelsesbestemmelsen i § 13, stk. 2, bør udvides, således at personer, der ganske kan ligestilles med transseksuelle, kan få et fornavn, der betegner det modsatte køn.

Det er hensigten, at den administrative procedure for navneændring for den nævnte gruppe af personer tilrettelægges således, at proceduren svarer til den procedure, der anvendes i forhold til transseksuelle. Sexologisk Klinik vil derfor i disse tilfælde skulle afgive en erklæring om, at vedkommende ganske kan ligestilles med en transseksuel, idet han eller hun lever som det modsatte køn og har gjort dette gennem længere tid, ligesom det skal være en betingelse, at en navneændring vil kunne forbedre den pågældendes livskvalitet væsentligt.”

Så ser det nya förslaget till ny namnlag i Danmark ut. Transpersoner som kan likställas med transsexuella (men ändå inte är det: de har inte behov av könskorrigering) ska alltså få byta till ett ”könskonträrt” namn – om de har intyg från Sexologisk Klinik, som är stället som sköter könskorrigeringsutredningar.

Nej, det är inte perfekt, vilket HBT-organisationen LBL påpekar, och det är mer återhållsamt än den norska lagen, som visserligen kräver att man anger att man är ”transkjønnet”, men utan att man behöver läkarintyg. Men det är ett steg längre än den svenska lagen.

Drömmen vore såklart att alla vuxna människor anförtroddes rätten att själva välja sina namn. Efter snart två års krig mot Skatteverket vet jag att det inte går på en kafferast. Och nu är alltså Sverige omsprunget av Danmark – fast ”omsprunget” är nog fel ord med tanke på hastigheten.

***

Cred: Antigayretorik och Bengt Held.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namnlagen, transpersoner, transsexualism, lagar, fördomar, cisnormativitet, Sverige, Norge, Danmark, HBTQ, könsneutralitet, kön, sexism, Skatteverket, genus, namn, politik

För en epidemi av manliga graviditeter: Stoppa kastreringstvånget!

Banderollen "Stop forced sterilization of transsexuals" i prideparaden 2008

I somras visade jag tuttarna för 450 000 personer. Före paraden funderade jag över det moraliska i att klä av sig för ett gott syfte, men efteråt var jag mest upprymd över det faktum att nästan en halv miljon hade sett banderollen jag målade: Stop forced sterilization of transsexuals.

Fast nu handlar det här inlägget inte om mina bröst, för en gångs skull. Det handlar om lagförslaget som kräver att man i framtiden måste sakna könskörtlar för ”fel” kön för att få ett nytt juridiskt kön. Det betyder till exempel att en transsexuell man MÅSTE operera ut sina äggstockar oavsett vad han själv har för behov, och förmodligen kommer även vissa barn med olika intersexuella syndrom att behöva genomgå fler operationer än vad som är medicinskt nödvändigt.

Allt för att stilla genuspaniken: Tänk så hemskt om en man födde barn! Det är det de oroar sig för, om man läser lagförslaget. Dåligt underbyggda argument är bara förnamnet.

Så vad kan man göra åt detta? Jo, man kan skriva under en protestlista som ska skickas till socialminister Göran Hägglund. Den korta texten på uppropet är:

”Vi vänder oss mot förslaget i SOU 2007:16 att tvångskastrera transsexuella som ansöker om ändrad juridisk könstillhörighet.

Vi föreslår att Sverige istället, i likhet med Storbritanniens Gender Recognition Act 2004 kapitel 7, separerar den juridiska könstillhörighetsprocessen från den medicinska.”

Den långa texten hittar du här.

Varför skriver jag om mina bröst när inlägget inte handlar om dem? Jo, för att de, till skillnad från mina äggstockar, är synliga. Utan att ha någon statistik skulle jag gissa att det är fler transsexuella killar som har behov av en bröstkorgsrekonstruktion än av en kastrering, men att sätta ett krav på en platt bröstkorg för att få ett nytt juridiskt kön hade varit ungefär lika dumt.

Alla personer med transsexualism är olika. Alla har olika behov, och för många är det viktigt att genomgå den operationen, men det betyder inte att det måste vara det för alla. Bara för att några lagstiftare är rädda för en epidemi av manliga graviditeter betyder det inte att de har rätt att ta makten över andras kroppar. Det är dags att säga ifrån.

Ta makten över din egen kropp, och hjälp andra att göra detsamma! Visa politikerna vad du tycker!

Skriv under du med!

***

Läs gärna mitt tidigare inlägg ”Är ‘freak’ ett kön?” och debattartiklar i Aftonbladet och Läkartidningen.

Foto och cred till: Emma.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, transpersoner, HBTQ, namninsamling, politik, makt, vård, kirurgi, lagar, kön, genus, identitet, könsorgan, kastrering, sterilisering, tvångssterilisering, bröst, kroppar, normer, fördomar, genuspanik, sexism, transfobi, cissexism, cisnormativitet, könskorrigering, intersexualism, juridiskt kön

HIV-test i bloggen visar positivt för autism

En gång i höstas skrev jag ett inlägg som jag plockade bort efter två dagar; ett psykologiskt experiment. Jag berättade att jag inte visste om jag var HIV-positiv eller inte. Alla känslor och tankar i inlägget var helt äkta, och jag tog ner det samma dag som jag testade mig. Det var ett sätt att få ur sig tankarna, men sättet de kom fram på skrämde mig. Risken var plötsligt mycket mer verklig.

Däremot noterade jag att den reaktion jag hade förväntat i mig själv aldrig kom. Jag trodde att jag skulle skämmas, för det har jag hört att folk gör. Men autistisk som jag är så saknar jag såna talanger. Rykten? Anseende? Jag vet inte vad det är.

Jag tänker på det när jag läser om Andreas Lundstedt i Expressen. Det var nämligen med honom det började, när han slog igenom i Melodifestivalen för två år sedan. Någon började googla ”Andreas Lundstedt HIV”, och det dök upp i min statistik. Jag var korkad nog att nämna det i min blogg, liksom i förbifarten. Ja, det finns gränser för hur dum man får vara och jag är definitivt över den gränsen ibland.

Det går att förklara det med ett enda ord: Autism. För mig existerade nämligen inte människor på riktigt, och dessutom fattade jag inte att det finns saker som folk skäms över som jag inte kan föreställa mig att skämmas över. Idag har jag lärt mig lite mer om sånt, men bara lite. Inte undra på att jag ibland känner mig som om jag sitter på ett massförstörelsevapen med min blogg.

Min skamkompetens är dålig, och min inlevelseförmåga är usel. Jag skäms enormt över att jag bajsar, men inte så mycket över att jag ropar ”kuken!” på stan. Jag skäms inte en sekund över att jag är ett psykfall-i-tillfrisknande. Och jag har svårt att veta vad man förväntas skämmas över om ingen säger det.

Och ja, en sak till: Det klart jag skäms som fan varje gång jag kommer på något jag gjort som kan ha skadat någon. Det är nästan den enda drivkraften att skämmas som jag har. Och den sortens skam kan vara bra att ha emellanåt, eftersom den är ett kvitto på att man utvecklas och lär sig nya saker.

Resultatet då? Jag vet inte om det är viktigt för någon att veta, men jo, det var negativt. Annars hade jag bloggat om det för länge sedan. Jag har ingen skam i kroppen ju.

[Det här är något slags sätt att säga förlåt till alla vars fötter jag trampar på med spikskor emellanåt]

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om skuld, skam, autism, theory of mind, Aspergers syndrom, NPF, psykologi, sociala svårigheter, bloggande, trollhare, HIV, tester, Andreas Lundstedt, sjukdomar, funktionshinder

Möte med framtiden

Var det en tiondels sekund av förvåning jag såg i hennes ansikte när jag sträckte fram handen och sa mitt namn? Hursomhelst förstod hon ju ganska omedelbart varför hon inte hade hittat mig i någon databas när hon sökt efter Immanuel.

Det blev ett bra möte med framtiden. Jag ska ta vid där jag slutade för fem år sedan, fast ändå inte. Allt är nytt: Skolan, lärarna, poängsystemet, namnet, förutsättningarna för att få den hjälp jag behöver – och jag. Det enda som egentligen är kvar av mina fyra år nio mil längre västerut är mitt personnummer i LADOK och mina betyg och poäng – fast de senare är omräknade till det nya systemet såklart.

Men det löser sig. De lovade att försöka hitta en mentor; någon som kan hålla lite koll på att jag inte går in för hårt, som kan hjälpa mig med struktur och planering. Hon frågade vilken typ av person jag skulle vilja ha, och jag förklarade. Vi pratade en bra stund, och så frågade hon om det var något jag glömt att ta upp. Då kom jag på det:

”Jo, det ska gärna vara en fördomsfri person också”

Närmare än så pratade vi inte om mitt synliga funktionshinder. Och när jag börjar till hösten kommer det förhoppningsvis att vara mer osynligt.

Läs även andra bloggares åsikter om studier, högskolan, möten, transsexualism, komma ut, mentor, stöd, funktionshinder, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, förtidspension, återhämtning

Den normala galenskapen

”Tackolov att det finns den lilla klick psykfall som är våldsamma, som förstör ryktet för alla oss andra. Det är nog tack vare dem som psykvården inte riktigt är så bortprivatiserad och sönderprioriterad som den skulle kunna vara.”

Så skrev jag i september ifjol, i kölvattnet av skolmassakern i Kauhajoki i Finland. Det låter morbidt, men det känns fortfarande lika sant.

Den tyska skolmördaren Tim Kretschmer hade alltså varit inlagd på psyket fem gånger de två senaste åren, och skulle sedan ha fått fortsätta med terapi inom öppenvården. Enligt Aftonbladets källor ville han det egentligen, men skolkade från mötena. SvD har intervjuat Niklas Långström, docent i barn- och ungdomspsykiatri. Han förklarar varför folk först sa att han var så normal, innan hans psykhistoria kom ut:

”Han var förmodligen ganska vanlig men hade sina sidor, vore han knäpp hade man reagerat tidigare”

Det är ju det jag brukar säga: Det är därför det kallas för osynliga funktionshinder. Det syns sällan på utsidan att någon mår dåligt, och det är svårt att veta vad som rör sig i någons huvud.

Litegrann kan jag, i min självgodhet, tänka att det finns en endaste fördel med det, om det alls finns någon: Att det sitter i bakhuvudet hos folk att psykfall som inte får vård kan bli en mördare. Det är visserligen oerhört extremt ovanligt, men ändå. När inget annat fungerar är skrämseltaktik det enda som finns kvar.

Mer: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12. Bloggat: Svensson, Lars Ewald Lenka. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiatri, vård, politik, psykisk sjukdom, depression, normal, Winnenden, Tyskland, Tim Kretschmer, psykologi, media, skolmassaker, massmord, brott

En bög gör ingen bajsteori

”oj, vad jag fokuserar kring röv i allt jag skriver!”

Jodå, kära Psyk, det har vi märkt. Du uppfinner ord som arsla och rövmatism, och skriver RÖV på makaronerna om fisar på Facebook och jag vet inte vad. Du erkänner att du är ”ett levande analt stadium”.

Freud skulle älska dig. Freud skulle kasta sig över dig och få dig att förstå att dina nojor och din rövfixering är ett symptom på att du har problem med din homosexualitet. Eller kanske snarare att du är det perfekta exemplet på att homosexuella män egentligen fastnat i den anala fasen och har separationsångest från sitt eget bajs.

Okej, Freud skulle kanske inte säga så, men någon av de som dyrkar honom. Det är tur för dig att det är ute med psykoanalys. Och det är tur för dig att folk börjar förstå att en bög gör ingen bajsteori.

Läs även andra bloggares åsikter om bajs, bögar, Freud, psykoanalys, psykologi, homosexualitet, Psykbryt, arsla, rövmatism, språk, HBTQ