Ångest
Oro
Nyfikenhet
Tillit
Okej, någon proffsfotograf blir jag aldrig, i synnerhet om jag aldrig byter motiv. Men detta ska alltså föreställa de fyra stadierna jag gått igenom det senaste året.
Vad jag känner tillit till? Livet. Även om jag inte har slutit fred med mig själv riktigt än har jag i alla fall slutit fred med livet.
Läs även andra bloggares åsikter om tillit, ångest, bilder, glädje, trygghet, identitet, acceptans, mindfulness
Jag har själv just blivit varslad från jobbet. Jag befinner mig utomlands, ingen a-kassa här inte. Och visst har ångesten kommit krypande… men något riktigt fäste tycks den inte få.
Därför att jag tidigare har bjudit in den som en vän, vill jag gärna tro. Kommer den igen gör jag detsamma… Kom, ångest, och berätta vad du vill.
Budskapet handlar om frihet och om möjligheter som man ännu inte blivit varse.
Jippijaj, typ.
Kul att få se dig, förresten, och även om bilderna tekniskt kanske lämnar en del att önska så finns det konstnärligt sett inget att anmärka på, tycker jag, tvärtom. Dessutom är du, vare sig du vill det eller ej, riktigt söt, kan jag konstatera. På trean ser du ju ut som rena stumfilmsatkrisen. Ja, aktris… Hur det där hänger ihop, kvinnligt och manligt, utseende och identifikation, yttre och inre aspekter och sådär… det vet du ju bäst själv.
“Därför att jag tidigare har bjudit in den som en vän, vill jag gärna tro. Kommer den igen gör jag detsamma… Kom, ångest, och berätta vad du vill.”
Det låter väldigt mycket mindfulness. Det är lite så jag också försöker förhålla mig.
Tekniskt är de en katastrof, jag vet. Min kamera tål inte ens att man står precis vid fönstret mitt på dagen när solen skiner.
Hmm, jag förstår att du menade att ge Trollis en komplimang, Mattias. Och han verkar ta det med moget lugn. Jag vet att han kan försvara sig själv när han tycker det behövs. Men var lite försiktig med vad du säger till en transperson, när du är medveten om att du talar med en sådan. Alla är inte lika milda i temperamentet.
Jag vet inte om jag ska tycka att du är oförskämd, eller om jag ska tycka det är bra att du är ärlig. Det senare väger nog över, tack vare den sista meningen.
Ja, folk är olika. Själv tycker jag att det är bra att folk är ärliga mot mig. Jag tänker att om jag får höra nu att jag ser ut som en tjej så kommer jag att våga lita på det mer när folk säger att jag ser ut som en kille…
Ja, det var inte ärligheten som störde mig. Utan det var formuleringen “vare sig du vill eller inte…” och att han utformade det som en komplimang, samtidigt som det verkar som att han ändå förstått att du inte vill bli uppfattad som kvinna.
Men den sista meningen ger även intrycket att han inte har förstått till 100% vad transsexualism innebär, och erkänner det, så det mildrar saken en aning.
Jo, det förstås.
Mm… Det där är knepigt och det kände jag såklart redan när jag skrev det. Men att akta sig för att såra är ofta mer sårande än något annat, eller hur? Det är inte mitt fel att Immanuel ser ut som en kvinna. Inte hans heller. Kanske inget fel alls i själva verket? Och med det menar jag INTE att han bör känna sig som en kvinna eller försöka vara en sådan.
Att du är söt… VAR en komplimang. “Kan väl inte vara fel att vara söt, oavsett vilket kön man tillhör/känner sig tillhöra?”… tänkte jag. Men å andra sidan så går jag inte och strör komplimanger till karlar.
Så… det är knepigt det där, *erkänner*. Och jag inser att plastbaronen nog har rätt i sin kritik.
Och allt ligger förstås i betraktarens öga… själv tycker jag inte att jag ser något på bilderna som direkt skriker ‘kvinnlighet’, förrutom långt hår då om man ska lägga in riktigt gamla värderingar. Men det vore rätt korkat med tanke på att jag själv betraktar mig som kvinna, och mitt huvud är kalrakat. Så det där med håret lägger vi bort.
Immanuel, jag tycker du är en väldigt vacker man. Du har något speciellt i ögonen… nåt som väcker nyfikenhet på din person.
Jo, det är komplicerat. Alla känner olika. Själv tar jag illa upp om människor tydligt menar att såra, men det gjorde ju inte du. Och jag har inget emot att folk säger att jag är söt (mer än att jag har jättesvårt för komplimanger överlag
), men jag kan känna mig kluven inombords när det gäller komplimanger för saker jag själv har svårt att acceptera.
Lite som när jag säger till en kompis att hans näsa är så stor och fin – och sedan kommer på att det finns de som av någon anledning har komplex för sina “stora” näsor.
*s
Du är ju värre än jag! “En så stor och fin näsa du har!”… Har väl aldrig hört på maken…
Hursomhelst, din bildserie handlar ju om det här. Att stå kvar utan kåpa oavsett vad folk månde tänka och tycka och tro… och projicera! Allt vi tänker om andra tänker vi i grunden om oss själva, det kan vara värt att hålla i minnet.
(Jag är med andra ord söt! – enligt mig själv.)
Hahaha, jag är sån. Inte undra på att jag sällan vågar ge folk komplimanger
Du råkar inte vara skytt, som jag? Isåfall har du perfekt alibi; vi ÄR såna bara… Födda med foten i munnen…
Nej, men jag har Asperger
Härligt! Då kan du göra lite som du vill… *s
Haha, ja
Pingback: Jesus är en transkille med skägg « trollhare
I första bilden ser du ut som en trollkarl.
Åh, tackar! Jag ville gärna se lite sån ut…