Självbo – vilket underbart ord!

”Jag glömde morötter! Gevvis kommer döda mig om hon inte får morot ikväll”

Jag har svårt för att se hur en liten dvärgkanin kan döda en människa, men det är inte bokstavligt menat. Gevvis vet att om människan äter godis så ska hon också ha. Gos och kärlek och uppmärksamhet, en ren bur, skuttfrihet, hö, pellets, morötter, russin, äppelskrutt, ett och annat obesprutat bananskal och såklart vatten – mer komplicerat är det inte att ha en kaninsambo. Hon gnäller aldrig över att jag glömmer att gå ut med soporna eller något av det där som människor brukar göra.

Jag har provat att leva i kärnfamilj, i kollektiv, i studentkorridor, som sambo – och sedan snart tre år som självbo. Det är det ordet jag saknat, och nu har jag hittat det, tack vare intervjun med Kicki Biärsjö i Aftonbladet. Förr i tiden brukade jag säga att jag var en ensamvarg, men numera är jag alldeles för social för att det ska stämma. Neurologisk individualist beskriver mig bäst, men det är för krångligt.

Men ja, jag är självbo. Jag trivs alldeles utmärkt, och är mer social än någonsin. Att ha någonstans att stänga in mig för mig själv emellanåt är en förutsättning för att överhuvudtaget orka gå ut då och då. Och – hur konstigt det än kan låta – för att kunna ha en relation.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, NPF, relationer, kärlek, självständighet, självbo, sambo, normer, familj, Kicki Biärsjö