Ett föräldrapar har valt att inte berätta för omgivningen vilket kön deras barn har. Jag följde diskussionen under artikeln i smyg. Det var mycket tal om “genusgalenskap” och att det skulle vara skadligt för barnet. Det vore nämligen att förvägra henom hens könsidentitet; jag tror jag läste ordet “barnmisshandel” även om jag inte kan svära på det. Till slut valde redaktionen på SvD att stänga av kommentarerna.
Men hur är det då? Är det att förvägra barnet sin könsidentitet att uppfostra henom könsneutralt?
Man brukar dra upp transsexualism i såna diskussioner, och det tragiska fallet David Reimer. Jag förstår likheterna, men jag ser också skillnaderna. En transsexuell person har vanligtvis problem med både sitt fysiska och sitt sociala kön. Man brukar lyfta fram hur viktigt det är med en förstående och öppen omgivning för att en transsexuell person ska må så bra som möjligt. Och det tror jag är den springande punkten; öppenhet och respekt.
Att sträva efter könsneutralitet provocerar. Men jag tror inte att frågan är om det är skadligt eller inte, utan hur man gör det på ett bra sätt. Som till exempel att inte förbjuda, utan snarare tvärtom se alla möjligheterna, som familjen i artikeln. Ett barn som får välja rosa kjol och en blå tröja med dinosaurier på lär knappast bli hämmad för det. Men det är förmodligen det som provocerar mest; insikten att barnet i rosa kjol kanske är en pojke.
***
Mer genus: 1, 2, 3, 4, 3, 4, 5. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, könsidentitet, genus, transsexualism, frihet, tvång, barn, barnuppfostran, normer, fördomar, HBTQ, David Reimer
Jag blir seriöst rädd för människor när jag läser de där kommentarerna.
Jag med
Men, man måste också fundera kring vad det får för konsekvenser för barnet.
Jo, det är klart. Det hade varit intressant att få veta mer om hur barnet blir bemött av andra.
Väldigt väldigt märkligt vad folk har för fördomar.
Usch. Äcklas!
Mmm…
Jag brukar inte göra reklam för min egen blogg i andra bloggar men på temat babyblått eller babyrosa måste jag bara hänvisa till min blogg om Duka som säljer rosa och grönblå platsservis, ordentligt märkt med flicka och pojke så att man inte ska råka köpa en rosa fjäril till pojken: http://ilonaw.blogg.se/2009/march/pojk-och-flick-pa-duka.html
:O Jag vet att det dyker upp sånt då och då, men jag har inte sett såna saker med egna ögon de senaste åren…
David Reimer uppfostrades väl också allt annat än könsneutralt, eller hur?
Jag kan reagera också någonstans möjligen med liite tvekan, men.. knappast att jag tror att det är något direkt problem sålänge inte föräldrarna gör något liksom med tvång, och det verkar de ju inte göra (av någon anledning föreställer jag mig en liten biokille som blir uppfostrad könsneutralt, och inte tvärtom).
Sen känner jag som att jag liksom har ett stort behov av att Veta Hur Saker Fungerar, liksom hur det Ska Vara, enligt t ex sociala förväntningar, och det hade jag ju missat då om jag t ex blivit helt könsneutralt uppfostrad. Det hade kanske gjort livet för mig ännu mera jättebesvärligt, tänker jag?
Ja, precis. Och jo, att inte ha fått några instruktioner för hur man förväntas bete sig har sina nackdelar såklart. Det är som om alla andra har en regelbok, men inte jag, och ändå dömer de mig efter den. Då är det ju tur att jag kan visa upp mitt diplomatpass från aspieland…
De som drar upp David Reimer tror säkert att folk som inte vill uppfostra barn in i en könsroll, i själva verket vill att ungen ska bli som det andra könet. Folk brukar göra sådana tankehopp.
Ja, precis.
Varför funderar inte fler över vad en heteronormativ uppfotsran får för konsekvenser för barnet…?
Det är så tröttsamt att det alltid är det normbrytande som får så stora reaktioner och blir ifrågasatt.
Ja, precis…
Jag slogs också av att man blandade ihop detta med att å ena sidan:
(a) inte fostra barnet in i en bestämd könsrollsriktning, och
(b) inte fostra barnet in i könsneutral inriktning (hur vi nu än definierar det).
För mig är (a) lika dåligt som (b), eftersom inte alla barn eller människor är androgyna/könsneutrala.
Viktigast som alltid är att låta barnet själv få göra sina egna könsrollsval, och ha ett öppet sinne och bejaka vad än barnet väljer ur könsrollsperspektiv. – Men frågan är då om man behöver dölja barnets biologiska kön för det… vet inte…
Om man sedan blandar ihop ovan med att manliga egenskaper ses som bättre än kvinnliga – dvs. kulturella värdeomdömen på manligt respektive kvinnligt – så tenderar debatten att bli en smula rörig och onyanserad (vilket jag tyckte att en del av blogginläggen till artikeln visar)…
Ja, det är väldigt lätt att blanda ihop begreppen. Det är invecklat, helt klart.
Jag tror att det är “enklast” om man vill vara säker på att låta barnet få utvecklas utan könsrollsanpassning att dölja det biologiska könet.
Jo trollhare, du läste rätt: I en av kommentarerna till en blogg så används ordet “barnmisshandel”:
http://sthlmcookie.blogspot.com/2009/03/ursakta.html
Jag tänkte på barn med DSD, där föräldrar behöver ha en öppen hållning till att valet av kön kan vara fel… Där finns denna problematik idag, högst konkret.
Det är ju i vissa fall svårare att dölja barnets biologiska kön om barnet inte har DSD, dvs. det kommer i de flesta fall att synas efter några år vilket biokön barnet har. Frågan är vilket ålder som är den mest präglande (jag misstänker att det första levnadsåret inte har lika stor inverkan och prägling som de efterföljande åren när barnet börjar orientera sig socialt – och i så fall betyder denna dolda biokönshantering inte så mycket… kanske…).
Ja, precis. Föräldrar som får ett barn med DSD hamnar i en sån situation de med, fast på ett helt annat sätt.
Jag tror också att det ofta är först när barnet börjar bli mer socialt utvecklat som könsidentiteten förstärks (eller tvärtom). Om man ska veta om man är en pojke eller flicka behöver man ju ha de orden och förstå att det finns någon slags skillnad.
Fast nu vet jag att min egen hjärna protesterar. Jag fattade inte vad kön var när jag var liten, men jag hade ju ändå en tydlig känsla av att inte vara flicka.
Pingback: Kön är gud och Immanuel dess könsblinda profet « trollhare
Pingback: Könskriget är den nya terrorismen (Hej FRA!) « trollhare
Pingback: Pojke eller flicka? Ja, kanske det « trollhare