Ha sämre sex! Eller?
”Kvinnor blir passiva mottagare som uppvaktas i absurdum på diverse dejtingsajter, något som resulterar i en snäv och felaktig självbild som ofta spårar ur. Det slutar i värsta fall i ett missbrukarbeteende där man inte kan få nog av mejl i inboxen, uppskattande kommentarer och enkel tillgång till sex.”
Det handlar om sex- och kärleksmissbruk. Citatet ovan är från en läsare, men terapeuten Erik Sundby förklarar:
”Kvinnor har en tendens att bli mer ”kärleksberoende” än män. De kan också, som i fallet med Sara, vara beroende av själva erövringen. Där jakten är det viktigaste och intresset för personen försvinner efter sex.”
Att flirta och ha sex med någon innebär att ge och ta emot uppmärksamhet. Att jag aldrig tänkt på det förut. Visserligen är mitt problem det rakt motsatta från sexmissbruk, men ändå.
Jag som läser och försöker lära mig mer om hur man ska kunna komma runt det om uppmärksamheten i sig är ett problem. Ja, alltså, om man har en sån social fobi att ett leende kan skrämma slag på en och därför inte kan tänka sig att ha sex med någon fast man vill.
Kanske är lösningen ändå att ha tråkigt, okoncentrerat och oengagerat sex. Jag vet inte. Är det så avstår jag hellre.
***
Läs även Witchbitch, och andra bra artiklar: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, asexualitet, lust, kåthet, uppmärksamhet, blyghet, psykologi, social fobi
RSS - Posts
Jag får en sådan här deja vu känsla nu när jag svarar, det känns som om jag, i det jag tänker skriva, har skrivit om det till dig förut för ganska längesedan.
Jag har en erfarenhet så här i början av internet världens begynnelse när man var ovan av internet och inte visste till faror eller någonting, då hittade jag den här överlevareforumet. Och där blev jag hals över huvud förälskad i en annan forumanvändare. Vi mailade varandra minst fem gånger om dagen. Jag var i extas varje gång jag fick mail av honom. Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande. Jag tänker på detta än, för ja… Vi börjader skriva riktiga brev till varandra, vykort och han skickade musikkasetter till mig. Video från hans hem. Jag skickade vykort till honom i tid och otid. Och jag var så förälskad i någon jag aldrig ens hade träffat i riktiga livet!
Hela tiden hade han en hemsida som jag läste varje rad i från hans dagbok. Jag blev förkrossad om han skrev om någon annan tjej från det verkliga livet. Han bloggar, han bloggar inom vänstersfären har jag sett nu. Andra som jag länkar länkar honom…
Det blev jul, jag satt på folkhögskolan och stannade på skolan när alla andra åkte hem och där satt jag dygnet runt non-stop och mailade honom, vi chattade, vi hade börjat chatta på ICQ. Vi liksom var helt inne i varandra.
Det blev nyår och han träffade en tjej han blev ihop med på den nyårsfest han varit på. Nattsvart för mig. Jag fick åka till mitt behandlingshem, han ringde några gånger. Med hjälp av min terapeut skrev jag ett brev där jag ville avsluta, han fick tillbaka saker han givit mig. Jag fick tillbaka allting med tusen frågetecken Hur kunde jag????!!!!!!!!!!!!!!!! osv. Jag visste inte vad vänskap var, osv….
Jag gjorde då mitt första riktiga försök på stående fot. Det känns så förnedrande att skriva, det, ja mitt första självmordsförsök. Tack och lov har min överläkare sagt att det var djupare orsaker än honom. Men det utlöste det.
Sedan efter det, skrev jag till honom ett kort brev att ”nu har jag gjort som du ville och slängt grejerna”. Då fick jag ytterligare ett brev där han skrev att han aldrig ville ha mer med mig att göra. Och det har han heller inte haft, förutom att jag skrev igen (till min terapeut stora förtret) vad jag gått igenom.
Det är helt otroligt att något sådant kunde hända, med någon man aldrig ens sett. Vad är det för starka krafter i omlopp. Jag blir skakis i kroppen av obehag nu när jag påminns om det.
Oj! Men jag förstår din känsla. Jag är också sån att jag har lätt för att bli ”kär” i folk jag aldrig träffat IRL. Jag säger ”kär” för att det ffa handlar om intensiv vänskap. Men ja, man lär känna någon på djupet på ett helt annat sätt. Man vet kanske inte om hen snarkar eller fiser i sömnen, men man vet allt annat…
*skratt*
Det var någon på min skola som sade, att du kan ju inte vara säker på om den där personen är 80 år gammal och sitter och dräglar i rullstolen. Men det lindrade inte mig, jag hade ju sett bildet på honom på hans sida och någon 80 år gammal gubbe var han då ändå inte.
Ja, det blir en intensiv vänskap…man vet allt annat som du säger. Det där är en erfarenhet jag aldrig kommer att glömma, så djupt och allt. Men tur att man kan gå vidare ändå på något vis, allt går…
Ja, absolut.
Jag har svårt att bli kär överhuvudtaget!
Intressant. Är det nåt man lider av? Alltså, mår man dåligt då? Eller är det mer ett konstaterande?
En god vän till mig brukade för några år sedan alltid bli förälskad på gränsen till besatthet i människor hon inte kände men som vi andra pratade om. Folk hon aldrig någonsin träffat och som i många fall lämnat stan innan hon kommit in i bekantskapskretsen. När hon sedan träffade dem första gången visste vi andra alltid exakt vad som skulle hända. Det var precist som ett urverk och ofattbart och lite komiskt att se utifrån, men för henne så upplevdes ju ”känslorna” som helt på riktigt…
Intressant. Jag ska erkänna att jag är lite sån jag med. Fast jag brukar hålla det hemligt.
*skakar på huvudet* di där sexuelle jag begriper mig inte på dem!
Jag förutom att jag är asexuell även aromantic och begriper egentligen ingenting av det här.
Förvisso kan jag ”älska” människor och bry mig väldigt mycket om dem men ”förälskad” tror jag aldrig att jag varit.
(Jag vill egentligen blogga idag men orkar inte så jag kommer hit och skriver långa utläggningar bland dina kommentarer istället.)
Jag är aromantisk i perioder. I LÅNGA perioder. Och när jag är det begriper jag inte hur någon kan vilja ha ett förhållande.
Men alltså.. det du pratar om handlar ju om fokus.
Ta som exempel en helt annan situation. Jag går in i ett klassrum och ska prata för en grupp elever. När jag är där tänker jag inte det minsta på hur jag ser ut, vad de ska tänka om vad jag säger osv… jag är bara rent ”nyfiken” på hur DE tänker. Varje liten delbit som de yttrar bekräftar jag med positiv eller negativ respons. Subtilt får de veta vad som är okej på stället eller ej. När jag väl kom på att det är en fokusfråga, och att när människor blir fokuserade på sig själva så SER de inte mig som den jag är. Jätteskönt!! Då äntligen slapp jag det där att människor skulle kolla in mig, ställa diagnos, göra sig roliga på min bekostnad.
På krogen gör jag samma sak, där bekräftar jag och fokuserar på de jag möter, med leenden och följdfrågor.. och människor tycker jag är såååå trevlig. MEN, de får inte veta mycket om mig. Dock TROR de att de gör det. Men jag ljuger aldrig.
Samtidigt har jag upptäckt att om jag är i en fas i livet då jag inte orkar leda då vill jag inte alls att någon ska fokusera på mig, lika lite vill jag bekräfta andra, för det skulle göra att de lägger krav på mig som jag inte orkar fullfölja. Då vet jag på förväg att deras besvikelse kommer som ett brev på posten. Ibland gör jag mig osynlig, ibland synlig.
Vad det gäller sexgrejen. Hur menar du? Sex och leenden är kommunikation, även sex är ju. Men sex kan ju vara ”självkommunikation” (tex onani och liknande) Så frågan är om du sexkommunicerar med dig själv i någon annans närhet eller om du kommunicerar med den andra/andra personer när du sexar. Funderar på om jag fattat dig rätt..
Jag kan inte påstå att jag nånsin anklagats för att ha varit särskilt smart. Just därför har jag väl kanske levt i min egen värld och i fantasin får jag alltid det jag aldrig får i verkliga livet och jag ÄR någon jag aldrig är IRL. De här människorna som blir ”kära” i ngn okänd på nätet är troligtvis såna som också lever i en fantasivärld och även om människan mittemot dig i t-banan skull ele mot dig skull edu aldrig uppfatta den som intressant. Däremot när ngn okänd visar intresse så kan du med hjälp av din fantasi måla upp ngn person helt enligt ditt tycke och smak. Du blir ”kär” för att den personen är så ouppnåeligt gudalik. När den sen kansk euppenbarar sig IRL är han ju bara snubben mittemot dig i t-banan. Pfffff.
Guud vad lärorikt det där var om fokusering. FOKUSERING- ja det är ju dte det handlar om- jag visste förut vad det var, men nu vET jag och kan sätta ord på vad det är som går fel i min framtoning, dvs jag saknar energi och ork för att värja mig på rätt sätt. Jag orkar alltså inte vara smart nog för att ställa följdfrågor osv.
Sen vad gäller din afrågor till kaninen så tänk på hens diagnos- dina frågor ter sig helt osvarbara. ”sexa är nog inget jag skulle kunna tro att kaninen sysslar med överhuvudtaget. Men en underbara människa är hen hursomhelst!
Tack till ‘littlemartha’ för att ha delat med sig av sin historia.
‘Hellre inget sex, än mindre kvalitativt sex’, är den regel som verkar funka för MIG.
För många andra verkar ‘dåligt sex är bättre än inget sex’ regeln funka bra och verkar RÄTT för DEM. Men min magkänsla säger mig att där finns folk som borde fundera en gång till borde tänka över vilken regel de ska välja, och att media kanske verkar ha manipulerat folk att den ena regeln är ‘mer rätt’.
[detta är på intet sätt riktat alls mot 'littlemartha' eller henes histora - bara en personlig kontemplation, någon, någonstans, vid någon tid, kommer förhoppninsvis att ta till sig något av detta]
Oplanerade förälskelser/fixeringar/förhållande/mindrebegåvathandlande/whatever händer, precis som ’shit happens’. Live and learn! (nu ska jag lyssna lite på ‘Alanis’ av någon anledning och försöka sova lite). Man kan dessutom undvika att få problem om man läser historier som ‘littlemartha’s och får inspiration att tänka över vad man sysslar med just då i livet. ‘There ARE free lunches’. ‘Do as I say – don’t do as I do’.
Jag hoppas någon får hjälp av ‘littlemartha’s historia. Jag inser att jag egentligen inget har något att tillägga till detta ämne. Har bara sett detta betéende i min omgivning FÖR många gånger så jag blir, av frustration, något damptantigt rabiat av historien. Men tack ‘littlemartha’.
(hihi – och nu fnissar jag över hur många som TROR att jag reflekterar över mig själv. Nu krafsar mig själv i grenen och lägger upp lite pubishår på tangentbordet. [man ska ha läst en del trollhareblogg för att fatta den sista meningen])
Jag chattade med en tjej i säkert långt över ett år. Vi bodde inte ens i samma land och tog för givet vi aldrig skulle träffas. Det var fantastiskt eftersom vi kunde prata om allt väldigt öppet. Sedan plötsligt en dag ville hon träffas till min stora förvåning. Jag var ju inte alls hennes typ… Relationen varade i ett och ett halvt år. Mestadels underbar tid men ibland kan jag tänka om det varit bättre vi aldrig träffats irl och haft kvar den intensiva vänskapen. Jag har aldrig träffat någon som förstått mig bättre. Det var också vårt största problem. Vi var alldeles för lika som personer samtidigt som vi ville helt olika saker med livet.
Min erfarenhet är att chattande kan vara kanon för att få nya vänner och möta människor du annars inte skulle träffat. Men om man passar ihop med någon annan som partner vet man aldrig förrän man träffats i verkliga livet då personkemin kommer in i bilden. Så fortsätt chatta men vänta inte för länge med att träffa drömkillen irl!
Ja, jag gillar också det med att man lär känna någons insida före utsidan, samtidigt som det kan ge jättestora problem också.