Ångest
Oro
Nyfikenhet
Tillit
Okej, någon proffsfotograf blir jag aldrig, i synnerhet om jag aldrig byter motiv. Men detta ska alltså föreställa de fyra stadierna jag gått igenom det senaste året.
Vad jag känner tillit till? Livet. Även om jag inte har slutit fred med mig själv riktigt än har jag i alla fall slutit fred med livet.
Läs även andra bloggares åsikter om tillit, ångest, bilder, glädje, trygghet, identitet, acceptans, mindfulness
Deprimerande men viktigt, och inte utan ljuspunkter. Så kan man sammanfatta Homophobia and Discrimination on Grounds of Sexual Orientation and Gender Identity in the EU Member States: Part II – The Social Situation. Jag har alltså precis läst en 160 sidor lång rapport om attityder till HBT-personer i EU. Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter har släppt en ny studie som täcker in allt från osynliggörande i media till det dubbla förtrycket en HBT-person som tillhör en etnisk minoritet kan uppleva.
De konstaterar att attityden till HBT-personer varierar mellan länder, åldrar, kön, utbildningsnivå och så vidare, och så förstås även mellan olika frågor. Det är fler som skulle känna sig ”bekväma” med att ha en homosexuell som granne än som tycker att homosexuella ska få adoptera, till exempel. Och: intoleransen för transpersoner är avsevärt högre än för homosexuella och bisexuella.
Och så fortsätter det: Sjukvård, arbetsliv, skolan, myndigheter… Transpersoner är överlag mer utsatta för fördomar och diskriminering än homosexuella och bisexuella, och har dessutom sämre psykisk hälsa. Studien tar upp så många olika aspekter att det vore svårt att försöka sammanfatta den, men särskilt kapitlet om transpersoner specifikt är värt att läsa.
Överlag är HBT-personer med funktionsnedsättningar i riskzonen för dubbla fördomar: I HBT-världen är man avsexualiserad, och i vissa fall rent fysiskt utestängd, och i möten med personal inom vård och omsorg är man också avsexualiserad och utsatt för fördomar.
”The prejudice that transgender people with disabilities face is severe.” slår de bland annat fast, och hänvisar till Paralympics inställning till transpersoner, och även till studie på äldre f.d. transsexuella som visar en oro inför att bli outade och illa bemötta när de behöver ta del av äldreomsorgen.
Det är ganska dystra resultat, även om det lättas upp av mängder med exempel på föredömliga projekt i olika länder. Dessutom är det bra att det kommer upp, så man har något att jobba utifrån och hänvisa till. Det har aldrig gjorts en så omfattande studie av attityder och bemötande av HBT-personer i EU förut, och det är bra att de trycker extra hårt på transfrågorna som så länge har varit undanskymda.
Det är ju Transgender Day of Visibility, och vad passar väl bättre då än att synliggöra hur transpersoner faktiskt lever? Även om det är mycket fördomar så märks det att folk ändå organiserar sig och kämpar för en förändring. Det är alltid något.
***
Ladda ner rapporten här, och läs pressmeddelandet här. Dessutom: Riksdagsmotion om anhörigvårdare – med HBT-perspektiv. Mer genus: 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om EU, forskning, vetenskap, Europa, politik, fördomar, homofobi, transfobi, sexuell länggning, HBTQ, könsidentitet, könsuttryck, Transpersoner, transsexualism, funktionshinder, hatbrott, diskriminering, homosexualitet, bisexualitet, kön, genus, normer, aktivism
Publicerat i trollhare
Märkt Funkispolitik, Funktionshinder, Genus, HBTQ-politik, heterosexism, Politik, sexism, sexualitet, transigheter, transvårdspolitik
”Barnen och ungdomarna i vår undersökning har en skrämmande låg tilltro till att vuxna kommer att bemöta dem respektfullt utanför hemmets och skolans väggar. När de åker kollektivt, besöker vårdcentralen eller biblioteket känner många att de inte blir bemötta med respekt. Bara vart sjunde barn känner sig respekterat när han/hon åker kollektivt och enbart 41 procent i idrottsföreningen. Bara ett av fyra barn känner sig respekterat på biblioteket eller fritidsgården. Mindre än hälften (47 procent) tyckte att de blev respekterade på vårdcentralerna.”
Barnombudsmannen Fredrik Malmberg skriver på DN Debatt idag om en ny undersökning om barns upplevelser av respekt – och bristen därpå.
Nu är det ju Transgender Day of Visibility idag, och därför tänkte jag passa på att ta upp unga transpersoners situation. Det är visserligen en liten del av alla ungdomar som är transpersoner, men ändå. Det är många som inte har någon transidentitet som ibland råkar ut för andra människors genuspanik.
Så jag sitter och försöker komma på hur jag ska låta bli att rada upp alla trista saker, när jag snubblar över en bra guide för hur man gör en ungdomsmottagning mer tillgänglig för transpersoner.
”Ett bra bemötande har hittills definierats av att slippa att bli ifrågasatt, slippa att den som ska utföra vården tar avstånd ifrån en eller utsätts för kränkande frågor. Det är väldigt lågt siktat, tycker jag.”
Så skriver Arawn Repka i inledningen. Det är då det klickar: Respekt handlar om mer än att inte bli direkt kränkt. Respekt för ungdomar i allmänhet handlar om mer än att inte utgå ifrån att alla ungdomar är ligister. Respekt för transpersoner handlar om mer än att slippa få en moralpredikan om könsroller när man söker för svampinfektion. Och så vidare.
Jag vet inte hur de definierade respekt i undersökningen, men det handlar för mig om att ses som individ. Och att bli sedd överhuvudtaget och förutsättningslöst.
***
Exempel på kränkningar mot barn: Lärare tejpade igen sexårings mun. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om respekt, barn, barnens rättigheter, mänskliga rättigheter, Barnombudsmannen, DN debatt, media, transpersoner, synliggörande, bemötande, fördomar, stereotyper, Transgender Day of Visibility, ungdomar, ageism
Publicerat i trollhare
Märkt Genus, HBTQ-politik, heterosexism, Politik, Psykologi, transgender day of visibility, transigheter
”A day for your light to shine.
A chance to increase visibility for the transgender community.
An opportunity to educate others about being transgender
A day to overcome hate and misunderstanding”
Så lyder beskrivningen på den annars väldigt torftiga hemsidan för Transgender Day of Visibility. Det är idag alltså.
Har du aldrig hört talas om det förut är det inte så konstigt; det är första gången i år. Dagen grundades som en motvikt till Transgender Day of Rememberance, som firas varje år den 20 november för att hedra minnet av de transpersoner som fallit offer för transfobi. Det är visserligen viktigt, men det är lika viktigt att visa på något positivt också.
Allt är inte mörker. Allt är inte hat och rädsla och smärta. Idag ska jag försöka visa det. Precis som alla andra dagar.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transgender day of visibility, transgender, transpersoner, HBTQ, transsexualism, synliggörande, transpolitik, trransfobi, fördomar, politik
Publicerat i trollhare
Märkt Genus, HBTQ-politik, transgender day of visibility, transigheter
Robin har drömt om mig; så gulligt. Jag var en undulat och kunde prata. Eh… Jaha.
Så vad betyder det? Jag letar efter förklaringar. Han saknar nya idéer och behöver bli mer äventyrlig och spontan, enligt Dream Dictionary. Och:
”The dream also relates to dependency and immaturity”
Är det mig han är beroende av? Är det han eller jag som är omogen? Frågorna hopar sig. Tills jag inser vad det handlar om.
Robin är sångare. Det är klart att det är Jag är en liten undulat som hans undermedvetna syftar på. Jag är en gnällspik.
Läs även andra bloggares åsikter om undulater, drömmar, drömtydning, vänner, vänskap, symboler, sånger, Jag är en liten undulat
Igårkväll försvann uppkopplingen fyra gånger när jag skulle posta ett inlägg. Jag var tvungen att stänga ner webbläsaren och inaktivera och aktivera anslutningen varje gång. De två första gångerna var det precis när jag skulle spara utkastet. Tredje gången skulle jag precis klistra in en länk och kunde därför inte markera texten för att kopiera och spara. Fjärde gången lyckades jag i alla fall spara det i ett dokument, och på femte försöket lyckades jag posta inlägget. Efter tre och en halv timme.
Imorse när jag skulle snabbskura badkaret efter jag klivit upp lyckades jag välta ner badkarsproppen och därmed de tre små glasflaskorna med eterisk olja som står bredvid. Det är inte första gången, så jag vet att de håller, men det låter för mycket för morgontrötta öron.
Så vad häver jag ur mig när jag blir stressad? Jag säger inte längre ”jävla bögdator!”, och inte ens ”DAMP!”. Mitt nya svärord är tydligen:
”Människa!”
Av någon anledning är detta det fulaste ord min hjärna kan komma på.
Läs även andra bloggares åsikter om språk, svordomar, människoförakt, fördomar, stress, internet, människor
Så var den igång igen: diskussionen om könskvotering. Idag kom domen mot SLU, och Uppsala tingsrätt har bedömt att det var diskriminering att ge män fördelar i antagningen till veterinärutbildningen.
Alltså: Det handlar inte om en enskild student som ställs mot en annan, utan ett lottsystem där just urvalsgruppen folkhögskolebetyg blev viktade i ett lotteri. Eftersom män är underrepresenterade på veterinärutbildningen hade SLU bestämt sig för att gynna männen, och lät dem alltså ha större chans att komma in. Det innebar i praktiken att under flera år kom inte en enda kvinna in på utbildningen på folkhögskolebetyg. Tingsrätten poängterar att det faktum att det tillämpats i sådan omfattning spelar in:
”Genom den viktade lottningen har SLU infört vad som närmast kan liknas vid en strukturell diskriminering av kvinnor”
Så… är detta en triumf för antifeminister? Betyder detta att kvinnor är bortskämda som vill äta kakan och ha den kvar? Betyder detta att jämställdheten bara duger när det är kvinnor som diskrimineras?
Nej, inte nödvändigtvis. Det här kan komma som en chock för vissa, men:
Alla feminister tycker inte samma saker. Alla kvinnor tycker inte samma saker. Alla kvinnor är inte feminister.
Själv tycker jag att det är en bra dom. Jag tillhör de feminister som tycker att om man ska särbehandla någon grupp så ska man ha väldigt goda skäl till det. Det gäller om man ger män förtur till veterinärprogrammet, eller om man ger kvinnor förtur till fysikutbildningar. Men det gäller minst lika mycket i vardagen; såna saker som inte fastnar i officiella dokument. De är bara så mycket svårare att bevisa.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, jämställdhet, kön, sexism, könsdiskriminering, SLU, lagar, antagning, utbildning, universitet, Uppsala, feminism, sexism, särbehandling, kvotering, könskvotering, samhälle, politik, debatt
”Det politiska vänsteretablissemanget har länge flirtat ogenerat med dessa grupper. Förra vice statsministern Margareta Winberg gjorde sitt bästa för att driva igenom förslaget om att förbjuda all minkuppfödning. Mänskliga rättigheter fick stå tillbaka för slagorden om djurens rättigheter. Politisk populism gick hand i hand med militant aktivism som var mer än osmakligt.”
Ja, självklart, Henrik von Sydow. Alla djurrättsaktivister är beredda att ta till fysiskt våld och hot mot personer som förtrycker djur. Alla djurrättsaktivister saknar respekt för människor. Det vet vi redan. Vi har hört dig säga det förut, för sju år sedan, när du drev din moderata personvalskampanj inför riksdagsvalet 2o02 på att ställa människor mot djur med billig retorik.
Det faktum att djurrättsvärlden vimlar av människor som tror på ickevåld, och att folk dagligen utför massor av djurrättsaktioner utan spår av något som helst våld verkar ha gått dig förbi.
Nåja. Det finns mycket att säga om dina argument och generaliseringar om vad djurrätt är och inte är. Jag skulle kunna skriva en hel bok, ifall någon vore intresserad av att läsa. Det konstigaste är väl egentligen din slutsats.
Du är övertygad om att glasbitarna som hittats i kycklingkött planterats avdjurrättsaktivister, trots att det inte stämmer alls med hur djurrättsgrupper brukar agera. Ingen grupp har hittills tagit på sig ansvaret, som man brukar. Det brukar dessutom vara en viktig regel att inte rikta sig mot tredje part, och att inte framkalla fara. Nej, det låter verkligen inte som en djurrättsaktion alls.
Det är viktigt att inte ge efter för våldet, skriver du – och därmed inte för djurrättsfrågor. Eller? Vad är syftet med att ropa ”djurrättsaktivist”? Att legitimera alliansens usla djurskyddspolitik? Att rättfärdiga sitt eget beteende genom att avfärda argumenten med svepande generaliseringar och personangrepp?
Det är inte 1997 längre; djurrättsaktivism är mycket större än några brända slakteribilar. Folk går inte på vad som helst längre. Hoppas jag.
***
Nej, jag tycker såklart inte att det är bra att lägga glaskross i kyckling. Vem det nu är som gjort det.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om djurrätt, djurrättsaktivism, politik, Henrik von Sydow, moderaterna, regeringen, djurskydd, fördomar, våld, kyckling, mat, glas, sabotage, vänster, höger, extremism, debatt, mänskliga rättigheter, Kronfågel, djur, mat
”Jag bad alltså Charlie [Weimers, från KDU] skicka sina referenser vilket han gjorde. Jag skrev till Charlie att om han övertygade mig med sin vetenskapliga grund skulle jag givetvis rätta in mig i ledet och bilda en heteronormativ kärnfamilj (och undrade om KD kanske kunde hjälpa till med förmedling av partner). Jag kan lättat säga att jag behövde inte mer än börja forska i hans referenser för att vara övertygad om att jag och min son kan fortsätta leva i den ickenormativa, men för oss mycket kompletta, familj vi utgör.”
Min idol Gunilla Gerland gör en fenomenal genomgång på Newsmill av den såkallade forskningen som skulle bevisa att barn mår bäst av heterosexuella kärnfamiljer. Vidare ger hon sig på att analysera kristdemokratiska politikers åsikter i andra frågor.
”Hallå journalister – sluta mjäka med KD!” skriver Gerland, och kräver att media lyfter fram det åsiktspaket som många kristdemokratiska politiker hon mött har visat. De erkänner – när tv-kamerorna är avstängda – att de är mot fri abort, mot partnerskap, mot att homosexuella skaffar familj och mot rätten till assisterad befruktning. Det sistnämnda även för heterosexuella, alltså. Om folk fick se vilka åsikter många KD-politiker verkar bära på skulle deras försök till image raseras.
Nej, så himla mycket vetenskap verkar det inte ligga bakom. Och om någon undrar varför jag inte ens kommenterat detta förut är för att min relation till socialminister Göran Hägglund, vars uttalande satte igång det hela, börjar likna min relation till påven. Mina förväntningar är liksom inte särskilt höga till att börja med, så det är inte mycket som förvånar mig.
Värt att notera är att folk som brukar kritisera genusvetenskap för att bygga på åsikter och anser sig hålla hårt på vetenskaplig stringens framför allt och kläcka ur sig något om ”genusvansinne” och ”feministisk diktatur” över dessa ovetenskapliga metoder, är märkligt nog väldigt tysta nu. När man lyssnar efter krav på vetenskaplighet ekar det tyst. Så konstigt.
***
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, homosexualitet, heterosexualitet, regnbågsfamiljer, familjer, barn, föräldraskap, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, politik, heteronormativitet, homofobi, Gunilla Gerland, media, Tv4, Charlie Weimers, kärnfamiljen, normer, vetenskap, åsikter, fördomar, påven
Publicerat i trollhare
Märkt familj, Genus, HBTQ-politik, heterosexism, könsneutrala äktenskap, kroppspolitik, kultur och media, Politik, Relationer, sexism
Jag klev tillbaka in i världen, och den såg ut precis som när jag lämnade den. Jag började inte med att be om förlåtelse för något som varken jag eller någon annan känner till. Jag började inte med att dra upp hur hemsk jag är, eller att jag inte förstår hur någon kan vilja vara vän med mig eller något av allt det som jag brukar säga när jag klampar in igen efter ett par timmars självömkan i bergrummet.
Jag bara gick in, utan någon storstilad entré. Och upptäckte att det var just det jag velat göra hela tiden.
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, skuld, självömkan, vänner, vänskap, relationer
Det är ingen mänsklig rättighet att få skaffa barn, nej. Men det är inte heller ett hållbart argument för att hindra folk från att göra det.
Aftonbladet berättar om ett svenskt par som inte kunde få barn och därför åkte till Ukraina och skaffade barn med en surrogatmamma. Barnet föddes och allt var frid och fröjd – tills de gick till svenska ambassaden i Kiev och försökte få ett provisoriskt pass för att åka hem.
De nyblivna föräldrarna berättar att de blev väldigt nonchalant bemötta av ambassadpersonalen, och de är alltså kvar där nere med sin tretton dagar gamla bäbis. Enligt ukrainsk lag är paret de juridiska föräldrarna – men enligt svenska myndigheter är det enbart den födande kvinnan som kan anses vara förälder. Att pappan faktiskt även rent biologiskt är barnets far spelar tydligen ingen roll.
Det är synd att de hamnat i kläm, men samtidigt så typiskt. För visst finns det problem med surrogatmödraskap: Det är risk att surrogatmammorna – oftast fattiga kvinnor – utnyttjas och att de behandlas som bäbismaskiner av de som är mindre nogräknade. Det är just det som är en av anledningarna till varför jag tror att det vore bra att tillåta det i Sverige.
Med genomtänkta lagar och rutiner kan man förhindra regelrätt människohandel och sluta skuldbelägga människor som vill ha barn. Det skulle alla parter vinna på – utom då förstås de som till varje pris vill lägga sig i andra människors liv.
***
Mer om barn: 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om barn, gravid, familj, surrogatmödraskap, politik, jämställdhet, genus, lagar, Ukraina, barnlöshet, etik, moral, fattigdom, politik, HBTQ
Publicerat i trollhare
Märkt familj, HBTQ-politik, kroppspolitik, Politik, Relationer, sexualitet
161 dagar sedan diagnosen transsexualism ställdes.
119 dagar sedan kroppsundersökning och provtagning.
39 dagar sedan det formella beslutet om att skriva remiss till hormonläkaren fattades.
38 dagar sedan remissen skickades.
12 dagar sedan vi jagade dem på telefon för att få veta hur länge jag ska ställa in mig på att vänta – och eftersom jag inte har träffat det boendestödet sedan dess vet jag fortfarande inte hur det gick.
10 dagar tills mitt ettårsjubileum på utredningen.
Den nittonde maj går vårdgarantins nittio dagar ut. Jag har inga förhoppningar om att få en tid i april, och pessimisten i mig börjar viska ”juni”.
Ja, jag har mjölksyra – och jag vet vad som skulle kunna råda bot på mina besvär: En snygg manlig sjuksköterska och en spruta testosteron i min rumpa. Det är min önskelista inför ettårsdagen, ifall någon undrar.
Han får gärna vara androgyn och jättegärna se ut som Ola Salo, men det är inget krav. Jo, och så en sak till: Jag vill inte att han ska se mina äckliga eksem på rumpan, så kan ni trolla bort dem vore det toppen. Fast det är ju egentligen inte den som sköter sprutan som spelar huvudrollen i min testofantasi, utan de där dyrbara dropparna. Såklart.
Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, könskorrigering, transsexualism, vård, vårdkö, behandling, väntan, fantasier, vårdgaranti, hormoner
Att syndomtycka någon är detsamma som att tycka synd om någon. I den formen framstår det visserligen som obegripligt varför det ska behövas ett nytt ord för det, men jämför istället de här exemplen:
Jag är utsatt för fördomar och ofrivilligt syndomtyckande.
Jag är utsatt för fördomar och måste hantera att människor tycker synd om mig mot min vilja.
Det förenklar meningen avsevärt, eller hur?
Utifrån ordet syndomtycka har även ordet syndomtycke skapats.
Syndomtycke har alltså en person med en eller flera egenskaper som vanligtvis utlöser syndomtyckande: funktionsnedsättningar, svåra sjukdomar, fattigdom, trasig barndom, ensamhet, hemlöshet, brottsoffer, ensamstående förälder, ”invandrare”…
Gemensamt för de alla är att den sekunden de berättar om eller sätter fokus på det som kvalificerar dem för syndomtyckande, så upphör de i vissa personers ögon att vara människor, och reduceras till just denna egenskap. Detta kan ta sig två uttryck:
1. Empatiöverdos: Det är i första hand synd om en, och det man egentligen ville säga försvinner i bruset. Det kan också ibland leda till att människor tar sig friheten att tala i deras sak.
Ett lysande exempel är ”Karin” som intervjuades i Expressen ifjol om sin sjukdom, Bipolär typ 2, och där reportaget vinklades och blev en del i en artikelserie som mest liknar en smutskastningskampanj mot psykiatrin.
Nu är detta inte ett fenomen som bara rör media; det finns människor överallt som hellre ägnar sig åt syndomtyckande än åt att lyssna, och som emellanåt utnyttjar ”offrens” berättelser för sin egen vinnings skull – i tron att de berörda aldrig kommer att protestera.
2. Empatinoia: En del personer tycker sig se igenom, och ”vet” att man vill bli tyckt synd om – och att det är fult. Även här försvinner det egentliga budskapet i bruset. Ord som ”buhuuu” och ”väx upp” används flitigt, för att markera att man minsann inte tycker att det är synd om personen. Även uttryck som ”lat”, ”pk-fascism”, feministisk diktatur”, ”ta ansvar”, ”leva på bidrag” och – såklart – ”skylla på sina diagnoser” är vanligt förekommande fraser.
Empatinoian får mest ses som ett utslag av någon slags härskarteknik kryddad med personangrepp: man kan inte hantera känslomässigt att andra människor kräver respekt, utan slår omkring sig i blind panik.
Vilken är då värst? Empatinoian är visserligen jobbig att utsättas för, men den har fördelen att den är lätt att genomskåda. Empatiöverdosen är mer lömsk, och också mer svårhanterlig när den väl upptäcks.
Nu är det förstås långt ifrån alla människor som reagerar såhär. Många har lätta drag av någondera, men utan att vara särskilt extrema. Sedan finns det de som är nästan helt immuna mot det; som inte låter det påverka deras uppfattning om en alls utan fortfarande ser en som en hel människa. Dessa människor är guldkornen i den här världen.
Och om man tittar närmare så inser man att en stor del av de som inte reagerar så dramatiskt på syndomtycke är personer som har det själv.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om empati, psykologi, funktionshinder, utsatthet, fattigdom, missunnsamhet, psykisk sjukdom, dagens ord, ord, språk, debatt, härskartekniker, känslorLäs även andra bloggares åsikter om bipolär sjukdom, Expressen, media, politik, NPF
Publicerat i trollhare
Märkt dagens ord, diagnos: normal, Funktionshinder, neuronormativitet, neurotypi UNS, NPF, psykofoba syndrom, Psykologi
Hur man ställer en neuropsykiatrisk diagnos, till exempel ADHD eller Aspergers syndrom:
Många timmar av intervjuer och observation där allt från hur man klarar av att sköta sin egen hygien till om man var mobbad i skolan kan komma upp. En tjock pappershög med frågor att svara på. Praktiska tester av olika förmågor: Arbetsminne, generaliseringsförmåga, avledbarhet, koncentration, förmåga att skifta fokus och strategi, och så vidare. Intervju med nära anhörig för att bekräfta att det funnits sedan barndomen.
Allt detta utförs av psykolog eller psykiatriker. Beräknad tidsåtgång (borträknat åratal av väntetid): Minst ett par månader.
Hur man inte ställer en dylik diagnos:
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, Aspergers syndrom, NPF, diagnoser, funktionshinder, bloggar, bloggosfären, bloggande, psykiatri, tester, utredningar
I mitt inlägg igår om städning tog jag upp det där med ljud och ljudkänslighet. Det är ju ganska vanligt bland bokstavsfolk att vara känsligare än de flesta när det gäller sinnesintryck. Själv har jag ganska stora problem med ljud, och värst är det när jag störs hemma. Jag tänkte ta upp lite vad man kan göra för att minska stressen – och för att undvika att känna sig som en överkänslig gnällgubbe. Man har rätt att känna det man gör, men andra har också rätt att leva.
Vi börjar med det lyxigaste: Att välja bostad. Vad ska man tänka på när man flyttar till ett nytt ställe om man är ljudkänslig? Jag har ju flyttat ett antal gånger de senaste åren, och fått en ganska bra bild av vad jag vill ha och inte ha. Här är mina ”krav”:
Ja, detta var alltså utifrån drömläget att man står i begrepp att flytta och dessutom har flera alternativ att välja bland. I nästa del ska jag berätta mer om vad man kan göra åt det man redan har.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om NPF, ljud, känslighet, buller, sinnen, sensorisk dysfunktion, bostad, flytt, isolering
Publicerat i trollhare
Märkt Avdampning, inredning för instabila, ljud, NPF, perception
Ibland gör man hemska saker; ibland gör man saker som mest är pinsamma. Inatt kom en av de där pinsamheterna ifatt mig, när jag av en slump hittade lösenordet i datorn till en viss sida. Jag som letat och letat och mailat och inte fått något vettigt svar utan till sist bara bytt mailadress och försökt att glömma.
Det här var i alla fall inget av de communities där jag varit direkt elak, utan bara väldigt, väldigt konstig. Jag tror inte att de som läste det jag skrev tog särskilt illa vid sig, men det gjorde jag.
Det jobbigaste var inte själva orden och meningarna, utan insikten att jag var kapabel att göra saker och sedan förtränga dem. Den dagen jag insåg att de där mailen som fortsatte komma inte var spam, utan från en sida jag faktiskt varit på, rasade jag ner i ett svart hål.
Det var ett par år sedan. Jag skämdes så oerhört då, och skäms fortfarande även om skammen är lite mindre. Så när jag nu äntligen loggade in, efter flera års frånvaro, såg allt ut ungefär som då – med skillnaden att jag verkade vara bortglömd. Inga nya meddelanden, inga nya gästboksinlägg, knappt några sidvisningar och så. I flera minuter letade jag efter hur man gör för att avsluta sitt konto, innan jag hittade rätt. Under tiden satt jag på helspänn, men när jag väl hittat sidan, tryckt på knappen och såg bekräftelsen på skärmen släppte allt.
Det finns gott om galningar på internet och en av dem är jag. Jag kämpar med att acceptera att jag gör riktigt skumma saker ibland, men det är helt klart lättare när man kan radera dem.
Läs även andra bloggares åsikter om psykisk sjukdom, hypomani, bipolär sjukdom, ångest, internet, skuldkänslor, minnen, psykologi, communities, förträngning
Jag vet att Earth Hour inte gör någon egentlig skillnad för miljön; att slå av lampor är mest en symbolisk gest, och det finns andra aktioner som vore betydligt bättre.
Därför har jag skitit i det tidigare, men i år bestämde jag mig i sista minuten för att vara med – för att bevisa för mig själv att jag klarar mig utan teknik en timme. Datorn ska vara av; tvn likaså. Jag får smsa, men jag ska helst låta bli att leka med handdatorn. Så var reglerna jag satte upp för mig själv bara några minuter innan det drog igång.
En timmes datorlöshet – utan att ersätta det med något annat. Bara vara; inga böcker eller musik eller något. Det vore väl en utmaning för en rastlös damphjärna som inte kan leva utan sin dator, tänkte jag. Så jag tog ett djupt andetag och satte igång.
20:27
20:27 Plockar ut middagsmackorna ur grillen och slår av datorn. Fixar kameran och tar lite kort, för att se om det händer något. Slår av alla lampor.
20:30 Tittar noga efter om det inte är någon av grannarna som släcker. Upptäcker inget.
20:32 Smsar Dennis och avslöjar bluffen. Jag ser ingen skillnad. Skandal!
20:34
20:34 Tar kort igen. Det man ser som en rad av ljusa prickar är ett hotell. Spanar mot himlen för att se om den blivit åtminstone lite lite mörkare. Nix.
20:37
20:37 Tar kort på belysningen i träden nere vid pizzerian (ja, det där blåa långt bort alltså). Undrar om det är kommunen som ansvarar för det?
20:43 Mackorna är uppätna. Jag börjar bli rastlös. Smsar Dennis: ”Jag börjar få datorabstinens och det har bara gått tio minuter. Hur ska jag klara 50 till? 
*synd om*”.
20:44 Dennis påpekar att det här jippot varken gör till eller från, så jag får fuska om jag får trist. Jag svarar att jag behöver få känna mig duktig. Avbloggning en timme brukar jag klara – men då är det för att jag har annat att göra istället.
20:45 Ger upp och plockar upp handdatorn och spelar Bubble Breaker.
20:55 Skäms och lägger ner handdatorn. Jag skulle ju vara teknikfri, men jag antar att det sket sig redan vid första smset. Försöker tänka djupa tankar om hur det vore att leva utan datorer och mobiler och små färgglada bubblor som ska spräckas.
21:02 Vankar av och an i den nersläckta lägenheten. Tur att den är nystädad så jag inte går in i saker.
21:12 Förnekar inför Dennis att jag skulle vara bloggberoende, samtidigt som jag erkänner att jag klättrar på väggarna.
21:17 Gräver djupt i godisskålen och känner mig grymt handikappad. Bredbandet är min navelsträng till mänskligheten; utan det fungerar jag inte.
21:20 Slår på datorn igen, eftersom det tar tio minuter för den att komma igång. Spelar Bubble Breaker under tiden för att hålla tankarna i schack.
21:30 Kommer ut på internet igen, och blir genast lugn och avslappnad.
Det var nära att jag föll ifrån, i synnerhet under den sista halvtimmen, men eftersom jag faktiskt klarade mig är jag inte beroende. Det är bara en oerhörd lättnad att få vara online igen.
En timme för klimatet? Nej, knappast. Men en timme för internetavgiftning är inte fy skam.
Läs även andra bloggares åsikter om Earth hour, miljö, aktioner, klimatet, koldioxid, energi, lampor, bilder, Sandviken, datorer, internet, kommunikation, teknik, ADHD, Aspergers syndrom, rastlöshet, stress, ångest, koncentrationsproblem
Publicerat i trollhare
Märkt Avdampning, Bilder, bloggande, dampigheter, Internet, koncentration, kultur och media, Politik
Robin undrade om jag skulle få besök, för annars var det väl onödigt att städa hela helgen? Det går ju att skjuta upp några dagar. Jag sa att det är precis så jag också tänkt alldeles för länge.
Så ikväll blev det äntligen dammsugning av. Alla hushållssysslor måste jag alltid tänka ut strategier för, och just dammsugning har varit en av de svåraste. Det är ju det att en del såna saker som många andra tar för givet kräver mycket av en damping.
Först plockar jag upp allt som inte ska vara på golvet. Detta brukar vara den jobbigaste biten, eftersom det finns något som kallas tyngdlagen.
Dressed for dammsugning
Sedan kånkar jag fram dammsugaren och tar på mig hörskelkåporna. Ett par rejäla hörselskydd är ett underbart hjälpmedel för känsliga öron. Jag använder dem såklart när jag hamrar, borrar och dammsuger, men också när de till exempel klipper gräset nere på gården eller blåser löv eller när någon granne spelar musik eller hamrar – och så förstås när jag av olika skäl är extra känslig för ljud, som till exempel när jag har mens. Jag vet inte hur jag klarade mig utan dem förut, för de är mycket mer effektiva än öronproppar och dessutom mer bekväma.
Och så kopplar jag då i sladden och dammsuger. Hela lägenheten (två rum, sovalkov, hall, kök och bad) på en gång, eller bara ett eller två rum. Jag har alltid bestämt i förväg hur mycket jag ska klara av.
Det är nämligen extremt viktigt att INTE tänka ”äh, jag låter dammsugaren stå framme så tar jag resten senare”. I alla fall om man heter Immanuel Brändemo är det självbedrägeri; det enda det leder till är man snubblar på dammsugaren i ett par veckor eller så tills man tröttnar och ställer in den i städskåpet.
Sedan drar jag ur sladden och bär tillbaka den till städskåpet, och ofta öppnar jag fönstret en snabbis för att vädra ut dammsugarlukten. Efter det kommer det viktiga: belöningen. Eftersom det är lördag idag heter belöningen godis, men annars kan det vara nåt sånt som att lägga sig i badkaret och mysa med tända ljus, eller att lyssna på musik och rita, eller sätta mig och gosa med Gevvis.
När jag gör tråkiga saker ser jag alltid till att dels planera och göra ett tydligt avslut, och dels att jag alltid har något som lockar. Annars riskerar jag att fastna i halvgjorda sysslor, hattande hit och dit och mer och mer frustration över att inte lyckas med något. Att se att man faktiskt klarar av saker är bra för självkänslan – även om det så ”bara” är att dammsuga.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om städning, dammsugning, hushållsarbete, motivation, belöning, NPF, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, ordning, struktur, rutiner, bilder, ljud, känslighet, sinnesintryck, sinnen, psykologi
Publicerat i trollhare
Märkt Avdampning, Bilder, koncentration, ljud, ordning och reda, perception, Städning
Den första delen i psykpatientens överlevnadsguide ska såklart handla om hur man gör för att ta sig in i psyksvängen – fast allra först lite om när och varför.
Först av allt måste man veta om man behöver professionell hjälp, eller om man klarar sig själv. Det händer då och då att media uppmärksammar att folk söker hjälp i onödan; att många situationer går att ta sig igenom utan att bli psykpatient. Och visst, det är tråkigt om folk som kunnat klara sig själva blir sämre av att bli ”övervårdade”.
Men det är också en hel del personer som skulle behöva hjälp, men som ändå tvekar. Om man har gått med sina problem en längre tid har man vant sig vid att må dåligt, och så letar man ursäkter:
Jamen, jag skär mig ju inte, bara rispar.
Jo, det är klart jag tänker på självmord, men jag har ju aldrig försökt PÅ RIKTIGT.
Jo, om man rispar eller om man tänker på självmord, så bör man söka hjälp. Men det finns många andra tecken också såklart, och jag kan inte gå in på alla här. Istället säger jag:
Om du inser att du behöver hjälp men är rädd att vara till besvär, att uppfattas som kverulant och inbillningssjuk eller att bli missförstådd eller att folk kommer att prata om dig – försök att se det som ett första steg mot att bli frisk att faktiskt våga utmana den rädslan.
Att söka hjälp i tid betyder inte att man kommer att leva resten av sitt liv i en korridor på en institution – i synnerhet som såna ställen knappt finns längre. Det kan ibland snarare vara det som räddar en från att bli ännu sjukare.
***
Lästips: En såndär underbart hoppingivande artikel om Arnhild Lauveng: överlevare, f.d. psykpatient med schizofrenidiagnos – och psykolog. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiatri, psykisk ohälsa, självskada, självmord, självmordstankar, vård, hjälp, stöd, sjukdom
Igår blev det väldigt mycket sex, och inatt med. Ja, alltså: bloggdiskussioner om kondomer, HIV, promiskuitet, prostitution, sex- och samlevnadsundervisning, avhållsamhet…
En av de saker som kom upp var det att svenska skolor enligt signaturen Patrik ”predikar kondomanvändning utan att nämna avhållsamhet och trohet som alternativ”. Det blev såklart en diskussion om hur realistiskt det är att förvänta sig att ungdomar i Sverige idag ska låta bli att ha sex för att inte bli smittade med något som de redan inte är särskilt rädda för. Och så vidare.
Men hur är det då med avhållsamheten? De som förespråkar avhållsamhet kommer ofta in på det att det ses som onormalt att vilja vänta med sex och att de som väljer det osynliggörs och marginaliseras – i hela samhället, men i synnerhet där det pratas om kondomer och lust (läs: där det sprids RFSU-propaganda).
Jag håller visserligen med om att ganska många tycker att det är onormalt att inte vilja ha sex; som asexuell har jag fått höra både det ena och det andra, både från privatpersoner och vårdpersonal. Men min upplevelse är att det snarare är tvärtom.
Jag har, med olika ord, outat min asexualitet i massor av sammanhang ända sedan jag var sexton år: Ibland har jag sagt att jag vill vänta, ibland att jag inte vill alls, ibland att jag inte har någon sexdrift och ibland att jag är asexuell. På frågan om varför jag ville vänta har jag svarat allt från att jag är troende till att jag inte är mogen. Det förra var lättare för folk att acceptera utan följdfrågor, hur osant det än var.
Jag har kommit ut inför partners, gynekologer, barnmorskor, kuratorer, terapeuter, psykiatriker, vänner, lärare, släktingar, kurskamrater… Miljöerna har varierat från pingstkyrkan till RFSU-möten, över ungdomsmottagningar, kvinnokliniker, allsköns psykiatriska institutioner, könsmottagningar, vårdcentraler och självhjälpsgrupper på nätet. Bland annat. Och det finns en väsentlig skillnad; inte så mycket i vad jag säger eller varför jag är där, utan själva miljön.
Om jag skulle rita ett diagram över i vilka sammanhang jag känt mig som mest respektive minst osynliggjord och utsatt för fördomar och ofrivilligt syndomtyckande eller sjuklighetsförklaring eller fördömanden på grund av min asexualitet – så är trenden klar:
Ju mer sexliberal atmosfär, desto mer förståelse möter jag som asexuell. Ju mer kondompropaganda i väntrummet, desto tryggare känns det att berätta och desto bättre blir bemötandet.
Jag undrar fortfarande varifrån idén kommer att kondompropaganda hetsar människor att ha sex och stigmatiserar de som inte har sex. Kanske har jag missat något väsentligt, men i så fall har forskarna det med.
***
Bra intervju med Andreas Lundstedt om HIV. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om asexualitet, sex, sexualitet, fördomar, RFSU, kondomer, stigmatisering, sexhets, avhållsamhet, kondomer, HIV, vård, fördomar, sexnormativitet, sex- och samlevnadsundervisning, skolan
Publicerat i trollhare
Märkt Asexualitet, Genus, HBTQ-politik, heterosexism, kroppspolitik, sexualitet
Imorse när jag kände att jag var lugn och stabil i magen vågade jag äntligen bada. Jag tror inte jag gjort det sedan i måndags, så jag var lagom sunkig. Jag låg där och funderade över mina komplex över just min sunkighet; hur de har förändrats.
När jag var yngre var det en evig källa till inre konflikt: tvångstankar om att jag var äcklig ställdes mot min brist på rutiner och min känsliga hud. Såhär i efterhand tror jag att det var tur att jag hade båda två, så det inte for iväg åt någotdera hållet. När jag började förstå mina svårigheter mer och mer och ta itu med dem var det som om något långsamt började släppa – men det stora genombrottet kom för ungefär ett år sedan.
Jag läste någonstans om hur man gör för att passera bättre som kille, och det stod att ett fel som många gör är att de är för prydliga. Killar är överlag oftare sunkiga än tjejer, och därför kan det öka chansen att uppfattas som kille om håret är lite ovårdat och skjortärmarna inte är knäppta och så.
Det blev mitt alibi – men inte för att bli sunkigare, utan för att släppa nojorna. Jag luktar illa ibland och är lite äcklig. Men jag är i alla fall manlig. Eller snarare mänsklig.
Läs även andra bloggares åsikter om hygien, skönhet, utseende, manlighet, ideal, perception, tvångstankar, fobier, kön, könsroller, sunkighet
Publicerat i trollhare
Märkt dampigheter, perception, psycho chic, taktil perception, Transitionsdagbok
Jag tränar mig på att lära mig att ge komplimanger, för att praktisera mina relativt nyvunna kunskaper om vad man ska säga för att folk inte ska bli ledsna när man försöker vara snäll.
Idag kom jag på en sån sak som jag har extra svårt för: Att ge tjejer komplimanger för deras utseende. Jag gladdes en stund åt att jag lärt mig att begränsa mig i min manliga könsroll och spela Den Goda Låtsasjämställda Mannen.
Tills jag insåg att det inte är för att jag är hövisk och gentlemannamässig, eller ens tofflig och mesig. Jag är bara immun mot de allra flesta tjejers utseende.
Läs även andra bloggares åsikter om manlighet, kön, fördomar, könsroller, sociala färdigheter, jämställdhet, utseende, skönhet, komplimanger
- Vad kallas en man som går tio meter bakom dig?
- Våldtäktsman!
Aftonbladet skriver idag om en facebookgrupp som skämtar om våldtäkter, kvinnomisshandel och liknande. Våldtäkt är ”överraskningssex”, till exempel. Grundaren säger själv att de inte driver med kvinnor, utan med fördomar om kvinnor och män.
Jo, tjena. Det är förmodligen därför de spammar feministiska grupper, och det är förmodligen därför de går till personangrepp mot de som protesterar, och säger att det måste vara synd om deras pojkvänner och sånt. Hahaha, jättekul. INTE!
Nej, man kommer inte undan med allt genom att kalla det humor. Om du tillhör de som tycker att ”skämtet” det här inlägget började med var elakt mot män så har du förmodligen förstått vad jag menar – och nu har jag förklarat syftet. Det är inte ett citat, utan det var jag som kom på det.
Visst är jag påhittig? Jag kom på det när jag följde efter en person inatt.
***
Hjälp mig!
Om du inte är van att läsa min blogg och inte känner till den vill jag gärna att du berättar för mig vilket kön du tror att jag har. Var ärlig, och säg vilken bild du fick först, innan du kom till sista meningen. Nu kanske du börjar kolla runt på min sida för att hitta ”sanningen”, men det är inte den jag är ute efter. Och skit i att vara snäll och politiskt korrekt, utan var spontan:
Om du svarade kille eller tjej eller annat kön, vill jag även att du svarar på den här frågan:
Tusen tack för hjälpen!
***
Bra bloggat: Elin och I know that I’ve got issues But you’re pretty messed up too. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, sexism, skämt, humor, våldtäkt, jämställdhet, Facebook, grabbighet, genus, kön, könsroller, fördomar, sex, sexualitet
Vad sa egentligen påven om kondomer, och vad menade han?
Olika experter har uttalat sig, och många är bekymrade. Nu senast går en av världens mest prestigefyllda medicinska tidskrifter, The Lancet, ut med en ledare som är starkt kritisk mot påvens uttalande och vad det kan få för effekter. Andra ser det som ett mer tydligt ställningstagande mot kondomer överhuvudtaget – och jag är benägen att hålla med.
Katoliker försvarar påven med att han faktiskt bara sa att ENDAST kondomer inte är tillräckligt, utan att man ISTÄLLET ska satsa på:
Att vara närvarande bland de som drabbas låter som en fin idé; att motverka att folk blir utstötta och ensamma. Om det är det han menar. Fast jag fattar fortfarande ingenting av vad en humanisering av sexualiteten innebär, eller vilken sorts andligt och mänskligt uppvaknande som kan stoppa HIV-spridningen.
Det är det som är det konstiga: Det låter som att han vet tvärsäkert att kondomer inte är en bra lösning, men vad han egentligen tror skulle vara bättre är svårare att begripa. Jag trodde i min enfald att om man ger sig in på att diskutera vetenskap ska man uttrycka sig med stringens och klarhet och inte ludda till det. Nåja. I väntan på ett klargörande fortsätter jag att uppmana folk att skicka kondomer till katolska kyrkan.
***
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om påven, kondomer, sexualitet, HIV, AIDS, Afrika, uttalanden, forskning, vetenskap, medicin, sjukdomar, infektioner, politik, HBTQ, katolska kyrkan, religion, fördomar
Publicerat i trollhare
Märkt bloggosfären, HBTQ-politik, kroppspolitik, kultur och media, Politik, sexism, sexualitet
Jag såg ju alltså Män som hatar kvinnor igår, och sedan dess har den varit i mitt huvud. Jag har funderat över hämnd och överlevnad och hur de två hänger ihop.
Lisbeth Salanders sätt att hämnas på ”sin” våldtäktsman* är raffinerat och utstuderat: Hon ger igen med i stort sett samma mynt. Jag förespråkar absolut inte våld annat än i yttersta nödfall, såklart, men det känns ändå som att det är nyttigt att ha Lisbeth i bakhuvudet när jag läser om rättegången mot de män som står åtalade för att ha utnyttjat ungdomar. En ”toppchef”, en ”nöjesprofil”, en lärare och två andra män har sålt unga tjejer för gruppvåldtäkter. Jag har inte vågat läsa artiklarna tidigare, för det har känts för jobbigt, men med Lisbeth i bakhuvudet kan jag skaka bort offertänket.
Till dig som har blivit utsatt och kämpar för att orka leva vill jag säga detta:
Det går att överleva. Även om man är märkt för livet är det inte omöjligt att resa sig, bara man får hjälp. En del hämnas med våld, andra med mer raffinerade psykologiska metoder – och många hämnas inte alls. Det går att överleva ändå. Alla är olika. Och – faktiskt – det finns de som lyckas sluta överleva och börjar LEVA.
Och, viktigast av allt: Att anmäla ett brott man utsatts för är INTE att hämnas. Det är ”bara” ett sätt att försöka överleva. Att bearbeta händelsen är inte hämnd. Att berätta för sina närmaste vänner – eller att skriva av sig i en blogg anonymt – är inte heller hämnd. Att vägra svara på arga mail är inte hämnd. Att kräva att få tillbaka sina saker är inte hämnd. Det är fullt rimligt.
Att däremot (som jag) se till att exets homofoba föräldrar på omvägar och som en biverkan av något mycket viktigare får veta att den de trott vara deras f.d. svärdotter egentligen är deras f.d. svärson – det är hämnd. Och det är ljuvligt, men det är inte allt.
Mitt bästa tips är: Satsa på att överleva i första hand. Vad det än innebär.
***
*) Av hänsyn till de som mår dåligt av våldtäktsskildringar utelämnar jag medvetet detaljerna från filmen.
Mer övergrepp. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, självhjälp, överlevnad, övergrepp, trauma, PTSD, våldtäkt, sexuella övergrepp, överlevare, brott, lagar, självständighet, frihet, hämnd, Lisbeth Salander, män som hatar kvinnor
Publicerat i trollhare
Märkt övergrepp, film, kultur och media, minnen, Psykologi, sexism, sexualitet, självhjälp
Nya länkar
|
