Motståndsrörelsen mot späckhuggarnas världsordning

Jag var och hälsade på mina föräldrar i det lilla fiskeläget i Halland. Det var en varm sommardag och mamma och jag promenerade längs stranden, som var full med barnfamiljer. Jag såg ut över vattnet och tappade plötsligt hakan. Bara ett tiotal meter ut från stranden syntes ett stort, svart djur. Det kom närmare och närmare, och vi såg att det var en späckhuggare. Jag vände mig mot mamma för att säga åt henne att titta, och när jag vände tillbaka huvudet såg jag att det stora djuret hade strandat. Folk rusade fram, och jag tänkte ”fan, varför tog jag inte med mig kameran”.

Då reste sig späckhuggaren plötsligt upp på stjärtfenan och förvandlades till en väldigt lång och kraftigt överviktig människoman. Han fick syn på en tonårstjej och sprang fram mot henne, utan ett ord. Hon skrek och flydde undan, och folk rusade fram för att hindra honom, men det var försent. Han kastade sig över henne och krossade henne med sin kroppstyngd. Hon dog omedelbart.

Efter det vågade ingen gå emot honom. Han fångade in alla kvinnor i hela stan och tvingade dem att följa honom. Jag var orolig först att han skulle ta mig också, men när han kom fram till mig vädrade han lite, grymtade och gick vidare. Jag förstod att han avgjorde personers kön utifrån deras feromoner, och jag passerade tydligen som kille. Det var en obeskrivlig lättnad, om än kortvarig. Jag klarade mig. Jag fick fortsätta leva mitt liv som vanligt, för jag var inte kvinna.

Jag såg hur de gick efter honom med nertyngda huvuden. Jag smet fram till min mamma – han hade fångat henne med såklart – och viskade att jag skulle försöka hjälpa dem.
Min mamma och jag har inte telepatisk kontakt i verkligheten, men i drömmen hade vi det, så vi kunde organisera en motståndsrörelse utan att ens prata med varandra. Hon pratade med de andra kvinnorna i smyg, och jag rörde mig ute i samhället och försökte ta reda på hur man skulle oskadliggöra honom.

Jag var en spion, en infiltratör i det samhälle där nu endast män hade rätt att vistas utomhus, jobba och planera sin tid. Kvinnorna hade tagits ifrån de rättigheterna, så det som tidigare hade varit självklart för alla var nu ett manligt privilegium. Och jag hade tydligen blivit anförtrodd detta, men kände mig inte ett dugg hedrad.

Plötsligt fick jag veta att han hade fått nys om mig, att jag var farlig: Jag var ett mellanting och jag hade lurat honom. Nu skulle jag straffas. När mamma berättade det var jag inte längre i det lilla samhället, utan inne i Falkenberg, och det var tydligen han med. Gata upp och gata ner jagade han mig. Jag hade aldrig känt mig säker, utan bara väntat på att bli avslöjad. Nu kände jag paniken komma.

Han jagade mig genom de äldre kvarteren i stan, och jag kastade mig nerför en trappa och klämde in mig mellan två byggnader i hopp om att han skulle tappa spåret. Och det gjorde han också. Men medan jag stod där och kände hjärtat dunka så högt att han borde ha hört det när han rusade förbi insåg jag att han inte jagade mig för att jag var kvinna, utan för att jag störde hans ordning. Det var ett ännu värre brott.

Till slut vågade jag mig ändå fram från mitt gömställe. Jag rådgjorde med mamma vad jag skulle göra, och vi kom överens om att jag skulle försöka ta mig över kommungränsen. Där slutade hans makt. Så jag gick och gick och undrade vad jag skulle göra när jag kom fram. Hur skulle jag kunna organisera en motståndsrörelse utifrån?

Men när jag väl kom dit stod det redan ett helt gäng med killar och väntade på mig.

Den här drömmen var ganska övertydlig, eller hur?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sexism, feminism, jämställdhet, kön, genus, kvinnoförtryck, transsexualism, manlighet, drömmar, drömtolkning

Ett under av effektivitet

19:11 Inser att det är hög tid för middag. Jag är vrålhungrig! Kommer samtidigt på att jag måste bada ikväll innan klockan blir för mycket. Vilket ska jag göra först? Eller ska jag äta i badkaret?

21:26 Ger upp att försöka välja eftersom jag är så hungrig att jag inte kan tänka längre, så jag går ut i köket och tar en burk rester ur kylen och äter.

Exekutiva funktioner heter det, som jag uppenbarligen har problem med.

Läs även andra bloggares åsikter om planering, organisering, struktur, tid, beslut, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, vanor, exekutiva funktioner

Vänner är såna som inte bryr sig vad du har i kallingarna

Jag har alldeles nyligen upptäckt en av de få riktigt roliga Facebook-applikationerna: Transfaboulosity. Man skickar burkar med östrogentabletter, flaskor med testosteron för injektion, kissbara penisproteser, bröstproteser, böcker, skivor och operationer och allt möjligt transrelaterat till sina vänner. På skoj, alltså.

Tarald skickade en bröstkorgsrekonstruktion, och jag har fått flera flaskor med testosteron, två transsäkra offentliga toaletter (kolla safe2pee så förstår du vad jag menar) och hela tre juridiska namnbyten.

Naturligtvis skickar jag saker jag med, och för varje gång någon accepterar min ”present” låser applikationen upp ännu en ny grej att välja bland. Nu senast ploppade detta upp:

SRS/GRS - Transfabulousity

SRS, Sexual Reassignment Surgery, nedre operationen, eller som det heter i mindre transupplysta kretsar: Det verkliga könsbytet. Jag kollar igenom listan med mina vänner för att se vem jag kan skicka den till, och inser att jag inte vet sånt.

Jag har ganska många på min ”vänner”-lista som är eller har varit trans-nånting, och det är de jag väljer bland. Några vet jag är post-op; alltså behöver de inte operationen eftersom de redan har gjort den. Andra vet jag är non-op och behöver den inte heller eftersom de känner att det fungerar att leva med sina medhavda könsorgan. Resten har jag dålig koll på.

Det är lite märkligt, inser jag. Folk ”utifrån” ställer nästan alltid samma frågor till mig: Har jag opererat mig? Ska jag operera mig? Vilken variant ska jag välja? Vad tycker jag är viktiga egenskaper i en kuk? Jag gissar att jag inte är ensam om det, och det är lite tröttsamt emellanåt.

Kanske är det därför jag inte vet vilka av de som står på min vänlista som skulle bli glada om jag skickade en SRS; de bryr sig inte om min relation till mina könsorgan, och jag bryr mig inte om deras. Jag antar att det är därför de står på den listan överhuvudtaget.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vänskap, relationer, transpersoner, transsexualism, Transfabulousity, Facebook, internet, SRS, könskorrigering, privatliv, integritet

En gång torsk alltid torsk – eller?

Det händer då och då att personer som kommenterar min blogg utgår ifrån att jag hatar män och ser alla män som förövare, våldtäktsmän och monster, eftersom jag skriver en del om våldtäkt, övergrepp och relationsvåld. Jag brukar protestera varje gång. Dels för att jag faktiskt inte alls har de känslorna och åsikterna, och dels för att jag inte tror på generaliserad kollektiv skuld.

Jag hittade ett citat idag som på sätt och vis förklarar varför. Det handlar om behandling för sexköpare. Det är alltså människor – män – som frivilligt sökt hjälp för det de upplever som problembeteende: att de köpt sex. En av de som jobbar med behandlingen förklarar:

”- Det finns politiska intressen i det här, man ser män som förövare i alla sammanhang och menar att det inte går att göra något åt det, att det är meningslöst att behandla dem. John Rydstedts erfarenheter visar att så inte är fallet.”

Nej, jag menar inte att det är ”feminismens” fel att prostitution existerar – det vore en helt absurd slutsats – eller ens att sexköp alltid är fel under alla förutsättningar. Det är en gigantisk skillnad mellan att göra det frivilligt som vilket jobb som helst och att vara traffickingoffer.

Däremot tror jag att om man monsterifierar människor så tar man samtidigt ifrån dem möjligheten att förändra sitt beteende. En gång torsk alltid torsk, eller?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om prostitution, sex, sexualitet, sexmissbruk, sexarbete, ansvar, skuld, skam, psykologi, genus, sexism, trafficking, behandling, terapi, våld, brott, förövare, kriminalitet, feminism, jämställdhet

Alienkromosomer eller bloggchock

Måndag förmiddag. Solen skiner så jag funderar på att ta på mig solglasögonen fast jag sitter i lägenhetens mörkaste hörn. Jag räknar dagarna till nästa läkarträff (nio) och funderar över tänkbara scenarion.

Hon ville träffa mig igen innan hon skriver en remiss till hormonläkaren. Vi har visserligen inte setts sedan oktober, men ändå: Hon vill prata med mig. Det känns lite som att bli inkallad till rektorn. Inte för att jag någonsin råkade ut för det i skolan, men ändå.

Till Sasha sa jag att det måste betyda antingen att labbet upptäckt att jag inte har mänskliga kromosomer, eller att hon själv upptäckt min blogg och tagit tillbaka diagnosen på grund av den orgie i omanlighet jag presenterar här. Båda är ungefär lika tänkbara.

Det KAN ju förstås också vara så att hon bara vill kolla att jag mår okej och att jag fortfarande är lika säker. Möjligheten finns.

Läs även andra bloggares åsikter om paranoia, vård, transsexualism, väntan, diagnoser, könskorrigering, gener, bloggande

Sexfestande poliser avslöjar heteronormativitet

En grupp poliser som gått en vidareutbildning till att bli piketpoliser hade hyrt in en manlig strippa till avslutningsfesten, och poserade själva nakna med sina tjänstevapen framför kameran, medan sexskämten haglade. Händelsen ska nu utredas internt.

Ungefär så lät den första artikeln jag läste igårkväll. Nu på morgonen är artiklarna uppdaterade med mer information, och jag inser vilken feltolkning jag gjorde. För min inre syn såg jag ett gäng kvinnliga poliser som drog grova skämt och trakasserade strippan och höhöade. Nu visar det sig att de alla var män, och att sexskämten var bögskämt.

Skäms på mig, som tänker så heteronormativt.

DN, AB, SvD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homofobi, heteronormativitet, kön, genus, könsroller, striptease, poliser, skandaler, media, normer, fördomar, HBTQ, sexism, gruppsexualitet

Nostalgi

Igår hittade jag spår i min egen dator efter en person som en gång i tiden var en del av mitt liv och alltså delade dator med mig. Ni vet nog vem. Det var en ren slump att jag upptäckte dem, och jag funderade en stund på om jag skulle kolla om det fanns fler såna filer.

Sedan bestämde jag mig för att det är han inte värd. Jag raderade de filer jag hittade efter att vi gjort slut och tog bort hans inloggning. Efter att han försökt maila bytte jag adress, och när han smsade bytte jag nummer. Längre än så vill jag faktiskt inte gå för att bli av med honom. Han tillhör det förflutna nu.

En annan sak som hände igår var att jag kom att tänka på en gammal vän, så jag skrev till honom. Jag försökte att inte låta så himla dramatisk som jag alltid är, men det var ungefär ”du har räddat mitt liv!”, sådär som jag brukar klamra mig fast vid folk. Och det är sant; det har han. Han är fortfarande min hjälte. Jag ville säga så mycket mer, men vågade inte. Det vi hade tillhör också det förflutna nu. Och just det att det är över gör det svårare att hantera.

Läs även andra bloggares åsikter om vänskap, relationer, minnen, våldtäkt, kärlek, PTSD

Kan bögar attraheras av kvinnor?

Kan bögar attraheras av kvinnor?

Det var alltså någon som googlade detta och landade i min blogg. Mitt svar är: Definiera bög och kvinnor, först. Om du definierar dem på det sätt som jag gör (att man vet bäst själv vad man är) är svaret:

JA!

Läs även andra bloggares åsikter om bögar, attraktion, läggning, kön, HBTQ,  homosexualitet

Be för autism och Aspergers syndrom

Idag är det internationella autismsöndagen; det firas den åttonde februari varje år sedan 2002. Jag ska erkänna att jag inte gillade det när jag först hörde talas om det: ”International Day of Prayer for Autism and Asperger’s syndrome” eller ”Autism Sunday”. Min spontana association var lite till handpåläggning och hallelujabotande och sånt som jag har en viss allergi mot, men ju mer jag läste desto bättre gillade jag det. Det handlar inte om att ”hitta en bot mot den hemska sjukdomen” utom att förbättra samhället.

Jag är inte kristen, och därför brukar jag inte heller be på det kristna sättet. Jag sitter inte och väntar på att någon gud ska lyssna, utan istället samlar jag själv den energi jag tror behövs och skickar den i rätt riktning. Det är vad jag kommer att göra ikväll. För den som tror på (minst) en kristen/judisk/muslimsk/whatever gud kommer här i alla fall en slags översättning av listan över lämpliga ämnen att be för.

* Be för alla personer med autism och Aspergers syndrom.

* Be för ökad medvetenhet om autismspektrumtillstånd.

* Be för bättre hälsovård, utbildning, talterapi och särskilda boenden.

* Be för tolerans och förståelse för personer med autism och Aspergers syndrom.

* Be för möjligheter till utbildning och sysselsättning för personer med autism och Aspergers syndrom.

* Be för de sjuka, de äldre och de ensamma.

* Be för föräldrar och vårdare av barn och vuxna med autism och Aspergers syndrom.

* Be för att de politiska makthavarna kommer att skapa tillgänglighet och lyssna på funkisar.

* Be för att lärare – i ”vanliga” skolor och särskilda – kommer att hitta fungerande pedagogiska strategier för att hjälpa barn med autism och Aspergers syndrom.

* Be för att myndigheterna kommer att kunna erbjuda speciella skolor eller enheter för autistiska elever med sensoriska rum för att stödja barn som behöver särskild, strukturerad hjälp.

* Be för de som arbetar i vården när de försöker hjälpa personer med autism och Aspergers syndrom.

* Be för att förbättra kommunikation och social kompetens hos barn och vuxna med autism och Aspergers syndrom.

Det har skrivits speciella listor för punkter som är aktuella i till exempel Storbritannien och USA. Så jag ger ett utkast till en svensk lista här:

* Be för att politikerna fattar att de inte kan skära ner mer på assistans och stöd.

* Be för att alla barn ska få gå i skolan och få den hjälp de behöver, diagnos eller inte.

* Be för att alla – barn som vuxna – som behöver ska få en neuropsykiatrisk utredning inom rimlig tid, och att de sedan inte lämnas vind för våg.

* Be för att personal i skolan och vården har kunskap om diagnoserna och vet hur de ska bete sig på ett bra sätt gentemot elever och patienter med autism och Aspergers syndrom.

* Be för att vuxna med högfungerande autism och Aspergers syndrom som kan och vill arbeta får hjälp med att hitta ett jobb som passar dem.

* Be för att alla människor ska bemötas med respekt, och i första hand ses som människor och inte vandrande diagnoser.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, NPF, autismspektrum, böner, tro, religion, autismsöndagen

Varför man inte kan bota ADHD

”Just det där med att man ÄR sin sjukdom, istället för att man HAR en sjukdom – jag tycker det är hemskt.

För mig är det en stor skillnad på att ha eller vara en sjukdom.”

Isters inlägg om AA – Anonyma Alkoholister – väckte en del tankar hos mig. Jag skrev en kommentar om min erfarenhet från OA – Overeaters Anonymous – och fick svaret ovan. Nu är mina erfarenheter av OA är väldigt begränsade, så det är inte det detta inlägg ska handla om, utan det där med att VARA en sjukdom/störning/diagnos eller att HA detsamma.

Jag säger ibland att jag är transsexuell, och ibland att jag har transsexualism. För mig är det två olika saker jag syftar på.

När jag säger att jag har transsexualism syftar jag på mina symptom, min diagnos och min vård; den medicinska biten.

När jag säger att jag är transsexuell syftar jag istället på den roll jag spelar socialt på grund av min transsexualism; att jag lever öppet, att en del personer accepterar mig och andra inte, att jag sällan passerar som kille, att jag pratar om transsexualism från mina egna erfarenheter, att jag umgås med personer som har eller har haft liknande problem och att vi hittar styrka i varandras berättelser och stöttar varandra, att jag engagerar mig i transpolitik, och så vidare. Det är ibland en roll jag går in i, och ibland en hobby, men aldrig en identitet.

Jag antar att det är möjligt att på liknande sätt dela upp de flesta av de svårare diagnoserna; mellan det medicinska och påverkan på ens liv i övrigt. Det är ofrånkomligt att en svår sjukdom får konsekvenser, men det gäller att inte ge den en för stor bit av ens identitet. Faran med att vara sin sjukdom är att den så lätt blir hela ens jag, och då är risken stor att man inte klarar av att gå vidare.

Nu vet jag hur det låter, och jag måste lägga in en brasklapp: Detta gäller inte till exempel Aspergers syndrom eller ADHD. De är inte sjukdomar; de är mer en sammansättning av olika personlighetsdrag och funktionsnedsättningar. Därför kan man behandla symptom på ADHD med centralstimulerande, men inte bota ADHD. Man får bättre koncentrationsförmåga och ett jämnare humör, men man blir inte en helt annan människa. Och tur är väl det.

Jag ÄR en aspie och en addis, men jag HAR transsexualism; det ena är en del av min personlighet och det andra en sjukdom jag lider av. Så känner jag. Men så finns det förmodligen lika många upplevelser av detta som det finns personer med diagnoser. För alla är ju olika, som tur är.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukdom, funktionshinder, vård, behandling, AA, identitet, transsexualism, diagnoser, Aspergers syndrom, ADHD, NPF

Den kommande pesten

Minnesbild:

Jag är kanske sexton år och vi är på semester i Göteborg och går på Liseberg. Min pappa åker inte karuseller efter sin hjärnblödning, utan sitter på ett café inne på området hela dagen och läser en otymplig bok om virussjukdomar med den upplyftande titeln The Coming Plague (översatt: Den kommande pesten). När jag frågar honom om han har kul säger han att den är jätteintressant och börjar berätta om olika virus och epidemier.

Inatt drömde jag fram en plan för min doktorsavhandling. Jag som inte ens vågat tänka att jag kommer att skriva den någon gång; nu såg jag hela dispositionen på en skärm, och jag hade teorier och slutsatser och allt sånt klart för mig. Jag läste tillochmed första sidan i förordet.

När jag vaknade log jag åt min hybris. Det är inte alls säkert att jag klarar av att börja plugga igen, men ångesten inför att misslyckas är borta. Min pappa jobbar med det han brinner för; det borde jag också göra.

Läs även andra bloggares åsikter om prestationsångest, intressen, nördar, jobb, plugga, drömmar, forskning, skrivande, universitet, utbrändhet, ångest, återhämtning

Melodifestivalen är en psykisk störning

En enda månad om året (plus en extra vecka i maj) är det tillåtet att vara hur ytlig och nördig som helst; man får rasa och storma och jubla över skitsaker och hänga upp sig på detaljer att älta fram och tillbaka. Ett osynkat kamerabyte, en röst som sprack, en felsägning av programledaren, ett snedsteg i höga klackar… En månad då det kollektiva medvetandet spelar ut sina borderlinedrag och kastar sig mellan hopp och förtvivlan i 100 knyck, som min gamla underrubrik till bloggen hette.

Sedan hamnar allt lite i skymundan i ett par månader, innan de gamla oförrätterna börjar ältas igen, nu i ännu mer härsken ton. Om folk bara hade valt det JAG tyckte var bäst hade allt varit bra, men nejdå, naturligtvis valde de FEEEEEEEEL. Varför, VARFÖR?! Varför kan ingen lyssna på MIG?!

Melodifestivalen är en tillfällig psykisk störning. Det är förmodligen därför jag älskar att drabbas av den.

***

För att vara övertydlig: Detta inlägg är inte menat som något slags förringande av borderlineproblematik. Jag har själv haft diagnosen. Istället vill jag lyfta fram att det finns ”borderlinedrag” i de flesta människor, även om vissa är mer drabbade/begåvade än andra.

DN. AB 1, 2, 3. SvD 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Melodifestivalen, schlager, musik, tv, media, psykologi, bitterhet, ältande, borderline

Snälla snälla ta bort Caroline af Ugglas armbågsfnastortyr

Äntligen dags att schlagerböga! I år är första året sedan jag vet inte när som jag inte sätter poäng. Förut har jag haft ett väldigt invecklat system, men det är skrotat nu. Jag vill inte döma utan bara uppleva; släppa fram mina synestetiska vindlingar. Och det har jag gjort. Det blev mycket smaker och lukter. De flesta upplevelser var behagliga eller tillochmed härliga, med ett undantag. Emilia var min favorit; Caroline av Ugglas den jag verkligen inte tålde. Varför? Läs själva:

Nina Söderquist som sjöng Tick Tock iklädd läderdräkt gav mig först en smak av sötlakrits, lite som de där ihåliga bitarna i gott och blandat. Det var samma luftiga konsistens också; inte särskilt hårt utan lättuggat. Mot slutet kom även en tydlig doft av spiskummin in; sådär som den ofta luktar när man öppnar en ny burk och den fortfarande är lite syrlig, nästan fuktig och påminner lite om svett.

Väldigt mycket pojkbandskillen Jonathan Fagerlund sjöng Welcome to my life och kändes ungefär som papper ur kopiatorn med en tung doft av handsvett. Papper som gått genom en kopiator har en särskild krispighet som jag älskar, men när jag lyfter det mot ansiktet för att lukta på det och kanske smaka lite inser jag att det stinker oaptitligt. Smaken är ungefär som handdiskmedel.

Alltid ljuva Shirley Clamp sjöng Med hjärtat fyllt av ljus och om jag säger att hon gav mig smaken av gårdagens vispade grädde kan en del tolka det som något negativt, vet jag. Det var det inte. Färsk grädde är inte god, men den som fått stå en dag och blivit lite torrare och fastare är söt och njutbar. Dessutom fick jag känslan av att ligga i badkaret med öronen under vattnet, så man hör allt rassel i rören som enbart överröstas av ens egen puls.

Dansbandet Scotts sjöng Jag tror på oss. Jag trodde inte på dem alls. Det enda intryck jag fick var lukten av gammal vitnad mjölkchoklad av ett dåligt märke. Ni vet sån billig choklad som knappt får kallas choklad, som är torr och mjölig och översöt. Man vet när man köper den att den smakar illa, men man kan inte låta bli ändå.

Min favorit Emilia som sjöng You’re my world var som sockerdricka; möjligen lite för avslagen för resten av Europa men perfekt tyckte jag. Dessutom med en uppenbar smak av sträv kanel och dov kardemumma. Jag fick en känsla av att bita rakt genom ett alldeles nytt suddgummi med perfekt elasticitet. Underbart.

Alcazars discolåt Stay the night fick mig att känna blött syntetiskt dockhår mot handflatan, lukten av syntetisk hallonarom och smaken av violgodis – och tusen andra saker som inte ens går att beskriva. Jag svämmade över av intryck. Så 80-tal. Så bra.

Caroline af  Ugglas Snälla snälla var en riktigt plågsam låt. Min pappa hatade den; själv hade jag fysiskt ont. Tänk er en träningsjacka i sånt glansigt material med luddig insida. Tänk er fnasiga, ömma armbågar. Tänk er att luddet i tröjan fastnar i fnaset och får det att svida och bränna för varje rörelse. Så kände jag hela låten igenom. Snälla snälla, ta bort!

Till slut kom Marie Sernholt upp på scen och sjöng ganska intetsägande Disconnect me. Efter Ugglas otäcka framträdande kändes det som en lättnad att bara få känna en isbit mellan mina tänder. Det dova ljudet när jag tuggar den, ilningen i tänderna… svalkande men inget jag kommer ihåg efteråt.

Mitt bestående intryck av kvällen är att jag aldrig har lyssnat så lite på låtarna någonsin förut, ändå minns jag dem mycket bättre än vad jag någonsin lyckats med, nu när jag tillåtit mig att uppleva dem med alla sinnen. Nej, jag är inte hög. Jag har bara DAMP!

***

DN. AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Melodifestivalen, musik, sinnen, synestesi, Nina Söderquist, Jonathan Fagerlund, Shirley Clamp, scotts, Emilia, Alcazar, Caroline af Ugglas, Marie Sernholt, tv, psykologi, njutning, media, tävling, NPF, ADHD, Aspergers syndrom

Bloggare i mutskandal: köpt av läkemedelsindustrin

Min bror var bekymrad för mig igår, och föreslog att jag flyttar till Monaco omedelbart. Skatteverket ska ju granska bloggare, hade han läst. Vad händer när de kommer på att modebloggar inte är någonting mot vad som gömmer sig i knarkbranschen?

Vi skrattade. Sedan insåg jag hur knepigt det kan låta. Ja, det finns massor av problem med den konventionella läkemedelsindustrin; att profit går före patienternas väl, till exempel, och kravet på djurförsök. Det är en av anledningarna till varför jag själv föredrar att använda alternativa metoder så långt det är möjligt.

Jag har provat vanlig samtalsterapi, dialektisk beteendeterapi, bildterapi, traditionell kinesisk medicin, ayurveda, alla möjliga olika kulturers örtmediciner, aromaterapi, zonterapi, akupressur à la spikmatta, kristallhealing, chakrameditation, yoga och kostomläggningar enligt ditten och datten och såklart motion och hobbies och husdjur. Det enda jag egentligen har tvärvägrat har varit akupunktur, på grund av min nålskräck. En del av har hjälpt mig väldigt mycket, andra mindre. Men det finns problem som inget jag haft möjlighet att prova rått på.

Jag vill egentligen inte prata om ”konventionell” och ”alternativ” medicin. För mig är den så kallade konventionella medicinen en sista utväg, men ibland är det det enda som finns kvar.

Nej, jag kommer aldrig att bli köpt av läkemedelsindustrin. Jag kommer aldrig att sälja blogginlägg eller reklam till läkemedelsföretag, och inte heller till företag som sysslar med alternativa metoder. Ville någon ge mig en gratistimme ljusterapi vore jag inte den som tackar nej, även om jag alltid skulle berätta att jag fått det för att blogga om det. Där går min gräns; Ärlighet är viktigt.

Jag är ganska billig, när jag tänker efter. Om någon hade velat ha mig, vill säga. I själva verket kan jag förmodligen inte ens få en urtvättad landstingssärk om jag ber snällt. Men i badrummet har jag en engångstandborste jag av misstag fick med mig från sjukhuset en gång; en sån i genomskinlig blå plast som är färdigpreparerad med tandkräm. Så chict.

***

Relaterat: 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om medicin, vård, alternativmedicin, läkemedelsindustrin, terapi, bloggar, bloggosfären, mutor, reklam, komsumtion, hälsa, självhjälp

Lattefarfar

Min pappa lever i en värld där Melodifestivalen knappt existerar. Han umgås mest med människor i Australien och Canada där inga schlagerjippon finns, förklarade han. Han vet inte heller hur man vare sig läser eller skriver sms, så när han skulle meddela mig vilken tid han skulle komma ringde han till mamma som fick smsa mig. Och nu är han alltså här, och ligger och sover middag på min soffa.

När det gäller vissa saker är han hopplöst ute, men när det gäller andra är han sådär trendig att jag känner mig efterbliven. Han har för vana att gå på de trendigaste caféerna och dricka latte och läsa tjusiga magasin. Alla andra där är fyrtio år yngre och väldigt stilmedvetna; pappa har sitt gråa hår i einsteinfrilla och matchar mörkblå kavaj med syrénlila läsglasögon. Bohem är verkligen rätt ord. Han behöver knappt öppna munnen för att be om en sittplats så flyttar folk på sina jackor och väskor.

Det är ungefär så jag tänker mig att jag ska bli när jag blir äldre. ”Med ålderns rätt” brukar man ju säga om äldre människor som bryter mot sociala normer. Jag misstänker visserligen att det underlättar att vara delvis förlamad och gå med käpp; ingen människa vågar gå emot en uppenbart handikappad gammal gubbe med troskyldiga ögon. Med andra ord är det lite synd att jag inte planerar att få en hjärnblödning.

Läs även andra bloggares åsikter om pappa, föräldrar, hjärnblödning, funktionshinder, förlamning, bemötande, bohemer, caféer, utseende, fördomar

Bloggare Necesse Est VII: Bli din egen gud

”Internet är lite som att åka på charter. Som du beter dig när du är på Kos skulle du aldrig bete dig hemma, du skulle skämmas ihjäl och du skulle bli utskälld av mamma.”

Nu har jag aldrig varit på riktig charter i någorlunda vuxen ålder, men jag håller med Malin Wollin. Internet är ett ställe där folk tror att de kan bete sig hursomhelst. Men det finns sätt att hantera påhoppen.

Förr i tiden drog jag ofta igång en diskussion med den som skrev dem, eftersom jag hade svårt att veta hur hen egentligen menade. Det händer ju att man missförstår saker, och personen kanske inte alls menade något illa. Dessutom är det svårt för mig att veta vad som är ”rimlig” kritik och inte, och jag friar hellre än fäller.

Idag har jag lärt mig lite bättre var mina gränser går. Är jag osäker ställer jag ofta en fråga typ ”Hur menar du?”, men är det uppenbart så tar jag först mailadress och IP-nummer och lägger på blockeringslistan, och sedan raderar jag kommentaren. Det var Kontakt som lärde mig det, och det fungerar långt över förväntan.

Ett dåligt modererat forum drar till sig troll och hemorrojder, en dåligt modererad blogg likaså. Vissa personer är väldigt sköra och tar åt sig lätt och säger ifrån på skarpen när de väl har gråtit ut; andra är mer som dörrmattor och låter sig köras över hur som helst.

Det är problemet med forummoderering, eftersom det ofta handlar om subjektiva bedömningar. På en blogg är det enklare än så: Så länge man inte bryter mot sidans regler eller mot lagen sätter man själv gränserna. Det svåra är att göra det med ett gott samvete.

Nättrakasserier i AB, och låtsaskompisar. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om internet, bloggosfären, troll, moderering, kommentarer, bloggande, påhopp, netikett, känslor

Melodifestival med en smak av trolldeg – en synestetisk tolkning

”inga diagnoser, ok? ”

Dennis känner mig alltför väl. Det behövs inte mer än att jag säger att jag funderar på hur jag ska blogga om Melodifestivalen förrän han har genomskådat mig. Men nej, att ställa psykiatriska diagnoser på alla tävlande är lockande, men det är redan gjort. Psykbryt gjorde ju det ifjol, och att återvända någon annans idéer är visserligen väldigt schlager, men inte så mycket jag.

Så jag lägger diagnosmanualerna åt sidan och försöker komma på vad jag ska göra istället. Dennis peppar: Skriv bara vad du tyckte om låtarna! Och jag neggar: Näää. Det blir inte braaaaa då ju. Jag kan ju iiiiiingenting om musik, och jag är totaaaaaalt tondöv. Buuuhuuuu det är såååå synd om mig…

Då inser jag att det inte bara är min rädsla för att ha dålig smak som får mig att skygga varje gång jag tror att någon förväntar sig att jag ska beskriva min upplevelse av en låt, eller en bild eller en filmsnutt eller en text. Det är lika mycket min rädsla för att inte kunna beskriva den på ett korrekt sätt, som man förväntas göra, och enbart hänvisa de sinnen man förväntas ha aktiverat. En låt kan inte smaka trolldeg, ett porträtt kan inte kännas som strömmande vatten mot fingrarna och en dikt kan inte lukta som härskna chips. Det intalade jag mig förut, mot bättre vetande.

Så ikväll ska jag göra det jag velat göra väldigt, väldigt länge. Jag ska för första gången gå ner på djupet i min synestesi; min förmåga att koppla olika sinnen mellan varandra. Det kommer att vara ljud och bilder, såklart. Men det kommer också nästan säkert att vara lukter och smaker och eventuellt rent fysiska sinnesförnimmelser.

Egentligen vet jag väldigt lite om hur andra människor upplever saker och ting. Jag vet inte hur en damplös fungerar, och lika lite vet jag om hur ickesynesteter upplever världen. Därför vet jag inte vad som är självklart och inte, och om något med mig överhuvudtaget går att kalla för normalt. Men jag försöker berätta precis som det känns, så börjar vi där. Det här ska bli spännande.

***

Läs gärna mina tidigare inlägg om min synestesi: 1, 2. DN 1, 2, 3, 4. AB 1, 2, 3, 4, 5. SvD 1,2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Melodifestivalen, musik, tv, komplex, bloggångest, schlager, synestesi, psykologi, hjärnan, sinnen, Aspergers syndrom, konst

Bloggare Necesse Est VI: Öva upp kommunikationsförmågan

Det var ett tag sedan förra avsnittet i bloggskolan, men nu kör vi igen. Den här gången tittar vi närmare på att blogga för att öva sig att skriva, eller att öva sig att kommunicera.

När man läser handböcker i hur man blir författare står det ofta att det är bra att skriva dagbok, för det viktiga är att man skriver mycket för att träna sig. Nu är det inte alla som har det målet, men även om man mest vill lära sig mer om kommunikation och hur människor fungerar så kan bloggen vara ett fantastiskt redskap. I synnerhet om man har till exempel Aspergers syndrom eller liknande svårigheter kan en blogg vara en plats där man möts på någorlunda lika villkor.

Vissa av de regler som finns IRL gäller även på nätet. När jag säger ”regler” menar jag inte i första hand lagar (det kommer i ett senare avsnitt), utan egentligen ”spelregler”. Att till exempel sprida elaka rykten, säga elaka saker, hota med våld och så vidare, är något som de allra flesta tycker inte är okej, vare sig i verkligheten eller på nätet.

Däremot går det inte alltid att överföra något man lärt sig att det fungerar i bloggosfären till att utgå ifrån att det fungerar IRL. Tonen i blogginlägg kan vara annorlunda än vad samma person skulle använda i verkligheten, ämnesvalet likaså. Dessutom kan man bara träna på de rent språkliga svårigheterna. Det går inte att blogga sig till ett mer ”lättläst” kroppsspråk, till exempel.

Bara man vet vilka de särskilda förutsättningarna för bloggosfären är så kan man lära sig oerhört mycket genom att blogga, läsa bloggar och delta i diskussioner i bloggar. Mer om det kommer i ett inlägg i framtiden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bloggosfären, bloggande, bloggar, självhjälp, psykologi, relationer, social kompetens, kommunikation, Aspergers syndrom, NPF, autism, internet, netikett

Genusanalys av så kallad bråte

Väska med innehåll

Dean nämnde att hen ofta bär med sig för många saker. Det fick mig att tömma ut det jag hade i väskan av ren nyfikenhet. Se det som en sociologisk studie; jag utlovar en genusanalys i slutet av texten.

Bortsett från något kvitto och lite godispapper var detta vad som fanns i väskan. Oftast har jag ju såklart fler saker med mig än de här; böcker, anteckningsblock och pennfodral. Dessutom brukar jag ha med mig kameran, och såklart nycklarna, mobilen och handdatorn i fickorna. Det här är bara någon slags minimiutrustning som alltid finns där, oavsett om jag åker bort eller bara går till affären.

Om vi börjar längst bak ser vi:

Vattenflaska – jag släpar med mig en halvliter vatten vart jag än går. Om jag tex. ska åka tåg har jag helst med mig två flaskor, eftersom man inte ska dricka vattnet på tågtoaletter. Och ja, det är kranvatten. Alltid. Jag köper bara nya flaskor när den gamla gått sönder.

OBS: Jag har inte gått på vattenhypen, nej. Jag tror inte att man måste tvinga i sig vatten för att det skulle vara ”nyttigt”. Jag råkar bara ha ett större behov än de flesta. För ett par år sedan drack jag i genomsnitt fyra liter per dygn, så att jag dricker 2,5 liter idag är ingenting. Inköpsställe: Vilken kiosk eller matbutik som helst, samt närmaste vattenkran.

Framför vattenflaskan poserar astmainhalatorn och PEF-mätaren som mäter lungkapacitet. Mätaren är den stora fula grå saken; en ständig källa till inspiration. Hur svårt kan det vara att designa en snygg och smidig PEF-mätare? Inköpsställe: Apoteket.

Bredvid står en liten flaska lotion, och sedan två tygbindor. Folk har många fördomar om tygisar, jag vet. En av fördomarna är att de är klumpiga och krångliga att ha med sig – just därför ville jag visa hur smidiga de är. Inköpsställe: Flaskan är från Boots i England, men lotionen som är i kommer från Body Shop. Bindor från EcoSoft.

I en liten rosa påse ligger en turkos och en rosenkvarts. Det är två av mina favoritstenar, som ger mig lugn och påminner mig om att jag är älskad. Om jag ska göra något speciellt som gör mig nervös brukar jag ta med någon till sten som passar bra för ändamålet. Inköpsställe: Påsen är från Panduro och stenar går att köpa i ockulta affärer, i pysselaffärer, i presentbutiker, på marknader etc.

Mitt pass ligger ovanpå en gammal tågbiljett från i julas. Just tågbiljetter blir ofta kvar i min väska i månader. Inköpsställe: Polisen och SJ.se

Bredvid en hög pennor ligger en rosa handdriven ficklampa. Man laddar den genom pumpa upp en inbyggd generator med handen, och behöver alltså inte tänka på att ha färska batterier. Inköpsställe: Rusta

Sedan har vi slipade solglasögon i fodral och hörlurar: två saker jag verkligen inte klarar mig utan, och extra batterier till kameran. Inköpsställe: Optikaffär och Åhléns. Lådan till batterierna är från Clas Ohlson

Längst fram ligger en nästan tom och en oöppnad ask med Stisal. De smakar ungefär som mjuka halstabletter, men är salivstimulerande och berikade med fluor. Och så förstås ett paket russin, eftersom jag aldrig vet när jag plötsligt ska upptäcka att jag inte ätit på hur länge som helst. Inköpsställe: Apoteket och ICA

Och så allra sist en tappad liten knapp som det står ”Djur ska älskas, inte ätas! bli vegetarian!” på. Mina knappar flyger hela tiden och det kan ta ett tag innan jag orkar sätta fast dem igen. Inköpsställe: Någon djurrättsgrej för en massa år sedan.

Så var det genusanalysen:

Jag har fått höra att det är typiskt tjejer att ha en jättestor handväska full med en massa bråte, och typiskt killar att vara McGyver och klara sig med en fällkniv i fickan, ungefär. Ur det perspektivet vore jag kvinna, antar jag, även om jag tycker att bråtet lyser med sin frånvaro.

Det är nog ännu ett manlighetsmysterium att lösa hur en del personer, framförallt män, verkar klara sig utan väskor. Kanske har de helt enkelt inga viktiga saker att bära med sig; kanske ryms allt de behöver i fickorna. Kanske är de zenbuddhister. Vem vet?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om väskor, handväskor, prylar, kön, könsroller, fördomar, bilder

Kom ihåg att träna ditt arbetsminne

Att mitt arbetsminne är uselt är välkänt. Det gör det nästintill omöjligt att prata i telefon eller lyssna på radio, och det gör det krångligt att till exempel betala räkningar och allt annat som kräver att man kan minnas en viss sifferkombination i ett par sekunder. Jag skriver tre siffror i taget och kontrollerar alltid tre gånger. Det är ingen tvångshandling utan helt nödvändigt.

Det var tänkt att jag skulle träna upp arbetsminnet med hjälp av Foxythinking, men det blev svårt att göra det till en vana. Jag glömmer att träna mitt minne, fast det ligger som en länk högst upp i min webbläsare. Hur ironiskt är inte det på en skala?

Nu släpps i alla fall en studie som visar att det ger effekt, åtminstone på kort sikt, att träna upp sitt arbetsminne. ADHD-bloggen påpekar att det är gammal kunskap, och jag håller med. Det är väl ingen egentlig nyhet att man kan träna minnet. Programmet de undersökt heter i alla fall ReMemo för vuxna och RoboMemo för barn och ges ut av Cogmed. Enligt Frk F är det ungefär som Foxythinking, med skillnaden att det kostar pengar medan Foxythinking är gratis.

Just nu är mitt stora problem med arbetsminnet att komma på hur jag ska kunna komma ihåg att träna arbetsminnet. Jag antar att jag får sätta en schemalagd tid en stund varje dag och skriva in det i handdatorn. Det brukar vara det enda som fungerar. En dag kanske jag kommer ihåg det ändå; då vet jag att det verkligen har gett resultat.

Newsdesk, Dagens Medicin, Sydsvenskan, Science. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om minnet, hjärnan, arbetsminne, ReMemo, neuropsykiatri, NPF, ADHD, ADD, RoboMemo, CogMed, forskning, Karolinska Institutet

Tom Cruise gör mig till knarkare

Jag hade ett samtal igår med en person om ord och vad man får skämta om. Det började med ordet sinnessjuk, om det är okej att säga eller inte. Jag berättade att jag själv gärna kastar ur mig att jag är ett psykfall, rubbad, galen, störd och ett f.d. dårhushjon, och såklart att jag har DAMP. Jag får säga sånt, för om inte annat så är det faktiskt bara mig själv jag driver med.

Jag var på väg att dra igång Stora Lingvistikföreläsningen, men hejdade mig. Det räcker med att säga att man kan ta tillbaka ord, under vissa förutsättningar. Ordet bög är väl skolexemplet på hur det fungerar.

Det är därför jag säger knark om min ADHD-medicin, till exempel. Personer som driver en antipsykiatrisk ideologi pratar gärna om droger; en direktöversättning av engelskans drug som betyder både läkemedel och narkotika. Genom att säga droger och prata om drogade barn skrämmer de människor från att söka hjälp och skuldbelägger de som redan är inne i psyksvängen. Se bara på den ökända antipsykiatristen och scientologen Tom Cruise:

Länk till youtube, cred till Psykiatern

Så länge Tom Cruise och hans efterföljare inte kan se skillnad på olika piller och kapslar och tabletter kommer jag att fortsätta knarka. Om de en dag tystnar kommer jag att börja medicinera istället.

***

Relaterat: 1, 2, 3, 4, 5. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, NPF, medicin, knark, droger, Concerta, Ritalin, Tom Cruise, Scientologerna, kändisar, desinformation, propaganda, psykiatri, antipsykiatri, lingvistik, språk, ord, psykologi

Biskopar mot vigselrätten

Nio biskopar skriver tillsammans på DN Debatt idag där de kräver att kyrkan tas ifrån vigselrätten. De går emot alliansen-minus-kristdemokraternas förslag, och som Antigayretorik påpekar är det inte heller detsamma som kristdemokraternas förslag. Istället går de på samma linje som till exempel RFSU och flera frikyrkor och förbundet Humanisterna.

Det är lite sent, kan man tycka, men ändå välkommet. Lite märkligt är det att det verkar vara så många från så vitt skilda håll som tycker att det är en bra kompromiss att skilja det juridiska i äktenskapet från ceremonin, och ändå tycker inte regeringen detsamma. Men man kan ju inte få allt här i världen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könsneutrala äktenskap, äktenskap, politik, HBTQ, Svenska Kyrkan, kyrkor, religion, alliansen, regeringen, kristdemokraterna, kompromisser

Rött är mitt Ritalin

Penslar

Färger påverkar personers känslor, det är inget nytt. Nu presenteras en studie som visar att personer som jobbar med en röd bakgrundsfärg på datorn blir bättre på detaljer, men mindre originell jämfört med om de hade en neutralt vit bakgrund. De som däremot jobbar med en blå bakgrund blir mer kreativa och vågar pröva nya saker. Detta enligt DN.

Eftersom jag är en färgmänniska har jag alltid tyckt att sånt är spännande. Jag väljer alltid färger medvetet för att matcha den sinnesstämning jag vill nå. Min lägenhet är full med färger som jag tycker är kreativa – rosa, lila, orange och turkos – men när jag går hemifrån bär jag mest rött och svart. Min mobil är röd, och min väska och min mössa. Förra vintern letade jag förgäves efter en röd vinterrock som inte hade en för feminin skärning.

När jag gick i gymnasiet ägde jag nästan bara blå och gröna kläder; jag längtade efter lugn och ro. Idag har jag ganska få plagg i de färgerna, och rött har tagit över. En del har tolkat det som att jag tycker om att synas, men det är inget jag strävar efter, tvärtom. Att vara bland folk är det som är svårast för mig; det som kräver mest koncentration och uppmärksamhet. Att ta på sig en röd tröja är inte riktigt detsamma som centralstimulantia, men på god väg. Rött är mitt Ritalin; när andra blir stressade blir jag lugn.

Jag har läst någonstans att det är ganska vanligt bland människor med neuropsykiatriska funktionshinder att vara ”färgmänniskor”; att vara extra känslig inför färgers påverkan. En del dras till starka färger och känner livet i sig då; andra föredrar väldigt milda och dämpade, eftersom de blir stressade av för starka intryck. Vilken kategori jag tillhör är nog inte så svårt att lista ut.

Hursomhelst tror jag att om man är en färgmänniska så kan man få en spark åt rätt håll om man vet vilka färger som fungerar för en själv. Man blir inte ”frisk”, man blir inte ”botad”, men man kanske kan förstå varför man alltid får tråkslag i rummet med de beiga tapeterna. Det räcker ganska långt det med.

***

En bra start: Wikipedia. AB. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, färger, färgpsykologi, koncentration, hjärnan, sinnen, perception, kreativitet, känslor, inredning, konst, NPF, Aspergers syndrom, ADHD

Dagens asexobjekt: Jude Law som transvestit

Jude Law som Minx

Ni minns att jag sa att de enda tjejerna jag gillar är såna som har väldigt androgyna drag? Jag hade svårt att dra gränsen förut. Nu vet jag. Detta är precis så feminin som en person kan vara och fortfarande vara attraktiv i mina ögon: Jude Law som transvestiten/supermodellen Minx. Det är något väldigt särskilt med den blicken.

Bilden är från inspelningen av den nya filmen Rage. Jag hittade den tack vare Aftonbladet, men originalet kommer från regissören Sally Potter. Hon säger själv om Judes prestation:

”Ju mer han blev en ”hon”, med elegant frisyr och smink, desto mer naken blev hans prestation. Det var en extemt intensiv del av filminspelningen.”

Än så länge är det svårt att få veta så mycket om vad filmen egentligen handlar om, men med tanke på att Potter var den som filmatiserade transromanen nummer ett, Virginia Woolfs Orlando, verkar det lovande.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jude Law, Sally Potter, Minx, kön, könsroller, Orlando, film, kändisar, drag, transvestism, transpersoner, bilder

Immanuel visar tuttarna på sjukhuset

Idag har jag visat brösten för minst ett dussin människor, och jag skyller på min mens.

Jag skippade ju medicinhämtningen eftersom jag inte kunde få på mig kläder imorse, men när klockan började närma sig tre fanns ingen återvändo. Mens eller inte, jag var tvungen att dra på mig jeansen. Mitt boendestöd var på väg och jag vill inte gå ner för att låsa upp porten iförd morgonrock.

När hon fick veta att jag inte hade någon medicin erbjöd hon mig skjuts, och jag tackade ja. Jag tog på mig strumpor, skor, jacka och väska och först när jag låste dörren insåg jag att jag inte hade någon binder på mig. Mina bröst hängde fritt under tröjan. Jag var för trött för att orka tänka, orka göra något eller säga till, så det fick gå ändå.

Som tur var var det ganska lite folk i sjukhusentrén eftersom det var sent. Jag korvade med min jacka så den hängde på snedden och gömde mig bakom väskan. När jag klev in i hissen stirrade jag ner i golvet för att inte riskera att möta min egen spegelbild. Sedan fick vi sitta i en halvtimme eller så och bara vänta. Naken i en sjukhuskorridor medan mörkret faller utanför.

Fjorton små kapslar i en liten papperspåse. Boendestödet tyckte att jag skulle ta två omedelbart, fast det kanske betyder att jag får svårt att sova inatt. Jag gjorde det ändå, som ett litet experiment, och för att jag var desperat.

Den här dagen har verkligen visat hur mycket jag behöver Concerta för att fungera. Hade jag några tvivel förut är de helt borta nu. Och är jag bara tillräckligt trött bryr jag mig tydligen inte om ifall mina bröst syns.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, medicin, Concerta, bröst, komplex, ADHD, NPF, sjukhus