Jag har ju redan avslöjat vilka jag höll på igår, så det är väl självklart att jag blev lite besviken. Annars var den andra deltävlingen av Melodifestivalen helt okej. Jag tyckte skämtet om Christer Björkmans könsbyte var… konstigt. Om jag bara hade förstått det hade jag säkert skrattat.
Petra Mede har en härlig självdistans och de premiärnerverna man anade förra veckan är borta. För egen del har jag insett att jag har svår snyggofobi, och som fobiträning lägger jag därför ut en bild på Måns Zelmerlöw:
Måns Zelmerlöw, förklädd till glaspärla
Här kommer veckans synestetiska rapport från Melodifestivalens andra deltävling:
Lili & Susie, ”Show me heaven”: Min första känsla är något kallt och lite fuktigt. Så inser jag att det är halvsmält glass i min mun. Min favoritsmak: Vaniljglass som jag rört ner chokladsås, jordnötssmör och krossade digestivekex i. Det är mer känslan i munnen av de olika konsistenserna som blandas än smaken: mjuk glass, kletigt jordnötssmör, rinnande chokladsås och torrt kex. Underbart sötsalt och mäktigt. En gång i tiden var jag allergisk mot jordnötter, och för ganska exakt ett år sedan förbjöd min doktor mig att äta jordnötter just därför. Det har gått ett år och jag lever fortfarande. En gång i tiden tyckte jag att åttiotalet var pinsamt. Men det blev jag också frisk från.
Mot slutet känner jag en stark lukt av eucalyptus; den oljan jag alltid sniffar när jag är täppt i näsan eftersom den öppnar upp näsan väldigt bra. Nu är jag inte förkyld alls, men det ska visa sig behövas senare under kvällen.
Lasse Lindh, ”Jag ska slåss i dina kvarter”: Som sagt var, jag är inte förkyld och min hals mår bra. Det gjorde den igår med; ändå kände jag att det var som att andas in slipdamm under den här låten. Jag ville helst gå därifrån. Mot slutet kom dessutom den där linoljesmaken i munnen: När man målar med oljefärger och använder linolja så märker man till slut inte ångorna. Men när man går ut ur rummet och känner frisk luft så upptäcker man att ens utandningsluft är full med linoljeångor. Det brukar få mig att oroa mig lite för de få hjärnceller jag har. Det var samma sak under den här låten.
Jennifer Brown, ”Never been here before”: Den här typen av låtar brukar ge mig ungefär samma smaker och dofter, som jag tycker väldigt mycket om. Förra veckan skrev jag att Emilia var som sockerdricka med kanel och kardemumma; Jennifers låt kommer från samma kryddskåp. Lite dammig kanel, men med tröstande kardemumma till. När man sniffar noga känner man en lukt av spiskummin och helt plötsligt ser man för sitt inre hur det rinner tjock kolasås ner i ringlande rörelser. Det är vackert.
H.E.A.T, ”1000 miles”: Det var svårt att veta hur jag skulle beskriva den känslan jag fick i mina fingrar. Jag strök dem över ett slags mönster som jag inte såg, men bara kände i fingertopparna. Det var symmetriskt mönster, och materialet var lite som gummi. Jag fick också en bild framför mig av en streckkod som blev ett övergångsställe som blev en streckkod igen. Lite förvirrande, men en ganska angenäm upplevelse.
Markoolio, ”Kärlekssång från mig”: Först en iceksynestetisk kommentar: Jag är barnslig, men jag tyckte om showen i bakgrunden med killen som kommer upp ur pianot, åker skridskor och fattar eld. Låten däremot var tråkig. Den gav ifrån sig ett ljud som lät som kluckandet från kokta snabbmakaroner i ett durkslag. Ljudet är mysigt och hemtamt, men det lovar inte direkt några smaksensationer.
Amy Diamond, ”It’s my life”: ”pollennäsa” var min första anteckning om den här låten. När jag känner av min pollenallergi får jag en stickande känsla i näsan. Samma sak händer om jag äter honung, och av den här låten. En halstablett med honung och alldeles för stark mint. Jag ville bara spotta ut den omedelbart.
Cookies and Beans, ”What if”: När jag förstod att det skulle vara någon slags country med i år blev jag skeptisk eftersom det brukar betyda den där doften som jag inte kan avgöra om det är dillchips eller bensin. Istället kände jag bara en stark känsla i kroppen av att sitta i ett tåg och åka baklänges – vilket är en sån sak jag älskar. Ja, jag vet, jag är tvärtom alla andra som föredrar att åka framlänges. Det enda störningsmomentet var en tjutande ventilation. Nej, inte rösterna alltså; de sjöng bra. Det var countrystuket som var irriterande. Det förtar tyvärr hela upplevelsen.
Måns Zelmerlöw, ”Hope and glory”. Det här krävts mycket självrannsakan för att komma fram till varför jag inte faller pladask för Måns. Det enda jag kommer fram till är att han är för ”snygg”. Jag har fördomar mot såkallat vackra personer. Skäms på mig. Nu när jag kommit över den puckeln av snyggofobi kunde jag istället njuta av en stark doft av lavendel och rasslet från glaspärlor i en burk. Blåa glaspärlor, blanka och – inte helt genomskinliga, men sådär så man får ett djupseende.
***
DN 1, 2. AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12. SvD 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Melodifestivalen, Måns Zelmerlöw, Lili & Susie, Christer Björkman, Petra Mede, Lasse Lindh, Jennifer Brown, H.E.A.T., Markoolio, Amy Diamond, Cookies and Beans, musik, tv, synestesi, media, känslor, smaker, lukter
Plastbaronen har verkligen en poäng. Det är det jag kommer fram till hela tiden. Jag gillade verkligen liknelsen med hagen, så jag fortsatte:
Kvinnor har i århundraden flyttat fram staketpinnarna för sitt territorium, medan de allra flesta männen har suttit så nöjda i sin hage och petat naveln – ända tills de kom på att det kunde vara en fördel att ha rörelsefrihet. Och då heter det plötsligt att det är kvinnornas fel, för kvinnorna har haft fullt upp med att flytta sina egna staketpinnar och inte orkat lägga ner någon energi på männens förrän väldigt nyligen. Att män har ett ansvar att flytta sina egna staketpinnar verkar liksom inte ha gått fram.