Bloggare Necesse Est VIII: Blogga bort din ångest
Det är ganska vanligt att bloggare börjar blogga för att bearbeta något jobbigt. Det finns mängder med bloggar som är en slags överlevnadsdagbok: övergrepp, misshandel, mobbing, psykiska och fysiska sjukdomar av alla de slag… Jag själv började där, även om jag idag har en helt annan vinkel. Jag vet från mina egna erfarenheter att bloggande kan vara en del i läkningsprocess, men det kan också få oönskade konsekvenser.
Som alltid måste man tänka på anonymiteten, men man måste också fundera en extra gång över vad man egentligen berättar. Även om man känner sig trygg med att vara oigenkännlig så kan det hända att ens blogg får konsekvenser som går på djupet. Det är viktigt att påpeka att även om bloggande kan lindra ångest, så är det inte ett substitut för vård. Behöver man terapi eller mediciner är det vad man ska söka i första hand, och låta bloggandet bli en slags extraterapi.
Det är inte alltid självklart hur människor kommer att reagera på ens blogg. Skriver man om hur man kämpar mot ätstörningar, till exempel, kan ett inlägg låta som att man glorifierar sitt sjuka ideal, medan nästa inlägg är fullt av självinsikt och vilja att bli frisk. Varje inlägg är en fristående enhet, men också en del av en helhet. Risken finns att en person som bara läser ett inlägg kommer att dra förhastade slutsatser – inte bara om ens blogg, utan om hela ens person. Det är något man måste lära sig att tackla.
Att vara vag i konturerna och inte kunna sätta gränser kan vara verkligt handikappande; på bloggen och överallt annars. Men bloggandet kan också vara det verktyg man behöver för att kunna rita upp sina konturer, för att skapa sig ett eget rum och för att få bekräftelse, tröst och gemenskap.
Att blogga personligt är att visa sig sårbar. Det kan ge svindlande ångest, men det kan också vara den smala bron som leder över avgrunden till tryggheten på andra sidan.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bloggande, bloggosfären, bloggskola, ångest, terapi, självhjälp, psykisk sjukdom, gränssättning, tröst, stöd, hjälp, fördomar, psykologi
RSS - Posts
Jag känner igen mig i det här att man kan få ångest, jag raderar och skriver och raderar och skriver igen. Jag har haft en hemsida en gång som jag tog bort.
Det började med att jag öppnade mig i forum blad människor som varit med om samma sak. Idag skriver jag inte där lika mycket, knappt alls. Jag har ju gjort klar min terapi. När jag skrev där var jag på flykt från terapin, det slutade med att jag gick tillbaka och slutförde den.
Det känns viktigt att kunna gå vidare, se framåt, leva framåt. Men ändå känns det fortfarande så viktigt att kunna skriva ner min historia, jag inser att jag förmodligen aldrig kommer att sluta skriva om saker och ting på något vis, men jag vet inte hur det kommer att se ut, vad jag kommer att skriva om i framtiden.
Vad är det för vinkling ditt skrivande har tagit sig idag?
Ja, precis. Det gäller ju att inte ”fastna” i ett ältande. Man behöver bearbeta, och det kan ta olika lång tid. Men sedan gäller det att på något sätt börja ta sig ur det svarta hålet.
Idag skriver jag mycket om mer allmänna saker. Och när jag skriver personligt så är det inte längre ”idag satt jag i tre timmar på balkongräcket”. Jag ångrar ibland att jag var så självutlämnande, men jag tror att det var vad jag behövde då.
Visst är det så att vi kan ha hjälp av att skriva t ex genom att blogga för att ta hand om olika former av problem. Det är ett sätt att bearbeta. Det är ett sätt att reflektera över våra liv, och hur vi lever dem. Det är också det som är anledningen till att det enbart går att nominera bloggar hos mig som manar till någon form av eftertanke.
Kul att du är nominerad.
Jag har gått från ett eget ordspråk (tänker på ett av dina tidigare inlägg) ”Ingenting är ommöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid!” till dagens ordspråk: ”Det är aldrig för sent att ge upp!”
Ska utveckla det mer någon gång på min blogg. Men det är seriöst menat.
Åh, spännande!
Ja, bloggande kan vara ett jättebra verktyg för alla egentligen. Det är nyttigt att reflektera, så länge man inte fastnar i det.
Jag tror att bloggande mot ångest är en förträfflig komplettering, om inte annat tyder det på insikt i det eventuella problem man kan tänkas ha, och det är nog halva vägen vad det än gäller.
Det som jag oroas över är de som maniskt följer alla dessa bloggar och verkar uttrycka sin egen ångest i kommenterar på dessa bloggar.
Mot sin egen ångest för andras ångest, typ, eller något. Vet inte riktigt hur jag ska formulera det.
Se till exempel Berny P:s blogg. Eller till och med kommentarsfälten på SvD. Vissa verkar inte ha annat för sig. Det blir som microbloggar utan självinsikten.
DET är ett problem, och jag tror att det kommer att bli ett allt större problem i framtiden, vi kommer nog ha fler psykiska problem relaterade till oneliners man kläcker ur sig till höger och vänster, både för upphovsmannen och den drabbade.
Ja, just det. Folk liksom kräker ur sig sin ångest i någon annans blogg. Jag vet aldrig vad jag ska göra då. Och jag vet att jag själv säkert gjort det någon gång jag med, fast det inte var meningen. Det fick mig att hata mig själv. Så gör man bara inte.
nu känner jag mig träffad… jag nämner saker om mig själv i kommentarer här ibland (försöker ändå undvika dravel) – är det fel?
Inte alls!
Du berättar om dina egna erfarenheter, och så pratar vi. Det är en tvåvägskommunikation. Det jag tänker på är människor som skriver hela uppsatser om allt som är fel i deras liv och berättar hur de tänker ta livet av sig och att ingenting kan hindra dem. Och så vidare.
okej, jag trodde nog inte att det var jag som åsyftades men det är aldrig fel att ta reda på ordentligt. som min psykolog skulle ha sagt; man kan inte veta vad andra tänker om en så länge man inte frågar.
Jag vet
Jag är likadan själv…
Varför har du 2 inlägg VIII?
För atrt jag har dyskalkyli?